främlingar

Hundar som är främlingar för varandra kan också komma bra överens… här träffar min Diiva Petras Melvin. Petra har tagit fotot. 

ord att leva efter

I går glömde jag igen att jag skulle blogga. Det var så fullt upp med annat, och nej, jag steg inte upp fastän jag kom på att jag inte bloggat innan jag somnade.

Jag slår ihop gårdagens och dagens fototeman: ord att leva efter och djur.

känslor

Så svårt att fotografera känslor. Som så ofta tänker jag på min hund ❤ men jag råkade inte ha nån familjemedlem till hands i dag då jag var ute med henne, annars kunde nån ha fått fotografera oss. Det blir att ta till nån gammal bild igen, så att jag inte missar blogg100-inlägg nr 18 på dess rätta dag 🙂 Jag skulle vilja göra nån form av collage, men såvitt jag vet har jag inte nåt sånt program på min MacBook, iPhoto funkar inte längre och går inte att uppdatera. Har någon macanvändare tips på vad jag skulle kunna skaffa för att redigera foton? Eller tips på vad jag redan har som jag inte har fattat att jag har? 🙂

Ah, jag hittade en Photo Collage Maker på App Store… nu ska vi se om internätet vill samarbeta med nerladdningen, det brukar kunna vara si och så med den saken.

“the file could not be uploaded” för att den är fel format 😦 när jag hade gjort ett collage…

Nå, vi drar till med samma bild som jag hade på fb idag. Min kära hund. Det är svårt att beskriva de känslor man har för ett kärt husdjur, men varma, det är de!

 

 

besatthet

Besatthet. Besatthet? Besatthet… hur fotograferar man besatthet…

Jag funderade på om jag skulle traska in till nån affär i centrum och se om jag skulle få tag på en parfym som heter Obsession. Bara för att fotografera, alltså. Ingen idé att köpa parfym, jag använder sånt så sällan. Fast det där Obsession låter onekligen lite lockande. Som parfym, alltså. Annars tycker jag faktiskt att det där med besatthet eller att vara besatt låter lite läskigt.

Nu är det förstås inget som säger att man måste hålla sig till sanningen i en fotoutmaning. Eller att “sanningen” måste vara personlig. Alltså, jag behöver ju inte vara besatt *ryyys* för att kunna fotografera besatthet, eller hur? Folk kan väl vara besatta av allt möjligt. Eller heter det fetischism då, och inte besatthet? Kanske fetischism ändå är nåt annat. Som  när en av mina vänner råkade ha gummistövlar på sig på sin profilbild på facebook och fick en vänförfrågan av en okänd man som hade en… faiblesse för gummistövlar…

Om jag har varit besatt av något, så har det kanske varit av att bli gravid. Att vänta, föda och sköta små barn. Stora barn är för all del också trevliga att ha. Lyckligtvis, för det går ju inte att föda barn i all evighet. (Tyvärr, eller tack och lov.)

Och nu har jag ju ingen bebis till hands att fotografera. Inte ens något stort barn i närheten just nu. Det blir till att gräva fram nån gammal bild.

Äsch. Inte hittar jag nån bra bebisbild. I brist på andra besattheter får det bli lite husdjur. Ett hem utan katt är bara ett hus. Och sen jag fick min första hund känner jag att jag aldrig vill vara utan hund igen.

Våra finisar. Katten Fluffis till vänster, katten Markoolio uppe till höger och hunden Diiva nere till höger.

från en låg (syn)vinkel

Eller “ur hundperspektiv”.

Den Stora Vakthundens favoritplats. Här står hon, en stor del av dagen, med sitt självpåtagna uppdrag att inte släppa en j*vel över bron. Ve den som vågar vara ute och promenera, i synnerhet om vederbörande är en hund eller en katt. Ve den som stannar vid postlådorna för att ta en pratstund med grannen. Det är illa nog att de har mage att gå dit för att hämta sin egen post. Ve den som framför konstiga fordon längs vägen, de är extra misstänkta. (För vad? undrar en otacksam matte.) Konstiga fordon, det är t.ex. barnvagnar, hjulsparkar eller pulkor. Barnvagnar och pulkor är extra otäcka, eftersom de brukar innehålla såna där små opålitliga varelser som Flocken definitivt måste skyddas från.

Bilar kan för all del få köra förbi. Så länge de hålls ute på byvägen. Men, de har inget i vår uppfart att göra! Verkligen inte. Man kan aldrig lita på om de faktiskt är på väg till någon av grannarna, det händer ju faktiskt att någon kommer HIT. Traktorer är inte heller något vidare, dem vill vi inte ha här. Ibland påstår matte att “det är bara husse”, när nån traktor kommer dundrande. Den Stora Vakthunden är skeptisk. Jo, hon har ju faktiskt sett att husse klivit in i nån traktor nån gång. Men det brukar vara en paketbil som kommer, om det är husse.

Allra värst är snöskotrarna. De borde definitivt förbjudas. En gång lyckades Den Stora Vakthunden faktiskt smita och jaga bort en sån. Då var hon nöjd. Att Vicke, som körde skotern, inte ens hade märkt att han hade en Stor Vakthund i hasorna då han for hem, var hon lyckligt ovetande om.

Det är inte lätt att vara En Stor Vakthund. Men vem har sagt att livet ska vara lätt. Nu for grannen Lotta nånstans med bilen. Det må vara hänt. Så länge hon inte kommer tillbaks. Den Stora Vakthunden suckar och lägger sig på golvet.

bloggfria dagar…

Ja, eller, jag har läst ett och annat blogginlägg varje dag, men inte skrivit själv. Det har bara inte blivit av. En kväll tänkte jag skriva, och då vägrade wordpress samarbeta… så det blev inte av då heller.

Vad har jag gjort när jag inte har skrivit?

Jag har skött mina hundbarnbarn… (har man inga människobarnbarn, får man sköta hundbarnbarn i stället)

Ellis (hundbarnbarn) och Diiva (min egen hund).

Hugo (hundbarnbarn). Och i bakgrunden syns min “pump-stång”, jag har tränat också. Bodypump, styrketräning för övre kroppen, zumba och yoga.

Jag har äntligen tagit min badkrokodil i bruk, och precis som maken (och jag) befarade, var det ingen lätt match att få bada med en krokodil med bekymrade hundar i närheten “iik, den farliga gröna varelsen har tagit matte/fammo/mommo med sig ut i det otäcka vattnet”

Det är inte så lätt att balansera på krokodilen… dessutom borde man vara barn och under 45 kg enligt anvisningarna *LOL*

Jag har lagat jättegod sangria.

Sangriareceptet hittar ni här.

Jag har stickat mitt livs första babymössa, den är snart klar. Den ska gå till välgörenhet.

Jag har haft gulligt, stort och bökigt yogasällskap….

…och tagit det lugnt och njutit av tillvaron i största allmänhet.

onödigt skällande

Har man en hund med vakthundsgener, får man vara inställd på att hunden vaktar och säger till om hon tror att det finns något i närheten som hon behöver säga till om. Hon varnar och beskyddar. Min hund är rasmässigt en blandning av vakthund, vallhund och råttfångare, vilket stämmer bra med hur hon beter sig (hon vaktar, vallar och fångar möss/sorkar). Hon är en mittelspitzbordercollieschnauzer, rätt originell blandning, antar jag.

Samtidigt så ska ju inte hunden behöva bära ett för stort ansvar. Hunden borde ju kunna lita på att människorna också fixar att ta hand om vissa detaljer. Ska man tro på Cesar Millan (och det ska man väl 🙂 ) så är det människan som ska vara the Leader of the Pack.

Det finns förstås olika sätt att fostra en hund, och människan kan också ha olika önskemål och avsikter med att fostra (eller låta bli att fostra) sin hund till att reagera på ett eller annat sätt i vissa situationer. Jag har tidigare skrivit om bekymret med att min blandrastik Diiva ibland är så arg på mötande hundar, små barn och fordon som hon inte förstår sig på (t.ex. pulkor eller cykelkärror). Att vi inte helt kommit till rätta med den saken än beror helt på mig, jag har helt enkelt inte energi nog att fara av och an med henne till olika miljöer tillräckligt ofta för att vänja henne med att fokusera på mig och strunta i omvärlden. Dessutom är det faktiskt så att om vi är i ovanliga miljöer, t.ex. i stan, så är hon inte alls lika stöddig som hemma… om det hela tiden finns trafik, människor osv. runt omkring har hon liksom inte tid att fokusera på någon enskild hund eller annat. När vi är tillbaka i vår egen miljö där man möjligen möter en eller två hundar, en handfull bilar och tre cyklister under en promenad på flera km är situationen en annan. Ibland möter vi ingen alls.

Hursomhelst, det jobbigaste just nu är att hon skäller så mycket vissa nätter. Jag vet inte vad det är som hon hör, men jag tror att det kan vara något djur som kommer för nära stugan. Vi befinner oss alltså i skärgården, på en ö utan grannar inom synhåll, det är så långt mellan stugorna här. Vad det nu är som ibland promenerar omkring här – en hare, en räv, en grävling, en älg…? så tycks det störa henne oerhört. Hon kan nog morra till också om hon hör festande människor på håll, men det här verkar annorlunda. Och hennes uppmärksamhet påverkas helt klart av att jag måste få ha fönstret vidöppet för att inte storkna av värme då jag ska sova. Då strömmar både ljud och dofter in och stör hennes – och vår – nattsömn. Suck.

• Men stäng fönstret, tycker kanske nån. Ok, men det går bara inte. Tanter i klimakteriet har ofta varmt. Och nu är det inte bara jag, utan maken också som tycker att det är varmt när han är här med oss.
• Sluta bada bastu, tycker kanske nån annan, då blir det svalare i stugan… Jo, det stämmer säkert, men då jag tycker så mycket om att bada bastu varje dag när jag är här… Bastubadandet gör också att det är ännu varmare på loftet, där vi skulle kunna sova utan hund och ha öppet fönster på loftet i stället för att sova där nere i alkoven. Det har vi försökt. Men där är det ännu varmare, och fönstret är inte lika nära sängen, så då får vi svettas ännu mer.

Inte är det lätt när man gör det svårt för sig 🙂

Hursomhelst, visst skäller hon där hemma också. Men sällan på natten. Märkligt nog är det som om hon skulle skälla mera där om jag är trött och vill vila på dagen. Som om hon skulle tro att hon måste vakta extra mycket då. Jag har märkt att det är bättre om jag ligger i sovrummet i stället för på soffan. Hon får inte vara i vårt sovrum hemma. Här i stugan finns det bara ett rum + loftet, man kan inte stänga in sig.

• Flytta ut henne i uthuset, föreslog min syster. Vi funderade på saken (uthuset fungerade som vår stuga de första åren, så hon har sovit där tidigare när vi också sov där). Men jag tror att hon skulle skälla minst lika mycket då, om de där samma varelserna tassar omkring. Kanske ännu mer, då hon inte skulle ha koll på mig? Hon tror ju att hennes uppgift i livet är att vara min bodyguard och områdets säkerhetschef. Vilket också är bra på sitt sätt, visst är det en trygghet att ha en vakthund, jag är ju ofta ensam människa här. Det är bara när det gäller getingar, humlor, bollflugor och andra stora surrande insekter som hon gömmer sig och överlåter ansvaret till mig 😀

Över lag har jag försökt med “belöna korrekt beteende”-taktik i stället för att bestraffa oönskat beteende. Men jag har faktiskt börjat snäsa åt henne när hon morrar åt människor/hundar som vi möter. Det kan hända att det hjälper lite.

Att belöna nån som låter bli att skälla på natten är liksom svårare. Om man belönar hunden när den lär sig sitta på kommando, är det lätt att veta när beteendet är rätt – hunden sitter. Men hunden är ju tyst under största delen av natten. Inte kan jag ju hålla på och belöna henne då, när vi sover… och om jag belönar henne när hon tystnar kan hon ju tro att jag belönar henne för att hon skällde?

 

Är det så att man borde avstå från att skaffa en hund med upprättstående öron och krullsvans (= vaktgener) om man inte vill att hunden ska skälla i tid och otid, eller skulle jag kunna få henne att förstå när det är ok att skälla (man får säga till om någon människa kommer, men man behöver inte bry sig om att en hare sitter på gården). Suck. HUR?

Jag fick också ett tips om antiskällhalsband, och försökte läsa på lite om hur de fungerar. Men det lät inte riktigt som att ett sånt skulle vara något för oss.

Samtidigt så är hon ju så bra på många sätt. Om jag jämför med övriga hundar i vår extended family så:

• hon dreglar inte
• hon snarkar inte
• hon äter och dricker snyggt utan att drälla på golvet
• hon skäller inte för att få uppmärksamhet, t.ex. för att tigga
• hon drar in rätt måttligt med skräp och smuts

Mattes gullavovve, hur ska jag få dig att förstå att du ska vara tyst när jag behöver sova?

det här med vädret

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, sägs det. Vilket är en sanning med modifikation. Maken är ledig från sitt jobb denna vecka plus må-ti  nästa vecka, och tanken var att han skulle bli klar med vårbruket. Det har han tyvärr inte blivit, och hinner inte heller bli, eftersom det har kommit en och annan regnskur mellan varven, så att marken inte hunnit torka upp tillräckligt för att det ska gå att harva och så.

Jag är ute i skärgården som vanligt, och vilar, som vanligt. Det är ljumt och behagligt i luften, så jag hade precis tänkt plocka fram lite mer utemöbler (jag satt på en trappa och läste Vasabladet i telefonen) när det började regna. Nå, det går ingen nöd på mig, jag kan sitta på verandan eller inomhus och har det bra ändå. Men jag förstår makens frustration.

Nu är jag hundvakt igen. Den som inte har människobarnbarn, kan få sköta hundbarnbarn 🙂 Denna gång gäller det Berner Sennen-hanhunden Hugo. Han ska vara med oss till nästa lördag, då hans matte (vår dotter) och husse är på resa.

Hugo älskar att vara ute i skärgården. Att få gå lös på tomten. Ligga på verandan och vädra pälsen både ovanifrån och underifrån. Eller ligga i det svala gruset. Han är två år nu, så han är inte riktigt lika busig längre. I alla fall inte hela tiden. Jag tror att Diiva tycker att det är skönt. Fastän hon också gillar att leka och brottas ibland. Tröttsammast tycker hon att det är då Hugo börjar med sina sexuella trakasserier och skulle vilja betäcka henne. Men, nu har han inte försökt med något sådant på hela förmiddagen. Hon ligger i sängen och han ligger på golvet, allt är frid och fröjd.

Filmen är från ett tidigare Hugobesök, hemma i Västerhankmo.

orka vara en hamster

För några år sen brukade min son och hans kompisar tala om “årkkot” ( = “orkigt”) när de ville ge uttryck för att något var jobbigt. Häromdagen, när jag körde till jobbet kom jag att tänka på det uttrycket.

Jag kör ofta förbi en djuraffär, som har stora bilder av diverse husdjur klistrade på sina skyltfönster. Där kan man bl.a. se en gigantisk hamsterbild. Jag har aldrig haft någon hamster, inte något annat gnagarhusdjur heller, men de är rätt söta.

Bilden stal jag här. 

Eftersom jag har rätt livlig fantasi, började jag fundera vidare på hur det skulle vara att vara en hamster, och kom fram till att det skulle vara “årkkot”. Tänk att gå omkring med käften fullproppad med mat för att kunna äta senare… nästan värre än att ha snus under läppen. Och det igen fick mig att tänka på en av mina lärare i högstadiet. På den tiden fick man inte tugga tuggummi i skolan. Visst fanns det xylitoltuggummi redan då, men det där med att man ska tugga tuggummi efter maten för att vårda sina tänder hade inte riktigt slagit igenom så att det skulle ha varit tillåtet med såna tandhygieniska aktiviteter i skolan. Läraren sa att hon absolut inte skulle kunna tänka sig att ha något i munnen som hon inte har för avsikt att svälja (apropå snus, alltså).

Men, hamstern ska väl svälja maten. Nån gång. Hursomhelst verkar det jobbigt att vara hamster 🙂

Fast, nu ser jag att jag tänkt fel. Så bra att google och wikipedia finns.

Hamstern fyller sina kindpåsar med mat då de använder kinderna som ett förråd. De flyttar maten till ett annat ställe, där de kan gömma maten för att sedan äta maten lite senare.

Den går alltså inte alls omkring dagarna i ända med fyllda kindpåsar som jag tänkte…

hund på rymmen

Håhåjaja. Idag har jag en jobba-hemifrån-dag, vilket är nog så trevligt i sig. Det som är mindre trevligt är att tekniken krånglade, så jag gav upp och tog en kortare arbetsdag. Det är förvisso bra att ha den möjligheten, risken är bara att jag skjuter upp för mycket så att det blir stressigt i något skede.

Under lunchpausen var jag ute på skogspromenad med Diiva. Eftersom det är älgjakttider, och jag tidigare blivit av med henne i skogen för att hon hittat ett Benparadis med smaskiga älgben, som fått henne att glömma allt vad lydnad och inkallning heter, tog jag en annan väg för att undvika just det stället. Så hann jag precis ta ett dagens-väder-foto och skämtsamt skriva “hitta hunden” på facebook…

När jag tog fotot såg jag faktiskt en skymt av hennes yviga svans där mitt ibland allt gräs och ogräs, men några minuter senare var hon försvunnen. Jag gick över den där vildvuxna ängen och förutsatte att hon också skulle göra det. Men, hon kom inte fastän jag ropade och lockade. Jag hade tänkt att vi skulle göra en runda och komma tillbaks en annan väg.

Nå, för säkerhets skull gick jag tillbaka samma väg i stället och tänkte att hon kanske vänt om. Men inte hittade jag henne under hemvägen heller. När jag började närma mig hemmet, träffade jag på en bekant med tillhörande hundvalp och son. De hade inte sett Diiva, och mamman funderade på vad Diiva skulle säga om hon möter på dem i skogen. Diiva brukar vara snäll mot hundvalpar, men, jag kan ju inte garantera nånting…

Hursomhelst, jag hann vara hemma minst 45 minuter innan hon uppenbarade sig, ivrigt och glatt flämtande. Hon hade tydligen haft jättekul i skogen. Jag misstänker att hon kan ha hittat ett nytt benparadis eller något annat ätbart, hon är något av det matfriskaste man kan tänka sig.

Och jag vet ju att hon hittar hem, men som bekant är hon inte särskilt förtjust i barn… mitt största bekymmer var att hon skulle stöta på höstlovsfirande barn i skogen och skrämma dem

Nåja, slutet gott, allting gott! Jag borde väl ha henne kopplad, men då hon får så mycket mera och bättre motion om hon får vara lös, och hon är ju ändå minst 80, kansk 90 % lydig…

när jag tog fotot