fabler

Från berättelse till legend till fabel, har Bodil Malmsten lett mig då jag fortsatt lyssna på boken om hennes barndom. Hennes reflektioner kring fabeln om syrsan och myran, och funderingarna kring vad hennes far ville säga henne med att skriva ner den berättelsen till henne satte verkligen igång min tankeverksamhet.

Fabeln handlar alltså, för den som inte kommer ihåg, om hur olika syrsor och myror är. Syrsan spelade sommaren lång, och gjorde sig inget bekymmer för den kommande vintern, medan myran slet i sitt anletes svett för att samla föda och bunkra upp. När det sen blev kallt och syrsan var utan mat, ville syrsan låna av myran, men se, det fick han/hon inte. Myran tyckte att syrsan kunde dansa i stället, och smällde igen dörren mitt framför näsan på den hungriga medvarelsen.

Det här ska föreställa en sedelärande berättelse, om att man ska slita och gno och göra rätt för sig, inte vara obekymrad och musicera och sånt. Jag håller med BM om att sensmoralen i fabeln är rent förskräcklig. Hur kul kunde den myran ha, där han/hon satt för sig själv och knaprade i sig av sitt goda, medveten om att syrsevännen svalt och frös?

Myran var oerhört taskig och obarmhärtig. Om jag skulle få skriva om slutet i fabeln i enlighet med min etik, skulle den se helt annorlunda ut. Myran skulle släppa in syrsan, sakligt förklara att det finns si och så mycket mat, om vi delar och håller igen lite ska det nog räcka åt oss båda. – MEN nästa säsong bör du förbereda dig lite bättre, kära syrsa. Kanske vi kan samarbeta på något sätt? Eller kanske du kan slå mynt av dina musikaliska talanger? Få andra varelser att betala med mat för att de får lyssna då du spelar? Och så samlar vi ett gemensamt förråd till nästa vinter. Tillsammans är vi starka, och helheten är mer än summan av delarna.

Och syrsan förstod, och höll med, och lovade bättra sig. Samtidigt som myran också insåg att musicerande och livsglädje också har ett värde. Inte hade det ju varit så givande att enbart ägna sig åt sin ohemula plikt att samla mat hela sommaren, inte titta vare sig till höger eller vänster, inte glädjas åt allt det vackra och den avkoppling sommaren skulle kunna bjuda på, vid sidan av allt jobb. Så nästa sommar skulle myran också tagga ner lite. De skulle ju hjälpas åt, nog skulle det ordna sig.

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.

jag läste häromdan…

…hette ett radioprogram, om jag minns rätt. Vem vet, kanske det fortfarande existerar? *googlar* Nja, något radioprogram kommer inte upp bland de första träffarna.

Sociala medier är utmärkta på så många sätt. En utmärkt sak är att man kan få boktips. Häromdan blev jag nyfiken på att läsa något av Bodil Malmsten, efter att ha läst om hennes böcker på en fb-väns sida. Åsikterna gick tydligen isär vad gäller Bodil Malmstens sätt att skriva. Eftersom jag fortfarande mest håller mig till strömmande ljudböcker när det gäller att läsa för nöjes skull, kollade jag om någon av hennes böcker skulle finnas som ljudbok på eLib. En bok fanns: Mitt första liv. Ljudboken är uppläst av Bodil Malmsten själv. Hittills har jag lyssnat i ungefär 2½ timme. Och jag blev såld direkt. Jag tycker verkligen om hennes sätt att skriva. Inte för att jag håller med om alla hennes funderingar, utan för att de är så livfullt beskrivna – de stämmer så väl in in på mitt intresse för Människor: att man kan nicka eftertänksamt och inse att “så där kan man också tänka”, och förstå hur det kan komma sig även om man själv tänker annorlunda.

Jag gillar hennes reflektioner kring berättelse, legend och minnen. Att man inte kan dela minnen, för de är ens egna. Att man för all del kan dela med sig av dem, men att man inte ska förvänta sig att andra som var med om samma sak har samma minne. För minnet är inte alltid det samma som Sanningen. Minnet, legenden, den berättelse man vill dela med sig av, har inte alltid så mycket med Sanning att göra. Ändå är det så värdefullt för en själv.

Och vilken överraskning hon bjöd på i sina tankevändningar kring huruvida det var på lördagar eller vardagar barnen fick chokladsoppa och kaviarsmörgås i skolan. Hennes syster hävdade nämligen att det var på lördagarna, medan BM höll före att det var vardagsmat. Och så drar BM slutsatsen att man i demokratins namn borde fråga alla som gick i den skolan då det begav sig om vilken dag man fick chokladsoppa, och sen skulle det vara majoritetens åsikt som skulle vara den rätta.

Helt oavsett om det var sant!?!

Min förförståelse sa nämligen mig att jag skulle ha tagit reda på om det fanns dokumentation, om köksan hade haft en skriftlig matsedel med datum och veckodagar. Om det då stod “chokladsoppa med kaviarsmörgås” på tisdagar, skulle saken ha varit ur världen, och dokumenterad evidens det avgörande.

Ändå skulle det eventuellt inte heller ha varit en absolut sanning. Det kan ju hända att köksan tillät sig friheter, och ibland bytte ut matsedeln så att hon kokade ärtsoppa på måndag och chokladsoppa på lördag, trots att det stod något annat på menyn.

Med förtjusning ska jag lyssna vidare.

vad är jag?

Ämnet är förvisso mer eller mindre uttjatat, och handlar om en evighetsfråga, men jag tycker ändå att det är roligt att än en gång fundera på vad man vill identifiera sig som. Ikväll ska jag nämligen på tjejträff. För ett par veckor sen var jag på TantAssembly 2012. Jag har inga problem med att vara tjej, inte heller med att vara tant. Även om jag inser att associationerna kan gå lite isär gällande det ena och det andra. Och visst ser det en smula lustigt ut om man läser kontaktannonser där det står “Jag är en 67-årig grabb som…”. Men, vadå, om han känner sig som en grabb må det väl stå honom fritt att kalla sig så.

När jag var i tonåren minns jag att en diskussion kring detta fördes, där en av mina dåvarande bekanta sa att hon avskyr ordet “kvinna”. Det var något av det fulaste hon visste.

Undrar varför? För kvinnor är vi ju, oavsett om vi går på tjejträffar och/eller tantassemblyn. Kvinna borde vara ett tämligen neutralt begrepp för  könsmogna honor av arten människa. Eller?

Har det att göra med kvinnoförtryck, med jämlikhetsfrågor, med att man inte vill växa upp och känner sig främmande inför sin egen spirande kvinnlighet? Något svar fick jag inte den gången, antagligen lyckades jag för en gångs skull låta bli att vara näsvis och fråga så mycket. Jag gjorde bara ett blekt försök att säga att jag nog tyckte att “fruntimmer” lät värre än kvinna. Ibland var det stört omöjligt att få till stånd vettiga diskussioner med andra tonårsflickor. Som en annan gång, då jag frågade en kompis om vad hon ansåg om sex före äktenskapet. Hon blev alldeles tyst, så jag kände mig tvungen att säga att hon inte behövde svara, och så pratade vi om något annat. Men att det var så  känsligt att det inte ens gick att säga något alls om saken, det hade jag inte väntat mig.

Nå, jag tyckte alltså att det var ok att jag växte upp till att bli en kvinna, sånt är livet. Flickor blir kvinnor, och inte gör det något att man fortfarande kallas “flickona” t.ex. då man jobbar inom äldrevården. Däremot hade jag lite svårt att förlika mig med att kallas “kärring”, alltså om maken säger “tjärnjin” om mig då han talar med andra. Men, jag insåg också så småningom att detta ingalunda är nedsättande, utan helt normal jargong, och deklarerade att det var fritt fram för honom att kalla mig sin tjärng om han tycker att det känns naturligt och bra.

Vad är du eller vad anser du att din kvinna/kvinnor i allmänhet är?

 

hemma

Första natten med hunden hemma i byn har gått utmärkt. Hon har inte sagt ett pip, bara sovit snällt. Och den hemmavarande frassen gillar för all del henne inte, men han hittade raskt på en egen tillflyktsort dit hon inte kan ta sig. Det är bra, då kan han ta sig dit själv. Vi hade funderat på någon grind att delvis stänga av utrymmen med, så att katterna skulle kunna hoppa över grinden när de vill vara ifred (så gör mina föräldrars katt när hon tröttnar på hundvalpen de skaffade för 1½ månad sedan), men det här är nog enklare.

Återstår att se vad den mera kringvandrande frassen säger när han kommer hem och märker att en hund flyttat in. Kanske han flyttar bort på heltid

Hursomhelst blev det en hel del att fundera på här hemma. Yngste sonen sa att han inte vill att hunden ska komma och väcka honom om hon behöver ut på natten, det räcker med att frassarna väcker honom. Och maken och jag har ju sovit i källaren, så dit har inga nödiga djur kunnat komma för att väcka någon. Nå, vi (ena sonen och maken, rättare sagt) släpade upp vår säng ur källaren och placerade den i mitt arbetsrum. Det ska säkert gå bra att sova där, det är svärföräldrarnas gamla sovrum, men nog är det VARMT där då morgonsolen lyser in 😦 Källaren är så sval och skön…

Idag ska jag i alla fall försöka få ordning både på det lilla krypinet i källaren, som visst får bli arbetsrum nu, och på arbetsrummet som ska bli vårt sovrum… och så tänkte jag frosta ur den ena frysen för att få plats för sommarens bär…

Det där lät mycket 🙂 Nå, jag börjar på, så ser vi vad som blir av…

tillflykt

lära sig språk

Jag har alltid varit mycket språkintresserad och skulle gärna lära mig flera språk, fastän jag kanske hellre borde satsa på att upprätthålla de språkkunskaper jag har/har haft. Det är rätt typiskt mig – jag bryr mig inte om att bli särskilt bra på det ena eller det andra, jag föredrar att kunna lite av varje. Och spontant gör jag väl vad man kan kalla “talar med bönder på böndernas språk och med lärde män på latin”. Inte för att jag är nån hejare på latin i bokstavlig mening, men för att jag liksom automatiskt rättar mig efter den jag pratar med. Det betyder att jag i ett sällskap kan tala t.ex. standardsvenska, dialekt och finska helt utan problem och nästan samtidigt, jag svarar på det sätt som eventuella frågor eller kommentarer ställs.

Men nu försöker jag lära mig att förstå hundspråk. Det är inte helt lätt. Ibland är hunden jätteförväntansfull utan att jag vet vad hon riktigt förväntar sig. Katterna kan jag läsa och kommunicera med rätt bra, uppvuxen med katter som jag är. Hundar pratar lite olika språk och är mer komplicerade, tror jag. Kanske för att jag är ovan. För annars är det nog så att katter är rätt coola och överlägsna och oberörda av det mesta, medan hundar är glatt entusiastiska för minsta lilla sak 🙂

Ska väl vara ordentlig och länka till en bild i stället för att ladda ner den….

Annars så är det så otroligt roligt att ha hund att jag nästan inte tror att det är sant. Fast, vi har den stora processen med att vänja katterna vid hunden framför oss, hittills har hon och jag mest varit i skären och försökt präglas på varandra lite. Hon är något av en kombinerad vall- och vakthund, blandras som hon är, så jag tror att det är riktigt bra att hon har fått valla mig i ett par dagar nu, och vi kommer säkert att vara i skären många dagar i augusti, september och oktober också… men under vinterhalvåret blir det nog inte av, åtminstone inte att sova här.

Hunden är van med katter, men katterna är inte vana med hund…

fira

Att fira eller inte fira, det kan vara frågan. Eller, om man alls ska fira, så hur? Maken och jag fyller 50 i år, inte ännu, men inom en överskådlig framtid. Det har vi redan firat, med en resa till Island i trevligt sällskap, med många naturupplevelser, intressant historia och god mat. Så det blir inga partyn när bemärkelsedagarna infinner sig.

Jag tror att det där med Islandsresan var ett alldeles utmärkt sätt att fira. Inte skulle vi ha kommit oss till Island om inte idén skulle ha kommit på tal under en väns 50-årskalas för tre år sedan.

Även om jag i allmänhet gillar att ställa till med kalas, skulle jag nog inte heller ha orkat med något sådant nu. Dels orkar jag inte ägna mig länge åt någon enskild aktivitet innan förvirringen eller utmattningen slår till, dels har jag svårt att umgås med folk någon längre stund, det kräver för mycket av hjärnan.

Vi reste med Kurirens resor, det var bekvämt, då allt var ordnat och man bara fick följa med och blev väl omhändertagen av både reseledare och guide. Rekommenderas för ovana resenärer.

Positivt med resan: det mesta, men framför allt den fantastiska naturen och de annorlunda upplevelser den bjuder på. Visst är det vackert i Finland och Österbotten också, men sydvästra Island är vackert på ett kargt och helt annorlunda sätt.

Negativt: hm… egentligen ingenting. Vill man anmärka på något, så skulle det vara utsikten från hotellrumsfönstret, då, och att det fanns så lite plats för att hänga upp och förvara sina medhavda kläder på hotellrummet. Men sånt är småsaker.

Även hotell måste ju ha bakgårdar, och ordnad sophantering. Hursomhelst kanske den här bakgården är något som kunde utvecklas och förbättras och bli mer tilltalande för ögat.

Utsikten från hotellets restaurang var desto vackrare. Hav och fjäll. Det är t.o.m. lite snö uppe på fjället. De flesta dagar vi var där var det emellertid rätt mulet, så fjälltoppen var höljd i moln. Jag tycker att det är så fascinerande att moln liksom kan vara lägre än mark.

För övrigt ser det ut som att jag blir hundägare på gamla dar, har en hund på prov och vill nog behålla henne 😉

En present så god som någon, även om det inte var tänkt så och jag dessutom har undanbett mig uppvaktning. Jag får henne och hon får mig, eller nåt 🙂

 

yrken och sånt

När jag började blogga år 2006 skrev jag en hel del om att vi hade köpt en sommarstugetomt i skärgården. Tomten har vi kvar, och visst händer det ett och annat byggrelaterat här varje sommar, men särskilt fort går det inte. Det gör absolut ingenting, något av det viktigaste med det här smultronfria smultronstället är att det är till för kravlös avkoppling. Men på lördag ska elektrikern komma för att göra något (fråga inte vad, jag förstår mig inte så mycket på sånt där) åt placeringen av elledningar, brytare och uttag i bastustugan. Vi bor fortfarande i lidret, och det går förvisso bra, men visst ska det bli roligt sen när bastustugan blir färdig, när det nu blir.

Det där med elektrikern kom mig att tänka på diskussioner kring vad som är världens äldsta yrke. Jag är ju utbildad barnmorska, även om jag inte jobbar inom det området nu, och barnmorskor brukar ibland hävda att deras yrke är världens äldsta. Möjligen i konkurrens med de prostituerade, som också hävdar att deras yrke är äldst. Vem vet. Men den roligaste förklaringen till vad som är världens äldsta yrke är nog elektrikerns:

När Gud sade “varde ljus” hade vi redan dragit ledningarna!

chans

Radioprogrammet jag lyssnade på igår väckte ett annat minne också, inte bara bilminnet. Den här gången var det inte sången i sig, utan det som radioprataren sa i anknytning till en viss sång som väckte minnen. Sången var den här httpv://www.youtube.com/watch?v=GceFwYv8sZk

och radioprataren var uppenbarligen yngre än jag, eftersom hon avslöjade att hon dansat åtskilliga tryckare till den här när det var skoldisco då hon gick i (eller heter det på?) mellanstadiet. När den här sången var aktuell var jag nämligen ung vuxen, inte mellanstadieelev.

Inte för att det finns nåt sånt där mellanstadium (= årskurserna 4 till 6) i Finland, här heter det (har det hetat, suck, alla dessa skolreformer) lågstadiet t.o.m. åk 6. Numera heter det visst grundläggande utbildning ända fram till nian. Och när jag var i den där åldern gick jag i folkskola och sedan i “samskolan”, läroverket. Och vi hade inget som hette “disco”. Av någon outgrundlig anledning hette det “konva”, som var en förkortning för något så högtravande som konvent.

Och några tryckare fick inte jag dansa, inte. Eller, fick och fick. En gång, jag var väl 13 år då, hade mina kompisar fått för sig att de skulle para ihop mig med en pojke i klassen. Underligt nog skulle han tydligen ha varit med på noterna. Jag var ju inte skolans populäraste tjej, om man säger så. Men tillräckligt stursk  för att vägra paras ihop med någon. Inte tillräckligt desperat för att ta “vem som helst” heller. (Usch, vad taskigt det låter. Vederbörande var säkert helt ok, fastän han inte fick mitt hjärta att smälta ett dugg.) På den tiden använde man inte uttrycket “fråga chans”, åtminstone inte i våra kretsar. Så jag minns inte vad de frågade honom, men som sagt var, han skulle gärna ha ställt upp, och började t.o.m. med hjälp av en annan pojke förbereda “hångelhörnan”. Det var liksom en alkov i festsalen, där plintar och sånt förvarades, och där man kunde lägga en tjock matta ovanpå plintarna och sen krypa upp dit med någon för att få hångla så där halvt i fred. *ryyys* Det ville jag INTE.

Jag minns inte riktigt hur jag höll mig undan, men det blev nog i värsta “killbacill-stil”, misstänker jag. Sen skrev jag till min brevvän i Sverige och berättade om incidenten. Oj, vad hon blev indignerad, och vilka arga saker hon skrev om mina s.k. kompisar som gjorde något så fånigt. Och så skrev hon att man blir ihop, det är inget som händer för att någon kompis frågar så där. 🙂

Nåja. Det tog ca 6 år innan jag blev ihop med någon. Men visst, jag hann både dansa tryckare och hångla innan dess… Fast det är helt andra historier, som inte lämpar sig för blogginlägg 😉

 

bilminne

Det är märkligt vilken serie minnen en sång kan väcka. Idag råkade jag höra den här httpv://www.youtube.com/watch?v=NEOKcj0q7Uw på radion, och den fick mig att tänka på min första egna bil. Min bil var en blå Suzuki Alto, med plats för fyra personer. En liten men naggande god bil. Jag jobbade som lantbruksavbytare på den tiden, och var beroende av att ha en relativt ny bil som skulle starta snällt i alla väder och inte dra så mycket bränsle. Bilen inhandlades år 1983, och var 1983 års modell, men inte helt ny. Den var medkörd drygt 1000 km, ägaren hade krockat och tyckte att det var en otursbil, så hon ville ha en ny i stället för att låta reparera bilen och fortsätta köra med den. Någon otur förde den inte med sig, jag hade den utan problem fram till 1987 då det blev för besvärligt när inte barn och barnvagn och barnets båda föräldrar hade rum i bilen samtidigt.

Att låten Rosanna förknippas med bilen beror på att jag, strax efter bilköpet, inhandlade en bilstereo. Med radio och kassettspelare. Och autoreverse, det var häftigt på den tiden 😉 På köpet fick jag en kassett med blandade hits, och första låten på den kassetten var just Rosanna. Så fick jag en sån där bred klisterremsa att fästa i bakrutan, där det stod Clarion med stora bokstäver. Det gillade jag, eftersom jag också gillade Snowstorm och bl.a. deras hit Sommarnatt, där de sjunger om att “tar det cool till Clarion’s sound med en säker hand på ratten”. Fast pappa tyckte att jag borde ha tagit betalt för att köra omkring med en sån reklamskylt…

Särskilt snabb var bilen inte, men det gjorde inget. Topphastigheten 110 km/h blev testad då syrran och jag var till Sverige och jag körde vilse då vi skulle till Kapellskär för att ta båten hem. Jag körde med gasfoten fastlimmad i bilgolvet, men se, snabbare än 110 km/h gick den inte. Vi hann till båten, med nöd och näppe, efter att ha frågat efter vägen två gånger. Av någon anledning hade vi hamnat västerut då vi körde från Stockholm, och när det började stå “Oslo xxx km” på skyltarna fick vi en nog så riktig känsla av att vi var på väg åt fel håll.

Senare köpte jag en dekal där det stod “Storleken spelar ingen roll, det är hastigheten…” att ha i bakfönstret i stället för den där Clarion-reklamen. Vet inte om någon annan än jag tyckte att det var självironiskt och lustigt.

På den tiden var det populärt att ha djurmönstrade överdrag på bilsätena. Gärna leopard, eller zebra. Jag hade inte riktigt såna, men lite zebrainspirerade var de allt, de svartvitrandiga överdrag jag hade. Har nån överdrag på sina bilsäten numera?

Bilen var som sagt var inte särskilt rymlig, men det gjorde inget. Fast när jag skulle besikta bilen, höll den stora besiktningsfarbrorn på att inte rymmas in 😀 han skuffade förarsätet så långt bak som möjligt, hukade sig och kröp in och satt närapå med hakan på ratten. Men det gick, och bilen gick igenom besiktningen.

Tänk att jag inte har ett enda foto av den bilen, jag hade ingen kamera då. Undrar om bilen finns kvar eller om den har åkt till bilarnas skrothimmel…

kladdigt

Det är intressant att konstatera att man kan härdas när det gäller både det ena och det andra. Jag tycker t.ex. inte om att bli kladdig om händerna. När jag var barn var jag ganska fin i kanten och undvek att bli smutsig. Tror jag åtminstone. Det kan hända att det var skillnad på smuts och smuts.

Underligt nog har jag valt rätt kladdiga sysselsättningar som vuxen. När man jobbar med jordbruk, äldrevård eller som barnmorska kan man inte undvika att smutsa ner sig. När man har fyra barn har man torkat av och torkat upp det mesta med god min. Och det har liksom inte varit något problem. Det är inte därför jag har utvecklats till en pappersvändande tänkare, åtminstone inte medvetet 😉

(Fast äta kladdiga rester som barnen har lämnat… där går gränsen, sånt gör jag INTE.)

Jag kom att tänka på det där kladdandet nyss då jag var ute och hängde tvätt. Bromsarna har vaknat med värmen, tyvärr. Och jag fick en flashback från min barndom, då jag kände att det stack till på benet och reflexmässigt slog ihjäl stickaren, som inte var någon mygga utan en stor, fet broms. Iiiih, vad jag tyckte att det var äckligt då jag såg den döda bromssmeten på min hand.

Tanter är inte lika mesiga som småflickor. Jag slog nog ihjäl minst tio bromsar medan jag hängde tvätten. Hellre lite kladd på händerna än bromsbett 🙂