Ibland kan jag ju inte låta bli att läsa sånt som “alla andra” läser. Nu senast gäller det böckerna Omgiven av idioter: hur man förstår dem som inte går att förstå samt Omgiven av psykopater: så undviker du att bli utnyttjad av andra. Författaren Thomas Erikson är beteendevetare, författare, föreläsare och ledarskapscoach.
Jag läste dem i fel ordning, dvs. började med uppföljaren om psykopaterna, eftersom jag började fundera på vad en psykopat egentligen är, då jag fyllde i ett av alla dessa förkättrade test som finns på internet. (Jag är väldigt förtjust i att fylla i formulär och ta alla möjliga tänkbara och otänkbara test, oavsett hur seriösa de är.)
Som akademiker är jag faktiskt imponerad av den litterära framställningen. Böckerna utgör goda exempel på populärvetenskap med genomslagskraft. Vi som mest skriver texter som få människor läser, och gärna skulle nå ut till en större läsarkrets med våra resultat och idéer, har en hel del att lära av sättet att lägga upp en text och fånga läsarens intresse.
Själva modellen, då? DISA-språket handlar om att dela in människor i fyra huvudsakliga personlighetstyper, som för enkelhetens skull benämns med färgerna röd, gul, grön och blå. De flesta människor är en kombination av två “färger”, vissa människor är en kombination av tre, några få är endast en färg, ingen är alla fyra färgerna och psykopater är ingen färg alls. Detta var min förenklade sammanfattning av ett komplext system, som dessutom är förenklat i böckerna.
I likhet med andra modeller är DISA-språket eller the DISC-profile användbar på många sätt. I likhet med andra modeller är den en modell, inte en exakt avbildning av verkligheten. Den erbjuder alltså ett antal tänkbara tolkningar av personligheter och situationer, den gör inte anspråk på att kunna förklara allt mänskligt beteende. Jag skulle gärna lyssna på en föreläsning av Thomas Erikson, även om jag skulle kunna tänka att jag redan vet det mesta som han har att säga.
Lärde jag mig något om mig själv av att läsa böckerna?
Jodå, det tror jag visst att jag gjorde. Eftersom jag har jobbat mycket med att gräva i mitt inre och i min person(lighet), var en hel del sådant som jag redan visste om mig själv. Sen är det förstås en annan sak hur jag uppfattas av andra. Min egen tolkning är att jag är mest gul. Varför tror jag det? Tja, jag blir lätt entusiastisk av det ena och det andra. Jag skrattar och ler mycket. Jag har en massa kompisar, både IRL och på t.ex. Facebook. Tala med mig i fem minuter, och jag tycker att vi är vänner. (Vi är ju inte ovänner, eller hur?)
Vissa uppfattar gula personer som själviska, ytliga och alltför självsäkra. Några tycker att de pratar för mycket och att lyssnar för dåligt. Lägg därtill att de kan uppfattas som okoncentrerade och slarviga.
Usch ja. Jag har en tendens att avbryta i stället för att lyssna. Jag har ju så mycket att säga och berätta! Och slarvig, det är bara förnamnet. Jag har jobbat – och jobbar fortfarande -mycket på att andra också ska få en syl i vädret fastän jag är närvarande. Och att dämpa “allt ljus på mig”-tendensen.
Att läsa om de olika typerna gav mig i alla fall ännu en gång en tankeställare: alla människor tycker faktiskt inte om att stå i centrum, hur obegripligt det än kan vara för mig. Och det är en viktig insikt.
Jag lärde mig – eller påmindes om – att alla människor är olika.
Det kan låta som en kliché, men, om en sån här bok (nu tänker jag främst på boken om idioterna) kan fungera som en väckarklocka, så att läsaren blir mer ödmjuk och trevligare mot sina medmänniskor, då har den fyllt en viktig funktion. Att t.ex. stöddiga Yvonne kommer ihåg att vissa människor på riktigt inte vill höras och synas. Det är inte falsk blygsamhet, de vill faktiskt inte, hur obegripligt det än kan verka för mig. (Lite som det där med att jag var över 30 år innan jag insåg att det faktiskt finns folk som gillar kokt potatis. På riktigt. Det är inte bara som de säger för att man ska äta upp maten.)
För gula Yvonne är t.ex. citat av typen “Dance like nobody is watching” helt obegripliga. “Dance like the whole world is watching” är mera i min smak.
Samtidigt är det så att jag är både gul och blå. Och lite grön.
Varför är jag blå? Jag älskar checklistor, inte bara att fylla i formulär. Jag kan vara en riktig punktkn… paragrafryttare. Jag vill jobba ensam. Grupparbete – fy, blä, urk. Jag gillar för all del människor, men gör ändå helst saker själv. Och jag kan bre ut mig om synnerligen privata saker åt närapå vemsomhelst (gult drag), men vill ändå inte släppa någon riktigt nära mig (blått drag). När jag är på jobb vill jag jobba, inte umgås. Jag blir bara stressad av långa “mysiga” kaffestunder med småprat. Ändå kan jag förstås vara social, om jag vill, eftersom jag har lärt mig att det är så man “ska” vara. Blåa Yvonne stänger in sig på sitt rum och jobbar effektivt, och är inte sur. Hon gör bara sitt f*cking jobb.
Psykopaterna, då?
Lyckligtvis har jag inte råkat ut för någon så manipulerande och känslokall som psykopaterna som beskrivs i boken. Blivit manipulerad, ja. Utnyttjad? Hm.
Det sistnämnda är svårt att avgöra. Är man utnyttjad, om båda (eller alla, ifall det är flera inblandade) får ut något av relationen eller samarbetet? Om man vet att det kan ses så, men ändå tycker att det är såpass givande att fördelarna överväger? Kan man utnyttja eller manipulera varandra, ömsesidigt, eller turvis?
Det fick jag inte riktigt svar på. För visst har jag också varit (och kanske är) lite manipulativ i vissa situationer. Jag har också diskuterat med mina studerande om skillnaden mellan påverkan och manipulation. Det är inte enkelt att dra en gräns där. Och säg den förälder som aldrig manipulerat sina barn?
Hursomhelst, låt dig inte manipuleras eller utnyttjas så att du blir olycklig.
Om boken (om psykopaterna) kan hjälpa någon att ta sig ur ett destruktivt förhållande, vare sig förhållandet är på det privata eller arbetsmässiga planet, har den också fyllt en viktig funktion.
Kritik, då?
Jovisst. Alltid finns det sådant som kunde vara annorlunda. T.ex. exemplen i böckerna. Jag förstår att det ligger nära till hands att ta exempel ur den vardag man känner bäst till. Jag förstår också att böcker i huvudsak vänder sig till en viss läsekrets. Men visst hade det varit trevligt med lite mera variation. Att man i ett äktenskap t.ex. skulle bråka om huruvida semesterresan med familjen ska gå till Karibien eller Grekland är liksom så fjärran för den som under småbarnsåren möjligen kom sig på en utfärd till en djurpark som ligger på ett par timmars köravstånd. Med några års mellanrum. Risken är alltså att den läsare som spelar eller har spelat i en helt annan socioekonomisk division hänger upp sig så mycket på den här typen av detaljer att hen missar budskapet. Det samma gäller för diskussioner om arbetssituationer och vad chefer kan begära av en. Och jag kan inte låta bli att dra paralleller till glassiga magasin, skrivna för urbana, driftiga typer. Vad hände med “vanligt folk”?
Kanske vi har blivit ovanliga.
Låt oss ändå vara lite mindre idiotiska och psykopatiska och försöka förstå att vi tänker olika, och att det är ok. Ursäkta om jag tar för mycket plats. Du får också säga och synas.
Vonnes välsignelser och vedermödor 