Inlägg 41. Utan laptop (nästan) inga inlägg

Inte hjälpte det mycket att jag härförleden formaterade om min laptop. Jo, den var fungerande och snabbare än förr så länge den bara innehöll windows grundprogram och lite till. Men trots att jag inte lagt in allt jag vill ha på den är det knappt så att jag kan använda den till att betala räkningar med, så slö är den. Och jag kommer mig inte för att blogga eller skriva långa mail när jag ska sitta och knacketiknacka på iPaden, eller ännu värre, på telefonen. Det lutar allt mer åt att jag ska köpa en ny dator, för att köpa ett externt tangentbord till paddan blir ändå inte samma sak.

Suck. Men annars är det bra, solen skiner och allt är väl.

inlägg 39. Motionsutmaningen

Vecka 3/10.

Minst 40 timmar motion på 10 veckor, det är bara 4 timmar i veckan och utmaning två är att under de här 10 veckorna ska ni prova minst två motionssätt ni inte provat tidigare eller inte bara gjort på länge.
Här ska hittas energi och träningsglädje. Utmana er själva!

Nu har det verkligen blivit motionerat här.

  • 4.4 hundpromenader ca 1 timme + 30 min
  • 5.4 hundpromenader ca 1 timme + 20 min
  • 6.4 zumba för hela slanten. Jag hade inte tänkt delta i välgörenhetszumban den här dagen, eftersom jag hoppats på att få fara till villan, men då det inte blev av så lovade jag på söndag kväll att jag kommer och så blev det överenskommet att jag skulle “dra” tre låtar. Jag övade dessa i ca 30 min före evenemanget och sen zumbade vi i två timmar.
  • 7.4 slak vilodag med endast ett par korta hundpromenader. På kvällen skulle jag köra en nygammal motionsform, nämligen stavgång. Men det blev inte så mycket av den varan eftersom pappa ringde när jag var ute, så jag stavade inte så mycket. En annan dag får jag ta ett nytt försök!
  • 8.4 Hundpromenad ca 45 min och bodypump (som instruktör) 60 min.
  • 9.4 så kort hundpromenad att den knappt kan räknas som motion (mindre än 1 km) och bodypump (som instruktör) 60 min.
  • 10.4 hundpromenader ca 30 min + 20 min. Jag tyckte inte att jag var “limin”, men mot kvällen började det göra ont i en lårmuskel, så det kändes bra att ta det försiktigt.

Mera motionsglädje åt folket! I dag är det strålande väder för (skogs)promenader!

Första maj-helgen för två år sen. Få se när det blir båtpremiär i år, längtar!
Första maj-helgen för två år sen. Få se när det blir båtpremiär i år, längtar!

inlägg 38. Vad är bäst för mig – och för dig?

När man tar del av människors åsikter om t.ex. kost, motion, relationer, sociala media osv. slås man lätt av hur olika vi människor är. Det som fungerar för den ena, kan få den andra att bli stressad och må dåligt. Vad bra det är då, om man vågar hitta sin egen väg och stå för den, trots att valet eventuellt blir ifrågasatt! Undrar just om världen skulle bli bättre eller sämre eller fortsätta att vara som den är, om vi slutade ifrågasätta varandras val?

“Låt alla blommor blomma”, och “Var och en är sin egen lyckas smed”. Men – vi har ju ett medmänskligt ansvar för varandra, eller hur? Om du ser att en människa är på väg mot ett stup som hon kanske inte har lagt märke till, visst är du då delansvarig om hon störtar i fördärvet? Visst är det en dygd att “varna syndare”?

Ibland får jag ändå en känsla av att varnandet inte bottnar i en äkta omsorg om den andra människans väl och ve. Eller, det kanske det gör, men omsorgen grumlas av varnarens egna, eventuellt omedvetna motiv. Den som varnar kanske värnar om sitt eget tänkesätt och vill inte bli utmanad och ifrågasatt. Hen känner att den andra människans val utgör ett hot på något sätt. Eller så tror hen faktiskt stenhårt på sina egna val och blir ledsen å “sakens” vägnar över att alla inte inser att “min väg är den Rätta Vägen”.

Idag tänker jag i alla fall fortsätta blomma och smida och försöka låta bli att bli ledsen över att det finns människor som upplever att träning leder till en ytlig och frustrerande tävlingsinriktad tillvaro utan inre frid; att det finns människor som ser sockerbitar i allt möjligt (också t.ex. i äpplen); att det finns människor som är svartsjuka och inbillar sig att det är sunt, naturligt, önskvärt osv. att tro att man äger en annan människa; att det finns de som blir stressade av att läsa att andra har det bra; att det finns de som faktiskt på riktigt reagerar på att grannen har en större bil. Osv. osv.

Jag tänker fortsätta att älska att träna och dansa och promenera i skogen och vila och läsa och handarbeta och att vägra uttrycket “inte göra någonting”. Jag tänker fortsätta äta äpplen utan att tro att någon har tråkat sockerbitar i dem. Jag tänker fortsätta hålla kontakt med och bry mig om de jag vill hålla kontakt med och bry mig om. Jag tänker fortsätta att glädjas med den som är glad och som t.ex. har köpt en fin bil. Osv. osv.

Och jag tänker fortsätta att må bra av det och tänka att andra ansvarar själva för sitt eget välmående, även om vi förstås kan hjälpas åt, uppmuntra och trösta varandra. Och jag tänker fortsätta att sträva till att Vara I Fred.

Dagens bild har inte så mycket med inlägget att göra, annat än möjligen att katter är goda förebilder när det gäller att oberört gå sin egen väg.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

inlägg 37. Gul rosett på kopplet?

Som förstagångshundägare har man mycket att fundera på när det gäller hunduppfostran och vad man kan eller bör fordra av sin hund. I dag läste jag om att man kan fästa en gul rosett på hundens koppel för att visa att det är en hund som behöver “eget utrymme” runt sig och som man inte utan vidare ska klappa eller låta sin egen hund nosa på.

Intressant. Min kära vovve är nämligen lite rädd av sig ibland, och den rädslan kan ta sig uttryck i aggressivt beteende. Både mot människor och mot andra hundar. Hon har blivit skrämd av ett barn när hon var valp, och är tyvärr fortfarande ytterst skeptisk mot barn under tio år. De har ofta ljusa röster, springer omkring och har ett annat rörelsemönster än vuxna, och det gör henne rädd. Senast för några veckor sen mötte vi två flickor då vi var ute på promenad, och flickorna frågade om de fick klappa hunden. Det var ju bra att de frågade! Jag svarade att hon kan vara blyg för främmande och att det är bäst att vi ser om hon vill hälsa. Hon morrade och snusade försiktigt på dem, men lät sig inte klappas. Jag tröstade flickorna (och mig själv) med att hon kanske låter sig klappas nästa gång, nu då hon fått snusa på dem. Säker kan jag ju inte vara. Och jag vill liksom inte låna någons barn och utsätta dem för proceduren att vänja min hund vid barn… Inte blir det väl bättre av att hon förmodligen märker att jag blir spänd då jag är rädd för vad hon ska kunna göra… jag vill ju inte att hon ska bita nån.

Med vissa andra hundar går det utmärkt att hälsa och att leka. Andra hundar är hon jätterädd för, och ytterligare vissa hundar är hon väldigt stöddig och morrig mot. Suck.

Jag känner mig alltså så otillräcklig ibland. Ska jag bara acceptera hennes natur (och skaffa en gul rosett, till den verkan den hava kan), eller borde jag aktivera mig mera och utsätta henne för sånt som hon är rädd för… det senare har inte blivit av eftersom min ork och lust att vara bland folk är så begränsad.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

inlägg 36. Påskhelgens läsning

I Norge lär man ha som tradition att läsa “påskekrim”, alltså kriminalromaner, under påskledigheten. Jag har ju nästan alltid “krim” på gång, så också under påsken. Äntligen kom jag mig för att läsa boken som jag köpte till mig själv i julklapp, “I maktens skugga” av Viveca Sten. Tanken var att jag skulle ligga i soffan, äta choklad och läsa den när jag hade jullov, men i stället blev den sparad till påsken då jag inte längre har den gamla soffan kvar, så jag satt i stället i en av de där obekväma fåtöljerna och läste den. Maken har försökt trösta mig med att folk bjuder ut soffor på Findit hela tiden, men… har man lagt ut pengar för sisådär 10-20 Finditsoffor på böter och självrisk för en onödig krock man ställde till med kan man ju plåga sig själv med att fortsätta sitta i en obekväm fåtölj ett tag till, eller hur? Nå, hursomhelst, jag gillar Viveca Stens böcker om morden på Sandhamn, och den här gjorde mig inte heller besviken.

Så lyssnade jag klart på en bok som jag inte riktigt vet hur jag ska kategorisera. “Alkemistens dotter” av Carl-Michael Edenborg. Det är inte en kriminalroman, men nog en spänningsroman, i historisk miljö. Fängslande men lite… överdriven, om du frågar mig. Lite naiv också. Men, helt ok att läsa.

I går började jag lyssna på “Citymorden” av Lars Bill Lundholm. Jag har läst de övriga böckerna i serien om Axel Hake och gillat dem allihop. Den här verkar också bra. Vad svårt det är att beskriva det där bra egentligen.

Dessutom har jag lämnat på hälft med “Godset” av Isaac Bashevis Singer. Inte för att den är tråkig utan för att jag hellre läser böcker i ljudformat numera. I går la jag mig på dotterns säng och tänkte fortsätta läsa den (ibland orkar jag bara inte med den obekväma fåtöljen, he he) men övermannades av trötthet och slöt ögonen i stället.

Det är alltså Citymorden och Godset som gäller nu.

inlägg 35. Is, is och åter is

…i hamnen där vi ska ha båten. Jo, jag vet, det brukar vara is i april, men man kan ju alltid hoppas… längre ut lär det vara öppet. Och rännan som kommer från Lappsund å har blivit större, isen har blivit mörkare, så visst går det framåt, om än långsamt.

Det skulle ha varit så skönt att kunna vara vid villan den här veckan. Jag har inga egna jumppatimmar, jag ska inte till jobbet och jag hade inte lovat nån att göra någonting tillsammans eller att komma nånstans. Enda jobbdagen är torsdag, och den är som vanligt distansarbetsdag, så det är ingen skillnad var jag jobbar då.

Men man får inte alltid som man vill. När man inte får det man vill, kan man vilja det man får. I går kväll bestämde jag mig således för att delta i välgörenhetszumba idag fastän jag tidigare sagt att det inte passade den här gången. Inte bara delta som deltagare, utan också instruera tre låtar. Om du är utan att göra i dag och befinner dig i Vasatrakten kan du komma till Palosaaren järjestötalo klockan 13.30 för två timmars “zumbamaraton”! 

Bilden är från Zumba jam session i december, ett evenemang för zumbainstruktörer som avslutades med en Master Class öppen för alla. Här har jag äran att posera med Zumba jammer Anssi Heikkilä.
Bilden är från Zumba jam session i december, ett evenemang för zumbainstruktörer som avslutades med en Master Class öppen för alla. Här har jag äran att posera med Zumba jammer Anssi Heikkilä.