milt pinsamt

Jaha, så har vi dan före nyårsafton här. Tiden rusar iväg, även när man har jullov. I morgon på nyårsafton ska vi ha gäster, mina släktingar. Jag har varit och handlat mat så det stod det härliga till. Vi blir 13-21 personer, vilket är rätt intressant då man ska handla, och resa bort dagen efter festen… Gästerna får ta med sig överbliven mat hem. Eller se till att äta upp allt.

Jag handlade mest mat, men också några saker som inte faller under rubriken “livsmedel”. Bl.a. kalsonger åt maken och 15-åringen, eftersom det har visat sig att de inte äger något stort kalsongförråd, och det behövs en hel del rena kalsonger att ta med på resan. Jag har handlat kalsonger tidigare. Ändå kom jag på mig själv med att tycka att det var milt pinsamt att stå där och glo på alla varianter, storlekar och färger av Sloggi, Black Horse och Pierre Robert innan jag kunde bestämma vilka jag skulle köpa. Där stod jag framåtböjd med näsan i kalsongerna, tänkte att de var dyra och vill han faktiskt ha de där eller ska jag ta den där andra modellen i stället och hur skulle det vara med ett sånt där 2-pack i stället för att ta två separata… och plötsligt drabbades jag av en stark känsla av förlägenhet. Fånigt, eller hur. Jag som varit gift i 25 år och har 3 söner, inte är det ett dugg suspekt att jag köper kalsonger. Inte är det… ojämlikt heller. Jag skickade minsann maken till en affär för damunderkläder för att inhandla en amningsbh åt mig en gång då jag låg på bb. Så varför kändes det milt pinsamt då?

Det är intressant, det här med vad som känns pinsamt att handla. Underkläder… bindor… preventivmedel… öl… Jag antar att det varierar från person till person, och också hos samma person beroende på ålder och kanske på eventuellt medföljande sällskap. När jag var ung, var det milt pinsamt att köpa öl. Så det gjorde man inte i närbutiken, där risken var stor att man skulle träffa på någon bekant, utan man for lite längre bort för att känna sig säkrare. Måste väl tillägga att jag aldrig varit någon stor ölkonsument, men det hände någon enstaka gång att jag köpte öl. Det händer någon enstaka gång fortfarande, men nu tycker jag inte att det är ett dugg pinsamt, utan köper det glatt i närbutiken om så skulle vara. När en av mina väninnor hade fått barn, skrev hon en handelslista åt den nyblivna pappan, så att han skulle handla hem bindor och blöjor och annat som behövdes inför hemkomsten från bb. Han tyckte det var för pinsamt att handla sånt, så han bad en kvinnlig bekant sköta inköpen. När jag var ogift tyckte jag att det var extremt pinsamt att köpa preventivmedel. Många gånger värre än att köpa öl 😀

Men aldrig att jag tidigare har tyckt att det har varit pinsamt att handla kalsonger. Trots att jag egentligen tycker att det är bäst att var och en handlar sina egna underkläder. Undrar vad som tog åt mig idag?

mellandagar

Jaha, så var själva julhelgen över för i år. Lyckligt lottad som jag är, har jag fortfarande jullov. Och julgran fick vi, utan större mankemang. Men jag tycker att det är synd att julhelgen inföll under ett veckoslut. Det blir så få lediga dagar för de som inte har jullov, och jag brukar tycka att det är så oerhört skönt då det blir helgdag lite oftare ett par veckor per år. För trots att både maken och jag jobbar utanför hemmet numera, lever vi i sinnet rätt långt efter jordbruksrytmen, då söndagarna var till för vila. Men, visst vilar jag fastän det är vardag nu också, man anpassar sig och lär sig ta igen sig när tillfälle ges, oavsett om det är helg- eller vardag, tackochlov.

Idag har jag hunnit med ett gymbesök, och så ska det väl bli lite klädtvätt. Och… ja, vi får se. Ligga på soffan, äta choklad och läsa ska jag säkert också göra 😉 Kanske jag borde börja skriva en packningslista också inför resan. Konstigt att plocka fram sommarkläderna den här tiden på året.

Och mycket att fundera på. Mycket har vi tagit reda på redan, men visst finns det fortfarande saker som man känner sig totalt “out” med när det gäller att åka till “södern”, och att fara på charterresa, då man aldrig varit med om sådant tidigare. Och en massa konstiga detaljer. Hur länge det ena och det andra tar, hur man vet att man är tillräckligt anständigt klädd i vissa sammanhang… hur man får växlat till sig en massa mynt eftersom man tydligen ska strö dricks omkring sig till höger och vänster… Nå, det visar sig väl.

julgran

En julgran vill vi nog ha. Årets fråga (men inget stressmoment) är på vilket sätt vi ska få hem en och en hurudan gran.

Eftersom vi har egen skog, brukar proceduren vara den att maken, ibland med åtföljande familjemedlemmar, beger sig till skogs och kommer tillbaks med en gran. Eller två, eller tre, eller fyra… Så länge svärfar levde skulle han ha en inomhusgran och en utomhusgran och så skulle vi ha en gran och efter att äldste sonen flyttat skulle han också ha en gran.

Men när maken och gossarna har letat gran i år har de inte hittat någon. Och i söndags, då maken skulle göra slag i saken och gå till skogs och hämta… ett träd av något slag i alla fall, så blev det inte av, eftersom maken oturligt nog hade drabbats av ryggskott för första gången i sitt liv. Och nu är det mörkt om kvällarna, och äldste sonen och maken är på jobb om dagarna…

Nå, gossarna får snart jullov, de är på julfest nu, så om inte annat får väl mor i huset ta gossarna och en såg med sig och såga av en julgran för första gången i sitt liv. Sågat har jag ju gjort i slöjden i skolan, så månne vi inte lyckas få ner en gran eller två. Kunde jag slå grönfoder med lie, så… Och jag har aldrig varit särskilt kinkig när det gäller utseendet på granar. Däremot har jag lite dålig koll på var våra skogsskiften börjar och grannarnas slutar, eller tvärtom, men i Hankmo brukar vi inte ta sånt så hårt 🙂

dan före dan före dan före dopparedan

…har varit en lugn dag. Inga missöden med bilen, trots att jag trotsade småkylan och for till stan idag också, ivrig gymbesökare som jag är. Det är så skönt att få besöka gymmet mitt på dagen och inte ha bråttom någonstans. Tänk att man kan tycka att det känns rätt milt då man sticker näsan utanför dörren och det är mulet och småsnöar. Termometern i kyrkbyn visade -14 då jag körde förbi. Vi har inte någon termometer i bilen.

Så har jag stickat en stund, och njutit av ljusen och ledigheten. Det här med stickning är ett intressant fenomen. Periodvis tycks det vara rätt trendigt, för att sedan sjunka lite i glömska och bli något som folk tror endast äldre damer ägnar sig åt. (Eller har jag fel?)

Men jag vet faktiskt inte om ungdomar stickar nuförtiden. Nog folk som är 20+, men tonåringar? Jag var väl ingen hejare på att sticka, om man jämför med de som verkligen var duktiga, men jag stickade min första tröja till mig själv då jag var 14 år, och sen har jag stickat det ena och det andra, periodvis flitigt, periodvis inte alls. Allt har sin tid, sticka har sin och avhålla sig från stickning har sin. Sockor och vantar stickar jag nog utan mönster, men om jag ska sticka en tröja vill jag helst ha mönster. Fast jag har nog stickat en tröja till äldste sonen, när han var i… 7-årsåldern, kanske, utan mönster, jag bara mätte och så stickade jag patentstickning. Det har jag glömt hur man gör, men det är ju bra att det finns böcker där man kan kolla saken. Det finns säkert sånt på internet numera också, som så mycket annat. Tänk vad lätt det är att få information om det mesta, bara googla så får man reda på det mesta mellan himmel och jord.

Virkat har jag gjort också, periodvis, men inte lika mycket som stickat. Babyfiltar, någon liten duk, pannlappar, mormorsrutor… (Undrar vad jag gjorde med dem? någon sådan filt el.dyl. har jag inte.) Broderat och sytt stramalj har jag också i någon mån. Knypplat har jag däremot aldrig gjort. Vävt mattor, men inte knutit makramé eller ryor. Ja, det finns mycket man kunde pröva på i handarbetsväg… om jag bara får vara någorlunda frisk kommer jag aldrig att få långtråkigt eller bli utan att göra, det finns så mycket intressant att ägna sig åt här i världen 🙂

Och för mig är inte hand-arbete jobb, utan avkoppling. Svärmor handarbetade inte på söndagar. Det där med att inte göra vissa saker på söndagar var säkert bra på sätt och vis. Då kunde man verkligen unna sig att koppla av. Nuförtiden, när nästan alla jobbar utanför hemmet, är man mer eller mindre tvungen att t.ex. vika tvätt också fastän det är söndag, om man ska få saker och ting att gå ihop. Kanske man skulle få börja se tvättvikandet som avkoppling också…

bättre förr

Allt var inte bättre förr. Men vissa saker var definitivt bättre förr. Och nu är jag inte säker på vad det där jag vill beskriva heter. Fönsterhissar? Förr vevade man ner sidorutan på bilen. I min nuvarande (och förra) bil trycker man på en knapp, och så firas fönstret ner, och upp igen, då man vippar samma knapp uppåt. Det är ju bra, om och när det funkar. Det är desto mera förargligt då det inte funkar.

Idag har jag, jullovet till ära, haft en riktigt skön stadsdag. Jag började med zumba på gymmet, var där länge och väl, och begav mig sedan in till centrum för att julhandla lite, i väntan på att 13-åringen skulle sluta skolan för dagen, då skulle jag hämta honom och han skulle också komma till stan och julhandla, och så skulle vi gå ut och äta. Trevligt.

Nå, jag körde min vana trogen ner i torggrottan för att parkera, eftersom det fanns plats där, och firade ner sidorutan för att ta parkeringsbiljetten ur automaten. Det gick bra. Det som inte gick bra, var att fira upp rutan tillbaks. Den lydde inte. Där ute var det -14 grader, lätt snöfall och blåst… Nå, jag hade inget val, jag fick lämna bilen i grottan med sidorutan vidöppen. 😦 Och hoppades att elfönsterhissen eller vaddetnuheter skulle besinna sig när den fick moja sig i plusgrader en stund.

Jag gick på kaffe, strosade runt en stund, handlade lite julklappar och förde klapparna till bilen, och försökte hoppfullt få rutan att sega sig uppåt. Ca 3 cm orkade den, i rysligt maklig takt. Sen var det stopp. Jag lämnade alltså bilen IGEN med öppen sidoruta, och gick för att handla lite mer. I andanom såg jag mig köra först till Smedsby för att hämta gossen, in till Vasa igen, och sedan hem till Hankmo med öppen sidoruta och vintervinden och snön vinande runt öronen. Det var ingen trevlig inre syn. Och jag tänkte på mommo, som var så rädd drag, att hon inte ville att man skulle ha bilrutorna nervevade ens mitt i sommaren. Man kunde få ansiktsförlamning av detta, menade hon. Drag var farligt. – Jag får väl tetraplegi nu då, minst sagt, tänkte jag dystert. (Fastän jag alltid har ställt mig tvivlande till att luft plötsligt skulle vara farlig, bara för att den är i rörelse. Men det lär vara så att musklerna, och kanske nerverna, faktiskt kan bli stressade av drag, så att man kan få ont åtminstone. Det har en fysioterapeut försökt övertyga mig om. Vartefter jag har blivit äldre har jag också blivit mera känslig för drag… Nåja. Nog om detta.)

Jag handlade lite mer, och förde varorna till bilen innan jag betalade parkeringsavgiften, förhoppningsfull, förstås. Nå, 3 cm till, eller kanske 2. En liten rörelse i rutan i alla fall. Men, när jag startade bilen och gjorde tre nya försök att få upp ruthelv… eländet, segade rutan sit i alla fall uppåt, bit för bit, för att slutligen stängas helt. Ni kan tro att jag var lättad. Och så skulle jag ju ut ur grottan också. – Du ska öppna bildörren, INTE rutan, mässade jag för mig själv, tills jag var ute. Det gick bra.

Och när jag hade hämtat sonen, mässade vi samma sak igen i korus när jag ånyo körde ner i grottan… och sedermera ut därifrån utan problem. Men nog är det förargligt när tekniken inte funkar och det inte heller funkar att dra upp rutan med nyporna…

För övrigt var det verkligen skönt i stan idag. Lugnt och trevligt. Och när jag var på kaffe, satt tre lugna och glada damer vid ett bord i närheten av mig. De talade på finska om vilken underbar jul det ska bli i år. Och så fridfull, sa en av dem entusiastiskt. Någon julstress kändes inte av. Det har varit en bra dag, på alla sätt, utom när det gällde bilrutan. Men även där blev ju slutet gott, allting gott.

Nå, jag ska väl städa lite ikväll också. Kanske. 😉

bondmoran

Tja, så här kunde det se ut då det begav sig… jag har jobbat i sammanlagt 8 år med djur och jordbruk. Ungefär 3 år som lantbruksavbytare och 5 år som jordbrukare. Slutade, därtill nödd och tvungen, då vi inte kunde utvidga produktionen pga. makens allergi. Det var ett vemodigt beslut, en sorg som kanske aldrig blir färdigbearbetad. Men visst, vi har det bra så här också, nu då båda har jobb… livet blev bara så  mycket annorlunda än vi tänkt oss.

nostalgi

När jag stod och vek handdukar för några minuter sedan, vek jag bl.a. en nött kökshandduk som det står “Milka 50 år” på. Milka, det var vårt lokala mejeriandelslag, som var stationerat i Vasa. Numera saligen avsomnat. Inte finns Österbottens kött heller. Det känns lite märkligt att sådana institutioner har försvunnit, så där utan vidare. Inte uppgått i större enheter (Valio, Atria) utan försvunnit, alltså det finns varken mejeri- eller slakteriverksamhet där längre.

När man var mjölk- och köttproducent, kunde man beställa hem varor också, till rabatterat pris. Ville man ha ost (stora bitar), beställde man Edamerost eller Korsholms gräddost, och så hade mjölkbilschauffören med sig osten då han kom. Smör kunde man också beställa. Och Enilett. (Enilett produceras fortfarande, av Valio numera, och är en smör-växtoljeblandning, typ Bregott i Sverige.) Och yoghurt. Lådor med 24 burkar, eller i enlitersförpackningar. Och när man hade skickat någon tjur till slakt, kunde man beställa hem en halv eller en fjärdedels slaktad tjur och fylla frysen med kött. Det var tider, det.

Jag hann faktiskt vara mjölkproducent så länge att jag fick åka på Milkas husmorssemester en gång. Varje år lottades en sådan ut bland husmödrarna inom Milkas verksamhetsområde. Den gången jag var med, var vi en busslast bondmoror som var på studiebesök till… en semin… vadheterdet… ett ställe där man har tjurar som ska bli pappa till kalvarna. Tjurarna kommer inte på besök, utan de levererar sperma, som seminören sen kommer och inseminerar korna med. (Ber om ursäkt om jag förklarar väldigt självklara saker för noggrant.) Och så sov vi en natt i Åbo, och en natt i Helsingfors. På hotell. Vi besökte något ostmejeri också. Och var på Svenska teatern och tittade på Faust. Det var en trevlig tripp. 1990, tror jag det var. Eller 1991.

Nu står fähusen tomma och kalla… inga djur där längre. Eller tomma och tomma, de fungerar som verkstäder, mest. Och lagringsplats för diverse saker som man kanske skulle kunna klara sig utan. Och cyklar, mopeder, jordbruksmaskiner… Det händer nog att jag längtar tillbaka till tiden med korna. Det var så mysigt att ha kor. Men, var sak har sin tid… ha kor har sin och inte ha kor har väl sin då också.

cupcakes, muffins, whatever

Länge sen jag satt in någon bild på bloggen, men jag hoppas att jag ska få in en bild nu, som jag lovade Lillsickan.

cupcakes

Jodå, en bild fick jag in. Men varför jag inte kan skriva bredvid bilden vet jag inte. Undrar om det här fungerar lika dumt som Word, att bilden liksom ockuperar hela raderna fastän den inte fyller dem. Nåja, det får se lite konstigt ut. Jag fryser bakverken ogarnerade, och så får jag se om jag har lust att göra någon topping sen när de ska serveras. Här kommer receptet:

Pepparkakscupcakes 12 st

100 g smör

2 dl mjölk

2 ägg

1½ dl strösocker

4 dl vetemjöl

2 tsk bakpulver

1 msk pepparkakskrydda

1. Sätt ugnen på 200°. Smält smöret och tillsätt mjölken
2. Vispa ägg och socker poröst. Rör ner hälften av mjölkblandningen.
3. Blanda mjöl, bakpulver och pepparkakskryddan. Rör ner det i smeten och till sist resten av mjölkblandningen.
4. Ställ pappersformarna på en plåt. Fördela smeten i formarna. Grädda i mitten av ugnen i 12-15 min. Låt kallna innan du dekorerar dem med topping.

 

Topping

 

200 g färskost (t.ex. Philadelphiaost)

75 g rumstempererat smör

1 tsk vaniljsocker

2 dl florsocker

1 msk citronsaft

några droppar valfri karamellfärg om du vill ha färg på toppingen

1. När dina cupcakes svalnar vispar du alla ingredienser till toppingen till en jämn smet med elvisp.
2. Spritsa toppingen med en sprits. Börja att spritsa utifrån i en cirkelform in mot mitten.

 Åååh, jag blir galen på dessa radavstånd, hur justerar man dem? Jag som trodde att det skulle hjälpa att skriva texten i Word med enkelt radavstånd och klistra in den här för att undvika de där toma raderna, men nähä 😦

cupcakes och sånt

På sista sidan av dagens Vasablad kan man läsa om “Husmorsdröm på nya villkor”. Det tycks ha blivit något av en evighetsfråga – och kanske också ett i-landsproblem – att dividera om huruvida det är ok att inte vilja satsa på en karriär eller inte. I alla händelser är det ett tema som berör och upprör, också mig. “…myset är farligt, det växer dig över huvudet. Så många kvinnor drömmer om mer tid hemma, men vi riskerar en generation bittra kvinnor om vi inte i förväg tänker igenom konsekvensen av att gå ner i arbetstid: en usel pension.” Säger nån Marina Nilsson som har skrivit en bok om forna tiders hemmafruar och dagens husmors-wannabes.

Men snälla nån, livet  handlar väl inte enbart om att satsa på pensionen? Ingen av oss vet ens om vi lever så länge. Livet är HÄR OCH NU. Visst är det bra att ha en viss framförhållning och en sund planering inför framtiden, men inte så till den grad att livet blir en enda kamp och ett lidande fram till pensionen. Jag kommer aldrig att få full arbetspension, men so what? Det är ju inte så att den där “downshiftingen” kommer plötsligt när man blir pensionär då. Vi …husmorswannabes (vilket j*vla ord) är ju vana vid att hushålla, eller hur? Eftersom vi har satsat på att vara hemma och baka bullar och snyta ungar, vet vi ju hur man gör. Vi kan sy och sticka strumpor och baka själva osv. Trots att jag personligen t.ex. inte hinner det så mycket just nu, då jag faktiskt jobbar heltid, vilket jag alltså har gjort en väldigt liten del av mitt liv.

Dessutom vet vi ju inte hur världen ser ut när vi blir pensionärer. Den dagen, den sorgen. Det får vi förhålla oss till när och om den tiden kommer. Sparar man allt det man vill uppleva till den tiden kanske man aldrig får uppleva det.

“Jag är övertygad om att hemarbetet snart får tillbaka sin forna tantstämpel”, står det också. Vem bryr sig. Är man tant, så är man, och låter sig inte störas av det.

Och att se “duktiga hemmabloggare” som ett hot mot feminismen, som krönikören Lisa Magnusson i Aftonbladet… tja. Hon tycks mena att “Det är så provocerande historielöst att vilja tillbaka till den tid då kvinnan stannade hemma”. Skriver man så, har man missat målet. Det handlar inte om att ALLA ska stanna hemma. Det handlar om valfrihet, vilket väl var en del av feminismens mål också. Feminismen har gått snett om man betraktas som en förrädare för att man vill satsa på familjen.

Karriär i all ära, men det ska vara ett frivilligt, personligt val. Valfriheten handlar om det individuella planet, även om den förstås på sikt också kan ha samhälleliga verkningar.

Visst, det är skönt på många sätt att vara två familjeförsörjare som jobbar heltid. Att inte behöva vända på precis varje slant. Men pengarna är tjänare, inte herrar, om man värdesätter andra saker här i livet. Och det kommer jag att hålla fast vid. Jag jobbar snällt på min fortsatta akademiska meritering enligt arbetsgivarens önskemål. Men inte till vilket pris som helst. Räcker inte det jag förmår på mina villkor, säger jag bara åhå och söker ett jobb där man inte behöver så höga kvalifikationer. Och får jag inte det för att jag är överutbildad, säger jag åhå igen och stannar hemma… 😉

Och nu ska jag faktiskt baka cupcakes. Inte i första hand för att det är trendigt, utan för att jag vill. Såheså. (Fast jag kallar dem hellre muffins. Det är ett tantigare och mera adekvat begrepp i  min värld.)

lådor

Inte såna där lådor som vissa finländare vill ha på julbordet och eventuellt tillreder själva. (Är ingen vän av sådana.) Utan skrivbordslådor och sånt. Jag har svårt att ha ordning i lådorna. Även om jag tänker att den lådan är till för det, och den lådan är till för det osv. så är det svårt att hitta det man ska ha. Som idag.

Jag letade efter ett papper med användarnamn och lösenord till Wilma. Nu kommer jag inte på rätt begrepp för vad Wilma är, men det är alltså en internetsida där man kan gå in och fylla i varför en högstadieelev vid Korsholms högstadium har varit frånvarande. 15-åringen är förkyld och hemma idag, han var hemma igår också och då ringde jag till skolan och sa till, och nu skulle jag alltså gå in i Wilma och bekräfta att han är sjuk idag också. Det är ju praktiskt. Bara man hittar det där pappret. För jag hittade bara Wilmapappret som gäller 13-åringen. Jobbigt att inte samma användarnamn och lösenord kan användas för flera elever i samma familj.

(Och, ja, jag är en gnällig förälder, men suck, jag tycker att det är så… nu kommer jag bara på ett nyord som mina tonåringar använder “årkkot”, alltså “orkigt”, alltså typ jobbigt med det här med all bekräftelse skolan ska ha nuförtiden. Inte var det så där när jag gick i skolan. Det ska vara förälders namnteckning på varje prov och skriftligt förhör och femtielva lappar som kommer hem som man ska skriva under på att man har sett *gäsp*. Och inte får de vara borta från skolan när de är sjuka utan att man ringer och säger till. När jag var barn, var man sjuk om man var sjuk. Och hade prov när man hade prov, och så var det med det. Och fick vitsord när man fick vitsord, och betyg när man fick betyg. Jo, betygen, dem skulle föräldrarna skriva under. Inte hade vi några provlistor som lärarna sa att man ska sätta på kylskåpsdörren (in your dreams)… nåja, det var inte sånt det här inlägget skulle handla om. Jag vet som sagt var att jag är en gnällig förälder som borde veta bättre, uppskatta utbildning och engagera mig mera i mina barns skolgång.)

Det var alltså de där lådorna. Vi har ett gammalt, klumpigt skrivbord, arvegods. Opraktiskt och alldeles för högt för lilla mig. Men där finns fem lådor och ett skåp, och i det förvarar vi diverse Viktiga Papper. Fyra av lådorna är liksom inne i ett skåp i ena sidan och den femte lådan är en stor låda i mitten. I den översta av de fyra lådorna har vi betalda räkningar. I följande låda har vi bruksanvisningar, sen kommer en låda med garantikvitton och sen en låda med… allt möjligt viktigt. Och det var i den där sista lådan Wilmapappret borde finnas, tycker jag. (Om jag inte har satt det i bokhyllan, i lådan med 15-åringens viktiga papper? Måste kolla.) Jag hittade ju det ena Wilmapappret där. Sen finns det allt möjligt annat i samma låda. Allt möjligt som har känts viktigt. En dikt som jag skrev till en arbetskamrat då hon fyllde 60. En massa brev från en mobiltelefonoperatör… nå, dem kanske jag skulle kunna kasta bort. En borgensförbindelse. Den som går i borgen, går i sorgen, sägs det. Må så vara. Det är ingen orsak till att inte gå i borgen. Det är en orsak till att välja vem man är beredd att gå genom eld och vatten och i sorgen för. En cd med foton från Budapest. (Vad gör den där? Foton ska ju vara i andra lådor i bokhyllan.) Noter. Tal som jag hållit i olika sammanhang.

Ja, vad är viktigt? Så viktigt att det leder till svårigheter då man ska hitta något annat viktigt? Inte är det lätt att avgöra vad som ska sparas. Och frågar man alla familjemedlemmar, får man förmodligen lika många svar som det finns familjemedlemmar.

För något år sedan hade jag ett röj-och-rensa-ryck, då jag kastade bort gamla dagböcker och brev och sånt så det visslade om det. Brände upp allt. Jag kände att jag inte ville att någon ska ta hand om det där när jag har dött. Det kanske var dumt. Men gjort är gjort, det lönar sig inte att gråta över spilld mjölk eller uppeldade dagböcker. Just då kändes det befriande.

Nå, hursomhelst borde jag väl hitta det där förbaskade Wilmapappret. Fast inte just nu. När jag har druckit upp kaffet ska jag förbereda dagens etikseminarier. Och att förbereda det jag ska säga inför publik, samma dag, det är nog något oerhört, jag brukar vara ute i god tid… ett tecken om något på att det så att säga har kört ihop sig den här sista tiden före jullovet.

Och om jag inte hittar Wilmapappret, så får jag ta till det där knepet som en av mina tidigare arbetskamrater lärde mig: “då säger vi bara åhå”.