onödigt skällande

Har man en hund med vakthundsgener, får man vara inställd på att hunden vaktar och säger till om hon tror att det finns något i närheten som hon behöver säga till om. Hon varnar och beskyddar. Min hund är rasmässigt en blandning av vakthund, vallhund och råttfångare, vilket stämmer bra med hur hon beter sig (hon vaktar, vallar och fångar möss/sorkar). Hon är en mittelspitzbordercollieschnauzer, rätt originell blandning, antar jag.

11150297_10153195713858058_8406362576594905412_n

Samtidigt så ska ju inte hunden behöva bära ett för stort ansvar. Hunden borde ju kunna lita på att människorna också fixar att ta hand om vissa detaljer. Ska man tro på Cesar Millan (och det ska man väl 🙂 ) så är det människan som ska vara the Leader of the Pack.

Det finns förstås olika sätt att fostra en hund, och människan kan också ha olika önskemål och avsikter med att fostra (eller låta bli att fostra) sin hund till att reagera på ett eller annat sätt i vissa situationer. Jag har tidigare skrivit om bekymret med att min blandrastik Diiva ibland är så arg på mötande hundar, små barn och fordon som hon inte förstår sig på (t.ex. pulkor eller cykelkärror). Att vi inte helt kommit till rätta med den saken än beror helt på mig, jag har helt enkelt inte energi nog att fara av och an med henne till olika miljöer tillräckligt ofta för att vänja henne med att fokusera på mig och strunta i omvärlden. Dessutom är det faktiskt så att om vi är i ovanliga miljöer, t.ex. i stan, så är hon inte alls lika stöddig som hemma… om det hela tiden finns trafik, människor osv. runt omkring har hon liksom inte tid att fokusera på någon enskild hund eller annat. När vi är tillbaka i vår egen miljö där man möjligen möter en eller två hundar, en handfull bilar och tre cyklister under en promenad på flera km är situationen en annan. Ibland möter vi ingen alls.

Hursomhelst, det jobbigaste just nu är att hon skäller så mycket vissa nätter. Jag vet inte vad det är som hon hör, men jag tror att det kan vara något djur som kommer för nära stugan. Vi befinner oss alltså i skärgården, på en ö utan grannar inom synhåll, det är så långt mellan stugorna här. Vad det nu är som ibland promenerar omkring här – en hare, en räv, en grävling, en älg…? så tycks det störa henne oerhört. Hon kan nog morra till också om hon hör festande människor på håll, men det här verkar annorlunda. Och hennes uppmärksamhet påverkas helt klart av att jag måste få ha fönstret vidöppet för att inte storkna av värme då jag ska sova. Då strömmar både ljud och dofter in och stör hennes – och vår – nattsömn. Suck.

  • Men stäng fönstret, tycker kanske nån. Ok, men det går bara inte. Tanter i klimakteriet har ofta varmt. Och nu är det inte bara jag, utan maken också som tycker att det är varmt när han är här med oss.
  • Sluta bada bastu, tycker kanske nån annan, då blir det svalare i stugan… Jo, det stämmer säkert, men då jag tycker så mycket om att bada bastu varje dag när jag är här… Bastubadandet gör också att det är ännu varmare på loftet, där vi skulle kunna sova utan hund och ha öppet fönster på loftet i stället för att sova där nere i alkoven. Det har vi försökt. Men där är det ännu varmare, och fönstret är inte lika nära sängen, så då får vi svettas ännu mer.

Inte är det lätt när man gör det svårt för sig 🙂

Hursomhelst, visst skäller hon där hemma också. Men sällan på natten. Märkligt nog är det som om hon skulle skälla mera där om jag är trött och vill vila på dagen. Som om hon skulle tro att hon måste vakta extra mycket då. Jag har märkt att det är bättre om jag ligger i sovrummet i stället för på soffan. Hon får inte vara i vårt sovrum hemma. Här i stugan finns det bara ett rum + loftet, man kan inte stänga in sig.

  • Flytta ut henne i uthuset, föreslog min syster. Vi funderade på saken (uthuset fungerade som vår stuga de första åren, så hon har sovit där tidigare när vi också sov där). Men jag tror att hon skulle skälla minst lika mycket då, om de där samma varelserna tassar omkring. Kanske ännu mer, då hon inte skulle ha koll på mig? Hon tror ju att hennes uppgift i livet är att vara min bodyguard och områdets säkerhetschef. Vilket också är bra på sitt sätt, visst är det en trygghet att ha en vakthund, jag är ju ofta ensam människa här. Det är bara när det gäller getingar, humlor, bollflugor och andra stora surrande insekter som hon gömmer sig och överlåter ansvaret till mig 😀

Över lag har jag försökt med “belöna korrekt beteende”-taktik i stället för att bestraffa oönskat beteende. Men jag har faktiskt börjat snäsa åt henne när hon morrar åt människor/hundar som vi möter. Det kan hända att det hjälper lite.

Att belöna nån som låter bli att skälla på natten är liksom svårare. Om man belönar hunden när den lär sig sitta på kommando, är det lätt att veta när beteendet är rätt – hunden sitter. Men hunden är ju tyst under största delen av natten. Inte kan jag ju hålla på och belöna henne då, när vi sover… och om jag belönar henne när hon tystnar kan hon ju tro att jag belönar henne för att hon skällde?

IMG_1651

 

Är det så att man borde avstå från att skaffa en hund med upprättstående öron och krullsvans (= vaktgener) om man inte vill att hunden ska skälla i tid och otid, eller skulle jag kunna få henne att förstå när det är ok att skälla (man får säga till om någon människa kommer, men man behöver inte bry sig om att en hare sitter på gården). Suck. HUR?

Jag fick också ett tips om antiskällhalsband, och försökte läsa på lite om hur de fungerar. Men det lät inte riktigt som att ett sånt skulle vara något för oss.

Samtidigt så är hon ju så bra på många sätt. Om jag jämför med övriga hundar i vår extended family så:

  • hon dreglar inte
  • hon snarkar inte
  • hon äter och dricker snyggt utan att drälla på golvet
  • hon skäller inte för att få uppmärksamhet, t.ex. för att tigga
  • hon drar in rätt måttligt med skräp och smuts

Mattes gullavovve, hur ska jag få dig att förstå att du ska vara tyst när jag behöver sova?

481117_10151039294153058_511278632_n

Advertisements

hund på rymmen

Håhåjaja. Idag har jag en jobba-hemifrån-dag, vilket är nog så trevligt i sig. Det som är mindre trevligt är att tekniken krånglade, så jag gav upp och tog en kortare arbetsdag. Det är förvisso bra att ha den möjligheten, risken är bara att jag skjuter upp för mycket så att det blir stressigt i något skede.

Under lunchpausen var jag ute på skogspromenad med Diiva. Eftersom det är älgjakttider, och jag tidigare blivit av med henne i skogen för att hon hittat ett Benparadis med smaskiga älgben, som fått henne att glömma allt vad lydnad och inkallning heter, tog jag en annan väg för att undvika just det stället. Så hann jag precis ta ett dagens-väder-foto och skämtsamt skriva “hitta hunden” på facebook…

IMG_1664

När jag tog fotot såg jag faktiskt en skymt av hennes yviga svans där mitt ibland allt gräs och ogräs, men några minuter senare var hon försvunnen. Jag gick över den där vildvuxna ängen och förutsatte att hon också skulle göra det. Men, hon kom inte fastän jag ropade och lockade. Jag hade tänkt att vi skulle göra en runda och komma tillbaks en annan väg.

Nå, för säkerhets skull gick jag tillbaka samma väg i stället och tänkte att hon kanske vänt om. Men inte hittade jag henne under hemvägen heller. När jag började närma mig hemmet, träffade jag på en bekant med tillhörande hundvalp och son. De hade inte sett Diiva, och mamman funderade på vad Diiva skulle säga om hon möter på dem i skogen. Diiva brukar vara snäll mot hundvalpar, men, jag kan ju inte garantera nånting…

Hursomhelst, jag hann vara hemma minst 45 minuter innan hon uppenbarade sig, ivrigt och glatt flämtande. Hon hade tydligen haft jättekul i skogen. Jag misstänker att hon kan ha hittat ett nytt benparadis eller något annat ätbart, hon är något av det matfriskaste man kan tänka sig.

Och jag vet ju att hon hittar hem, men som bekant är hon inte särskilt förtjust i barn… mitt största bekymmer var att hon skulle stöta på höstlovsfirande barn i skogen och skrämma dem :-/

Nåja, slutet gott, allting gott! Jag borde väl ha henne kopplad, men då hon får så mycket mera och bättre motion om hon får vara lös, och hon är ju ändå minst 80, kansk 90 % lydig…

när jag tog fotot

ledig måndag

RIKTIGT ledig måndag, eftersom jag inte ens håller någon timme på gymmet idag.  I vanliga fall brukar jag vara ledig från mitt ordinarie jobb på måndagar, men ha en gym- och uträtta-ärenden-dag. Nu är jag kvar i skären och har höstledigt och jag tycker att det är fullständigt underbart.

Så här vackert var det i går kväll. Eller ännu vackrare färger, telefonkameran gör dem inte riktigt rättvisa.
Så här vackert var det i går kväll. Eller ännu vackrare färger, telefonkameran gör dem inte riktigt rättvisa.

Om det är nån som till äventyrs undrar hur det går med Hälsostegen (de som inte undrar behöver ju inte läsa), så har jag noterat vissa saker:

  1. Det var som jag tänkte, armbandet “hittar” inte alla steg. Alltså, ytterligare ett tecken på att det var ett dåligt köp. Jag blev misstänksam och kollade stegmängden upprepade gånger i går kväll medan jag travade av och an och bl.a eldade i bastun, och inte ETT ENDA steg kom till. Det betyder att jag egentligen med gott samvete får plussa på minst 400 steg per dag till det som mätaren visar. All vardagsmotion ska ju också räknas, när tanken är att man ska röra på sig!
  2. Jag fick ett utmärkt tips på en sida, Omvandlingstabell för stegräknare, av min syster. Den ger en ungefärlig fingervisning av hur mycket motion man får av “steglös” träning. Finemang. Dels för att jag lite harmset tänkte att armbandet inte kommer att “veta” att jag är på spinning eller tränar bodypump, dels om det är så att vissa områden här på ön befinner sig i “radioskugga” så att armbandet inte vet om att jag går. T.ex. då jag ska städa idag, och moppa bort spåren efter “hundbarnbarnet” Hugo, som har farit hem till Vörå igen.
  3. Omvandlingstabellen behövs också för att jag överhuvudtaget ska kunna slutföra deltagandet i Hälsostegen. Om jag skulle fortsätta med dessa evighetspromenader över stock och sten, skulle det nämligen snarare bli en Ohälsostege för mig. Redan efter fyra dagar har jag fått ont i min skadade fot. Det är ju inte så att jag inte skulle orka gå drygt 6 km per dag, visst gör jag det, men foten tar stryk av det ojämna underlaget. Trots att jag använder mina specialsulor som ska stöda foten och motverka smärta. Förra natten småvärkte foten och vristen så att det delvis störde nattsömnen. Alltså, fram för annan typ av träning och motion nu, så att foten får återhämta sig.

I dag blåser det kallt. Jag har haft sån tur de här två senaste veckosluten, att vinden inte har varit nordlig. Vi har vårt ställe på norrsidan av ön och får in nordanvinden rakt i famnen. Under två veckoslut har jag kunnat sitta ute och njuta (visserligen rejält påklädd, men ändå) både på verandan och på vår fristående terrass. I dag är det inte läge för det, fastän solen skiner. Ska jag sitta ute och sticka och läsa, eller bara njuta och meditera, får jag söka mig nån annanstans. Det kan hända att det går att sitta i hammocken bakom stugan, jag ska kolla. Men det är möjligt att det är för dragigt där också. Det är så skuggigt här på hösten, solstrålarna kommer bara fram i små glimtar mellan träden och har inte möjlighet att värma ordentligt.

IMG_1632

På andra delar av ön är det soligare. I går gick vi en runda för att kolla att blåsten inte gjort nån skada på grannarnas tomter. Hundarna hjälpte till 🙂

IMG_0128
Avslutningsvis en mysbild från lördagskvällen. Blomman fick jag av yngste sonen och hans flickvän, och maken överraskade med en flaska vin ❤

veterinärbesök

För att fortsätta på min borde-lista – följande sak som jag åtgärdade var att boka tid för vaccinering åt Diiva. Nu är jag inte sponsrad av Västkustens djurklinik, men jag vill ändå gärna passa på att berömma den 🙂

Tidigare brukade vi anlita den kommunala veterinären både för våra nyttodjur (kor och kalvar) och för sällskapsdjuren. I något skede var emellertid veterinären tjänstledig, och hade ingen vikarie på heltid utan andra veterinärer turades om att sköta hans uppgifter. Jag minns faktiskt inte om smådjursmottagningen t.o.m. var stängd, men i alla händelser var det i den vevan som vi sökte oss till Västkustens djurklinik i stället och blev så nöjda att vi har fortsatt där. Djurkliniken har fått ta emot både kaniner, katter och hund från oss. Numera har vi inga kaniner, och katterna har varit friska – enda gången de har besökt veterinären under sina 9 levnadsår är då de kastrerades, så det är hunden som varit orsak till veterinärbesök under senare år. Plus att jag förde dit morbrors katter när de skulle steriliseras och morbror själv inte var riktigt kry. Sorgligt nog dog morbror några månader senare, men det är en annan historia.

Hon gillar INTE att fara till veterinären. En gång blev hon så nervös att hon bajsade på golvet genast vi kom innanför dörren. Stackaren. Inte roligt för matte heller. Lyckligtvis hade jag bajspåsar i fickan och fick snabbt bort högen från mattan.

Nu minns jag inte vad hon ska vaccineras mot, om det är kennelhosta eller rabies eller både och, det är tur att det står i vaccinationskortet. Hursomhelst är det inget bekymmer för mig att ta henne till djurkliniken, vi blir alltid så väl omhändertagna där, oavsett om det är ett rutinbesök eller ett jourbesök.

Kliniken har flera veterinärer. Man kan beställa tid via internet. Det är jättebra, tycker jag, som inte gillar att ringa, och som uppskattar att kunna beställa tid när jag kommer på att jag behöver göra det, oavsett om kliniken har öppet eller inte. Och så får jag alltid en påminnelse per sms om att det skulle vara dags för ett besök, eller om att jag har bokat en tid. Två av veterinärerna är svenskspråkiga, jag brukar beställa tid till någon av dem. När vi kom akut då Diiva hade blivit biten av en annan hund var vi till en finskspråkig veterinär, men hon talade också svenska. Jag är rätt bra på finska, men visst är det tryggt att få använda sitt modersmål.

Det finns också flera djurskötare där. De kan t.ex. klippa klor och ge råd om foder för hunden.

Hm, jag har inte vägt Diiva på jättelänge… hoppas hon inte gått upp i vikt. Jag började nämligen ge henne specialfoder för steriliserade tikar efter att hon lagt på hullet.

På måndag bär det av 🙂 IMG_0106

inlägg 81. Tre år som hundägare

I dag är det tre år sen vi hade kommit hem från Islandsresan och fick Diiva hem till oss. Min första hund.

Egentligen hade jag drömt om att ha en egen hund ända sen jag var i 10-årsåldern. Jag minns att jag hade ett block med brevpapper, som hade en brun cockerspaniel på pärmen (heter det så, på ett block?). Och jag brukade sitta och titta på den där bruna, söta vovven och önska att jag hade en egen. Men det blev inte aktuellt.

När jag flyttat hemifrån skulle jag kanske ha kunnat skaffa hund, men det blev inte av då heller. Jag fortsatte som “kattmänniska”, vi har haft katt mer eller mindre i hela mitt liv. Jag tog Mirran med mig när jag flyttade på allvar (då jag bodde på internat, inackorderad eller i studiebostad hade jag inte katt). Mirran var egentligen min systers katt, men av någon anledning blev det Mirran jag tog med mig och inte Mirrans son Tarzan, som fortsatte att bo i föräldrahemmet.

Sen när jag gift mig och så småningom också blivit mamma, kändes det inte aktuellt med någon hund. Vi hade liksom fullt upp med annat. Och ju fler barn vi fick, och desto råddigare vårt liv blev med att vi slutade ha mjölkkor och jag började studera osv. kändes det ännu mindre aktuellt att skaffa hund. Jag brukade säga att jag tycker om hundar, bara de är någon annans. Att sköta andras hundar då och då gick utmärkt. Mamma och pappa skaffade hund när pappa gick i pension, och den hunden skötte jag ibland när det behövdes. Men att ha besväret med att ha en hund varje dag, året om, det ville jag inte. När jag var som mest stressad och trött var det närapå så att jag hatade katterna och krukväxterna för att de också pockade på uppmärksamhet. Otillräcklighetskänslan var enorm och ständigt närvarande.

Men, efter att jag “gått i golvet” (folk brukar tala om att gå i väggen, men så kändes det inte för mig) blev det annorlunda. Plötsligt ville jag så gärna ha en hund, efter att ha skött mina vänners hundar i några dagar medan vännerna var på resa. Och så hampade det sig så att min dotters barndomsvän ville sälja sin hund pga. tidsbrist. En hund som jag träffat, och som jag tyckte var det sötaste jag nånsin sett när hon var valp. En hund som liksom tassat in i mitt hjärta med buller och bång. Så jag anmälde intresse. En annan intressent hade hunnit före, men backade ur. Och så blev Diiva min hund. På riktigt. Det kändes fantastiskt. Och spännande.   Och det passade så bra, när jag var långtidssjukskriven.

Fortfarande blir jag alldeles varm om hjärtat och lycklig av att se henne.

Visst finns det nackdelar med att vara hundägare också. Man är mera bunden än om man har katt. Och hon är äckligt morgonpigg. Och hon tycker inte om barn 😦

Men fördelarna överväger ❤

"Neeej... vart for min husse och matte??? Tänker de LÄMNA MIG HÄR?????"
“Neeej… vart for min husse och matte??? Tänker de LÄMNA MIG HÄR?????”
"Ingen fara. Du ska bli min hund nu. Du ska få bo här, och det ska bli så bra, ska du se. Vi ska ta hand om varandra och göra allt möjligt trevligt tillsammans."
“Ingen fara. Du ska bli min hund nu. Du ska få bo här, och det ska bli så bra, ska du se. Vi ska ta hand om varandra och göra allt möjligt trevligt tillsammans.”
"Jaha... och det tycks bo katter här också. Ok. Jag har bott med en katt förr. Fast den här ser lite sur ut."
“Jaha… och det tycks bo katter här också. Ok. Jag har bott med en katt förr. Fast den här ser lite sur ut.”
"Ska vi åka båt? Ny-matte, jag vet inte om jag tycker att det är så roligt..."
“Ska vi åka båt? Ny-matte, jag vet inte om jag tycker att det är så roligt…”
"Men det var ett intressant ställe vi kom till. Många spännande saker att snusa på. Och jag får vara lös!"
“Men det var ett intressant ställe vi kom till. Många spännande saker att snusa på. Och jag får vara lös!”
"Det är faktiskt fint här! Jag gillar det! Och jag gillar dig!"
“Det är faktiskt fint här! Jag gillar det! Och jag gillar dig!”
"Du och jag, Diiva... Du och jag."
“Du och jag, Diiva… Du och jag.”

552498_10151054362408058_1858400100_n

Jag var rädd för att hon skulle ogilla att vara med mig, och försöka rymma genom att simma bort från ön. Men hon vill inte simma Hon vill vara med mig. Och när vi träffade hennes f.d. matte efter 1 1/2 månad var hon visserligen glad, men följde med mig som om det varit den naturligaste sak i världen. Att man kan älska en hund så mycket ❤ hoppas vi får många år till tillsammans!