i mål

Jodå, jag klarade det. Till och med på 29 dagar i stället för 30.

Något bra romanmanuskript är det knappast, jag har inte ens läst igenom det 🙂 men jag lyckades. Jag skrev ett manuskript på drygt 50 000 ord. Om jag sen gör något mer av det återstår att se.

Skärmavbild 2015-11-30 kl. 21.08.40

Annars så tyckte jag att det var ett utmärkt koncept. Att bara slänga ur sig text utan att redigera eller fundera desto mera. Och det var inte svårt. Inte alls. Jag har så livlig fantasi 😛

Men det har förstås tagit tid och krafter, så om det var särskilt vettigt att göra det här vet jag inte. Roligt, men kanske inte vettigt.

Det blev mindre facebookande, mindre bloggande och även mindre stickande och mindre läsande. Det må det ha varit värt. Fast jag fick väldigt ont i nacken och övre ryggen och en infernalisk återkommande huvudvärk. Det vet jag inte om det var värt.

Men jag gjorde det.

Advertisements

Inför GALAN-lista

Jag gillar ju listor, och vad kan väl passa bättre än att fylla i en inför GALAN-lista så här två dagar innan det är dags. Listan hittade jag hos Malin.

1. Galan är i övermorgon, är du redo?

Jodå. Fast jag har inte riktigt bestämt mig än om jag ska sova i stan eller komma hem och om jag ska ta taxi eller om maken ska få skjutsa mig. Det är inget i-landsproblem, det är bara en fundering. Så är jag faktiskt inte säker på om jag har några hela strumpbyxor, men det hinner jag skaffa, det är inte heller något problem. Jag är så redo jag kan bli.

2. Har du laddat batteriet till din kamera?

Oj. Nä. Ska man ha kamera med sig också? Jag tror inte jag använt min kamera sedan jag skaffade iPhone… telefonkameran är på många sätt bättre än min gamla kamera. Och jag är ingen fotograf. Men jag ska komma ihåg att ladda telefonen. Och hoppas att fotograferande bloggare tar många bilder, så jag slipper… Vad kul om någon skulle ta någon outfit-bild av mig, såna är svåra att ta själv och jag har ingen i familjen som är intresserad av eller bra på fotografering. I värsta fall får jag ta och photobomba andra så att jag kommer med på ett hörn (fniss).

3. Hur taggad är du inför galan?

Väldigt taggad, i bemärkelsen att jag tycker att det ska bli så roligt att vara med på en sån fest. Jag är ju inte nominerad (vilket jag definitivt inte väntat mig heller, så lite som jag satsar på bloggen) så jag behöver inte ens vara nervös, jag får satsa på att vara glad och förväntansfull och ta kvällen som den kommer.

4. Varför skall du gå på galan?

Det känns trevligt att få gå på en så annorlunda fest, annorlunda i jämförelse med de fester jag annars går på. Jag går väldigt sällan på fest numera, eftersom min ork är så begränsad. I fjol prioriterade jag gympersonalens julfest, året innan prioriterade jag ÅA:s personaljulfest (i Vasa) och i år prioriterar jag galan. Om den hade ordnats längre bort hade jag nog inte deltagit, men jag har inte lång väg till Vasa, och jag jobbar ju där. Jag gillar tanken att få vara på en fin fest med uppklädda människor och spännande program. Dessutom känner jag mig lite som en stolt bloggmamma, fastän inget av mina fyra barn bloggar. Själv började jag blogga 2006, och jag känner flera föräldrar till den nya generationen bloggare, inte minst tack vare att jag själv bloggat och läst bloggar. Som synnerligen flitig bloggare år 2006 blev jag intervjuad i Radio Vega, så jag har haft mina 15 minutes of fame (hehehehe). Vi pratade om mina skriverier, om olika orsaker till att blogga och om vilka tips jag ville ge till nya bloggare. Reportern frågade också om jag funderat på att ge ut mina inlägg i bokform. (På den tiden var det texterna, inte bilderna som var i fokus. Bildinslag började finnas så småningom, men det var fortfarande skrivande som gällde.) Och nej, det hade jag inte. Det hade känts för allvarligt. Jag vill sällan satsa på något desto mer, jag liksom bara gör, för nöjes skull.

5. Hur har du förberett dig inför galan?

Skaffat/funderat ut outfit.

 

6. Vad skall du ha på dig?

Den blåa långklänningen köpte jag i våras, och den vill jag gärna använda på nytt. Jag vet inte riktigt vilken av de blåa sjalarna jag ska ta. De är också såna som jag haft länge. Men skorna är nya, dem köpte jag i går. Och väskan, halsbandet, örhängena och nagellacket. Jag hade tänkt vara lite rebellisk och ha silver i stället för guld, men det blev guld i alla fall 🙂 Förutom det där som finns på bilden ska jag ha mina vanliga smala guldringar på fingren och ett guldarmband som jag fått av min man.

7. Hur ser dina skor ut?

Se ovan. Jag skulle gärna ha haft guldskor, men det är inte så lätt att hitta såna, som jag dessutom skulle klara av att ha på mig, då jag har en fotskada som gör att jag inte kan ha högklackat. Blåa skor är inte heller så illa, eller hur?

8. Hur mycket har du satsat på din outfit?

Öh, rätt mycket för att vara jag. De där skorna var dyra med mitt mått mätt (över 100 €, ryyyys), men det må de vara värda om de passar mina fötter. Det är en sak om träningsskor kostar mycket, såna använder jag så ofta, men festskor…. Hm. Å andra sidan återanvänder jag ju klänningen, som är köpt på loppis, och sjalen, så då känns det lite bättre. Kläder är INTE något jag prioriterar.

9. 4 saker som du MÅSTE ha med dig i din handväska?

Hm, det var svårt. Hur ska jag klara mig med en sån där liten kuvertväska? Jag som brukar ha (minst) en STOR väska med halva heimani i. Telefon, kontanter, bankkort… och kanske nån näsduk, jag har en irriterande förmåga att bli snorig stup i kvarten. Apropå väska, var ska man göra av sin goodiebag sen under efterfesten?

10. Vad ser du mest framemot med kvällen?

Att få träffa många nya människor. Och så hoppas jag att folk dansar under efterfesten. Jag älskar att dansa. Dansar ni inte så far jag hem… 😉

11. Vad är det värsta som kunde hända under kvällen?

Kan det hända något illa? Tja, om vi skulle bli utsatta för något terrorattentat… usch. Sånt borde man inte skoja om.

12. Vem ser du mest framemot att träffa på galan?

Det vet jag inte riktigt, men jag tycker att det är extra skoj att jag ska sitta bredvid Elin och Sara, eftersom jag känner deras familj. Jag kommer annars ensam till galan. Jag blev bekant med Elins och Saras storasyster via bloggen, och träffade också deras mamma på bloggträff. Senare har jag också blivit bekant med pappan, och Elin har varit klasskamrat med min mellanson. Världen är liten, Svenskfinland ännu mindre och den finlandssvenska bloggvärlden ännu mindre, eller hur var det.

13. Är du nervös? Varför/varför inte?

Inte direkt nervös, men lite förväntansfullt pirrigt är det allt! Det är alltid spännande med nya sammanhang och nya människor. Och, ska jag vara ärlig, visst är det också lite spännande att se hur alla unga bloggare reagerar på att ha en bloggtant med sig 🙂 för mig spelar det ingen roll om de jag umgås med är yngre eller äldre, 20 år eller 90 eller vadsomhelst, allt går bra. Jag tycker ju att jag är bland det ofarligaste man kan tänka sig, lite reserverad kanske, men snäll och trevlig och går bra att ha i möblerade rum, även om jag är lite rebellisk och man aldrig riktigt vet vad jag kan hitta på. Jag försöker se positivt på det mesta och talar inte illa om folk.

14. Vem tror du vinner priset för årets blogg?

Ingen aning, jag minns inte ens vem jag röstade på… alla nominerade är duktiga!

15. Bästa tipset för att komma i GALAstämning på lördag?

Att vara glad och förutsättningslös och fördomsfri (så gott det nu går). Uppskatta det som Finemang har gjort för att vi ska få en trevlig kväll, och själva bidra till att den ska bli det. Man har så roligt som man gör sig!

 

NaNoWriMo igen

Ja, inte skriver jag många blogginlägg, men jag skriver vidare på romanmanuskriptet. Och, som det stod i ett s.k. Pep Talk som jag läste idag:

It isn’t about writing a good novel. It’s about writing a novel.

Precis. Knappast blir något som man vrider ur sig på en futtig månad (det gäller alltså att skriva 50 000 ord på 30 dagar) bra. Men det blir ett manuskript, och det är fortfarande oerhört roligt att skriva. Förra veckan kom jag lite på efterkälken med de där förväntade tusensexhundranånting orden per dag som man borde skriva för att hålla jämn takt, så nu är det snarare 2000 ord per dag som gäller om jag inte ska behöva sitta så länge per dag och skriva.

En verkligt skojig sak med att bara låta tangenterna smattra och inte tänka efter så förskräckligt mycket är att romanfigurerna faktiskt lever sitt eget liv. Och väljer sina egna namn.

Mitt manuskript blir riktig “diskbänksrealism”, en bok som handlar mycket om relationer, om kärlek och om sorg. Här kommer ett litet utdrag ur kapitlet “Ufos husse köper inga julklappar”:

Och inte hade han fått sålt sin hund heller. Någon enstaka förfrågan hade kommit, men ingen som verkade tillräckligt seriös. Han ville ju att hunden skulle få det bra. Han hade i alla fall lämnat in ansökan om skuldsanering, det kändes som ett steg i rätt riktning. Och så försökte han hindra sig själv från att använda för mycket pengar på spel genom att sänka uttagsgränsen på sitt konto och undvika att ha kontanter i plånboken. Det hade faktiskt fungerat överraskande bra. Inte för att han mådde bra för det, han gick hela tiden omkring med ont i magen, kallsvettades och sov dåligt, men hans beslutsamhet hade åtminstone lyckats hålla ytterligare skuldsättning stången. Det var dags för en av de dagliga promenaderna. Han kopplade Ufo och gick ut. Det var knappt att han märkte att det hade börjat snöa. Ufo gillade snön. Nog för att han alltid hade mycket att snusa på, men spårsnö gjorde det extra intressant. Han gick med nosen i marken, samtidigt som han med hela sin goda hundsjäl höll ett inre öga på husse, så att husse inte skulle hitta på något ogenomtänkt. Och idag var det faktiskt som att husse på något sätt blev medveten om Ufos omtänksamhet. Husse sneglade då och då på sin hund, som om han undrade över vad det var för varma vågor som försökte söka sig in i husses hjärna. Så skakade han på huvudet åt sina egna tankar – vem har hört talas om att hundar skulle vara telepatiska – och traskade vidare, lika moloken som tidigare.

I morgon får jag skriva vidare och se vad som händer med hunden, han är fortfarande inte såld 🙂

Maricas yogalista

…hittade jag här, och eftersom jag gillar både listor och yoga och Marica ville jag ju naturligtvis också fylla i den. Marica och jag har varit studiekamrater, och så tror jag faktiskt att jag också hunnit vara Maricas lärare. Och så har jag varit med på Maricas yoga en gång. Ibland är man lärare och ibland är man studerande och ibland både och, och allt går lika bra 🙂

Nå, till listan.

  1. Varför började du yoga? Det var ju en bra fråga. Det minns jag faktiskt inte. Men jag minns ungefär när det var. Det var kanske år 2003. Eller 2004. Jag tror att det hade att göra med att jag ville ha ökad rörlighet och mindre ont här och där. Jag hade funderat på yoga också tidigare, men avskräckts pga. all negativ propaganda som yoga periodvis råkar ut för i… vad ska vi kalla det… fromma kretsar. Att man liksom i smyg säljer sig till ondskan och andra gudar om man börjar yoga. Det lät ju otäckt. Vem skulle vilja det. Men, den ena efter den andra av människor som jag har stort förtroende för hade börjat yoga, och jag frågade av en av dessa om hon har tyckt att det har funnits obekväma religiösa inslag i den yoga hon går på. – Nej, svarade hon, det är så skönt. Och jag tror att det var det som gjorde att jag vågade pröva. (Bli inte arg nu, Marica, jag vet hur jobbigt det är för dig med de här negativa åsikterna om yoga.) Tidigare hade jag redan i över 20 år hållit på med autogen träning, så det där med andning och avslappning hade jag koll på. Plus att jag köpt en bok om Method Putkisto och tränat djuptänjning på egen hand. Senare gick jag också en kurs i Method Putkisto och fick bättre koll på även den metodens sätt att andas, vilket skiljer sig från yogaandningen (om vi tar det väldigt enkelt, det finns olika typer av andning i yoga också) och är mera som den andning man gör i Pilates (som det också finns olika varianter av). Lite vigare hade jag blivit, men fortfarande var jag väldigt styv och spänd i olika delar av kroppen. Yogan har hjälpt mig, men jag har inte varit tillräckligt ihärdig med det som är jobbigast, antar jag, för visst är jag fortfarande styv här och där. Hursomhelst, mångsidig träning i kombination med andning och avslappning har gjort susen! Jag har prövat på många olika former av yoga och har svårt att utse någon favorit. Hatha, vinyasa, shivananda, yin… och lite power yoga och astanga och yogastretching och medicinsk yoga. Klassisk kundaliniyoga har jag inte testat, och det finns säkert också många andra former som jag inte känner till.
  2. Har yogan förändrat ditt liv? Ja, i kombination med övriga former av träning och motion. Det är svårt att säga vad som har gjort vad. För närvarande är den viktigaste förändringen att jag så gott som varje dag börjar dagen med en stunds avslappning och andning och tänjning för att fokusera och få en bra dag. Det är mera sällan jag gör de dynamiska rörelserna, men visst blir det också av då och då. Jag gör åtskilligt mera yoga än autogen träning numera. Autogen träning tar jag mest till om jag har svårt att komma till ro då jag ska sova.
  3. Bästa yogaläraren? Oj, det var svårt att säga. Jag kan ju inte påstå att jag tyckt att någon av yogalärarna har varit dålig. Alla har varit bra på sitt sätt.  Och vissa minns jag inte namnet på. Men, kanske Katja ändå är en favorit? Vad heter Katja i efternamn… Katja Nurminen, var det visst. Hon gör också piercingar och har gjort min navelpiercing 🙂 Carola Wide är en annan favorit. Och min första yogalärare, Anne Toivonen-Temiz. Milla Simons, icke att förglömma – hon är över lag en av mina största förebilder. Tack till dem alla, vad skoj om nån av dem skulle råka läsa det här och bli glad!
  4. Bästa yogamoment du varit med om? Jaha, nu blir det svårt igen… kanske inte ett utan flera – då jag yogat för mig själv på bryggan och känt en oändlig frid och enhet med naturen och allt det där.
  5. Min favoritposition: shavasana, kanske ett tecken på att det jag framför allt fortfarande behöver är avslappning. Jag skulle kunna ligga så där utbredd hur länge som helst och bara andas och njuta…

skriv, skriv, skriv

Allra först ska jag be om ursäkt för att det ibland dröjer innan jag besvarar kommentarer. Jag skriver inte blogginlägg så flitigt numera, och av nån outgrundlig anledning kommer inte alla kommentarer till min e-post, som jag kollar dagligen. Inställningarna är så att kommentarer godkänns direkt, om den som kommenterar har kommenterat min blogg tidigare, medan nya kommentatorer hamnar i ett “awaiting approval”-limbo som jag dessvärre inte kommer ihåg att kolla varje dag. Hursomhelst har det inte hänt sen jag blev wordpress-bloggare att jag behövt avvisa någon kommentar, så jag hoppas att mina läsare inte tar illa upp för att det pga. min tankspriddhet dröjer ibland innan jag upptäcker kommentarerna och svarar.

Särskilt mycket flitigare bloggande kommer det knappast att bli i november heller. Den som läst min blogg en längre tid vet att jag älskar att nappa på diverse utmaningar som jag inte alltid lyckas genomföra. En del av tanken med det är faktiskt också att vänja mig vid att misslyckas. Man FÅR ge upp, och vissa saker går alldeles utmärkt att lämna bort utan att världen rämnar. Det gör inte ett dugg om man är en quitter, såheså.

Hursomhelst, idag har jag börjat skriva på ett manuskript till en roman. Bara på skoj. Via NaNoWriMo, som går ut på att man ska skriva ett manuskript på 50 000 ord i november. Det blir i snitt 1600-nånting ord per dag. I dag skrev jag 1705 ord enligt den officiella ordräknaren. Tanken är att man utan desto mera putsande och reflektion ska vrida ur sig ett manuskript. Att man ska träna sig i att producera text och att sätta sina tankar på pränt. 50 000 ÄR mycket, men jag vill väldigt gärna försöka. Jag har ju lekt med tanken att skriva en bok i hela mitt liv. Och jag har skrivit en bok, men det är en doktorsavhandling och det är liksom inte samma sak. Sen har jag inga ambitioner på att bli publicerad och berömd osv., jag vill bara skriva. Som när jag började blogga. Om nån sen i något skede läser det jag skrivit är det bara trevligt. Tipset om NaNoWriMo fick jag på Michaelas blogg, tack för det!

Om man tar sitt romanskrivande på allvar ska man säkert göra en massa research och planera i detalj osv. Det har jag inte gjort. Jag vill inte ta saker så allvarligt, jag vill bara göra och se vad som händer. Så det enda jag har bestämt på förhand är var det ska börja och ungefär var det ska sluta och att boken ska handla om en dam som heter Margaretha, en flicka med rosa hår och en hund. Det känns riktigt spännande att se vad de kommer att hitta på när de får börja leva sina egna liv!

29 dagar kvar…

Kan nån mac-användare förresten förklara för mig varför Bilder har försvunnit från den där menyn som kommer upp när man ska lägga in bilder i t.ex. ett blogginlägg eller på facebook? *gaah* *lägger till en random bild bara för att*

Den här har jag dessutom stulit på internet. Fy på mig.
Den här har jag dessutom stulit på internet. Fy på mig.