Som mina läsare säkert har märkt är jag mera radioaktiv än tv-passiv. Jag lyssnar på radio minst en timme per dag må-fr, mera sporadiskt under veckosluten, medan jag tittar på tv kanske en timme per vecka. Vissa dagar lyssnar jag på radio i flera timmar (heter det “lyssnar på”? fastän jag har rätt bra språkkänsla har jag svårt för prepositioner), andra dagar blir det bara på vägen till och från jobbet, vilket blir ca 30 + 30 minuter. På vägen till jobbet brukar jag lyssna på Radio Vega, på vägen hem från jobbet brukar jag lyssna på den finska kanalen Voice, och om jag lyssnar på radio medan jag jobbar brukar det bli Mix Megapol (Stockholm) via webbradion. Lyssnar jag på radio här hemma under veckoslutet blir det numera ofta också webbradion, dansbandskanalen.se. Jo, för jag har kommit ut ur skåpet och erkänner numera att jag (också) gillar dansbandsmusik. Även om Christer Sjögren fortfarande inte är någon favorit, inte Vikingarna heller 🙂 🙂 För den som inte vet varför jag poängterar detta, kan jag berätta att jag var på AC/DC-konsert för 1½ år sen, vilket förvånade vissa av mina vänner och bloggläsare, eftersom de av någon otrolig anledning hade fått för sig att jag skulle föredra musik i stil med Christer, då. Vilket jag definitivt inte gjorde, alltså. Men numera är jag alltså mera välvilligt inställd till dansband än jag var då. Dansbandsmusik är visserligen späckad med “löjpoga” texter, men det är många rocklåtar också… och dansbandsmusiken är glad och piggar numera upp mig, sen jag fått maken att börja dansa. Förr blev jag bara danssugen och frustrerad av att lyssna till dansbandsmusik och inte ha nån att dansa med.
Nåja. Det var inte det jag skulle skriva om egentligen. Utan radiopratare (än en gång) och Voice och Vappu Pimiä. Vappu är en av mina absoluta favoritradiopratare. Och i torsdags berättade hon att fredagen skulle vara hennes sista dag på Voice, hon ska byta jobb. 😦 Jag funderade på att lyssna på henne fastän jag jobbade på fredag när programmet började, men min arbetsuppgift var av en sån art att jag inte klarade av att lyssna och läsa samtidigt. Så jag var bara inne på Voices hemsida och röstade på henne som den bästa radioprataren. Hon har en otrolig förmåga att leva sig in i allt möjligt, finna de rätta orden och kunna tala om vadsomhelst med vemsomhelst.
Inför det där sista programmet ville hon att lyssnarna gärna skulle höra av sig och berätta om sånt som de gillat under hennes tid som programledare, sånt som lyssnarna blivit jättearga på osv. Jag kom mig inte för att höra av mig, men tänkte nog till. Det mest betydelsefulla hon sagt “till mig” var “En halua tyytyä”. Jag vill inte nöja mig, betyder det. Och det handlade om livet, om förhållanden och sånt. Först reagerade jag lite negativt, och tänkte på grinigt tantvis att nuförtidens bortskämda människor tror att de ska få allt, genast, och passar inte galoscherna så går de. Men när jag tänkte efter, så insåg jag att det här kan förstås på många olika plan, som så mycket annat, och alltid ska förstås i relation till individen och den unika situation som föreligger.
I viss mån ska man väl nog nöja sig, resignera och göra det bästa av situationen, vare sig det gäller förhållanden eller jobb eller annat. Allt kan inte vara idel fröjd jämt. Men samtidigt, hon har ju så rätt. Varför ska man gå omkring och kämpa för att försöka nöja sig, om man är olycklig och det finns saker man kunde förändra i sitt liv? För mig blev det en tankeställare som gav mig mera råg i ryggen att ta itu med olika detaljer i mitt liv. Det tackar jag Vappu för och hoppas att de nya utmaningarna i hennes liv hjälper henne att fortsätta vara tillfreds med det hon är och gör.