året som gått

Det är väl så här inför nyårshelgen man brukar summera det gångna året på olika sätt. 2011 har, liksom andra år, varit ett händelserikt år också för mig. Det var året då familjen Näsman gjorde sin första södernresa, till Egypten. Det var året som började med mycket snö och slutade med lite snö. Jag föredrar mycket snö, men det är lätt för mig att säga, som inte behöver skotta. Det var året då jag inte började hinna med mina arbetsuppgifter. Hösten 2010 gick bra, ända fram till december, då började det spåra ur. Vårterminen 2011 levde jag tappert i tron att jag nog skulle lyckas hinna ifatt. Det gjorde jag inte. Jag blev tvungen att prioritera vissa saker, som gjorde att jag inte hann med andra som jag borde ha hunnit med. 2011 var också året då jag påbörjade och slutförde (om jag inte måste komplettera något) studierna i Utbildningsledarskap för att få rektorsbehörighet.

2011 var året då jag hade vartenda veckoslut uppbokat från påsk till midsommar, ungefär. Det var än det ena, än det andra, saker som inte hade med varandra att göra. Sen gick det ju som det gick, med golvet som kom emot den 14.6, och sjukskrivningen med total inaktivitet och vågrätt läge som följde.

Innan dess hann jag med att bli promoverad till doktor i hälsovetenskaper (doktorsgrad och värdighet hade jag nog redan innan, i och med att jag fick mitt betyg ett knappt år tidigare). Jag var till Pargas för första gången i mitt liv, åt sniglar för första gången i mitt liv (i Nagu, där jag inte heller varit tidigare), och var till Texas på konferens. Jag hade inte heller varit till USA tidigare.

Vi skaffade en GPS och jag laddade ner en Darth Vader-röst till den. Fast Familjen orkar inte med honom, så det är bara när jag kör ensam, som t.ex. till Pargas, som han har fått vägleda mig. (Yngste sonen: BETALADE du för att få den här rösten??? Jag: jo, för jag VILLE HA DEN, jag tycker den är KUL… och så följde en debatt om vad det är värt att sätta pengar på.)

I juli var vi till Stockholm och Dalarna. Om inte resan hade varit bokad, och delvis betald, skulle vi inte ha farit, jag var ju inte alls “i skick”. Men det gick förvånansvärt bra. Maken körde för det mesta, jag körde bara sammanlagt ca 100 km skulle jag tro. Annars hade jag inte kört under sjukskrivningen, bara någon enstaka gång in till Vasa. Vi var på bröllop i Stockholm, det gick bra, fast vi var ju inte till slutet. Jag var inne i min apatibubbla, men klarade nog av att prata litet med folk också, och så var jag placerad bredvid min kusin och hennes familj, det kändes bra, de kände ju till min situation. Jag skulle gärna besöka Dalarna igen. Det var vackert där, och skulle ha funnits mycket mer att hinna se och göra. Och jag tyckte om att vara till Malung under dansbandsveckan, även om det var trångt och bökigt. Det går bra att försvinna med sin o-social-het i en så stor mängd, det finns inga förväntningar på att man ska vara trevlig och knyta kontakter och annat som var extremt jobbigt.

Trots läkarens tvekan, valde jag att inte fortsätta min sjukskrivning. Det är sällan så att man står inför lätta val i livet. Alla val man gör, får konsekvenser. Och jag tänkte mig att det var bättre att börja jobba, fastän jag var lite si och så, om min förman gick med på att jag får ha anpassade villkor, än att vara hemma längre och sen komma tillbaks till en chockverklighet med pang på direkt. Att börja mitt i terminen skulle ha varit det allra sämsta alternativet, helt värdelöst, för då skulle jag ha varit tvungen att förbereda undervisning under sjukledigheten, och det ska man inte behöva göra, anser jag.

Först hade jag tre veckor sommarlov, då jag försiktigt skulle börja försöka göra det ena och det andra. Jag körde till Larsmo och hälsade på en kär bloggvän, som man kan vara tyst tillsammans med utan att det blir pinsamt. Jag började försöka läsa böcker. Jag började försöka skriva på bloggen. Jag började försöka gå ut och gå, för att bli lite mera aktiv. För om jag skulle jobba, måste jag klara av att köra bil, att läsa och att skriva och röra på mig. Det verkade gå, så jag började. Och jag utmanade ödet och testade om jag skulle klara av att dansa samba på Konstens natt. Efter en veckas träning gjorde jag det, och det var en oerhörd lättnad att klara av en sån sak.

Den första månaden, när jag hade varit borta från jobbet i två månader, gick hyfsat. Att sitta för sig själv och förbereda undervisning var ok. Att sitta på möten var däremot pest och pina. Men jag sa så lite som möjligt och försökte bara vara fysiskt närvarande. Det var så oerhört tungt att försöka följa med i vad som sades. Jag granskade ett manuskript för doktorsavhandling inför ett internt slutseminarium, och själva genomgången, läsandet och skrivandet av utlåtande, gick bra, det var så intressant. Men opponentskapet vid seminariet var nog en sådan kraftansträngning att gråten värkte i halsen. Det var så tungt att tänka och att formulera sig.

Samma sak sen när jag skulle börja undervisa. Det gick bra, men med gråten värkande i halsen. Och det fanns inte en tanke på att jag skulle ha orkat med något program om kvällarna. Jag tackade nej till allt som bara gick att tacka nej till. Men det hände endast en gång att jag var tvungen att åka hem från jobbet redan på förmiddagen för att jag inte klarade av att jobba. Sambaträningarna deltog jag nog i, men jag tror att jag var närvarande bara 5 eller 6 gånger av 12.

Första veckan i oktober skulle jag enligt överenskommelse vara ledig. Jag tänkte att det var bättre att ta en av följande sommars veckor redan under hösten, för att jag skulle orka terminen ut. Det var en underbar idé, att få vara ensam i skären och hämta kraft. Idyllen slogs emellertid sönder av tre dödsfall inom en vecka. Jag klarade inte av att gå tillbaka till jobbet, det blev 10 dagars sjukskrivning igen.

Efter den tredje begravningen började jag jobba på nytt, och på den vägen är det. Nu har jag jullov. I november klarade jag av att vara “keynote speaker” vid en liten, nordisk konferens i Åbo. Sen klarade jag också av att gå till personalmatsalen för första gången på ett halvår. Kallsvettig, visserligen, men det gick. Och jag klarade av att gå på personaljulfest i december. Det var en stor ansträngning, men det gick det också. Och nu har jag t.o.m. varit på Tupperwareparty i Jakobstad, ett party där jag bara kände den som bjudit mig. Helt otroligt. Sakernas tillstånd går framåt på många sätt.

Inte är jag “bra” ännu, men mycket bättre. Speciellt nu i december har jag känt att det verkligen rör på sig. Det är inte längre tungt att undervisa. Jag umgås fortfarande helst med folk jag känner, vill inte aktivt knyta nya kontakter, men jag klarar av att prata med främmande om det behövs. Jag kan tänka mig att komma överens med någon om att jag ska komma till något ställe någon viss dag, med förbehåll att jag kanske inte orkar vara där så lång stund. Men det ska inte vara för många sådana överenskommelser, jag behöver fortfarande minst halva dygnet för återhämtning.

Jag ligger inte lika mycket som förr. Jag stickar sockor. Det är terapeutiskt, kreativt, och anstränger inte hjärnan. Jag skulle inte orka sticka mönster. Jag rör på mig, men inte tillräckligt regelbundet. Det känns i axlar, nacke och rygg.

Så här vill jag inte leva resten av mitt liv. Men just nu går det bra. Just nu kan jag glädjas åt det jag orkar, och åt vilan. Åt friheten att allt mer och mer våga vara självisk och göra det jag vill och orkar. Även om det inte alltid är lätt. Att stå på sig med att man inte orkar, när man inte skulle orka stå på sig, liksom. Då är det nog bra att behålla något av apatin. Att vara inne i sin nästintill osårbara bubbla. Andra orkar inte heller, nehej, men då får de själva säga ifrån. Det är inte jag som ska ta över deras o-ork. Att stå på sig med att “få” göra det man vill göra, kräver också en viss ork som man kanske inte alltid har. Varför skulle jag vara nån förklaring skyldig? Ok, jag kanske verkar osocial och otrevlig för att jag inte orkar med tv. Men jag hindrar inte andra från att titta. Det är bara inte rimligt att de ska begära att jag också ska titta, om det får mig att nästan må fysiskt illa. Och det är inte som jag “pjasar”, jag har haft svårt för tv länge, redan innan jag blev sjuk. Jag vet inte om det är kombinationen av en massa rörliga bilder och ljud, som stressar hjärnan. Delvis det, tror jag, delvis att det känns så meningslöst för mig att titta bara för tittandets skull. Jag tittar hellre på molnen. Eller på stickningen. Att jag placerar mig i ett annat rum, betyder inte att jag tar avstånd från andra som personer. Jag måste få ta hand om mig, så är det bara.

Att jag får ork av att röra på mig, när jag orkar 🙂 är också min sak. Alla förstår inte glädjen i det. Det behöver de inte heller. De hittar säkert sin glädje i någonting annat.

Inte är det lätt för familjen att ha en sån här hustru och mamma, men det kan inte hjälpas. De vill ha mig ändå ❤

Och jag ser med tillförsikt fram emot det nya året.

 

 

Advertisements

minne, jag har tappat mitt minne…

Hm. Här ska man så lagom tro att man har blivit “bättre”. Nå, gränsen mellan vanlig glömska, tankspriddhet och minnesluckor och förvirring till följd av utbrändhet är förstås flytande, och jag har ju aldrig varit särskilt minnesgod. Men i går skulle jag nog ha kunnat bli uppgiven med mig själv, om jag hade varit stressad. Vilket jag lyckligtvis inte var, så jag tog sakernas tillstånd med ro, även om jag gick mig själv en aning på nerverna.

Jag hade bestämt mig för att ta en tur till gymmet och våga mig på ett BodyPump-pass, och eventuellt Pilates också. BP har jag bara vågat testa en eller två gånger på hela hösten. Pilates brukar däremot gå bra, men jag var inte 100 % säker på att jag skulle orka med två timmars träning på raken, så jag tänkte att jag känner efter och ser hur det går. Jag skulle gärna så småningom komma igång med lite mera regelbunden styrketräning igen, om jag orkar. Jag tycker ju att det är så roligt. Och det märks tyvärr alltför väl i min nacke, mina axlar och min bröstrygg att jag inte håller igång regelbundet. Att jag hoppades på två pass i rad var också ett led i att vara rationell, medan jag orkade for jag ju inte enkom till stan för att gå på gym, utan kombinerade det med jobbet, så att jag tränade före eller efter (eller under lunchen), vilket jag inte orkat särskilt många gånger i höst, jobbet har fått gå före och sen har det varit Body Resting på soffan som gällt som främsta fritidssysselsättning.

Nå, medan jag körde till stan kände jag till min förargelse hur Tröttheten smög sig på. Jag försökte tappert tänka att det kanske bara var vanlig trötthet, inte utmattning – man blir lätt överkänslig för sånt också efter att ha varit totaldäckad. När jag kom fram till gymmet var parkeringen smockfull. Jag hade visst sånär lyckats förtränga att tisdagkvällar är de sämsta för träning, det pågår så många ledda pass samtidigt eller delvis samtidigt, att det alltid brukar vara så tjockt med folk där. Så jag fick lov att parkera på gården bredvid, och parkerade helt kallt på en reserverad plats och hoppades att inte firman ifråga har kvällsverksamhet. Sen grävde jag efter plånboken för att ta fram gymkortet, som brukar ligga där. Och grävde, och grävde. Ingen plånbok. Just söis. – Och var 17 har jag den då… tänkte jag. Jaja. Vi var ju på uf-julfest på juldagskvällen. Plånbokseländet låg förstås kvar i aftonväskan. 😦 Det har hänt ett par gånger tidigare att jag haft gymkortet i fel väska, så jag visste att man kommer in i alla fall, man säger vad man heter, och så kollar personen i receptionen på datorn, och där finns man registrerad med foto och allt, och får komma in. Så jag sa som det var, och fick en biljett. Och tänkte med en suck att om jag ska på Pilates också, så måste jag gå hit IGEN och säga att “jag har glömt mitt kort, men…” för man måste nämligen hämta en skild biljett till varje pass. Det är bara om det är samma instruktör som håller två pass i rad som man kan få båda biljetterna på en gång.

Nå, så gick jag för att klä av mig ytterkläderna, och plockade fram drickaflaskan, svetthandduken och skorna. Flyttade över skoinläggen i träningsskorna, och ställde mig framför spegel för att kolla hur jag såg ut i håret. (Fåfängt, jag vet.) Och så tänkte jag att det visst var en sak till som jag skulle ha. Vad kunde det vara? Jo, de nya gymhandskarna som jag fått av yngste sonen i julklapp. Jag skulle ju premiäranvända dem. Tillbaks till skåpet, och fram med handskarna. Sen gick jag till bardisken där man får fylla på sin vattenflaska, och så ner i källaren, där Les Mills-salen finns. Och vem såg jag om inte bloggvännen Tomas, som jag stannade och pratade med en stund medan han kämpade på på crosstrainern och jag bara stod och såg avslappnad ut 🙂

När jag kommit in i salen och vi skulle börja, kollade jag tillbehören jag hade med. På med handskarna (det kändes ovanligt), av med den långärmade tröjan (har inte alltid på mig en sån när jag är på gymmet, men nu hade jag den för att det inte skulle vara så kallt under täckjackan då jag var färdigt ombytt), svetthandduken på mattan och drickaflaskan inom räckhåll… väntas nu, jag brukar ha en sak till? Skåpnyckeln! Var 17 är den då… nå, det har hänt tidigare att jag glömt den i skåpdörren, och ingen har stulit mina grejor då, så ingen stjäl väl dem nu heller, dessutom hade jag ju inte ens plånboken med mig…

Träningen gick efter omständigheterna väl. Jag minskade rejält på vikterna för att föregripa att jag inte skulle orka, men fick ändå lov att ta ett par egna pauser här och var. Inte oväntat. Mot slutet av timmen började jag emellertid känna mig så pass mosig att jag tänkte att det nog var bäst att hoppa över Pilatespasset. Man vet aldrig med Pilates, ibland är det ganska lätt och mycket tänjningar, det hade gått bra, men ibland är det mycket statisk muskelträning, och det hade jag inte fixat. Så jag gick tillbaks till omklädningsrummet. Nehej, ingen nyckel i låset. Håhåjaja. Bäst att gå till receptionen och fråga om nån lämnat in nyckeln till skåp nr 240… Men så kom jag på att jag ju tappat vatten i flaskan. Och se, nyckeln låg bakom vattenkranen. Tillbaks till omklädningsrummet, och så började jag plocka fram mina tillhörigheter. Men… var var tröjan? Å nej, den låg säkert kvar i Les Mills-salen… suck. Tillbaks dit, och medan jag gick kollade jag diskret att jag hade kläderna på mig, det skulle ha varit typiskt om jag t.ex. klätt av mig jumppabyxorna i ren distraktion och promenerat iväg i bara trosorna… Lyckligtvis hade jag bara tagit av mig skorna. Och tröjan låg förstås på golvet i salen, jag ursäktade mig åt följande tränare som just skulle till att påbörja sitt pass, nappade åt mig tröjan och kilade därifrån.

Sen kom jag hem utan missöden. Men VARFÖR är jag så där glömsk, jag försöker ju tänka efter vad jag ska ha med mig, och vart, och när, lugnt och sansat, en sak i sänder…

jullov

När jag vaknade, låg jag kvar i sängen en lång stund och drog mig, och njöt av känslan att vara ledig och inte ha lovat någon någonting i dag. Jag är verkligen glad och tacksam över jullovet.

Sen trasslade jag in mig i en massa tankar om levnadsvillkor och arbetsvillkor och -avtal och olika former av belöningssystem och blev nästan agiterande och arg, där för mig själv. Fast så bestämde jag mig för att låta bli att argumentera så där ampert med mig själv, och fortsätta vara glad över jullovet, för det är jag ju trots allt. 🙂

Det är verkligen grönt ute. På julafton hade vi lite snö här och var på gräsmattan, som någon dag före jul faktiskt var helt vit. Nu är den illgrön. Men det är soligt och vackert. Fast väldigt blåsigt. Antar att vi har haft en ovanlig tur, som inte har haft något strömavbrott.

I går var maken och jag på en skogspromenad. Det var skönt att gå i skogen, där blåsten inte kommer åt att kännas så besvärlig. Man hör bara ett trivsamt sus, medan man går rätt bekvämt i skydd av träden.

Läskiga skogen

Läskiga Skogen, dit blåsten inte når… 🙂

Idag tror jag faktiskt att jag inte ids gå ut i blåsten igen. Det känns som att jag hellre skulle fara till gymmet ikväll. Om inte tröttheten tar överhanden. Men först ska jag ligga på soffan, alternativt sitta på soffan, och lyssna på Liza Marklunds senaste bok om Annika Bengtsson, och eventuellt sticka lite och eventuellt också äta mera choklad. Sockstickningen har verkligen varit en terapi för mig hela höstterminen, inget måste, utan en avkopplande, terapeutisk kreativitet. Och jag har många kvar i släkten och bekantskapskretsen att spamma med ullsockor, så det är nog bara att sticka på. Just nu stickar jag ett par julröda, granna sockor i damstorlek. Jag har inte ännu bestämt vem som ska få dem, det finns några tänkbara alternativ…

Hoppas alla andra också har sköna mellandagar, vare sig ni jobbar eller är lediga!

snabbis

Åhå, nu är jag ännu mera “på efterkälken” med att skriva ett inlägg per dag i december fram till julafton. Men, jag får ta till ett av mina favoritcitat, då: “int tar vi he så hårt”. Jag kör en snabbversion idag i stället och avverkar flera bokstäver.

Igår påbörjade jag mitt jullov under trevliga former. Jag fick e-post från tidskriften dit jag skickat min artikel dagen innan, att manuskriptet har kommit fram och skulle skickas igår till två bedömare. Så nu är det bara att hoppas på  det bästa (= att artikeln ska bli antagen, med eller utan korrigering och komplettering). Två gånger tidigare har jag försökt få en artikel publicerad i en internationell vetenskapligt tidskrift, dock utan att lyckas. Sen blev jag klar med utkastet till följande artikel och lämnade in min portfolio i utbildningsledarskap. Och så var jag till psykoterapeuten. Sen bjöd jag mig själv på jullunch på stan, och passade på att äta sånt som inte brukar finna sin väg till vårt julbord 😉 Och så tvättade 16-åringen och jag fönster och bytte gardiner. Och paketerade in några julklappar. En riktigt bra dag.

Bokstäverna jag funderar på i dag är U, V, Y, Å och Ä. Jag gillar Under. Vispgröt. Ysterhet. Åland. Ärter. Ugglor. Virkning. Yrkesutbildningar. Åtrå. Ägg.

Vispgröt är jag tyvärr tämmeligen ensam om att gilla här i Familjen. Så det blir inte av att jag vispar till någon sån särskilt ofta. Men nog är det gott, med fluffig rosa vispgröt med lite socker och mjölk på… mmmm…

Ugglor är fina. För en tid sen såg jag en STOR uggla live i skogen, då jag var ute på stavpromenad. Där gick jag i allsköns ro, med musik i öronen (ok, ok, det kanske förstör en hel del naturupplevelser, men då jag tycker att det är så roligt att gå i takt med musiken), minding my own business, då en Stor Fågel plötsligt flög upp bara ca 2 meter framför mig. Antar att ugglan också mindade his or her own business till den grad att den inte höll på att lägga märke till den potentiella faran i en stavpromenerande, annalkande tant. Vilket ju inte var så smart av ugglan, trots att ugglor anses kloka, för jag hade nog inte lagt märke till den om den suttit stilla och knipit näbb. Fast kanske det var avsiktligt? Kanske den ville visa vilka granna ugglor det finns i Västerhankmo? Efter en livlig diskussion på facebook (jag är verkligen ingen ornitolog) har slutsatsen dragits att det nog var en kattuggla jag sg. Jag har aldrig tidigare sett en levande uggla i vilt tillstånd.

Ägg är god och näringsrik föda. Sen får det vara hönsmens så mycket det vill 🙂 Men löskokta ägg vill jag inte ha. Hårdkokta, eller stekta, och rejält stekta i så fall, inga bara på ena sidan-stekta ägg med rinnande gula *blääk*

Den som vill ha ägg, får finna sig i kacklet. (Latinskt ordspråk.)

dan före dan före dan före…

Bara EN arbetsdag kvar, sen får jag jullov… Men det kan hända att jag far en vända via jobbet ännu på torsdag förmiddag, misstänker att jag inte hinner bli klar i morgon, jag ska hämta 16-åringen i Närpes kl 18 då han ska komma hem på jullov och vill ha datorn m.m. med sig hem. Så, jag ska inte stressa, det går som det går. Några tenter kvar att rätta (fast det låter dumt, inte skriver jag ju ut att saker och ting är fel heller på den här nivån). Gå igenom och bedöma, kanske man skulle säga. Och så ska jag skicka in en artikel för publicering *hoppas på positivt besked* i en internationell vetenskaplig tidskrift. Och skriva vidare på en annan artikel, jag vill så gärna ha ett första utkast till hel artikel klar före jul.

Dagens bokstav är T. Tänk att jag inte kom ihåg om jag hade skrivit om T eller bara tänkt på T. Jag gillar Te. Tidningar. Tidskrifter. Tulpaner. Tupla. Täcken. Tritonia. Teater. Toalettbord. Tvättmaskiner.

Egentligen vet jag inte riktigt var gränsen går mellan tidningar och tidskrifter. Vasabladet är en dags-tidning. Allers är en vecko-tidning. Men sen finns det vetenskapliga tidskrifter. Antar att det också finns icke-vetenskapliga tidskrifter. Det där är lika förvirrande som frågan om vad som är en artikel, en notis, ett inslag osv. Hursomhelst gillar jag sånt.

För den som inte vet vad Tupla är kan jag berätta att det är en chokladbit, a chocolate bar, en chokladstång (på finlandssvenska) som är praktiskt delad i två bitar inne i förpackningen så man kan dela den jämlikt med någon man tycker om, om man så önskar. Tupla finns i olika storlekar, “normal”, maxi, king size… och numera finns det visst också mini. Kanske minin inte är dubbel? Tupla betyder nämligen dubbel på finska.

Jag har ett toalettbord som har varit svärmors. Först, när vi städade undan och delade upp mina svärföräldrars tillhörigheter efter svärfars frånfälle, blev toalettbordet förvisat till ett uthus. Men av någon anledning kom jag på att jag nog ville ha det, så jag målade det blekrosa och tog det till heders. Där har jag diverse smycken och hårstylinggrejor och -produkter, och lite annat också. Det är Mitt bord, och jag tycker faktiskt om det, även om min första tanke var att toalettbord är förfärligt onödiga. Men jag sitter inte framför det när jag fixar håret, jag står, så det finns ingen pall framför. Det skulle inte heller vara så lämpligt, eftersom mitt toalettbord inte är modell skrivbord så att man skulle kunna ha benen under det, utan det är modell byrå, så man skulle sitta långt från spegeln.

Jag föredrar en god kopp te framför att ligga med någon. (Boy George) …Tja, det var han det…

 

tjolahopp

Idag har jag blivit klar med ett artikelmanuskript, så i morgon ska det skickas iväg till en internationell tidskrift. Sen är det bara att hoppas att artikeln blir accepterad för publikation, eventuellt efter korrigeringar och kompletteringar.

Dagens bokstav (nä, fortfarande gårdagens…) är S. Jag gillar Sånger. Sympati. Sverige. Sjukhus. Samba. Salsa. Sensualitet. September. Spinning. Stavgång.

Sympati, det fick mig plötsligt att tänka på ett tereklaminslag som fanns när jag var barn. “Teetä ja sympatiaa”… te och sympati. Det handlade om Lipton Yellow Label te. Hm. En av mina o-favorittesorter. Det blir så lätt för beskt. Det dricker jag bara om alternativ saknas.

September, månaden alltså, är verkligen ljuv. När naturen börjar byta färg, luften är hög och klar och det är friskt och skönt ute. Minns i november den ljuva september…

Innan jag hade prövat på spinning var jag verkligen skeptisk. Jag tyckte det lät oerhört “töögot” (segt, långtråkigt) att sitta och trampa på en sorts motionscykel hur länge som helst. Och ingen träning för armarna får man heller, och ingen rörlighet i övre ryggen. Men det är faktiskt roligare än man skulle tro. Man pressas till att anstränga sig lite extra, då man trampar i takt med högljudd musik och eggas av en uppmuntrande instruktör som ropar saker i stil med “alla orkar” och “det här är inget att skratta åt” med en blick som får en att le ännu bredare trots allt flås. Länge sen jag varit på spinning, kanske i morgon kväll?

När kan den late arbeta? Hösten är för lerig, våren för regnig, vintern för kall och sommaren för varm. (Finskt ordspråk.)

det är vitt där ute

…började en sång som fanns i en skolsångbok då jag var barn. Melodin var ganska konstig och dyster. Men jag kände mig allt annat än dyster då jag vaknade och såg att marken blivit vit. Det ser genast mycket juligare ut. Idag ska jag fortsätta skriva på en artikel. Så ska jag unna mig en promenad medan det är ljust, laga mat och så ska vi på De vackraste julsångerna i kyrkan ikväll. Jag och en annan familjemedlem (yngste sonen?) ska hjälpa till att dela ut sångblad, så vi ska vara på plats senast kl 17.30. Min favoritjulpsalm är Giv mig ej glans, hoppas vi sjunger den, annars är kvällen förstörd 😉

Bokstaven Q hoppar jag definitivt över. Då blir det R. Jag gillar Rött. Rosa. Ridning. Risgrynsgröt. Risotto. Rock. Ah, nu bara m-å-s-t-e jag lägga in en rocklåt innan jag fortsätter… en av mina absoluta favoriter…

httpv://www.youtube.com/watch?v=CwIvBNsSywQ

Reggaeton. Rosor. Rumba. Romantik.

Rosa är en av mina favoritfärger genom åren, blått är den andra. Ändå har jag mest svarta kläder. Men det är trevligt att pigga upp sig med lite färg ibland. Nu har jag en rosa – nej, två rosa handväskor, ett rosa paraply och en rosa almanacka. I ett par år har jag haft en stor svart almanacka, storlek A4, där man kan skriva mycket, och så är den så stor och synlig att jag inte tappar bort den i första hand. Men nu tycker jag så mycket om min rosa Texashandväska, att jag ville ha en almanacka som ryms i den, och då fanns såna almanackor i rosa också. Det känns riktigt uppiggande. Mina läs/arbetsglasögon är också rosa, lite åt det rosa-lila-hållet kanske, dem tycker jag mycket om. Jag hittade ett “senilsnöre”, en kedja av “metallic” pärlor att ha glasögonen i på Tiimari, den kostade inte mycket, men den är bra att ha, både för att hålla reda på glasögonen och för att den samtidigt ser ut som ett smycke. Det är nämligen bättre att använda de glasögonen vid datorn, än att använda de nya, röda, progressiva glasögonen. Annars skulle jag behöva en annorlunda arbetsstation, där skärmen skulle vara placerad på en lägre nivå.

Ridning är roligt, men jag har inte ägnat mig åt den hobbyn som vuxen. Jag slutade rida nån gång i 16-årsåldern. Då hade jag ridit några år utan att bli särskilt mycket skickligare. Men roligt var det, som sagt var. Också fastän jag ramlade av en häst då jag var 13 år och fick hjärnskakning och måste tas in på sjukhus.

Rumba, alltså dansen, ser också rolig ut. Jag kan inte dansa rumba. Det får bli något för framtiden…

En häst är gestaltningen av folks drömmar om sig själva – starka, kraftfulla, vackra – och den har förmågan att ge oss en flykt från vår jordiska existens. (Pam Brown)