mjölken

Det finns saker som man ogillar, har svårt att stå ut med eller inte alls står ut med här i världen. Både allvarliga saker och saker som faktiskt inte är hela världen, hur irriterande man än tycker att det är. En sak som jag verkligen inte tål är att folk glömmer fram saker som ska stå i kylskåpet, t.ex. mjölk. Eller om folk lägger in saker i kylskåpet utan att försluta dem eller täcka över dem. Då skulle jag ha lust att tvinga “folk” att dricka mjölk som stått framme och surnat, eller äta mat som torkat eftersom den inte varit ordentligt förpackad. Jag vill i alla fall varken dricka “framstående” mjölk eller äta kylskåpstorkad mat.

Alla är inte så noga med de här sakerna, inte ens alla mammor. Andra mammor kanske irriterar sig mera på att snava över obortlagda skor i hallen, eller över att familjemedlemmar glömmer att släcka lampan efter sig eller fälla ner toalettkransen eller nåt sånt. I och för sig irriterande saker även dessa, men inte lika irriterande som om nån glömmer fram mjölken. Enligt mig, alltså.

Så igår, när maken och jag kom hem från vår trevliga skidtur, vad ser jag, om inte mjölk och ketchup som står framme på soffbordet i vardagsrummet. Och jag tänker “grrr” och lägger bort mjölken och ketchupen, och skriver en arg status i min yngste sons logg på facebook (jo, så funkar vi i vår virtuella värld). Med glimten i ögat, förstås, men ändå… Sonen var ute i environgerna med en kompis. Och jag tänkte att när han kommer in och går till datorn, så får han se det där och…

Men se, sonen kom in och sa: “mamma, vet du vad jag kom på att jag har gjort…” Heder åt sonen 😉 Innan han hann läsa nåt på facebook.

Tja. Andra mammor kanske också hade varit arga på att det låg grillkorvsplast och grillspett och odiskade tallrikar och kaffemuggar på soffbordet. Och på att pojkarna überhaupt hade ätit vid soffbordet, fastän det finns både ett köksbord i köket och ett matbord i vardagsrummet. Men såna saker tycker jag inte är så farliga. Bara man inte lämnar fram mjölken…

skiddag

Någon skidåkare är jag definitivt inte. Men visst, jag kan stå på skidor, som de flesta finländare. I skolan avskydde jag att skida, för jag var alltid så långsam och hann inte med och de snabbare blev irriterade på mig. I folkskolan tvingades vi dessutom tävla en gång varje vinter *ryser*.

Ibland kan det i alla fall vara trevligt att skida. I synnerhet om man har tid på sig, och kan ta det som en utfärd med matsäck och allt. Och om man bara skidar med sin tålmodige make, eller med sina inga-vidare-skidåkare till barn. Då går det bra. Och i dag var det ypperligt skidväder.

Maken och jag skidade på isen, en lagom utfärd till villan. Det blev väl ca 9 km sammanlagt, då vi tog ett varv runt holmen också. I dagens Vbl kunde man läsa att skidning är en utmärkt motionsform, hela kroppen är i användning, och man förbrukar många kalorier även om man hasar fram i ca 6-7 km per timme. Det fick mig att dra på munnen, eftersom jag ledigt går 6-7 km per timme, men av någon outgrundlig anledning skidar långsammare än jag går. Fråga mig inte hur det kan vara möjligt.

Det var underbart skidväder idag, ca -3 grader kallt, blåste inte, och var lite soligt mellan varven, men inte stark, bländande sol. Hoppas det blir flera såna här söndagar.

hallå, världen :)

Ujujuj, börjar snart vara en månad sen jag bloggade senast. De två senaste veckorna har jag varit utan egen dator, så jag kan delvis skylla på det. Och veckan innan var det något strul med bloggen, då jag tänkte skriva om Egyptenresan gick det inte att få fram bloggen.fi alls.

Vi var alltså till Egypten, närmare bestämt till Hurghada vid Röda havet. Det var familjens första “södernresa”, och vi deltog alla sju, dvs. maken och jag, alla fyra barnen plus dotterns sambo. Dotterns sambo har varit till Grekland med sina föräldrar för några år sen, och jag har ju varit till Malta och Grekland på arbetsresa, men en sån här semesterresa var ny för mig, och för maken och gossarna var det första resan utanför Norden. Äldste sonen har kört långtradare till Italien, men då hann han ju inte turista.

Det var verkligen en upplevelse som vi kommer att bära med oss resten av livet. Både upplevelsen att få bo på ett lyxigt hotell, med s.k. all inclusive, där man fick äta och dricka så mycket man ville – och maten var god och omväxlande, det fanns något för alla smaker – och upplevelsen av kulturkrocken, av de starka kontrasterna mellan rent, snyggt, och rikt i hotellvärlden och smutsigt, skräpigt och fattigt utanför hotellområdet. Av skillnaderna i arabisk och västerländsk kultur då det gäller t.ex. affärsuppgörelser. Vi blev nog så pass chockade av det där med affärerna, trots att vi borde ha varit förberedda, att vi totalt tappade lusten att handla något.

Vår resa inföll ju också före oroligheterna i Kairo och Alexandria. Det sades på nyheterna i går att oroligheterna inte har spridit sig till semesterorterna, men jag hade nog känt stark ångest inför att resa till Egypten nu. Det var alldeles tillräckligt spännande utan politiska kontroverser. Att vara i Budapest under kravallerna för tre år sedan har nog satt märken i min själ för resten av livet, jag vill absolut inte gå igenom någonting sådant igen. I juni ska jag till Texas på konferens, och på hösten ska jag eventuellt till Prag på arbetsresa, hoppas att det politiska läget i respektive länder är lugnt…

Vi deltog inte i någon heldagsutfärd, vi tyckte att det skulle bli för tröttsamt då vi “bara” hade en vecka på oss. Så vi har inte sett några pyramider eller sfinxer. Researrangören Lomamatkat ordnade nog annars en endagsresa till Kairo och en endagsresa till Luxor medan vi var i Hurghada, så vi hade haft möjlighet att se sådant också. På tal om researrangören, vi konstaterade att det nog är synnerligen förnuftigt att välja en charterresa då man är ovana resenärer. Hade vi inte haft alla Lomamatkat-stödpersoner hade vi nog känt oss ännu mera bortkomna än vi redan gjorde. Så om man behärskar finska, rekommenderas Lomamatkat, åtminstone på basen av denna enda kontakt med bolaget i fråga. De tog väl hand om oss.

Tre halvdagsutfärder hann vi med: en stadsrundtur med buss i Hurghada, en fyrhjulingssafari i öknen och en semiubåtstripp på Röda havet. Det var riktigt lagom, och alla utfärderna var till belåtenhet på olika sätt. Antar att min facebook-profilbild syns i bloggen, den är tagen under ökenutfärden, då alla måste ha en sån där arafatduk på huvudet och solglasögon som skydd mot ökendammet. Öknen är sannerligen fascinerande, det är svårt att beskriva den, den borde upplevas. Liksom mycket av det andra. Man kan berätta, men det går inte att återge, berättelsen blir oundvikligen en stark reduktion.

Men jag far gärna till Egypten igen, bara det politiska läget stabiliseras….