flygfän och trollkarlar och sånt

För några år sen skrev jag ett argt blogginlägg om älgflugor, om hur det kan komma sig att det finns så korkade varelser. Tänk att de kastar vingarna innan de kollat om de befinner sig på rätt art…

Fortfarande ogillar jag älgflugor i allra högsta grad, men jag har bestämt mig för att de inte ska få förstöra mina möjligheter till skogspromenader med hunden. Man får väl vänja sig med dem, samt försöka förhindra dem från att komma åt att knata runt i ens kalufs. Visst känns de fortfarande som sega salmiakspindlar som klamrar sig fast i håret och kryper och kryper, men de ska inte få avgå med segern när det gäller mig.

Så jag köpte en mygghatt med nät för ansiktet och tänkte att den nog skulle stå emot älgflugorna också. Den har ett nät med ett snöre och en dragsko nertill, så man kan snöra till runt kragen på jackan så att inte kräken kan krypa in i håret.

En av mina facebookvänner tycker att jag liknar trollkarlen Gandalf ur filmerna om Sagan om Ringen på den här bilden. Det var en skojig jämförelse. Jag liknar gärna Gandalf, i synnerhet Gandalf som vit trollkarl, efter att han dragits ner i underjorden och kämpat med Balrog och vunnit. En bra förebild och han är verkligen sinnebilden för det goda i böckerna och filmerna (och nu vill jag inte dras in i någon diskussion om huruvida det är lämpligt att en trollkarl symboliserar det goda, jag är inte på sånt teolog-filosofhumör idag). Gandalf är bra och det är en saga, punkt slut.

Hursomhelst, igår då jag invigde Gandalfhatten fick jag till min stora förargelse en älgfluga på mig trots allt. Flugeländet smög sig in nerifrån, under fleecejackan och innanför t-skjortan och kröp därifrån upp till håret (suck). Nackdelen med att ha en kort och bred t-skjorta som jag tänkte skulle kunna duga som skäriskjorta då den annars inte är vare sig särskilt klädsam eller särskilt bekväm 😦 Den är så kort att den inte går att stoppa ner i byxorna (i synnerhet inte då man har jeans med låg skärning) och så bred att den fladdrar runt magen då man går. Idag avhjälpte jag det problemet med att knyta en gammal halsduk runt midjan då jag gick på promenad. Om jag mot förmodan hade mött någon i skogen hade jag väl fått bjuda på ett förskräckt gapskratt 😉 Men ingen syntes till. Jag tror att man är tämligen ensam ute i skärgården så här mitt på en vardag nu då de flesta har avslutat sina sommarsemestrar.

Eftersom jag är en vanlig tant och inte någon sagofigur ska jag emellertid fortsätta dagen med att sitta i solen och sticka sockor. Och bjuda maken på paj och kaffe sen då han dyker upp. Till skillnad från majoriteten har han nämligen semester nu.

bastubad

Det har tagit några år, men nu har vi äntligen kommit så långt med bastustugan att själva bastun är klar för användning. Den invigdes på lördag, villaavslutningen till ära. Visst har det gått bra att vara i skären utan bastu också, men nog blir det åtskilligt lättare att tvätta sig, då man har ett utrymme för detta. Jag tror faktiskt att jag ska elda bastun idag också, här i min relativa ensamhet (hunden är med). Om jag lyckas göra upp eld, vill säga. Det brukar vara lite knepigt, men förr eller senare brukar jag få fjutt på brasan, och än en gång förundras över hur i all sin dar eldsvådor kan uppstå, då det är så svårt att avsiktligt göra upp eld.

När maken eldade bastun i förrgår, fylldes bastun av ett otäckt os. Tydligen berodde det bara på att det var någon substans som avdunstade från kaminen då den blev varm för första gången, för lukten och röken gick att vädra ut, och sen uppförde sig nog kaminen som normala bastukaminer gör, och det rykte inte in från luckan eller skorstenen. (Heter det rykte eller rök i imperfekt?)

Och jag tänkte på att det är bra då man fått vara med på ett hörn så att man vet hur man ska använda en sån där vedeldad bastu med vattenbehållare och utan vattenledning. För det är inte givet att man genast förstår sånt. Åtminstone tyckte jag att det var bra att man har fått bada bastu hos någon annan och sett att man kan ha ämbar med kallvatten, inte fulla, som man sen fyller på med varmvatten ur den där tanken så att man får lagom temperatur på tvättvattnet. Självklart, tycker säkert många, men om man inte är van med vedeldad bastu och är van med att vatten alltid kommer ur kranen, i lagom temperatur, är det inte helt klart att man genast kan räkna ut alternativa sätt att handskas med tvättvatten.

Vi har också tänkt att man ska förvara vedkorgen utanför själva bastun, vis som jag är av skadan som (nästan) inträffade när de äldre barnen var små och barnen och jag var tillsammans med min syster och hennes dåvarande sambo vid sambons familjs skäriställe. Vi skulle elda bastun, och jag tittade in för att se om läget var under kontroll, att det brann i kaminen. Det var väldigt rökigt inne i bastun, röken stack och sved i ögonen, så jag stängde bastudörren igen och sa eftertänksamt till min syster: “Det är väldigt rökigt i bastun, jag tror att vedkorgen håller på att fatta eld”. Jag insåg liksom detta faktum när jag sa det (vikten av att klä sina tankar i ord?), inte när jag såg det, eller hur jag nu ska förklara saken. Min syster sa några väl valda ord om min handfallenhet, ryckte upp bastudörren och slet ut den rykande vedkorgen… den brann inte, men var kolsvart på ena sidan, så nästa steg hade nog varit en rejäl brasa 😦

Undrar om det är så vettigt att jag gör upp eld nu i mitt smått förvirrade tillstånd? Fast när jag har skrivit ner det här, är jag säkert extra försiktig, så det ska nog gå bra…

 

aha eller åhå

Man brukar tala om att man får en “aha-upplevelse” då man plötsligt inser något som man inte tidigare förstått. Som Arkimedes, då han klev ner i ett bräddfullt badkar och insåg att mängden vatten som svämmade över då han satte sig i badkaret motsvarade hans vikt, eller hur det nu var. När han ropade “heureka” och skuttade ur badet utan att bada färdigt. (Var det så? Undrar om jag borde kolla upp saken…)

Igår kom jag att tänka på att man faktiskt också kan ha en “åhå-upplevelse”. Uttrycket “åhå” när man blir överraskad eller förvånad över någonting, är rätt vanligt i Österbotten. Det sägs att vi österbottningar också med förkärlek använder “åhå” när det skulle vara mer på sin plats att säga “ursäkta”. Som t.ex. om man råkar knuffa till någon.

Mitt “åhå” kom sig av en sak jag läste i Bibeln. Som flitig bibelläsare har man ofta favoritställen, och även o-favoritställen i Skriften. Bortsett från Gamla Testamentets grymheter, har jag genom åren haft ett verkligt o-favoritställe i Nya Testamentet, nämligen Luk. 16:10, som i 1917 års översättning lyder: “Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är, och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i vad mer är.” Usch, vad jag har tyckt att det där är jobbigt, och jag har många gånger smått förtvivlat frågat mig om det är en uppmaning till pedanteri. På något sätt har jag tänkt mig att saken ska förstås så, att om jag t.ex. inte troget utför minsta lilla, till synes obetydliga uppgift, är jag inte heller värd att anförtros större saker. Så när jag inte alltid t.ex. ids torka av diskbänken, har jag tänkt att jag är en otrogen tjänare, som inte förtjänar ansvarsfulla uppgifter, eftersom jag kanske skulle slarva med dem också, då jag inte samvetsgrant torkar diskbänken i tid och otid. Av någon anledning har jag inte tänkt så mycket på fortsättningen i citatet, det där med orättrådigheten.

Gammaldags som jag är på vissa punkter läser jag fortfarande nämligen främst 1917 års översättning. Jag vill att Bibeln ska låta som den gjorde då jag var barn och tonåring. Men nu, då jag är i skären och vilar upp mig under min sjukledighet, läste jag i NT 81, och märkte att formuleringen är en annan. Det står: “…den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort”. Och det fick mig att tänka ett stort ÅHÅ. Som så småningom följdes av något som mera kan förliknas vid ett AHA.

För, man må säga vad man vill om att vara slarvig och inte alltid torka av diskbänken, men knappast kan det benämnas ohederligt. Alltså kan jag vara en god tjänare trots att jag inte alltid torkar diskbänken, en tjänare som förvisso kan anförtros både det ena och det andra. Ohederlig är jag ju inte. (Åtminstone inte särskilt mycket. Det har hänt att jag t.ex. har printat ut något matrecept på jobbet. Men i stället printar jag ut sånt som har med jobbet att göra hemma, försvarar jag mig. Så jag förvaltar inte arbetsgivarens egendom på ett ohederligt sätt.)

Sen är det en annan sak att jag inte riktigt förstår poängen i den där liknelsen om den ohederlige förvaltaren. Han efterskänkte en del av de skulder som folk hade till hans arbetsgivare, när arbetsgivaren skulle ge honom sparken för att han förskingrat. “Och Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt.” Vah? Då fick ju inte arbetsgivaren tillbaks pengar som folk var skyldiga honom? Nåja. Kanske jag får en aha-upplevelse om det här också nån gång. Just nu var huvudsaken för mig, vare sig man kategoriserar upplevelsen som “aha” eller “åhå” att jag inte är en dålig tjänare fastän jag inte alltid är så ordentlig när det gäller alla små detaljer.

 

att tro att man är något

httpv://www.youtube.com/watch?v=8v_4O44sfjM&feature=branded

– Vem tror du att du är, sjunger Christina Perri. Det är en sorgsen sång om en hjärtekrossare, och jag vill inte förminska sorgen hos den som känner sig sviken. Men uttrycket i sig gör mig väldigt fundersam.

Samma sak med “vad tror du att du är”, “tror du att du är något”. Eller varför inte “hur kunde du göra så”.

Frågar någon mig vem eller vad jag tror mig vara, kan vederbörande vara säker på att få ett tämligen torrt och näsvist svar, där jag så sakligt som möjligt redogör för just det – vem eller vad jag är. För alla är ju något eller någon, eller hur?

Poängen är väl att frågeställaren insinuerar att man utger sig för att vara något eller någon annan än man egentligen är. Eller kanske snarare, att man på något sätt tror att man är bättre eller förmer än andra. Visst, det kan säkert finnas självgoda människor som tänker så.

Men för det mesta tror jag att uttalandet snarare avspeglar en helt obefogad känsla av underlägsenhet hos den som frågar “vad tror du att du är”. Att frågeställaren vill påpeka att “du är inte bättre än andra”. Och det är man ju inte. Alla har vi våra fel och brister. Och för det mesta “hade vi ingen tävling”. Jag är bra på en sak, du är bra på en annan, och båda sakerna behövs, det är inget vi behöver överbevisa varandra om.

Och det här för mig också in på var gränsen för “moraliserande” går. För visst måste man väl få säga att man tycker att något är orätt, fastän man själv gör andra (eller i värsta fall samma) fel? Annars skulle det t.ex. vara helt onödigt att vi har stiftade lagar…

 

med- eller motsols

Vissa saker är svårare att lära sig än andra. En sak som jag i tiderna hade svårt att lära mig var att räkna procent. Först när jag präntat in i min skalle att pro cent är hundradel, alltså ska man alltid dela talet med 100 och sen multiplicera det resultatet med t.ex. 32 om det är 32 % av något man är ute efter, började det funka. I högstadiet och gymnasiet lärde vi nämligen oss nån konstig formel som hoppade över ett tankesteg som jag behövde för att förstå saken, så bara jag verkligen förstod vad det handlade om kunde jag börja räkna på mitt eget sätt och få det att stämma. Omvänt, om jag t.ex. ska räkna hur många procent 32 är av 87, måste jag först dividera 87 med 100 och tänka att det är 0,87 och sen se hur många gånger 0,87 ryms i 32, annars fattar jag inte.

En annan sak som jag haft osedvanligt svårt att fatta är uttrycken “medsols” och “motsols”. Alltså, jag har ju fattat att det handlar om att cirkla åt samma håll som solen eller tvärtom, men haft svårt att komma ihåg åt vilket håll solen snurrar. Men när jag lärde mig att det heter myötäpäivään (“med dagen”) och vastapäivään (“mot dagen”) på finska började jag förstå. Med dagen, alltså likadant som klockan går. Åt samma håll som visarna. Ibland talas det faktiskt om med- och moturs på svenska också. Först senare började jag förstå att klockan går åt samma håll som solen, att det rent av är solen som har bestämt hur klockan ska gå, det finns ju solur…

Inte är det lätt, inte. Och ramsan “solen går upp i öster och ner i väster” lärde jag mig på allvar efter att ha flyttat till Västerhankmo, för solen går upp på Österhankmosidan av huset, alltså i öster, och då måste ju Petsmo ligga i väster, och solen går ner där. Elo naa 😀

 

att läsa

Jag har alltid tyckt väldigt mycket om att läsa. Jag lärde mig läsa ungefär i samma veva som jag fyllde 4 år, och sen dess har livet varit en räcka böcker. För närvarande dock främst i ljudboksform, eftersom min överhettade hjärna så fort blir trött av att läsa.

Ibland talar folk om att “sträckläsa”. Jag har funderat en hel del på det uttrycket, och kommit fram till att för mig går ofta sträckläsa och läsa på ett ut. Det är nämligen så jag vill läsa, läsa i ett sträck. Fast det funkar inte med ljudböcker, de tar en halv evighet att lyssna på. En roman som jag själv läser på ca 1½ timme tar ca 8 timmar att lyssna på. Jag tycker alltså att det är frustrerande att tvingas lägga ifrån sig en (intressant) bok om jag en gång öppnat den. Om det inte är så att jag läser den pga. mitt jobb och förväntas plocka ut väsentliga delar ur boken till en föreläsning eller till artikelskrivande osv., då krävs mera eftertanke. Men om jag t.ex. läser en ny doktorsavhandling för att bilda mig en uppfattning om innehållet före disputationstillfället sträckläser jag nog den också på ca 2 timmar.

Men det finns undantag. Vissa böcker är lämpliga att smaka på i mindre doser. Jag skulle t.ex. inte få för mig att sträckläsa Bibeln. I flera års tid har jag tänkt att jag ska läsa Koranen, men om och när det blir av, kommer jag nog inte att sträckläsa den heller.

I sommar har jag “småläst” Människan och hennes symboler där Carl Jung m.fl. berättar om symbolernas betydelse för människan, i synnerhet de symboler som uppträder i människors drömmar. Jag tänkte att det skulle vara bra att känna till den saken lite mera, eftersom jag själv går i psykoanalytisk psykoterapi, och “min” terapeut är väldigt intresserad av mina eventuella drömmar. Det var onekligen intressant läsning, men inget som jag skulle ha haft lust att sträckläsa. Den texten krävde nog pauser och eftertanke.

När jag inte ännu börjat gå i terapi undrade jag med ett småfniss för mig själv om huruvida det faktiskt är så att man ligger på en svart divan och berättar om sina drömmar och om sin sexualitet, så där som åtminstone jag har fått för mig att salig Freuds patienter gjorde. Man gör faktiskt något ditåt, men min terapeut tillhandahåller ingen divan, man sitter i en ordinär fåtölj.  🙂

Samma sak är det med den lättsammare Pippi och Sokrates som jag fick i present då jag var hundvakt under ett veckoslut i juni. Den är underhållande och tänkvärd, men avnjuts bäst i små portioner. Den har jag hållit på med ett tag nu.

Gillar du att läsa i ett nafs eller i små portioner? Om du gillar att läsa, alltså…