sol, sommarlov, sockor och sånt

Tre veckor av mitt sommarlov har gått, fyra veckor är kvar. Och halva juli har passerat. Juli månad, som jag har tänkt att jag ska tillbringa i sin helhet i skärgården. Hittills har det funkat utan problem. Hittills har jag endast behövt tacka nej till en kompislunch 🙂 jag vill verkligen satsa på att vara här nu, i lugn och ro. Om någon nödvändigt vill träffa mig får hen komma hit…

Nå, vi får se. Ingen regel utan tänkbara undantag. Men jag njuter oerhört av den här fridfulla tillvaron.

Blomstersockorna spirar.

IMG_1990.jpg
Tills vidare utan blommor och band. 
IMG_2002.jpg
Blommorna och bladen är virkade. Nu skulle det gälla att fästa alla trådar och ånga sockorna så att de jämnar ut sig…
IMG_2005.jpg
…och att sy fast dem, kanske ungefär här? Så ska jag skaffa siden- eller spetsband att trä igenom “hålranden” nedanför resåren högst upp på skaften. Men det får anstå till nån gång i augusti, då jag klär på mig igen för att fara in till Vasa som en helt vanlig kvinna…

I övrigt har jag som sagt mest tagit det lugnt. Fast under veckan som gått har jag faktiskt tvättat fönstren. Egentligen skulle jag gärna ha grundstädat stugan i maj, innan vi började vistas här, men det blev inte av förrän nu.

IMG_1999.jpg
Då och då tar jag fram mitt romanmanuskript och reviderar lite här och där. 
IMG_1992.jpg
Och så tränar jag förstås. Ljuvligt att kunna träna utomhus och ta ett dopp direkt efteråt. ❤

Nu ska jag så småningom avsluta kvällen med lite styrketräning, yoga, bastu och ett kvällsdopp.

sockorna växer

Jodå, det går framåt med mitt sockprojekt. De blir lite ojämna, eftersom inte alla restgarner jag använder är av samma kvalitet. Men det gör inget, det är så spännande att se hur de börjar se ut.

IMG_1977.jpg
Det är faktiskt inte så invecklat att sticka dem, men visst är det petigt. Här syns det att de självrandande garnerna gör att paret inte blir lika. De där små flätorna var lite krångliga, det är svårt att hålla bara en maska på en hjälpsticka utan att stickan glider ur hela tiden. 
IMG_1978.jpg
Så gäller det att hålla garnet lagom löst och lagom spänt när man stickar “figurer” med flera färger. Det är inte heller så enkelt… men de lär jämna upp sig om man ångar dem när de är färdigstickade. 
IMG_1980.jpg
Oj, vad jag slet med den där “blomraden” i går, den där lila som är ett par cm från stickorna. Det finns videosnuttar på youtube med “flowers in a row”, som visar hur man gör. Men den som stickar gör det på engelskt vis, vilket förvirrar den som inte brukar hålla garnet så…. jag fick riva upp “blommorna” tre gånger innan jag äntligen fick dem rätt. Och särskilt fina blev de inte. 
IMG_1981.jpg
I dag har jag knåpat ihop blomraden på den andra sockan. Puh. Lite till, så är skaftet till vänster också färdigt enligt grundmönstret.

Men eftersom jag använder tunnare garn, är skaften kortare än jag skulle vilja ha dem. Det får bli några cm till innan jag tar itu med hälen. Nu är frågan om jag ska upprepa någon av mönsterdelarna, eller om jag ska ta en andhämtningspaus och sticka vanlig resår 🙂 Den som lever får se!

mina första Anelmaiset

I går laddade jag ner ett mönster till Anelmaiset från Ravelry. Det kostade ca 3,72 € (jag har dåligt sifferminne, så jag är inte helt säker) och finns att få både på finska, svenska och engelska. Anelmaiset är ett registrerat varumärke för sockor med många färger och mönster och eventuellt också blommor och blader och band, det är bara fantasin som sätter gränser. Mönstret är för garnet Sju bröder och stickor 3,5, men jag använder tunnare restgarner och stickor 2,5. Vi får se hur det blir! Jag satte till 8 maskor för att storleken ska bli ungefär 38 också med det tunnare garnet.

Det var uppehållsväder i går när jag skulle sätta igång, och jag plockade med mig diverse utrustning för att sitta utomhus och sticka på vår fristående terrass med havsutsikt. Det blev min första miss, för jag hade bara hunnit sätta mig till rätta och tänka “ah” innan det började regna. Raskt fick jag plocka ihop allt och skynda mig upp på verandan.

IMG_1972.jpg
Mina utvalda färger. Lite FÖR färgsprakande, kanske, med så många självrandande garn, men det ska bli spännande att se hur det funkar också!

En stund hann jag sitta på verandan, innan det började ÖSREGNA, blås och åska, så att vatten stänkte in under verandataket. Regnsmattret och åskmullret gjorde också så att jag inte hörde ljudboken jag höll på att lyssna på. Suck. Det var bara att pallra sig inomhus. Men, jag är inte väderberoende, det gick utmärkt att sitta i fåtöljen och sticka medan regnet trummade mot taket.

Följande misstag som jag gjorde var att börja med ett sånt där randigt garn. Det borde väl ha varit enfärgat för att de små flätorna ska komma till sin rätt. Nå, jag har ju för många randiga nystan jämfört med originalmönstret, så det spelar väl ingen större roll var det spräckligt randiga hamnar.

IMG_1974.jpg
När man stickar av restgarn är det bra att börja på båda sockorna samtidigt, så att garnet räcker lika långt på båda mönstren. Jag bryr mig inte om att (läs: lyckas typ aldrig) börja på samma ställe i färgsättningen så att ränderna skulle bli lika, därför gör det inte heller något att jag stickar den ena sockan med början utanpå nystanet och den andra med början inifrån, om ni förstår hur jag menar. 

Nu blir det dags för diagrammet med flera färger. Jag skulle inte säga att det är svårt, men visst är det krångligare än vanliga sockor med en färg/ett självrandande garn. Man måste tänka och räkna mycket mera. Än så länge känner jag mig i alla fall riktigt inspirerad. Och jag följer mönstret tills vidare, trots att det innebär att mönsterränderna blir smalare då jag använder tunnare stickor. Om jag tycker att sockorna får för korta skaft, kan jag lägga till en mönsterrad eller flera när jag närmar mig hälen, tänkte jag.

IMG_1975.jpg
Jag ska försöka sätta ihop färgerna ungefär i den här ordningen. 

Om du vill följa med hur sockorna utvecklas, kan du “stay tuned”! 🙂

beroende

För en tid sedan läste jag något om skillnaden mellan beroende och missbruk. Nu minns jag inte exakt vilken skillnaden angavs vara, men det gav mig en tankeställare, för jag har på något sätt likställt de båda begreppen utan att riktigt ha tänkt efter. Men visst är det en skillnad mellan att vara beroende av t.ex. insulininjektioner för att man har diabetes typ I och att vara missbrukare, som om någon som inte har diabetes skulle använda insulin i någon form av berusningssyfte (nå, det var kanske en dum jämförelse, men jag tycker ändå att den är talande på sitt vis). Jag fick upp ögonen för det här temat redan tidigare, då jag såg ett filmklipp om missbruk av receptfria värkmediciner. Där intervjuades en kvinna, som använde Treo varje dag – inte för att hon hade ont, utan för att det “piggade upp” och “smakade gott”. På något sätt har jag föreställt mig att den som använder för mycket receptfria värkmediciner använder för stor dos, eller har använt dem för länge så att hen inte klarar sig utan medicin utan att få ont osv., inte att någon skulle ta dem sådär annars bara av olika orsaker. Där ser man, alltid lär man sig något nytt.

Och jag gick som vanligt till mig själv, och tog en funderare på hur det ligger till med mig – är jag beroende av någonting, missbrukar jag någonting? På sätt och vis är jag väl beroende av min antidepressiva medicin, för jag får obehagliga abstinenssymtom om jag glömmer att ta den. Jag vågar inte heller sluta med den (än iaf) av rädsla för att börja må sämre, även om jag inte blivit “återställd” av medicinen. Vad nu det där återställd betyder, jag vill inte bli “återställd” i betydelsen av att trilla tillbaka i en ohållbar situation, och det kan ju inte vara meningen med medicineringen heller. Jag har försökt fråga både psykiatern, psykoterapeuten och arbetshälsovårdens läkare hur jag vet när jag är “återställd”, men det tycks inte gå att få ett enkelt svar på den frågan, så jag får leva vidare med att vara beroende av medicinen på ett plan. Såtillvida är den inte “beroendeframkallande” att det skulle behövas allt större doser för att jag ska klara av vardagen. Det är väl ett sånt beroende som börjar närma sig missbruk.

IMG_1759
Men jag blir alltid lika irriterad över att det står “mielialalääke” på min medicin. Det är för *** inget fel på mitt humör, det är orken, koncentrationsförmågan och minnet som fallerar.

Beroende kan man vara på många sätt, psykiskt, fysiskt och säkert andligt och socialt osv. också, beroende på hur man ser på saken. Jag har några egenartade beroenden, som jag inte tycker är så farliga. Fast, tycker den som är beroende/missbrukare att beroendet/missbruket är “så farligt”? Hör det inte till fenomenet att sakna insikt? Nåja. Jag. Tror. Ändå. Inte. Att. Jag. Har. Nåt. Sånt. Såheså.

Mitt beroende nr 1:

Jag är klockberoende. Det är bara att konstatera. Jag får ångest av att inte veta vad klockan är eller hur länge jag har hållit på med det ena eller det andra. Vissa säger att de inte behöver ha något armbandsur, för det finns ju klockor överallt – på väggar, på telefonen osv. Nåjo, visst finns det en hel del klockor, men inte ÖVERALLT. Jag vill närsomhelst kunna kasta ett öga på min handled (eller, när jag jobbade på sjukhuset, på sköterskeklockan som hängde på bröstet) för att kolla vad klockan är. Det kan jag ju inte om jag råkar vara i ett rum Utan Klocka. Eller utomhus, Utan Stora Klockor på t.ex. affärskomplex. Eller om jag måste gräva fram telefonen för att klicka fram klockan.

Det var också en orsak till att jag ogillade aktivitetsarmbandet, som jag köpte då jag fick infallet att jag skulle delta i Folkhälsans Hälsostege, som gott skulle ha kunnat bli en Ohälsostege för mig. Visst finns det klocka på aktivitetsarmbandet, men den syns inte om man inte trycker fram den. Snudd på katastrof.

Så jag älskar min gamla pulsklocka, en 40-årspresent, den hänger med, och det var så oerhört skönt att få ta av aktivitetsarmbandet och lägga klockan på mig igen. Puh. Aldrig mera klockor som måste klickas fram.

IMG_1760

Sen är det en helt annan sak hur sunt det är att alltid liksom ta tid på allt. Sunt eller inte, det hjälper mig att klara av vardagen med minsta möjliga stress, och då måste det vara bra. På sitt sätt iaf.

Beroende nr 2:

Jag är stickberoende. Alltså, beroende av att få sticka (eller möjligen virka) varje dag. Någon enstaka dag då och då hinner jag inte sätta mig ner med ett handarbete, och det känns inte bra, även om jag själv har prioriterat annat just den dagen. Stickningen är som en sån där gosefilt som barn har. När jag sätter mig i min vrå med en stickning känns det som om det skulle vara “frid på jorden och till människorna en god vilja”, och jag behöver den friden för att orka med ofriden mellan stickningarna. Om jag inte skulle använda klockan till att begränsa mitt stickande vete fåglarna om jag alls skulle få mycket annat gjort.

Jag har alltid tyckt om att handarbeta, men det är först under rehabiliteringen efter min burnout som stickningen blev ett beroende. Det borde ju inte vara så skadligt att sticka, jag tycker att jag har blivit bra på att slappna av medan jag stickar, så jag får inte ont i axlarna av det heller, åtminstone inte i första hand, eftersom jag alltid begränsar stickandet till en (eller under lediga dagar några) timme (timmar).

Beroende 3:

Ljudböcker. Och de hör ihop med stickandet. Jag klarar fortfarande inte av att titta på tv, åtminstone inte någon längre stund. Kombinationen av rörliga bilder och ljud gör min hjärna förvirrad, tv-tittande är stress och absolut inte avkoppling för mig.

Ljudboksberoendet har också uppstått efter burnouten. Visst läser jag pappersböcker också ibland, men kombinationen sticka och lyssna är… nirvana, typ.

IMG_1757
Min hörna med allt jag behöver ❤

Har du några beroenden?