dag 31

…hade det kommit flera cm snö under natten. Jag fick skjuts till jobbet av maken och var på plats äckeltidigt, före halv åtta eftersom hans jobb börjar 07:30. Visst började jag tidigare när jag jobbade på sjukhuset, och visst brukade jag (när jag var piggare, före burnouten) fara till gymmet på pass som började 06:45, men jag är absolut ingen morgonmänniska och med mitt Sova är alltid nr 1-motto passar det mycket bättre att fara till jobbet till 9 eller 10.

Så jag hade funderat på att gå och lägga mig vid 20-tiden, tidigare än så brukar kännas lite överdrivet (fastän det sägs att man ska stiga på sömntåget när det går) och här sitter jag ännu. Men nu har jag hunnit mentalträna en bodypumplåt inför morgondagens BP-pass, hitta mina bloggar (efter viss tankemöda och visst experimenterande), skriva “ikapp” och dricka en mugg rooiboste, så nu börjar det nog bli läggdags.

Advertisements

dag 30

…förde jag min lindrigt krockskadade bil till verkstaden och lånade militärsonens bil så att jag kunde ta mig till Replot på kvällen för att hålla core och zumba. Oj vad man ser bra ut (ur) den bilen! Åt alla håll.

Maken sa att nyare bilar har stabilare kaross, vilket tyvärr ger sämre sikt. Undrar vilket som är bättre med tanke på olyckor. Jag skulle säkert ha undvikit att backa på stolpar och kanske också att krocka med den andra bilen häromsistens om jag sett bättre ut…

dag 29

…formaterade jag om min laptop. Den blev faktiskt lite snabbare. Och så hann jag i princip bara tänka att “nu ska jag inte installera så många program, så kanske den inte genast blir lika slö igen”… förrän jag skulle laga mat och tänkte “nu ska jag lyssna på lite mus… oj nä, Spotify” *dags att installera*

Och ikväll märkte jag att jag (förstås) också är utan iTunes med en massa zumbalåtar, nå, utan och utan, jag har programmet i telefonen och på iPaden men det är mycket lättare att ladda ner och redigera och sånt på laptopen, så det blir visst till att ladda ner det också. Så småningom.

dag 28

…funderar jag på det märkliga faktum att vissa saker kan vara så oväntat svåra att lära sig, medan andra saker fastnar eller går hem direkt. Det finns (minst) två saker som jag har haft riktigt svårt att lära mig.

1. Procenträkning. Hur många klarar av att ta studenten utan att riktigt ha fattat det där med procent? Jär haar ni ein… Alltså, jag förstod på sätt och vis procent såpass mycket att pro cent betyder “per hundra” och att det handlade om att dela något i hundra lika stora delar. Men ändå hade jag väldigt svårt för att räkna t.ex. “Hur många procent är 34 av 75?” Det sätt vi lärde oss i skolan hoppade liksom över ett tankesteg för mig, vilket gjorde att jag hade svårt att komma ihåg formeln som vi lärde oss för såna där uträkningar. Att efter avslutad gymnasieutbildning börja en yrkesutbildning gjorde emellertid susen för bl.a. den här saken. Många saker i de allmänna ämnena kändes synnerligen lätta. Inte onödiga, typ “suck, det här kan jag redan”, utan lättande “yes, det här förstår jag”. Och så lärde jag mig äntligen att förstå procenträkning. Jag fortsätter att envisas med att göra det på mitt sätt, med alla steg, i stället för att dra ihop det hela till nån förvirrande formel. Så här måste jag tänka för att det ska bli rätt, om vi tar ovanstående exempel:

Först måste jag alltså identifiera vilket av de där talen som ska divideras med 100. I det här fallet är det 75. Jag delar alltså 75 i 100 delar, och då blir en del 0,75. Sen måste jag ta reda på hur många 0,75 som ryms i 34, och det gör jag genom att dividera 34 med 0,75. Det gör jag med miniräknare 🙂 och får svaret 45,33333… Svar: 34 är ungefär lika med 45 % av 75.

Och kom inte och säg att det går att komma fram till det där svaret på ett mycket enklare sätt. Enklare för dig, kanske, men inte för mig. Det borde alla vi lärare på olika nivåer komma ihåg och ha respekt för – alla förstår inte saker på samma sätt.

2. Begreppet “medsols”. Nu antar jag att någon tycker att jag borde skämmas, men man ska inte behöva skämmas för att man är okunnig eller helt enkelt inte förstår, såheså. Jo, jag förstod redan som barn att det har att göra med åt vilket håll solen “rör sig”, och att om man roterar åt samma håll som solen synbarligen rör sig på himlen så rör man sig medsols, och om man rör sig åt andra hållet blir det följaktligen motsols. Vad jag däremot hade otroligt svårt att komma ihåg var åt vilket håll f-nskapet rör sig. Det tog ett par årtionden att komma underfund med den saken. Att jag flyttat till byn Västerhankmo underlättade saken. Redan som barn fick jag lära mig att “Solen går upp i öster och ner i väster”, men när jag för mig själv skulle recitera det där för att komma ihåg vad som är medsols och motsols blev jag alltid osäker på vilken väg det var… upp i ? och ner i ? Lite lättare var det att minnas det där med att man skulle ställa sig med solen i nacken kl 12 på dagen, så har man norr dit näsan pekar, Öster dit hÖgra handen pekar och Väster dit Vänster pekar. Men det hjälpte föga när det gällde att minnas åt vilket håll solen rör sig. Tills jag alltså flyttat till Västerhankmo, och fick mer konkreta synbilder som kunde hjälpa mig. Solen går upp på den sida där vi har våra sovrum, och den sidan är mot grannbyn Österhankmo. Öster, halleluja, då vet jag. Solen går upp i Österhankmo, yess. *noterat för all framtid* Och då går den ner i Petsmo, vilket iofs inte låter som väster, men ändå. Det räcker med att jag vet att den går upp i Österhankmo, så vet jag att den går ner i väster.

Och nu kommer vi till det verkligt fåniga, som fick mig att rodna när jag Nådde Insikt. Det är inte många år sen. Eller i alla fall inte många årtionden sen. Nämligen kopplingen mellan solen och klockan. Jag tänkte på det finskspråkiga “myötäpäivään” och hur mycket enklare det är än “medsols”. Myötäpäivään, eller clockwise på engelska. Alltså dagen roterar som klockan. Och så tänkte jag harmset varför man inte säger så på svenska. När den pinsamma sanningen uppenbarade sig för mig: det är ju precis det man gör, för solen och klockan rör sig i samma riktning. Hört talas om solur???

Ridå. Men sen dess vet jag!

001
Solen går ner i Petsmo… i väster. Nej, vi har inte så här mycket snö nu, bilden är gammal.

dag 27

…tänkte jag skriva ett upprört inlägg om det jag läste i Bladet i dag om att svenskan ratas som språk för vetenskapen. Lyckligtvis plockade jag fram Bladet på nytt för att läsa artikeln två gånger till innan jag lät fingrarna löpa över tangentbordet. Förslaget till stora, trespråkiga universitetsenheter gäller alltså inte alla ämnen, endast samhällsvetenskapliga utbildningar.

Men det är illa nog. Jag kan inte riktigt hålla med det som Juhana Vartiainen, ordförande för UNIFI-arbetsgruppen, säger: “Det är bara att gilla läget. Också finskan kommer att marginaliseras i universiteten.” Han menar att det är en anpassning till samhällsutvecklingen som har stärkt engelskans betydelse som vetenskapligt språk och att hela det nordiska samhället står inför en stor utmaning då det gäller att försvara de egna små språknischerna i en global värld.

Sant. Det märker vi redan, vi som jobbar inom universitets- och högskolevärlden. Det är t.ex. svårt att få akademiska artiklar publicerade på det egna modersmålet. Och visst är det så att vi når en större (potentiell) läsarkrets om vi skriver på engelska. Och att engelskan underlättar det internationella samarbetet. MEN.

I förlängningen innebär det då också att våra språk marginaliseras allt mer och mer även utanför universiteten. Utbildning över lag, inte enbart universitetsutbildning, ska till stor del bygga på aktuell forskning. Likaså är många samhälleliga verksamhetsformer beroende av en begreppsapparat som bygger på forskning. Ska vi då inom allt fler områden övergå till att ha engelskan som arbetsspråk? För om inte forskarna själva skapar och upprätthåller en begreppsapparat på sitt eget språk har de inte möjlighet att förmedla forskningsresultat till samhället på ett begripligt – eller snarare framför allt på ett enhetligt språk. Det innebär en rejäl tillbakagång för den evidensbaserade verksamhet som har utvecklats under de senaste årtiondena. Fruktbar dialog fordrar att man talar samma språk. Ska det språket alltså vara engelska?

Och hur går det då med patienter, klienter och kunder inom olika områden? Ska de också vårdas och betjänas på engelska, eftersom all personal endast kan tala om sitt fackområde på engelska?

Jag tycker alltså inte att vi ska gilla läget. Vi ska fortsätta att förvänta oss att universitetsutbildade klarar sig på tre språk. Minst. Själv läser jag vetenskapliga texter på sex språk och klarar bra av att undervisa på tre. Och för det behövs universitet som upprätthålls på språklig bas. En stark vetenskaplig grund förankrad i det egna språket underlättar samarbete mellan olika universitet och högskolor i Finland. Små enheter splittrar inte, de skulle utesluta inte samarbete eller utarmar det, tvärtom. Dialog kring begrepp är ständigt aktuella och våra språk bidrar med olika nyanser. Fortsättningsvis.

dag 26

Motions- och träningsvarning, för den som inte gillar att läsa sånt 🙂

Jag nappade på vännen Anitas utmaning på facebook:

Minst 40 timmar motion på 10 veckor, det är bara 4 timmar i veckan och utmaning två är att under de här 10 veckorna ska ni prova minst två motionssätt ni inte provat tidigare eller inte bara gjort på länge.
Här ska hittas energi och träningsglädje. Utmana er själva!

Nu skulle man ju kunna tycka att undertecknad motionerar ändå, utan att delta i utmaningar. Och visst är det så. Men efter alla små motgångar på sistone känns det bra att ha en ny motivationsmorot att knapra på.

Tidigare, innan jag hade hund, hade jag som något av en dröm att jag skulle komma upp i tio motions- eller träningstillfällen per vecka. Det blev lättare att förverkliga när hunden kom in i mitt liv. Hundpromenader kan vara både motion (dvs. att man överhuvudtaget rör på sig) och träning (att man anstränger sig lite extra för att t.ex. förbättra eller upprätthålla en god kondition). Ibland är promenaderna det ena, ibland det andra. Oftast blir det en längre och en kortare hundpromenad per dag, men det är inte alltid jag som går ut med hunden, så det där med 10 ggr/vecka tror jag stämmer ganska bra.

Första motionsutmaningsveckans saldo ser ut så här:

  • 20.3 hundpromenader 40 + 30 min; BP-programträning utan vikter ca 15 min, ben- och bröstmuskler
  • 21.3 hundpromenad 30 min
  • 22.3 hundpromenad 25 + 45 min
  • 23.3 core 30 min + Zumba® Fitness 60 min (båda som instruktör)
  • 24.3 vilodag
  • 25.3 hundpromenad ca en timme; BP-programträning utan vikter ca 35 min, BP 60 minuter (som instruktör)
  •  26.3 hundpromenader 25 + 45 min

Något nytt har jag alltså inte prövat på under den första veckan. Jag skulle ganska lätt kunna pröva på något nygammalt – det är länge sen jag var ute och joggade eller gick med stavar. Det kan man göra med hundsällskap också. Enda nackdelen är att det kan gå lite trögt i början, då hon ska stanna och snusa överallt. Det är för snöigt och halt att jogga i skogen ännu, annars skulle hon kunna få springa bredvid och vara lös. Jag brukar låta henne vara lös också under sommarsäsongen, hon jagar inte och hon är hyfsat lydig och kommer när jag ropar. Det blir så mycket trevligare motion för båda, när vi får gå i vår egen takt fastän vi följs åt.

Medan vuxeninstitutets läsår pågår, är det knappast troligt att jag prövar på någon ny träningstimme vid gymmet, mina egna timmar och förberedelserna (både fysiskt och mentalt) för dem räcker till som komplement till promenaderna. Jag ägnar mig också åt yoga mer eller mindre varje dag, morgon som kväll, men det är mest i form av andnings- och avslappningsövningar, inte motion.

dag 25

…var en ledig dag. Halva dagen hann jag tänka att det var en helledig dag, sen blev jag kontaktad via gymmets sjuktelefon och tillfrågad om jag kunde hålla BODYPUMP™ på kvällen. Och jo, det gjorde jag faktiskt gärna. Jag har ju haft sån otur att jag missat alla bp-timmar jag skulle ha hållit hittills i mars (två egna och en extra som jag lovat hålla då en instruktörskollega var bortrest). Vad är egentligen oddsen för att man först ska få influensa och sen krocka…

Det var roligt att hålla timmen. Enda nackdelen är att den är så sent (det är den timme jag delar med en kollega så att vi håller timmen varannan vecka), nämligen 20.30, så jag är hemma först efter kl 22 och då är jag alltid så uppfylld av adrenalin och fitness magic att det är svårt att få tag i sömnen, plus att det extra drickande som behövs gör att det blir extra wessaspring på natten också. Men, det är smällar man får ta då man så gärna vill vara instruktör. Få se hur det blir till sommarschemat, om jag ska fortsätta med den där tiden eller om jag får en annan tid. Jag tar vad som bjuds, trots att 20.30 är allt annat än optimalt för den som brukar lägga sig mellan 21 och 22 de flesta kvällar.

005