Mitt 2015

Årskrönikelista som tydligen cirkulerar i lite olika format. Det är roligt att se bakåt och sammanfatta vad som hänt under året, jag har gjort det tidigare också, men minns inte om det var med hjälp av någon lista och så är jag dålig på att kategorisera mina inlägg… plus att vissa for till väders då bloggen.fi kraschade i tiderna.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Jo, flera saker… fast jag har ju som bekant dåligt minne så det är inte lätt att komma på dem så här på direkten. Men åtminstone var jag på bloggala, det hade jag aldrig varit på förut!

Å, nu kom jag på det, jag skrev ju ett romanmanuskript också, det har jag aldrig gjort förut (tack för inspirationen och tipset, Michaela!). Bara jag får lite ork och lust, ska jag redigera det lite i tekniskt avseende och sen be 5-10 frivilliga läsa och säga om de tror att det skulle kunna vara något som kunde intressera flera 🙂

IMG_4599

Genomdrev du någon stor förändring?

Egentligen inte, jag lever i efterdyningarna av tidigare stora förändringar.

Höll du några av dina nyårslöften?

Jag brukar lova att inte börja röka och inte börja spela fotboll och inte springa maraton. De löftena har jag hållit…

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Jo, Jenni fick en pojke och Eve fick en flicka 🙂

Dog någon som stod dig nära?

Nej, lyckligtvis inte.

Vilka länder besökte du?

Sverige.

IMG_0921
Fika på Vetekatten i Stockholm tillsammans med maken och mina vänner Elin och Barbro. 

Vilket datum från 2015 kommer du alltid att minnas?

Öh… tydligen inget.

Vad var din största framgång år 2015?

Hm… det får bli en sån där sak som jag inte heller gjort förut. Jag var redaktör för en bok och även författare/medförfattare till några kapitel. Det är en bok som främst används som lärobok av oss på vårdvetenskapen vid ÅA, en bok där vi samlat våra anteckningar och sånt vi läst när vi förberett föreläsningar och kurser. Det är lättare att ge ut en bok i form av en rapport än att få en bok publicerad av ett förlag, men vi är ändå nöjda och stolta över den. Boken har fått ekonomiskt stöd från Harry Schaumans stiftelse och Prefektens strategiska medel.

IMG_0072

 

Har du varit sjuk eller skadat dig?

Nä, bara lite förkyld.

Bästa köpet?

Klänningen som jag har på galabilden, den är köpt på loppis och jag gillar den jättemycket!

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Att min äldste son fick ett nytt fast jobb och lyckades slutföra sin tradenomexamen vid sidan av jobbet och dessutom fick stipendium för sina goda kunskaper!

Vad spenderade du mest pengar på?

Min yngste son, han är dyr i drift *fniss*

Saknar du något under 2015 som du vill ha år 2016?

Jo, men det vill jag inte skriva här.

Vad önskar du att du gjort mer?

Inget.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Jag önskar att jag kunde ha varit bättre på att låta jobbiga saker bara passera.

Bästa boken du läste i år?

Oj, det var svårt. VIP-rummet av Jens Lapidus, kanske? Han blev i alla fall min favoritförfattare under år 2015.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2015?

Just nu kommer jag på en framför alla andra: Peanut Butter Jelly av Galantis. Den är hur fånig som helst och jag älskar den och har haft med den i mitt spinningprogram. Just det ja, ny sak för 2015 – en egen spinningtimme! Som instruktör, alltså.

Vad var din största framgång på jobbet år 2015?

Hm, jag kan väl inte dra upp den där boken en gång till… Då måste det vara att jag efter många om och men fick en artikel publicerad. Alltså en vetenskapligt sakgranskad (refereebedömd) artikel, som tidigare refuserats av två tidskrifter. Nu är den publicerad i Finsk tidskrift. Det är svårt att få vetenskapliga artiklar publicerade, och ännu svårare om man skriver på svenska och använder en forskningsmetod som inte är så allmänt känd.

Största framgång på det privata planet?

Att jag har börjat på (och klarat av första terminen i) kursen Espanja 2 utan att ha gått ettan. Jag har avlagt en enkel grundkurs via internet, men det märktes i synnerhet i början att de andra läst mera.

Hur tillbringade du julen?

Julafton med maken, alla mina barn, äldste sonens sambo och dotterns sambo. Juldagen på Västerhankmo uf:s julfest som funktionär. Annandagen med att sova… och söndagen också med att sova.

Något du önskade dig och fick?

Choklad.

Något du önskade dig och inte fick?

Jobb som akademilektor i vårdvetenskap. Fast det var bra att jag inte fick det, vi fick en underbar ny arbetskamrat med gedigna kunskaper ❤

Vad gjorde du på din födelsedag?

Hade höstledigt och var i skären.

Bästa filmerna du såg i år?

Jag har visst sett två filmer i år, och jag tyckte bättre om den ena. Men vad hette den… det var inte Magic Mike för det var den andra. Jag kommer inte ihåg 🙂

Vad fick dig att må bra?

Hunden, träningen, familjen. Skären!!!!

Vem saknade du?

Min vän B, som jag träffar alltför sällan.

De bästa nya människorna du träffade?

Min nya arbetskamrat Regina och alla glada bloggare jag träffade under bloggalan, t.ex. Christina och Caroline.

Blev du kär i år?

Nej, som tur var…

Blev du tillsammans med någon i år?

Nej, inte det heller, däremot firade jag 30-årig bröllopsdag med samma gamla gubbe ❤ 😀

Favoritprogram på tv?

Något sådant existerar inte, jag tittar inte på tv.

Mest stolt över?

Det är faktiskt romanmanuskriptet. Tänk att jag skrev ett sådant! Inte ett BRA manuskript, men dock – ett romanmanuskript! Det är verkligen en gammal dröm, att skriva en bok.

Högsta önskan just nu?

Att jag skulle orka lite bättre och inte vara tvungen att räkna och beräkna och planera så förskräckligt för att hållas på benen.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Jag tänker ha en paus med gym- och zumbainstruktörskapet under juni-augusti. Jag älskar det, men jag vill så gärna ha så lite “faras” som möjligt under sommaren. Det ska bli intressant att se om jag lyckas hålla den föresatsen…

Vilken kändis var du mest sugen på?

Hugh Jackman.

Hur skulle du beskriva din stil år 2015?

Lots of old, a few things new, something borrowed and something blue 😉

11313052_10153267800268058_8582171655696084953_o
Och så ärvde jag den här toppen av dottern, jag gillar den fast jag aldrig skulle ha köpt en sån här färg. Den är riktigt skrikorange, och jag har fått många positiva kommentarer för den 🙂

 

 

 

Advertisements

när ska en skaffa barn?

I podden Söndagsöppets senaste avsnitt diskuterar Christina och Silje  hur det är att vara ung vuxen och inte ännu känna sig redo att skaffa barn. Jag är varken ung eller barnlös, men både som kvinna, mamma och barnmorska har jag funderat mycket på allt som har med graviditet, barnafödande och föräldraskap att göra, och blev givetvis jätteinspirerad av det jag hörde. Så inspirerad att jag inte kunde nöja mig med att skriva en liten kommentar, utan ville skriva ett helt inlägg om ämnet. Jag skulle väl snarare kunna skriva en hel bok om det… men ett inlägg får räcka.

Var ska jag börja? Om jag går från det allmänna till det specifika (= mig själv), så vill jag till att börja med poängtera att det inte finns någon ålder när det är “rätt” eller “fel” att skaffa barn. Allt har sina för- och nackdelar. Vidare vill jag påpeka, vilket Christina och Silje också diskuterar, att det inte alls är givet att man kan SKAFFA barn. De flesta kvinnor kan bli gravida, och de flesta män kan göra kvinnor gravida, men tyvärr lyckas det inte alltid även om båda vill bli föräldrar (tillsammans).

Alltså. Det är dumt att fråga folk när de tänker skaffa barn.

Men. Icke desto mindre gör jag mig skyldig till sånt själv, det ska inte förnekas. Jag tror inte att jag brukar fråga “när ska ni skaffa barn” eller “vill ni inte ha barn”, men eftersom jag tycker så jättemycket om barn och själv anser att barnen är det bästa som hänt mig, och väldigt gärna skulle bli farmor eller mormor (“alla andra i min ålder är fammo/mommo”) så händer det att jag skämtar om saken med mina egna barn. Och det är ju inte snällt, om de upplever det så där jobbigt som Christina och Silje upplever det, när folk frågar om de inte ska ha barn snart. Jag ska alltså sluta ge barnen (ålder 28, 26, 20 och 18) gliringar om att jag ser fram emot att få bli fammo/mommo en vacker dag. Må detta bli mitt nyårslöfte!

265009_10150236252663058_3647601_n
Jag och barn nr 3

Så till det specifika, nämligen min egen historia.

När jag var i tonåren, och även efter att jag fyllt 20 och mer därtill, tänkte jag nog att jag nån gång ville ha barn, att det liksom “hör till”. Men jag hade väldigt svårt att föreställa mig hur det skulle vara att ha barn. Jag hade inte heller så lätt för att umgås med små barn. Jag visste liksom inte hur jag skulle förhålla mig, vad jag skulle säga och vad jag skulle göra med dem eller var jag skulle göra av mig. Och barn var ofta blyga för mig. Det var t.ex. helt annorlunda med min kompis Haiju, som sedan också utbildade sig till barnskötare och sjukskötare och kom att arbeta med barn. Alla barn tydde sig liksom omedelbart till henne. Och jag förstod liksom inte vad hon gjorde, jag kände mig bara tafatt i mötet med barn.

Jag jobbade som lantbruksavbytare i tre och ett halvt år från det att jag var 20 år. I början for jag runt till olika ställen i hela Korsholm, men sen fick jag en egen “ring”, vilket innebar att jag cirkulerade mellan samma ställen i närliggande byar. Åtminstone tre av familjerna som jag ofta var avbytare hos hade fyra barn, och det blev en hel del prat om hur det var att vara förälder. En av mammorna har sedan påmint mig om hur jag tyckte att det kändes overkligt att jag nånsin skulle kunna bli mamma, och “se nu hur bra det har gått”. Visst har det gått bra.

Maken och jag var 22 år när vi gifte oss, och vi fyllde 23 senare samma år. Vi var alltså unga, tyckte jag – och tycker jag fortfarande. Men, vi hade hus och vi hade jobb. Det fanns alltså inte sånt som husbygge och karriär som skulle ha påverkat tidpunkten för att skaffa barn. Pengar hade vi däremot inte mycket av, men det funderade jag inte desto mera på. Jag har liksom alltid tänkt att man rättar munnen efter matsäcken, och är man flera personer i familjen så finns glädjen i de nära relationerna, inte i materiella ting.

39358_417387323057_3618113_n
För fem år sen…. silverbröllop.

Men jag kände mig inte redo att skaffa barn. Och visst, redan under bröllopsfesten fick vi gliringar om huruvida det var dags för barn. Och jag svarade nej, vi behöver få vänja oss vid varandra först. Officiellt hade vi inte bott ihop, även om maken ofta var hos mig, i synnerhet det sista året. Faktum är att vi flyttade ihop först när vi varit gifta nästan i ett halvt år. Vi flyttade nämligen in i makens barndomshem, och det tog tid att bygga en tillbyggnad åt svärföräldrarna och att tapetsera och måla lite åt oss själva också.

Jag blev väldigt förvånad också över att t.ex. min moster, som själv var 28, om jag minns rätt, när hon blev mamma, också hörde till de som förhörde sig om det där med barn. Det sa jag till henne. Jag har alltid varit rätt frispråkig, så jag tänker mig att om det hade varit så att vi inte kunde få barn, så skulle jag utan vidare ha sagt det också till folk som frågat. Inte undvikit att svara, eller skämtat om att vi skaffar barn sen när de rear dem på Sokos eller liknande. Moster svarade att hon tänkt som så att vi inte hade något att vänta på, eftersom vi redan hade hus och jobb. Det hade hon förstås rätt i, men…

Nå, till min stora förvåning tog det bara ett halvt år tills det började kännas som att någonting saknades. Som att det bara var ett barn som kunde uppfylla den saknaden. Vi beslöt oss alltså för att börja försöka få barn, och jag slutade använda p-piller. Jag blev gravid nästan genast, jag tror att jag hann få mens en gång. Svårare än så var det inte för oss. – Det här blir ett höstbarn, konstaterade barnmorskan/hälsovårdaren när jag var till mödrarådgivningen för första gången.

Något höstbarn blev det emellertid inte. Beräknad förlossning skulle ha varit 28.10.1986. Jag fick missfall med graviditetsveckorna 17 + 5. Så kan det gå, ingenting kan tas för givet. Och om jag haft en känsla av att någonting saknades, så blev den känslan minsann starkare efter den här händelsen. Jag kände mig så tom. Livet var tomt. Min livmoder var tom.

Lyckligtvis hade jag inga svårigheter att bli gravid på nytt. Men nu kändes det inte alls lika lugnt och självklart och naturligt heller. Jag var helt i panik vid tanken på att jag skulle kunna få missfall igen. Och jag vet, inte minst sen jag blev barnmorska, att det inte är alltför ovanligt att kvinnor får fler än ett missfall. Först efter fler än två missfall börjar man reda ut om det finns någon speciell orsak till missfallen. Annars är det troligen så att naturen har gjort ett felsteg, att fostret inte är livsdugligt, och att naturen rättar till den saken. Det gör det inte mindre sorgligt för den som drabbas, om man hunnit längta efter barnet och föreställa sig ett “drömbarn”. Jag drömde om min baby, henne som jag aldrig fick. Det var en flicka som hette Christina och hade gula sparkbyxor. Om fostret var en flicka eller en pojke vet jag inte. Hen hade varit död i över två månader när missfallet inträffade…

Nå, hursomhelst. Det är vanligt att mammor inte känner något speciellt när de fött barnet, och att de blir chockade över sin egen reaktion. Att barnet inte var “drömbarnet”, eller att kärleken inte infinner sig genast. Ingen fara, den kommer, och det “verkliga barnet” blir snart nog synnerligen verkligt och tar både mammans kropp och själ till sig. Hursomhelst, när min son Matias föddes kände jag genast en sån kärlek som jag aldrig trott var möjlig. Det kunde inte finnas något finare än han.

Vissa känner att de inte vill ha flera barn då, eller oroar sig för att de inte ska kunna älska flera barn lika mycket. Men det är fullt möjligt, vet jag av egen erfarenhet. Varje barn har en egen nyckel till föräldrarnas hjärtan. Barnen är olika, varje barn är sin egen person, och det är också möjligt att man har lättare att komma överens med vissa av sina barn än med andra av dem, men älskar dem, det gör man.

För mig var det så att första barnet gav mersmak. Det här underbara ville jag uppleva igen, och igen, och igen, och…

154
Familjen ❤

Jag hade föreställt mig att jag ville ha fyra barn, eller minst två och högst sex. Det blev fyra. Om jag hade fått bestämma hade det blivit fler. Men maken var benhård – fyra friska barn räcker, och vi får vara tacksamma för dem. Det är jag. Och han har förstås rätt. – Ett syskon till får inte plats, sa de fyra syskonen bestämt. – Finns det hjärterum, så finns det stjärterum, kontrade jag. Men, jag fick nöja mig med att låna systersönerna ibland. De är två stycken. Och det värmer hjärtat att den äldre systersonen, 15, fortfarande vill komma hit. Han är faktiskt hos oss just nu också.

Så, från att ha varit “inte så värst intresserad av barn” blev jag en total babyfreak, som skulle ha kunnat ha hur många som helst (bara jag hade sluppit vara gravid, för det blev jobbigare för varje gång, och bara jag hade sluppit ha pressen på mig att behöva jobba utanför hemmet).

Man kan ändra sig.

Men att det skulle vara själviskt att inte skaffa barn, det tycker jag inte. Utgående från mig är det tvärtom – själviskt att vilja ha många för att det är höjden av självförverkligande att vara gravid, föda och ta hand om barn 😉

 

beroende

För en tid sedan läste jag något om skillnaden mellan beroende och missbruk. Nu minns jag inte exakt vilken skillnaden angavs vara, men det gav mig en tankeställare, för jag har på något sätt likställt de båda begreppen utan att riktigt ha tänkt efter. Men visst är det en skillnad mellan att vara beroende av t.ex. insulininjektioner för att man har diabetes typ I och att vara missbrukare, som om någon som inte har diabetes skulle använda insulin i någon form av berusningssyfte (nå, det var kanske en dum jämförelse, men jag tycker ändå att den är talande på sitt vis). Jag fick upp ögonen för det här temat redan tidigare, då jag såg ett filmklipp om missbruk av receptfria värkmediciner. Där intervjuades en kvinna, som använde Treo varje dag – inte för att hon hade ont, utan för att det “piggade upp” och “smakade gott”. På något sätt har jag föreställt mig att den som använder för mycket receptfria värkmediciner använder för stor dos, eller har använt dem för länge så att hen inte klarar sig utan medicin utan att få ont osv., inte att någon skulle ta dem sådär annars bara av olika orsaker. Där ser man, alltid lär man sig något nytt.

Och jag gick som vanligt till mig själv, och tog en funderare på hur det ligger till med mig – är jag beroende av någonting, missbrukar jag någonting? På sätt och vis är jag väl beroende av min antidepressiva medicin, för jag får obehagliga abstinenssymtom om jag glömmer att ta den. Jag vågar inte heller sluta med den (än iaf) av rädsla för att börja må sämre, även om jag inte blivit “återställd” av medicinen. Vad nu det där återställd betyder, jag vill inte bli “återställd” i betydelsen av att trilla tillbaka i en ohållbar situation, och det kan ju inte vara meningen med medicineringen heller. Jag har försökt fråga både psykiatern, psykoterapeuten och arbetshälsovårdens läkare hur jag vet när jag är “återställd”, men det tycks inte gå att få ett enkelt svar på den frågan, så jag får leva vidare med att vara beroende av medicinen på ett plan. Såtillvida är den inte “beroendeframkallande” att det skulle behövas allt större doser för att jag ska klara av vardagen. Det är väl ett sånt beroende som börjar närma sig missbruk.

IMG_1759
Men jag blir alltid lika irriterad över att det står “mielialalääke” på min medicin. Det är för *** inget fel på mitt humör, det är orken, koncentrationsförmågan och minnet som fallerar.

Beroende kan man vara på många sätt, psykiskt, fysiskt och säkert andligt och socialt osv. också, beroende på hur man ser på saken. Jag har några egenartade beroenden, som jag inte tycker är så farliga. Fast, tycker den som är beroende/missbrukare att beroendet/missbruket är “så farligt”? Hör det inte till fenomenet att sakna insikt? Nåja. Jag. Tror. Ändå. Inte. Att. Jag. Har. Nåt. Sånt. Såheså.

Mitt beroende nr 1:

Jag är klockberoende. Det är bara att konstatera. Jag får ångest av att inte veta vad klockan är eller hur länge jag har hållit på med det ena eller det andra. Vissa säger att de inte behöver ha något armbandsur, för det finns ju klockor överallt – på väggar, på telefonen osv. Nåjo, visst finns det en hel del klockor, men inte ÖVERALLT. Jag vill närsomhelst kunna kasta ett öga på min handled (eller, när jag jobbade på sjukhuset, på sköterskeklockan som hängde på bröstet) för att kolla vad klockan är. Det kan jag ju inte om jag råkar vara i ett rum Utan Klocka. Eller utomhus, Utan Stora Klockor på t.ex. affärskomplex. Eller om jag måste gräva fram telefonen för att klicka fram klockan.

Det var också en orsak till att jag ogillade aktivitetsarmbandet, som jag köpte då jag fick infallet att jag skulle delta i Folkhälsans Hälsostege, som gott skulle ha kunnat bli en Ohälsostege för mig. Visst finns det klocka på aktivitetsarmbandet, men den syns inte om man inte trycker fram den. Snudd på katastrof.

Så jag älskar min gamla pulsklocka, en 40-årspresent, den hänger med, och det var så oerhört skönt att få ta av aktivitetsarmbandet och lägga klockan på mig igen. Puh. Aldrig mera klockor som måste klickas fram.

IMG_1760

Sen är det en helt annan sak hur sunt det är att alltid liksom ta tid på allt. Sunt eller inte, det hjälper mig att klara av vardagen med minsta möjliga stress, och då måste det vara bra. På sitt sätt iaf.

Beroende nr 2:

Jag är stickberoende. Alltså, beroende av att få sticka (eller möjligen virka) varje dag. Någon enstaka dag då och då hinner jag inte sätta mig ner med ett handarbete, och det känns inte bra, även om jag själv har prioriterat annat just den dagen. Stickningen är som en sån där gosefilt som barn har. När jag sätter mig i min vrå med en stickning känns det som om det skulle vara “frid på jorden och till människorna en god vilja”, och jag behöver den friden för att orka med ofriden mellan stickningarna. Om jag inte skulle använda klockan till att begränsa mitt stickande vete fåglarna om jag alls skulle få mycket annat gjort.

Jag har alltid tyckt om att handarbeta, men det är först under rehabiliteringen efter min burnout som stickningen blev ett beroende. Det borde ju inte vara så skadligt att sticka, jag tycker att jag har blivit bra på att slappna av medan jag stickar, så jag får inte ont i axlarna av det heller, åtminstone inte i första hand, eftersom jag alltid begränsar stickandet till en (eller under lediga dagar några) timme (timmar).

Beroende 3:

Ljudböcker. Och de hör ihop med stickandet. Jag klarar fortfarande inte av att titta på tv, åtminstone inte någon längre stund. Kombinationen av rörliga bilder och ljud gör min hjärna förvirrad, tv-tittande är stress och absolut inte avkoppling för mig.

Ljudboksberoendet har också uppstått efter burnouten. Visst läser jag pappersböcker också ibland, men kombinationen sticka och lyssna är… nirvana, typ.

IMG_1757
Min hörna med allt jag behöver ❤

Har du några beroenden?

 

orka vara en hamster

För några år sen brukade min son och hans kompisar tala om “årkkot” ( = “orkigt”) när de ville ge uttryck för att något var jobbigt. Häromdagen, när jag körde till jobbet kom jag att tänka på det uttrycket.

Jag kör ofta förbi en djuraffär, som har stora bilder av diverse husdjur klistrade på sina skyltfönster. Där kan man bl.a. se en gigantisk hamsterbild. Jag har aldrig haft någon hamster, inte något annat gnagarhusdjur heller, men de är rätt söta.

140710_WILD_Hamster.jpg.CROP.promo-mediumlarge

Bilden stal jag här

Eftersom jag har rätt livlig fantasi, började jag fundera vidare på hur det skulle vara att vara en hamster, och kom fram till att det skulle vara “årkkot”. Tänk att gå omkring med käften fullproppad med mat för att kunna äta senare… nästan värre än att ha snus under läppen. Och det igen fick mig att tänka på en av mina lärare i högstadiet. På den tiden fick man inte tugga tuggummi i skolan. Visst fanns det xylitoltuggummi redan då, men det där med att man ska tugga tuggummi efter maten för att vårda sina tänder hade inte riktigt slagit igenom så att det skulle ha varit tillåtet med såna tandhygieniska aktiviteter i skolan. Läraren sa att hon absolut inte skulle kunna tänka sig att ha något i munnen som hon inte har för avsikt att svälja (apropå snus, alltså).

Men, hamstern ska väl svälja maten. Nån gång. Hursomhelst verkar det jobbigt att vara hamster 🙂

Fast, nu ser jag att jag tänkt fel. Så bra att google och wikipedia finns.

Hamstern fyller sina kindpåsar med mat då de använder kinderna som ett förråd. De flyttar maten till ett annat ställe, där de kan gömma maten för att sedan äta maten lite senare.

Den går alltså inte alls omkring dagarna i ända med fyllda kindpåsar som jag tänkte…

Jullistan

…som jag senast såg hos One of the Wilds

 

Pepparkakor eller lussebullar? 
Meh, måste man välja? Pepparkakor i så fall.

Skumtomtar eller knäck? 
Knäck *skumgodis, yäk*

Ischoklad eller marsipan? 
Marsipan! Men här skulle jag inte heller vilja välja. Gillar båda!

Köttbullar eller prinskorvar? 
Inte på jul, båda är ju värsta vardagsmaten, juh!

Julkorv eller julskinka? 
Julskinka. (Vad är julkorv?)

Lax eller sill?
Rökt lax! Fast jag gillar sill också. T.ex. min systers citronsill.

Sylta eller pastej? 
Helst båda, men jag gillar leverpastej bättre.

Paradis eller Aladdin? 
Båda igen… men om jag skulle få köra en egen variant skulle jag ta Paradis kompletterad med Aladdins körsbär i likör :p

Revbensspjäll eller lutfisk? 
Lutfisk. Revbensspjäll är godare, men lutfisk är julmat nr 1 för mig.

Glögg eller julmust?
Båda! Men absolut julmust till maten!

551480_10152899292088058_7847242422561919733_n

Rödbetssallad eller dopp i grytan? 
Dopp i grytan! På mammas vis, med både nötkött och griskött i.

Ris a la Malta eller risgrynsgröt? 
Gröt. Fast jag gillar Ris a la Malta också.

Hemma eller borta?
Hemma, om vi snackar julafton. Sen vill jag hälsa på andra alternativt ha besök då och då under andra dagar som hör ihop med jul och advent.

Utomlands eller Finland? 
Finland, men om jag skulle bli bjuden på en utlandsresa skulle jag förstås tacka ja!

Ge eller få?
Ge, men visst är det roligt att få också.

Mysteriet på Greveholm eller Sunes Jul? 
Sunes Jul, alla gånger! Fast Mysteriet på Greveholm var också helt ok.

Chokladkalender eller paketkalender? 
Chokladkalender. Jag vill slippa saker, inte få flera saker.

Plastgran eller äkta?
Äkta, så länge maken sköter om huggningen. Om jag en vacker (rättare sagt, en tragisk) dag blir änka eller lämnad köper jag en plastgran.

1506844_10152897416063058_7103447276020560427_n

Arne Weise eller Ernst?
Ernst, fast jag gillar Arne också.

När vill du att första snön ska falla? 
I november, och sen ska den vara kvar till mars.

Har du haft en grön gräsmatta på julen?
Jo, tyvärr 😦

När är det dags att pynta? 
När man så önskar och tycker att man har tid. För mig brukar det bli från lillajul och framåt.

Kan du komma på nått negativt med julen?
Om alla fokuserar för mycket på julafton och tycker att man borde vara hos dem Just Den Dagen och att inte andra dagar duger.

Favorit julfilm?
Nötknäpparen.

Favorit julkalender? 
Sunes jul 🙂

Blir du mättad av julen när den är slut eller vill du ha mer jul? 
Jag blir inte mättad, jag plockar bort pyntet tidigast på Tjugondag Knut och tycker alltid att det är lika sorgligt och att hemmet blir så grått och trist efteråt.

När öppnar du dina julklappar? 
På julaftonen. Tidpunkten beror på om vi har andra planer den dagen och vem som ska vara med.

Favorit juldoft? 
Hyacint, mandariner och ljus.

Vad är viktigaste med julen? 
Att få njuta av allt det vackra och att få ta det riktigt lugnt.

Julkyrkan eller Kalle Ankas jul?
Kalle Ankas jul (jaja, ramaskri om ni vill). Jag går gärna i julkyrkan också, om jag orkar. Helst då i julottan på juldagen, inte julbönen på julafton för det blir så stressigt.

skrivpaus

Jag brukar faktiskt ha en julkalender, eller adventskalender, i bloggen jag också som många andra. Inte med utlottningar, men med reflektioner om det ena och det andra för varje dag, eftersom jag gillar att skriva. Nu verkar det emellertid som att jag fyllt mitt skrivbehov i november med att skriva det där romanmanuskriptet, så jag hoppar över kalenderskrivandet i år. Kanske det blir ett inlägg per vecka, på mina lediga torsdagar? Vi får se.

IMG_4599

Såhär 100 år efter alla andra kan jag ju också lägga in ett foto från Galan. Det var en jättetrevlig fest, och jag lär inte ha varit äldst på huvudfesten 😀 men troligen nog på efterfesten (inte bekräftat).

Annat då, som har hänt medan jag skrivit manuskript och sånt?

I förrgår var jag med som en av fem instruktörer vid tillfället Zumba för den goda saken i Kvevlax. Det var fantastiskt roligt. Och jag fick minsann motion den kvällen, eftersom jag först höll min egen zumbatimme vid Academill, och sedan hastade iväg till Kvevlax för att zumba loss i en och en halv timme till. Visst kändes det i benen, men det gick bra och jag skulle ha kunnat fortsätta ännu längre… den fysiska orken är det inget fel på, det är hjärnan och tankarna som inte alltid gör som jag vill.

IMG_1698

Tyvärr har jag inget foto från det tillfället, här kommer i stället en bild där jag har samma outfit, från ett annat zumbatillfälle härförleden. Ingen kan väl missa att jag gillar rosa (och blått)?

Så har vi en rejäl utrensning på gång här hemma. Vi har ett “bord” (egentligen är det snarare en hylla) vid Folkhälsans Loppis och Retro Bazar i Smedsby. Nummer 35 *hint hint* Periodvis har vi sålt riktigt hyfsat, nu har det varit en lite stillsammare period. Vi ska ha kvar grejorna någon vecka till, om vi åtminstone får ihop till bordshyran, som är 18 €/vecka. Jag tycker faktiskt att någon skulle kunna köpa det fina piratskeppet eller den fina leksaksborgen som vi har överst på hyllan (och varför hittar jag inget foto på loppissakerna nu, suck). De är i så gott skick att de skulle passa utmärkt som julklappar, det förvånar mig att de inte gick åt genast.

I fredags var maken och jag på en trevlig kväll i Saluhallen i Vasa. Det var en temakväll om Joulun juustot & Viinit, arrangerad av Juustomaa i samarbete med Vinum Wasa.  Kvällen bjöd på intressant information, mysig stämning och fina, ibland oväntade smakupplevelser. Jag kan verkligen rekommendera motsvarande tillställningar för den som vill lära sig mera om ost och vin (och kan finska).

IMG_1727

Det jag har lite svårt för med såna här finsmakarostbrickor/tallrikar är att osten ska vara rumstempererad. Jo, jag vet att smakerna kommer fram bättre då, men för mig känns det så ohygieniskt… Gott var det i alla fall. Jag gillade speciellt gräddosten och den där blåbärsosten som finns ungefär vid “klockan 2”. Vitmögelost är inte riktigt my cup of tea, men tillsammans med de utvalda vinerna gav de också intressanta smakupplevelser. Inte alls illa!

IMG_1728

Visste ni förresten att det är inne nu att servera mousserande vin i såna här stora baljor? Det hade jag inte hört förr.

Ha en stressfri och glad adventstid!