läsupplevelse

“It’s nice to have you back where you belong”, hälsar bloggen. Tack för det trevliga välkomnandet! Allt har sin tid, skriva blogginlägg har sin tid och avstå från att skriva blogginlägg har sin.

Under hösten har jag då och då tänkt på saker jag skulle vilja skriva om, men det har liksom inte blivit av. Och vad var det då som fick mig att slå mig ner för att skriva just idag?

Jo, det var att jag för första gången kommit mig för att läsa en bok av Paulo Coelho. Alkemisten. Jag har blivit tipsad om Coelho tidigare, men inte kommit till skott. Nu var det en intressant för-och-emot-diskussion på facebook om Coelhos böcker som väckte min nyfikenhet på nytt. Och det känns lättare att breda ut texten och kommentera boken utförligare i ett blogginlägg än i en statusuppdatering på fb.

Tja. Vad ska jag säga? Det var onekligen en upplevelse att läsa boken. Jag uppfattar den som en saga. En berättelse, där de mest osannolika sammanträffanden leder än till det ena, än till det andra. På något vis drar jag paralleller till Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, även om Alkemisten saknar den dråpliga humor och glimt i ögat som jag fullkomligt vred mig av förtjusning över när jag läste Hundraåringen (och nej, jag tänker inte förstöra den läsupplevelsen genom att se filmen. Inte Alkemisten som film heller, för den delen). Coelho lyckas också få ihop det, så att de här sagolika sammanträffandena leder till att Pojken finner sitt öde, då han lär sig det universella språket som inte behöver ord, och vågar lyssna till sitt hjärta.

Det universella språket är en intressant tanke. Liksom Världssjälen, som inte direkt är den hinduiska Brahman, utan något som ska föreställa mer konfessionslöst och allmängiltigt. Att allt och alla hör ihop är en vacker tanke. Att man ska våga följa sin dröm, trots diverse motgångar och att saker inte utföll som man trodde att de skulle göra, är en annan vacker tanke och viktig lärdom.

Men. Precis som jag starkt har ifrågasatt den s.k. attraktionslagen och ett överdrivet positivt tänkande (och det mesta här i livet, f.ö.), ifrågasätter jag också budskapet i den här boken “om du verkligen vill något, så samverkar universum till att det ska bli så” (ungefär, inte exakt citat, jag har läst boken som ljudbok så det är lite krångligare att slå upp citatet än om man har en traditionell pappersversion). Människorna, solen, vinden, Gud, Allah, stenarna, ormarna (och f’*n och hans mormor, höll jag på att skriva) samverkar glatt för att just din dröm ska bli sann. Och jo, budskapet är även bekant från Bibeln i en lite annan tappning “be, så ska ni få” osv. Visst. Glädje och förtröstan föder mer glädje och förtröstan, osv. Men om det verkligen skulle vara så där enkelt, då skulle det inte finnas ofrivilligt barnlösa, olyckligt kära, sjukpensionärer eller silvermedaljörer i OS. Bara för att nämna några exempel. Det får mig att tänka på filmen Bruce Almighty (jo, den har jag sett, med mycket fniss och en hel del tankeväckande behållning). Han fick vara Gud för någon dag, och ville givetvis vara en god gud, som hör böner och ger bönesvar. Med den påföljd att det blev ett veritabelt kaos, då folk fick sina önskningar uppfyllda, eftersom de uppfyllda önskningarna fick oanade konsekvenser (om t.ex. hur många som helst vinner på lotto, blir det inte mycket att dela på).

Och, seriöst, finns det faktiskt folk som på riktigt tror att man kan lära sig att göra guld? I våra dagar? Ok, jag tror, som jag har lärt mig i skolan, att grundämnen inte kan tillverkas, de kan bara utvinnas, eftersom de ÄR, inte blir till. Men, å andra sidan, jag har ju valt att tro på jungfrufödseln och uppståndelsen också. Var och en med sitt.

Kommer jag att läsa fler böcker av Coelho? Troligen. Fast läsupplevelsen var så pass djupsinnig att min hjärna inte orkar med fler av det slaget på raken. Nu får det bli några rejäla kriminalromaner emellan. Lite lättsamt mördande och sånt. Även om den moderna kriminallitteraturen är lite för blodig i min smak (den går att läsa, men jag vill inte se såna hemskheter på film, det blir för mycket). Tacka vet jag Agatha Christie, hennes böcker läste jag slut på redan i min ungdom, och jag kan faktiskt också se filmatiseringarna med behållning (Do you mind strangling me, Elspeth? 😀 ) Böcker ska det i alla fall bli. Och stickning. Och en och annan bit choklad.

Advertisements