att nöja sig

Som mina läsare säkert har märkt är jag mera radioaktiv än tv-passiv. Jag lyssnar på radio minst en timme per dag må-fr, mera sporadiskt under veckosluten, medan jag tittar på tv kanske en timme per vecka. Vissa dagar lyssnar jag på radio i flera timmar (heter det “lyssnar på”? fastän jag har rätt bra språkkänsla har jag svårt för prepositioner), andra dagar blir det bara på vägen till och från jobbet, vilket blir ca 30 + 30 minuter. På vägen till jobbet brukar jag lyssna på Radio Vega, på vägen hem från jobbet brukar jag lyssna på den finska kanalen Voice, och om jag lyssnar på radio medan jag jobbar brukar det bli Mix Megapol (Stockholm) via webbradion. Lyssnar jag på radio här hemma under veckoslutet blir det numera ofta också webbradion, dansbandskanalen.se. Jo, för jag har kommit ut ur skåpet och erkänner numera att jag (också) gillar dansbandsmusik. Även om Christer Sjögren fortfarande inte är någon favorit, inte Vikingarna heller 🙂 🙂 För den som inte vet varför jag poängterar detta, kan jag berätta att jag var på AC/DC-konsert för 1½ år sen, vilket förvånade vissa av mina vänner och bloggläsare, eftersom de av någon otrolig anledning hade fått för sig att jag skulle föredra musik i stil med Christer, då. Vilket jag definitivt inte gjorde, alltså. Men numera är jag alltså mera välvilligt inställd till dansband än jag var då. Dansbandsmusik är visserligen späckad med “löjpoga” texter, men det är många rocklåtar också… och dansbandsmusiken är glad och piggar numera upp mig, sen jag fått maken att börja dansa. Förr blev jag bara danssugen och frustrerad av att lyssna till dansbandsmusik och inte ha nån att dansa med.

Nåja. Det var inte det jag skulle skriva om egentligen. Utan radiopratare (än en gång) och Voice och Vappu Pimiä. Vappu är en av mina absoluta favoritradiopratare. Och i torsdags berättade hon att fredagen skulle vara hennes sista dag på Voice, hon ska byta jobb. 😦 Jag funderade på att lyssna på henne fastän jag jobbade på fredag när programmet började, men min arbetsuppgift var av en sån art att jag inte klarade av att lyssna och läsa samtidigt. Så jag var bara inne på Voices hemsida och röstade på henne som den bästa radioprataren. Hon har en otrolig förmåga att leva sig in i allt möjligt, finna de rätta orden och kunna tala om vadsomhelst med vemsomhelst.

Inför det där sista programmet ville hon att lyssnarna gärna skulle höra av sig och berätta om sånt som de gillat under hennes tid som programledare, sånt som lyssnarna blivit jättearga på osv. Jag kom mig inte för att höra av mig, men tänkte nog till. Det mest betydelsefulla hon sagt “till mig” var “En halua tyytyä”. Jag vill inte nöja mig, betyder det. Och det handlade om livet, om förhållanden och sånt. Först reagerade jag lite negativt, och tänkte på grinigt tantvis att nuförtidens bortskämda människor tror att de ska få allt, genast, och passar inte galoscherna så går de. Men när jag tänkte efter, så insåg jag att det här kan förstås på många olika plan, som så mycket annat, och alltid ska förstås i relation till individen och den unika situation som föreligger.

I viss mån ska man väl  nog nöja sig, resignera och göra det bästa av situationen, vare sig det gäller förhållanden eller jobb eller annat. Allt kan inte vara idel fröjd jämt. Men samtidigt, hon har ju så rätt. Varför ska man gå omkring och kämpa för att försöka nöja sig, om man är olycklig och det finns saker man kunde förändra i sitt liv? För mig blev det en tankeställare som gav mig mera råg i ryggen att ta itu med olika detaljer i mitt liv. Det tackar jag Vappu för och hoppas att de nya utmaningarna i hennes liv hjälper henne att fortsätta vara tillfreds med det hon är och gör.

Advertisements

vilken vecka

Skulle alla arbetsveckor vara som den här veckan har varit skulle jag nog vara tvungen att byta jobb. 10-12 timmar full rulle i fyra dagar… sen var fredagen lugn och bra. Det är intressant, det här med vad som är (för) mycket och/eller (för) tungt. Det varierar både från person till person och från tid till tid hos samma person. Det har varit en intressant och bra vecka, men det hjälps inte, om hjärnan blir överhettad och koncentrationsförmågan börjar svikta.

Lyckligtvis har vi ett riktigt lugnt veckoslut nu i vår familj. Inget överenskommet med att nån ska hit eller att vi ska nånstans. Vi har talat lite löst om att gå på bio ikväll, men det är inget måste, det kan vi göra nån annan gång. Jag dristade mig t.o.m. till att säga till 13-åringen att jag inte ville att nån kompis sover över eller att han ska skjutsas nånstans på fredag kväll, att jag behöver få ta det lugnt. Annars tycker jag att kompisar gärna får vara här (och det är de minsann också nästan för jämnan, känns det ibland) och att jag nog ska ställa upp och skjutsa barnen till andra byar också så att de får vara med sina vänner. Det är liksom bra att upprätthålla en god stämning inom familjen, och så vet man bättre var de är och vad de sysslar med också. När jag var yngre hade jag lite svårt att slappna av med främmande barn i huset under veckoslutet, kände lite som att jag borde vara skärpt och ordentlig och påklädd och så, men nu har jag börjat strunta i det och tänker att om de är hemma hos oss får de vara hemma hos oss på våra villkor. Ja, jag går ju inte omkring naken heller, men nog i pyjamas och/eller morgonrock fastän andra ungdomar än våra egna vandrar runt i huset. Och sover så länge jag har lust fastän de är här. Och säger till mina egna barn att de får plocka fram frukost och sånt när de vill äta.

Hm, vad ska jag göra nu, då jag kan välja lite… Vika tvätt? Stryka skjortor? Baka en kaka? Lägga mig på soffan och läsa en stund? Eller sätta på kaffe och sitta här en stund till… 😉

fars dag

I dag är det alltså Fars dag. En dag att fira för oss som har pappor i livet, eller är gifta/samboende med en pappa. Eller en dag för minnen för den som inte längre har sin pappa hos sig. Alla har inte glada, eller enbart glada minnen av sina pappor, och det är givetvis tragiskt. Lyckligtvis har de flesta av oss goda fäder, trots att papporna också är människor och som sådana felbara och gör misstag ibland.

Häromdagen råkade jag ha på ett radioprogram i radio Vega, då lyssnarna fick ringa in och berätta varför just deras pappa är så bra. Tyvärr blev det inte tid och tillfälle för mig att ringa, men jag kunde gärna ha gjort det. Folk berättade gärna om hur bra pappor de har, och att papporna ställer upp med det ena och det andra. Det gör min pappa också.

När jag väntade mitt fjärde barn var barn nr 3 ett år. Jag råkade ut för för tidiga sammandragningar och blev intagen på sjukhus i samma veva som ettåringen var magsjuk. Och min kära pappa kom körande från Öja till Hankmo för att ta hand om sitt sjuka barnbarn. Jag jobbade själv på sjukhuset då, ironiskt nog på avdelningen där man blev intagen för besvär under graviditeten, och jag berättade för min kollega att sonen var sjuk och att pappa kommit för att sköta honom. – Men nog har du en duktig pappa, sa kollegan beundrande. – Jo, det har jag väl, svarade jag en smula överraskad. Han har ju alltid varit så “duktig”, inte minst när det handlat om att ta hand om barn, så jag hade väl inte riktigt tänkt på att inte alla herrar i 65-årsåldern nödvändigtvis skulle känna sig bekväma med att sköta ett blöjbarn med magsjuka.

Pappa är fortfarande duktig. Nu har inget barnbarn blöjor längre, men visst sköter han barnbarn, hämtar och skjutsar och kokar och leker och spelar och allt vad man nu gör med barn i skolåldern och tonåren när det behövs, trots att pappa nu är 80 år.

Men om jag hade ringt in till radioprogrammet, tror jag ändå inte att det hade varit den typen av saker jag hade tagit upp i första hand. Jag skulle ha berättat att han är en så fin och rejäl person. En verklig förebild. Om jag tänker mig en god människa, en sådan människa som jag skulle vilja utvecklas till under livets gång, så är pappa sinnebilden för den goda människan.

Pappa, jag älskar dig!

Och idag ska vi träffas och äta god mat tillsammans.

snuva

För en tid sedan lät jag mig förledas att prenumerera på den finska tidskriften Hyvä Terveys. Den är förvånansvärt intressant, höll jag på att säga. Jag som precis hade sagt upp prenumerationen på både Allers och I Form för att jag inte riktigt tyckte att jag gav mig tid att läsa dem så mycket som jag skulle vilja, och för att jag har så många olösta korsord och sudokun i de Allersar jag har på lager.

I senaste numret av Hyvä Terveys finns en artikel om snuva. Eftersom jag “hänger snåran” mest hela tiden, var ju det en intressant läsning. Snuva kan ha så många olika orsaker. Jag är alltså lite snuvig och täppt i näsan jämt, fastän jag inte är förkyld. Det är irriterande, men man vänjer ju sig. Det betyder i alla fall att jag måste ha näsdukar i alla jackfickor och väskor, för jag tycker att det är så hemskt då folk snörvlar, så jag vill ju undvika detta, och snyta sig i näven ska vi bara inte tala om 😦

Ett tag hade jag allergispray för ständigt användning pga mina besvär. Men jag tyckte inte att den medicinen hjälpte, så jag slutade på eget bevåg. Det ska man ju egentligen inte göra, sluta med mediciner utan att konsultera läkare, alltså. Men nu har jag med hjälp av den här artikeln diagnosticerat mig själv (sånt ska man inte heller göra) och konstaterat att det jag har förmodligen mest är vasomotorisk snuva och “rasitusnuha” (vad kan det heta på svenska? Ansträningssnuva? jag vet inte om man säger så). Sen har jag ju lite allergi också, förstås. Och allt det här tillsammans, plus att jag säkert ibland också är lite förkyld, gör ju att jag är snuvig.

Vasomotorisk snuva är förmodligen den bästa diagnosen i mitt fall. Snuva året om, utan klar orsak.

Men nån sån där nässköljkanna kan jag inte förmå mig att testa, hur bra de än sägs vara *yäk*

Så jag snårar vidare så gott jag kan…

fyra saker

Nappade på en listutmaning hos Gilla. Det handlar om “fyra av allt”…. utmanar ingen särskild utan om någon känner sig manad är det bara att ta över stafettpinnen.

*4 tv-program

–  ja, se det blir svårt… det får bli tv-program jag följt med under årens lopp då, för nu tittar jag bara på Doobidoo. Morden i Midsomer, Doktorn kan komma, Tillbaka till Aidensfield.

*4 saker jag gjort idag:

– ok, man borde fylla i det här på kvällen. Nu är det morgon. Jag har stigit upp, tagit på mig morgonrocken, kokat gröt och satt mig vid datorn.

*4 saker jag längtar efter:

– jullovet, vår kommande resa till Hurghada, att få bli farmor eller mormor, att få flera stunder av ro i min rastlösa själ

*4 saker på önskelistan:

– att vi ska få vara friska, att mina barn ska få goda liv, att jag ska få en ny pyjamas och en lägenhet i stan 😀

*4 saker jag avskyr:

– avundsjuka, misstänksamhet, elakhet, svartsjuka

* 4 saker jag tycker om att göra:

– dansa, sjunga, skriva, träna

*4 saker jag ätit idag:

– fiberhavregrynsgröt, grynost, äppelmos, laktosfri mjölk

blandade känslor

Det är inte bara en gång man drabbas av s.k. blandade känslor inför företeelser som man har lite svårt med. Jag har ju en gång tidigare skrivit ett tämligen ovänligt inlägg om tiggeri, om hur svårt jag har för tiggande (och hur invecklat det sen blir när man börjar tänka vidare var gränsen för tiggeri går osv.). I torsdags, då jag skulle till tåget och var på väg hem från min senaste jobbsession i hufvudstaden, passerade jag som flera gånger förr både en och annan stillsam tiggare. Och som vanligt gick jag förbi. Och hann bara tänka att jag inte längre irriterara mig på dem (på gott och på ont) innan jag råkade ut för följande:

Vid ett övergångsställe satt en kvinna på en rollator. Hon tittade med vänliga ögon på mig och frågade på finska om jag skulle kunna hjälpa henne. Jag hade ju inte så mycket tid på mig, men stannade upp och frågade vad hon behöver hjälp med. – Nå, om jag skulle kunna få en euro eller två, sa hon. (Erkänner att jag hade tänkt att hon kanske behövde hjälp med att gå över gatan och att kanske nån scouttanke från barndomen hade dykt upp i min hjärna…) Inte kunde jag säga nej, utan mumlade något i stil med att “så pass mycket kan jag säkert bidra med” och plockade fram några slantar, mer än 2 euro. – Oj, så mycket, svarade hon (och det VAR inte mycket för mig…) och fortsatte med något i stil med tusen tack, och må Herren belöna dig. – Varsågod och tack ska du ha, svarade jag, gick till tåget och bet i hop tänderna och kämpade med tårarna.

Vad svårt det är att möta nöden. Och inte kommer jag mig i en sån situation för att ovänligt svara nåt i stil med “gå till socialen”… fastän jag i princip tycker att det är så att ingen ska behöva tigga i Finland, vi har ju socialskydd. Vad vet jag om hennes bekymmer. Och summan jag gav räckte till ett mål mat, men inte till en flaska brännvin, om man säger så, vilket förstås visar en del om i vilka riktningar mina tankar gick.

Och det är verkligen en fråga om blandade känslor, då jag undrar över om jag gjorde rätt… man kan inte hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon osv. Jag känner mig taskig över att det är så många jag inte hjälpt, fastän jag hjälpt människor både när och fjärran ibland och på olika sätt. Men har det varit tillräckligt? Och är jag oempatisk, då jag i princip tycker att man faktiskt ska vända sig till socialen och reda upp sitt liv…

bädda

“Som man bäddar får man ligga” säger ordspråket. Eller i en lite skämtsammare version som har figurerat bl.a. på Facebook: “den man ligger med får bädda”. Jag tror att jag har skrivit om bäddning förr, för länge sen, om att jag inte gillar då man bäddar fast täcket under bäddmadrassen. Men det må vara hänt att jag upprepar mig. Det händer alltsomoftast 🙂

Så jag ska fundera lite kring bäddandet igen. Jag bäddar helst själv. Eller så kan jag gå med på att den jag ligger med får bädda. Eller om jag ska sova över hos någon, att någon då har bäddat med rena lakan i sängen där jag ska sova. Men sen när jag väl har sovit där, vill jag helst bädda själv. Det känns liksom för närgånget att nån annan ska bädda där. Så om jag skulle ha ett hembiträde, eller en betjänt, skulle hon/han vara portad från min säng. På många hotell ingår bäddandet i “servicen”. Så även på det hotell där jag befinner mig nu, tydligen. För fastän jag hade bäddat i morse, har någon bäddat om. Jag hade tagit bort en stor, fet kudde ur sängen och belåtet nöjt mig med den tunna (jag hade tur att det fanns en tunn variant, många kuddar är för tjocka för min smak). Någon har placerat dit den feta kudden, lagt täcket ovanpå och den tunna kudden ovanpå täcket. OCH bäddat fast täcket i fotändan 😦

Kanske man kunde införa “do not make my bed”-skyltar, som alternativ till “do not disturb”-skyltarna som finns på hotell? Eller ska man bara sluta gnälla och vara glad över att folk sköter sina arbetsuppgifter? 😉

Nå, denna någon hade i alla fall låtit min pyjamas vara kvar under kudden. När jag var på konferens på Malta, envisades hotellstäderskan med att dra fram min pyjamas och placera den ovanpå täcket. DET ser råddigt och obäddat ut, tycker jag.

Man tycker så olika. Så då är det ju bra att få bädda själv…

Huvudsaken är att det är renbäddat. Det är det ju nog på hotell. Och för det mesta  är det renbäddat då man sover över hemma hos nån också. Fast inte alltid. Och jag bryr mig inte om nån har sovit någon enstaka natt i samma lakan, så känslig är jag inte. I varje fall inte när det gäller bekant folk. Att sova i lakan som det syns att någon annan …legat i är däremot mindre trevligt. Och såna gånger täcks man inte heller besvära värdfolket om att få rena lakan. I varje fall inte jag 😉

Nu ska jag o-bädda hotellsängen genom att gå och lägga mig *gäsp*