inlägg 82. Fotografier, jantelagen och sånt

I dagens Vasablad, på sidan 5, skriver Axel Brink en kommentar om vad det innebär att vara en sann fotograf. Kontentan är att

En sann fotograf tänker på bilden och inte sig själv. Hen tänker på betraktaren.

Det är säkert sant. Däremot sätter jag stora frågetecken för det som kommer före denna slutkläm. Ja, många av oss driver en soloredaktion i vardagen. AB får det att låta som om det på något sätt var… opassande. Jag hittar inte riktigt rätt adjektiv för det jag vill uttrycka. Jo, han skriver i vi-form, vilket gör att läsaren tolkar det som att AB själv hör till kategorin soloredaktörer. Samtidigt som AB tämligen ensidigt problematiserar förhållandet mellan soloredaktör och sann fotograf. Frågan som ställs är: Vad är vi rädda för ska hända om vi inte tar den där bilden (som vi sedan delar i sociala media)? (Foto av det vi äter, skråliga videoupptagningar från konserter, selfies med kändisar osv.)

Frågan är som bekant fri, AB har all rätt att formulera den utgående från sin egen föreställningsvärld. Men, som vild bloggskribent och periodvis flitig ögonblicksfotograf (med telefonkameran) skulle jag inte kunna svara på den på ett tillfredsställande sätt. Vad mig anbelangar är frågan totalt fel ställd.

Varför i all sin dar skulle jag vara rädd för att något ska hända om jag inte tar en snapshot av än det ena, än det andra? Jag kan givetvis bara tala för egen del, men det handlar definitivt inte om en rädsla för något som skulle kunna utebli. Fotograferandet, och skrivandet i sociala media, handlar om något helt annat. Det handlar framför allt om glädje. Om glädje över att ha kanaler för att uttrycka mig i större sammanhang än min omedelbara fysiska närhet. Om glädje över att få skriva utan att bli redigerad eller refuserad, och på samma sätt – glädje över att få visa mina bilder som en glimt av det jag är glad över (för det mesta) och gärna vill dela med mig av. Inte att förhäva mig själv, den tanken är totalt främmande. Inte att mina bilder eller mina texter i första hand ska vara en estetisk upplevelse. Det handlar om allt annat än skryt i förklädnad. I alla fall så som jag uppfattar skryt. Skryt, då tänker jag något i stil med “titta, jag äter jordgubbar till efterrätt, pilutta dig, det gör inte du”. Om jag fotograferar min jordgubbstallrik handlar det om att jag är så glad över att jag har jordgubbar i dag. Visst är du också glad för att jag får jordgubbar, som jag tycker så mycket om? Och är du inte det, behöver du ju inte titta på min jordgubbsbild. Det är också onödigt att du analyserar vinkeln och ljussättningen eller grubblar över om jag använt något filter. Det är ju inte min poäng.

Och när jag ser t.ex. i facebook eller läser i en blogg att Pelle i Närpes dricker morgonkaffe, och att Lisa i Nedervetil klipper gräs, och att Lasse i Vasa har fått semester och att Lena i Esse har blivit moster osv. känner jag glädje och omsorg. Vi hör av varandra. Vi har betydelse. Det är anti-Jante i högsta potens. Vi är något. För oss själva och för varandra. Vi duger. Vi behöver inte tävla. Vi får använda vår yttrandefrihet på ett positivt sätt. Att insinuera att det enbart skulle vara professionella skribenter och fotografer som skulle “få” publicera sina alster är verkligen JANTE.

Det får mig att än en gång tänka på det som jag som ny bloggare tänkte 2006 – är det så att alla vi amatörer med våra soloredaktioner utmanar den etablerade publicistiska världen? Inte för att vi är så duktiga, utan för att vi kommer nära den vanliga lilla människan – vi ÄR den vanliga lilla människan. Alla. Och det har vi rätt att vara. Nu har vi också kanaler att göra våra röster hörda. Och vem vet, det kanske upplevs som ett hot. I så fall är det en inte helt ovälkommen bonus.

Advertisements

inlägg 81. Tre år som hundägare

I dag är det tre år sen vi hade kommit hem från Islandsresan och fick Diiva hem till oss. Min första hund.

Egentligen hade jag drömt om att ha en egen hund ända sen jag var i 10-årsåldern. Jag minns att jag hade ett block med brevpapper, som hade en brun cockerspaniel på pärmen (heter det så, på ett block?). Och jag brukade sitta och titta på den där bruna, söta vovven och önska att jag hade en egen. Men det blev inte aktuellt.

När jag flyttat hemifrån skulle jag kanske ha kunnat skaffa hund, men det blev inte av då heller. Jag fortsatte som “kattmänniska”, vi har haft katt mer eller mindre i hela mitt liv. Jag tog Mirran med mig när jag flyttade på allvar (då jag bodde på internat, inackorderad eller i studiebostad hade jag inte katt). Mirran var egentligen min systers katt, men av någon anledning blev det Mirran jag tog med mig och inte Mirrans son Tarzan, som fortsatte att bo i föräldrahemmet.

Sen när jag gift mig och så småningom också blivit mamma, kändes det inte aktuellt med någon hund. Vi hade liksom fullt upp med annat. Och ju fler barn vi fick, och desto råddigare vårt liv blev med att vi slutade ha mjölkkor och jag började studera osv. kändes det ännu mindre aktuellt att skaffa hund. Jag brukade säga att jag tycker om hundar, bara de är någon annans. Att sköta andras hundar då och då gick utmärkt. Mamma och pappa skaffade hund när pappa gick i pension, och den hunden skötte jag ibland när det behövdes. Men att ha besväret med att ha en hund varje dag, året om, det ville jag inte. När jag var som mest stressad och trött var det närapå så att jag hatade katterna och krukväxterna för att de också pockade på uppmärksamhet. Otillräcklighetskänslan var enorm och ständigt närvarande.

Men, efter att jag “gått i golvet” (folk brukar tala om att gå i väggen, men så kändes det inte för mig) blev det annorlunda. Plötsligt ville jag så gärna ha en hund, efter att ha skött mina vänners hundar i några dagar medan vännerna var på resa. Och så hampade det sig så att min dotters barndomsvän ville sälja sin hund pga. tidsbrist. En hund som jag träffat, och som jag tyckte var det sötaste jag nånsin sett när hon var valp. En hund som liksom tassat in i mitt hjärta med buller och bång. Så jag anmälde intresse. En annan intressent hade hunnit före, men backade ur. Och så blev Diiva min hund. På riktigt. Det kändes fantastiskt. Och spännande.   Och det passade så bra, när jag var långtidssjukskriven.

Fortfarande blir jag alldeles varm om hjärtat och lycklig av att se henne.

Visst finns det nackdelar med att vara hundägare också. Man är mera bunden än om man har katt. Och hon är äckligt morgonpigg. Och hon tycker inte om barn 😦

Men fördelarna överväger ❤

"Neeej... vart for min husse och matte??? Tänker de LÄMNA MIG HÄR?????"
“Neeej… vart for min husse och matte??? Tänker de LÄMNA MIG HÄR?????”
"Ingen fara. Du ska bli min hund nu. Du ska få bo här, och det ska bli så bra, ska du se. Vi ska ta hand om varandra och göra allt möjligt trevligt tillsammans."
“Ingen fara. Du ska bli min hund nu. Du ska få bo här, och det ska bli så bra, ska du se. Vi ska ta hand om varandra och göra allt möjligt trevligt tillsammans.”
"Jaha... och det tycks bo katter här också. Ok. Jag har bott med en katt förr. Fast den här ser lite sur ut."
“Jaha… och det tycks bo katter här också. Ok. Jag har bott med en katt förr. Fast den här ser lite sur ut.”
"Ska vi åka båt? Ny-matte, jag vet inte om jag tycker att det är så roligt..."
“Ska vi åka båt? Ny-matte, jag vet inte om jag tycker att det är så roligt…”
"Men det var ett intressant ställe vi kom till. Många spännande saker att snusa på. Och jag får vara lös!"
“Men det var ett intressant ställe vi kom till. Många spännande saker att snusa på. Och jag får vara lös!”
"Det är faktiskt fint här! Jag gillar det! Och jag gillar dig!"
“Det är faktiskt fint här! Jag gillar det! Och jag gillar dig!”
"Du och jag, Diiva... Du och jag."
“Du och jag, Diiva… Du och jag.”

552498_10151054362408058_1858400100_n

Jag var rädd för att hon skulle ogilla att vara med mig, och försöka rymma genom att simma bort från ön. Men hon vill inte simma Hon vill vara med mig. Och när vi träffade hennes f.d. matte efter 1 1/2 månad var hon visserligen glad, men följde med mig som om det varit den naturligaste sak i världen. Att man kan älska en hund så mycket ❤ hoppas vi får många år till tillsammans!

inlägg 80. Ny författarbekantskap

I dag började jag lyssna på en bok av Emelie Schepp, nämligen hennes debutroman (kriminalroman) Märkta för livet. Intressant att det dyker upp nya kriminalromanförfattare mest hela tiden. Det är tydligen inte bara jag som gillar såna böcker, eftersom det finns en så stor marknad för dem.

En sak som jag reagerat på i många (kriminal)romaner är det klasstänkande som färgar bokfigurers människosyn. Antagligen för att det är så främmande för mig. Dystert nog läste jag nånstans (vad annars) att det är ett tecken på att man själv hör till någon högre klass (vilket jag verkligen inte vill kännas vid).

Att dela in människor i klasser är för mig lika dumt som att fokusera på raser och etniskt ursprung. Då kan jag i någon mån bättre förstå indelningen i socialgrupper, eftersom det säger mera om människans ekonomiska villkor än om hennes intellektuella sådana (eller, ännu värre, om hennes intellektuella potential).

Det tycks ju inte heller vara förbehållet nån viss samhällsklass att se ned på människor från andra samhällsklasser. I alla fall inte om man ska tro kriminalromanerna. S.k. överklassmänniskor (jag tror faktiskt inte att jag nånsin träffat nån sån, vad jag vet) ser ner på människor som inte har “anor”. Det är tydligen inte pengar som räknas, har man gjort en s.k. klassresa är man en “uppkomling”. S.k. arbetarklassmänniskor ser ner på “herrskap”.

Kom igen, är det faktiskt så här på riktigt? Varför i all sin dar skulle man bry sig om “vems pojke/flicka” nån är? Om det nu inte är för att man (som finlandssvenskar ofta) vill kunna placera personen i ett bekant sammanhang…

I den här boken är det en polis, Mia, som kommer från en arbetarklassbakgrund, som inte tål åklagaren, som enligt Mia kommer från en överklassbakgrund. När Mia och hennes kollega kommer till ett hus efter ett larm från en hustru som hittat sin make död på golvet, tittar Mia snett på huset och trädgården och ondgör sig över både det ena och det andra.

Inte är jag heller fördomsfri, hur gärna jag än skulle vilja vara det, men sånt här går definitivt över min horisont. Fast, som jag brukar säga – jag är intresserad av Människan och hur hon tänker (kan tänka), så visst är det bra att jag får inse att det finns folk som verkligen anser att social bakgrund har betydelse… även om jag kommer att fortsätta odla mitt jämlikhetsideal, naiv och idealistisk som jag är.

inlägg 79. Bloggkollen

Jep, visst kan jag också svara på Carola Ekmans bloggkoll!

1. Varför bloggar du? 

För att jag älskar att skriva. Att uttrycka mig i skrift. Och för att jag har nog av att bli redigerad och refuserad när det gäller sånt som jag skriver i mitt jobb. När jag bloggar får jag skriva precis hur (dåligt) jag vill och ingen kan hindra mig från att göra det (moahhahahh).

2. Vilka bloggar är de första du går in på när det är dags att göra en bloggkoll?

Det varierar. Jag tror att den blogg jag oftast besöker är min gymkollega Ainos träningsblogg. Sen tittar jag ofta in till två andra gymkollegor också, Eve och Janna.  Förr läste jag aldrig finskspråkiga bloggar, men tack vare att Eve fick med mig i gruppen Vaasan Alueen Blogeja har jag hittat många intressanta nya bekantskaper. Eftersom facebook är mitt främsta internetforum blir det oftast via fb jag går vidare till bloggar som kommer upp i nyhetsflödet. Och så brukar jag försöka komma ihåg att göra svarsvisiter till de bloggare som kommenterat min blogg.

3. En blogg du saknar i den finlandssvenska bloggvärlden?

Hm, jag kan inte säga att jag har saknat någon. Pappabloggen, som några bloggare efterlyser, fanns när jag i tiderna började blogga på bloggen.fi, men den har visst mer eller mindre tynat bort som så många andra i det forumet, tyvärr. Ibland förstår jag mig inte riktigt på HSS Medias bloggforumstrategi, men jag antar att det handlar om pengar. (Gnällvarning:) först skapar de ett trevligt och användarvänligt bloggforum för finlandssvenskar, sen uppdateras detta forum till att bli mycket användarovänligare (vilket gör att många ger upp, det var typ uppskattningsvis 5-10 % av bloggarna som ville ha en tekniskt sett mera avancerad portal), sen kraschar servern och våra kära inlägg försvann ut i cyberrymden och sen orkade ingen riktigt engagera sig i den nyare varianten (alltså, från upprätthållarens sida) så allt möjligt började krångla så inih-vete att folk totaltröttnade. Och så ska det plötsligt vara Sevendays i stället (intet ont om detta, men) med enbart utvalda skribenter och sånt. Heder åt dem att det i alla fall finns en ny möjlighet att finnas med också för oss icke utvalda tack vare Blogoteket! (slut på gnället)

4. Vilka bloggar läser du varenda dag?

Inga. Se ovan, det varierar alltså.

5. Vilken blogg minns du?

Den som gjort störst intryck på mig är Mollalenas blogg på bloggen.fi. En sån otrolig stilistisk förmåga, och minst lika långa blogginlägg som mina :p

6. Vad är du trött på inom den finlandssvenska bloggvärlden?

Inget. Man behöver ju inte läsa det som man inte är intresserad av. Jag tycker att det är viktigt att alla blommor ska få blomma.

7. Vad är det bästa med den finlandssvenska bloggvärlden?

Kanske samhörigheten. Om man bloggar i ett rikssvenskt eller finskt forum, och inte skulle ha tillgång till t.ex. gruppen Finlandssvenska bloggare, försvinner man så lätt i mängden. Här kan vi lättare hitta varandra och samverka både virtuellt och IRL om vi vill!

8. Om du skulle få ge ett pris åt en bloggare, hurudant pris och åt vem?

Oj, det var en svår fråga. Jag skulle ge ett tapperhetspris åt Alisa Plavsic för en intressant och personlig blogg om att kämpa för det man brinner för, trots sjukdom och motgångar.

9. Om du skulle vara tvungen att ge ett pris åt din egen blogg, hurudant skulle det vara?

Ojdå, det var en ännu svårare fråga 🙂 Pris för bloggtanten som vågar gå mot strömmen (om hon har lust)?

10. Om du skulle få ta en kaffe med en finlandssvensk bloggare, vem skulle du välja då?

Jag antar att tanken är att man ska välja någon som man inte träffat (för jag har redan träffat ca 70 människor via bloggen.fi). Då skulle jag välja Kicki. Vi har haft så mycket kontakt via våra bloggar och facebook, men inte kommit till skott när det gäller att träffas IRL.

11. Varför tycker du finlandssvenska bloggar är viktiga?

Se svaret på fråga 7.

12. Vilka bloggar går du in på när du ligger och slösurfar? Dvs inte varje dag, men nu som då?

Ähum, det gör jag inte. LIGGER och SLÖSURFAR 😀 Ligger inte och surfar, och slösurfar inte heller. Men, ok. Förutom de redan nämnda kan det bli några av de som jag har länkat till i min blogg (vilket är en random lista som jag raskt totade ihop när jag flyttade från bloggen.fi till wordpress): Malena Molin, Mon Voyage, emadeleinew, Sannas äventyr Down Under, Fina Christina, Tallbackstanten eller Lizzyfix, för att nämna några exempel.

13. Vems blogg kommenterade du senast? Och vad skrev du då?

Meh, vilken fråga, det minns jag väl inte 😀 😀

14. Är du över lag bra på att kommentera andras bloggar?

Rätt så, tror jag. Om jag har något att säga. Det känns lite torftigt att bara skriva nåt i stil med “bra inlägg!”. Men visst drar jag till med såna uppmuntrande kommentarer ibland också.

15. Vad är det bästa som skulle kunna hända i den finlandssvenska bloggvärlden?

Hm… att vi skulle få slut på elaka kommentarer och påhopp? Inte för att jag varit utsatt, men jag vet ju att andra råkat ut för det.

16. Skicka vidare listan till två eller flera bloggvänner som du också tycker ska göra den!

Jag avstår, den som vill får gärna haka på!

inlägg 78. Hundvakt

Jag har alltid tyckt väldigt mycket om husdjur. Både sällskapsdjur som hund och katt, och nyttodjur som kor osv. Jag har ju t.o.m. haft som yrke att sköta djur under mina år som lantbruksavbytare respektive jordbrukare. Numera är djurskötseln bara en hobby, men jag åtar mig gärna att sköta någon extra hund eller katt om det behövs.

Den här veckan förgylls tillvaron av dotterns och hennes sambos hund Hugo. Hugo är en Berner sennen som fyllde 1 år i vår. Han har varit hos oss flera gånger tidigare, och det brukar gå bra på många sätt och vara en hel del vaktande och potentiella bekymmer på andra sätt. Det passar bäst att ha honom här vid sommarstugan, där hundarna kan gå lösa. Men, i stället finns det en massa dumheter man som hund kan hitta på då man får gå fritt…

Förra gången han var här i några dagar var han och åt upp både en trasa och ett par badbyxor. Det var ju inte så bra. Ingen katastrof uppstod, men han hade magbesvär i ett par dagar. En del av bytet kom ut den naturliga vägen, andra delar spydde han upp efter ett par dagar… Stackars mage.

Så den här gången försökte jag textilsanera extra mycket för att han inte ska hitta olämpliga saker att äta upp. Tyg tycks ju vara mest intressant, enligt honom.

Hugo har anlänt. Som vanligt blir det en massa upprymt bus, det var svårt att lyckas fånga dem på bild. Diiva ser suddig ut för att hon inte stod stilla :)
Hugo har anlänt. Som vanligt blir det en massa upprymt bus, det var svårt att lyckas fånga dem på bild. Diiva ser suddig ut för att hon inte stod stilla 🙂

Den första kvällen tyckte Diiva faktiskt att Hugo var lite tröttsam. Han har blivit könsmogen, och tycks vara väldigt intresserad av att öva sig i hur man betäcker tikar. Diiva är emellertid kastrerad och har ingen lust att bli betäckt. Hon försökte ha tålamod med “sin valp”, men till sist blev hon så trött på honom att hon kröp in under stugan. Stora Hugo får inte plats där, så han fick stå med lång näsa och pipa medan hon låg under stugan och morrade.

Följande dag lekte de mera ömsesidigt. Det är skojigt att se att Diiva, som annars brukar kunna trötta ut sina hundkompisar med att vara så busig, faktiskt är den som tröttnar först. Ändå kan hon inte alltid hålla sig – när han slutar attackera hoppar hon på honom i stället.

Havsvattnet smakar bara såå mycket godare än vattnet som "mommo" ställer fram...
Havsvattnet smakar bara såå mycket godare än vattnet som “mommo” ställer fram…

Det är också skojigt att se hur hundar gärna följer människan. I alla fall de hundar som jag har skött. När jag skötte min väninnas och hennes familjs hundar hade jag en svans av fem hundar (inklusive min egen) som följde mig vart än jag gick. Och nu är det förstås två “förföljare” som intresserat iakttar vad jag än sysslar med. Ibland kan de ta det lugnt också.

"Mommos fötter ser lite kalla ut. Bäst att jag värmer dem."
“Mommos fötter ser lite kalla ut. Bäst att jag värmer dem.”
"Vilken tur att han sysselsätter sig själv ibland, så att jag kan pusta ut utan att behöva gömma mig."
“Vilken tur att han sysselsätter sig själv ibland, så att jag kan pusta ut utan att behöva gömma mig.”
"Är Diiva där inne med dig, mommo? Jaså inte... jag förstår inte varför hon gömmer sig :( "
“Är Diiva där inne med dig, mommo? Jaså inte… jag förstår inte varför hon gömmer sig 😦 “
...och så är det dags för lite bus igen
…och så är det dags för lite bus igen
Vem behöver Dentastix då naturen är full av tuggpinnar...
Vem behöver Dentastix då naturen är full av tuggpinnar…

Drygt två dygn till i detta förtjusande sällskap!

inlägg 77. Bloggbikten

…som jag hittade hos Silje Therese.

1. Hur många unika besökare har du per dag och önskar du att det var fler?
Det vet jag faktiskt inte. På min gamla blogg, när jag nån gång kollade, var det 30-300.

2. Kollar du din statistik flera än en gång per dag?
Nej, inte ens varje dag.

3. Önskar du att din blogg vore större?
Bra fråga. Det beror på. Visst är det roligt om folk läser och kommenterar, men jag har ingen lust att lägga ner mer tid på den eller “smöra” genom att skriva sånt som jag tror att folk vill läsa om – så jag antar att svaret blir “ja, om den duger som den är” :p

4. Kopierar du andras idéer till blogginlägg?
Jo, det gör jag då och då, som t.ex. den här listan. Men jag brukar försöka komma ihåg att berätta var jag fick idén.

5. Vad drömmer du om i smyg då det kommer till din blogg?
För närvarande inget. Jag skulle gärna ha startat en ny blogg i höstas, en tränings- och hälsoblogg för mogna kvinnor, men fick inte napp (klart jag skulle kunna göra den här också till en renodlad sån blogg, men det vill jag inte heller). Jag tycker att det är ok så här – ett ställe där jag får skriva av mig om jag vill.

6. Ställer du upp din mat snyggt innan du äter, bara för att få en blogg- och instragramvänlig bild?
Knappast, för jag är inte så estetisk av mig även om jag gärna delar med mig av och tittar på matbilder 😀

7. Kommer du på dig själv med att tänka ”oj det där blir fint till bloggen” eller ”det där skall jag blogga om” eller ”jag köper det här för det kan bli fina bilder till instagram/bloggen med det”
Inte det där om att köpa nåt för att det skulle bli fina bilder, men nog på sånt som jag vill blogga om. Jag har ett häfte i handväskan där jag kan skriva ner idéer, det gäller bara att komma ihåg att skriva ner dem innan de försvinner…

8. Tröttnar du någonsin på din blogg eller att blogga?
Det har hänt. Jag tror att jag var ett par tre månader utan blogg, faktiskt. Annars har jag hållit ut sen juni 2006 🙂 Ibland kan det kännas som att jag redan skrivit om “allt” så att jag blir utan idéer.

Vad tycker du om affiliate länkar?
Det vet jag inte vad det är *googlar* Aha. Jag har inte tänkt på att såna finns. Undrar om jag klickat på nån sån?
9. Tar du stress över din blogg eller om du inte uppdaterat?

Nej, det har jag bestämt mig för att inte göra. Däremot har jag bestämt mig för att inte lägga upp mer än högst ett inlägg per dag. Innan jag gick med i facebook (vilket hände i januari 2009) kunde det bli flera inlägg per dag. Numera har en stor del av diskussionerna med andra bloggare och vänner flyttat till facebook, så bloggen är inte lika viktig för mig längre.

10. Delar du öppet din blogg på sociala medier eller känner du dig lite ”blyg” över din blogg?
Jag delar gärna, och är absolut inte blyg över den, då faller liksom hela idén för mig (fastän jag mest skriver för att jag vill skriva och inte för att folk ska läsa). Jag skulle absolut inte skriva under signatur, jag vill ha credit för det jag gör om det är bra, och om det jag gör är dumt eller dåligt vill jag ändå stå för det och ta eventuella konsekvenser…

inlägg 76. Det här med Grekland…

Ok, jag erkänner – jag är synnerligen ointresserad av ekonomiska frågor, trots att jag inser att ekonomi är viktigt i alla möjliga sammanhang. Allt har sitt pris, monetärt eller på annat sätt.

Men. Det som fascinerar mig, om uttrycket tillåts i det här sammanhanget, är den ovilja som finns att hjälpa. “Grekerna får skylla sig själva”, ungefär. Och “varför ska vi betala deras korruption”. Ok.

Fast. Tanken med EMU var/är väl bland annat att man ska hjälpas åt och vara starkare tillsammans än var för sig. Och tanken med EU är att visa att vi hör ihop och inte ska kriga och bråka sinsemellan i Europa. Vart försvinner tanken om att hjälpas åt, när något land behöver hjälp? “Vi kan inte stå utanför”, sades det när det begav sig. (Och ingen vet förstås hur det hade blivit om vi hade låtit bli att gå med i EU och om vi hade hållit kvar vår finska valuta.)

Vi ville alltså vara med i EU/EMU för att inte gå miste om fördelar. Inte för att ta eventuella nackdelar som följer med ett medlemskap. Och nu anser många att Finland borde gå med i NATO för att få militär hjälp om det skulle behövas. Vad är det som säger att de andra NATO-länderna gillar detta och faktiskt hjälper om det skulle komma till kritan… de kanske börjar rösta och processa och bråka om vilken typ av hjälp vi ska få… för inte gick de ju med i NATO för att hjälpa andra, utan för att få hjälp. Och ingen trodde någonsin på riktigt att det skulle behövas.

Eller?

Skyll inte på mej, jag röstade nej…