vilse

Ojdå, nu var det nära att jag skulle ha snubblat på första-månaden-av-drygt-tre etappsnöret på väg till 100 dagar med blogginlägg varje dag. Jag var redan på väg att krypa i säng, när jag kollade mailen för att se om jag fått ett meddelande som jag väntar på… och så såg jag att jag hade en kommentar från Kicki. Tack för påminnelsen 🙂 *gäsp*

Då får det bli till att berätta ungefär samma sak som mina facebookvänner redan läst, jag orkar inte leta fram eller hitta på ett annat tema… I dag, när jag skulle till Storkyro för att träffa min personliga tränare, körde jag vilse. Jag missade att vända mot Seinäjoki, då jag kom från Vasa, så att jag var halvvägs till Tammerfors (nästan iaf) innan jag märkte att jag var på fel väg.

Suck. Inte nog med det att jag blev för sen, jag hittade med hjälp av gps som jag plockade fram och kom bara 20 minuter för sent till PT-träffen, jag har flera problem med bilen som inte gick igenom besiktningen. Maken har fixat lagren som behövde bytas, men den nya stötdämparen har inte kommit än, den måste beställas. I dag hade också den andra framstötdämparen sagt upp kontraktet, så bilen förde ett fasligt oväsen när jag kom Vasahem efter mina irrfärder i de sydösterbottniska skogarna. För säkerhets skull ringde jag maken när han slutade jobbet, och frågade om han trodde att jag kunde ignorera oväsendet och köra hem i morgon som planerat, eller om han eventuellt ville komma och ta en titt på bilen.

Han kom direkt, och kunde alltså konstatera att den andra stötdämparen också gått av, och att den var ännu snedare och mera förstörd än den första. Så, senare på kvällen skjutsade en av sönerna hit maken på nytt, så att maken skulle få köra hem lugnt och försiktigt med min bil när det skulle vara mindre trafik. (Och nä, jag berättade inte att jag kört i 140, då jag körde om andra bilar på motorvägen tidigare i dag.)

I morgon får nån hämta mig när jag är klar för dagen. Bättre billös än brödlös, eller vad ska man säga 🙂

karisma

I dag återgår jag till ett tema, som fanns med i ett tidigare avsnitt av podden Projekt Framgång. Och nu inser jag ju att jag borde ha skrivit upp i vilket avsnitt det var, men den som blir nyfiken och inte har lyssnat får lyssna på alla avsnitten 😉

Hursomhelst, i avsnittet talade Malin om karisma, och funderade på om ifall hon är karismatisk (rätta mig om jag har fel). Det var intressant att lyssna (som vanligt), och Malin berättade om många olika betydelsenyanser som lär finnas i begreppet ‘karisma’. Spontant skulle jag ha sagt att det handlar om någon form av utstrålning. Det är ett tag sen jag läste om karisma, och om karismatiskt ledarskap. Eftersom jag undervisar bl.a. i ledarskap, har jag tänkt en hel del på det där med ledarens utstrålning.

Jag föreställer mig, i likhet med det som sades i podden, att karisma på sätt och vis sitter i personligheten. Men, eftersom jag tror på människans möjlighet till utveckling och lärande, tänker jag mig också att alla kan utveckla sin karisma till att motsvara ens sanna personlighet. Det skulle alltså innebära att det inte är att rekommendera att man efterapar en annan människas utstrålning så att man försöker bli något man inte är.

Och varför drar min fantasi iväg med mig till det gamla 80-talscitatet “Somli har e, aader int, du tror et du har e, men Ragnar Hare”. Något i den stilen. Ragnar Hare var en… musikgrupp från Jakobstadstrakten. 

Det är inte bara Ragnar som har det. Karisma, t.ex.

Själv tänker jag också i lite negativa banor när jag hör ordet karisma, även om jag gillar personlig utstrålning och förmåga att t.ex. fånga sina åhörare, när det gäller föreläsare och andra talare. Jag tänker på karismatiska väckelserörelser (intet ont om dem, i sig, men…) och vilka krav de kan ställa, uttalade eller outtalade, på sina medlemmar. Det ska talas i tungor, göras under, hållas extatiska tårdrypande predikningar osv. Vilket får mig att känna lite negativa vibbar från den stränga religiositet jag var en del av under mina tonår. En religiositet som gav mycket glädje och tröst, och massor med ångest och rädsla.

Hur är det med mig, då? Har jag karisma?

Jag tror det. I alla fall i viss mån. Jag har en hyfsad förmåga att fånga mina åhörare. Att motivera och engagera studerande. Och jag vill vara måttligt, sunt karismatisk.

Fast ännu hellre vill jag ha claritas. Mer om det en annan gång. Kanske.

if anything can go wrong…

Min förmåga till flexibilitet har prövats både igår och idag. Suck. Kanske det rentav är bra att härda min bristande koncentrationsförmåga ibland, men särskilt roligt är det inte.

Igår kväll ställde jag upp och höll en bodypumptimme vid Sports gym. Mina egna måndagstimmar hade paus, eftersom Ladies club & spa öppnade först kl. 14 och jag brukar köra igång kl. 11. Som så ofta tidigare spelade jag musiken via min telefon. Och, för den som inte känner till konceptet – BODYPUMP är alltså ett registrerat varumärke, med licensierade instruktörer och samma program (inklusive samma musik) över hela jorden. Man får alltså inte välja musik själv, inte heller vilka rörelser som ska göras i vilket skede. När vi var inne på den fjärde låten började telefonen krångla. Den spelade musik i två sekunder, var tyst i flera osv. Och det hjälpte inte att börja låten på nytt.

Det har aldrig inträffat förr, men jag har hört andra instruktörer säga att man ska spara musiken på själva apparaten, inte räkna med att den alltid snällt ska streamas från ett moln. Nå, eftersom min telefon lider av utrymmesbrist i sitt minne (sådan ägare, sådan telefon?), så har jag bara optimistiskt tänkt att “det brukar ju alltid funka”. Förr eller senare inträffar tydligen tillfället då det inte funkar.

Jag fick alltså lov att be tusen gånger om ursäkt, störta iväg till ansvariga instruktörens arbetsrum, där det enligt information som kom för en tid sen ska finnas en back up-cd-skiva. Puh, den fanns där. Jag störtade tillbaks med skivan i högsta hugg och vi körde igång med låt nr fyra på nytt. I slutet av låten tyckte jag att det lät lite märkligt, men ignorerade det där märkliga och tänkte att kanske det var så där den var, den här låten (programmet är relativt nytt). Först när den tystnade märkte jag att jag fortfarande hade telefonen ipluggad till systemet, och det var den som på eget bevåg hade börjat spela låt nr 5 under det att cd:n spelade nr 4… Suck.

Jag stängde av telefonen och drog ur högtalarsladden till den, och resten av timmen förlöpte utan bekymmer. Nå, idag tänkte jag ju att jag skulle vara bättre förberedd, då jag skulle hålla sista zumbatimmen för terminen vid ÅA. Jag sparade musiken både på telefonen och på iPaden, och tog med båda, när jag glad i hågen gick till gymnastiksalen. Som var DUBBELBOKAD, så vi måste söka ett annat utrymme. Det andra utrymmet blev Akademisalen, ett stort auditorium, där vi kan vara på scenen. Annars bra, men när jag kopplade telefonen alternativt iPaden till ljudanläggningen, fick jag inte igång rätt högtalare, och mixerutrymmet var stängt… jag bokade ju salen efter kontorstid.

Dubbelsuck. Vi körde zumbapasset med musik direkt från iPaden, utan högtalare. Det gick det också, men det var i sanning det tystaste zumbapass jag varit med om…

Nu bävar jag lite för vad som ska kunna gå fel i morgon, då en gästföreläsare och jag ska föreläsa och ha med studerande på distans…

 

 

 

det är det roliga som bränner ut dig

Sant eller falskt? Det här temat har jag haft i mitt “blogga-om”-tipshäfte en längre tid. Jag fick tipset, som så många andra, när jag lyssnade på podden Projekt Framgång (som jag inte tycks kunna länka till nu, problem med soundcloud-sidan?).

Jo, på många sätt tror jag att det stämmer. Man blir trött av att ha roligt (också). Det är inte (bara) ledsamheter som tar på orken.

Sen är det en annan sak, att många av oss som drabbas av stressrelaterade problem och -sjukdomar får en kombination av flera krämpor/besvär, som dels kan vara relaterade till tråkiga händelser, dels till roliga. Det finns mycket att läsa om stress, t.ex. på internet.

Vissa får t.ex. både högt blodtryck och depression. Mitt blodtryck har alltid varit bra, hur stressad jag än varit. Men, jag har alltså drabbats både av depression (som har sina rötter i traumatiska, tråkiga händelser) och burnout (som delvis har sina rötter i allt det där roliga).

Jag antar att vi är många som tycker att det finns ett otal roliga, behjärtansvärda, fascinerande, värdefulla osv. saker här i världen. Och då är risken stor att vi upplever att vi absolut inte räcker till för att bidra till allt det där goda eller göra allt det där roliga. Alldeles frånsett olika “borden” och “måsten” som vi människor lätt inbillar oss att vi också ska hinna med.

“Man kan inte bli utbränd om man inte först har brunnit för något”, tror jag också att Någon Vis Person har sagt. Och jag som aldrig uppfattat mig som en eldsjäl – kanske för att jag haft så många järn i elden (hö, hö). Alltså, jag har aldrig satsat särskilt mycket. Men om man satsar lite på många saker blir det ändå för mycket.

Så, ja, det är inte minst det roliga som bränner ut dig om du inte aktar dig. Och det värsta är att det ofta hinner gå långt innan du själv tror att du kan drabbas ❤ att andra varnar dig känns bara som missunnsamhet. Samtidigt måste man ju få göra sina egna val, och satsa på det man själv vill, inte på det andra vill att man ska satsa på (om de båda sakerna inte råkar sammanfalla). Att ha många ljus att växelvis ställa fram, växelvis gömma under skäppan har sina sidor.

 

påskknytkalas

…med sallad, soppa, efterrätt och en del av min utvidgade familj.

Hunden gillar INTE när hon märker att människorna börjar stöka runt och det ser ut som att det ska komma fler människor till huset. Det blir så många att hålla reda på, och tänk om de äter oss ur huset 🙂

att kunna skriva som Anaïs Nin

…det skulle vara något, det. Förutom att jag ständigt har en ljudbok på gång (alltså, jag lyssnar, skriver inte en ljudbok), läser jag för närvarande också två böcker i pappersformat. Det. Går. Långsamt.

Båda böckerna har jag lånat av min goda vän Haje, och jag hoppas och tror att det inte är så bråttom med att returnera dem. Den ena heter “Oro: En Resa I Det Moderna Självet”, och den ska jag berätta mer om en annan gång. Att det går långsamt att läsa den, beror närmast på att den kräver en hel del eftertanke. Den känns både djupsinnig och splittrad och jagvetintevad på samma gång.

Den andra, som jag tänkte berätta om i dag, är Dagbok I 1931-1934, den första av Anaïs Nins sju dagböcker, som enligt texten på pärmen “är ett enastående dokument över en sällsynt levande kvinna och hennes tid”. Att det tar så länge att läsa den, beror inte på att den skulle vara lika jobbig att ta till sig som Oro-boken, utan på att jag är så fascinerad och smakar på texten gång på gång. Tänk att kunna skriva så där, det är en nåd att stilla be om! Samtidigt som jag givetvis har självinsikt nog för att inse att jag aldrig kommer att kunna göra det. Anaïs Nin måste ha varit mycket speciell. Och översättaren skicklig. Jag läser helst böcker på originalspråket, om jag behärskar det. Den här är faktiskt skriven på engelska, så det skulle ha varit möjligt för mig att läsa originalet, men nu håller jag mig till den bok jag liksom oförhappandes fick i min hand.

Det är svårt att föreställa sig den värld som hon beskriver. Att händelserna utspann sig innan min mamma ens var född (mamma är född 1935). Att det fanns kvinnor som gick på nattklubb och drack alkohol och skrev om sex (det lär Anaïs Nin också ha gjort, men de böckerna har jag inte läst – än) redan på den tiden känns en smula märkligt. Och att det känns märkligt, gör att jag känner mig så full av fördomar och förutfattade meningar som jag förstås är. Alla har vi våra egna referensramar. Och eftersom det här handlar om en kvinna som föddes 10 år före min mormor, ligger det närmast till hands för mig att på något sätt jämföra henne med just mormor. Eller med mommos granne, som var ännu äldre. Det är så svårt att tänka sig deras jämnåriga i liknande miljöer som Anaïs Nin 🙂 Den österbottniska landsbygden skilde sig förstås en hel del från det mondäna Paris.

Hursomhelst, jag är så fascinerad av sättet att skriva. Det avspeglar förstås också en gången tid, uttrycken och språkformen är “förgångna”. Men ack så levande.

Anaïs Nin gick i psykoterapi. Inte minst därför är det så intressant att jämföra hennes tankar och upplevelser med mina egna, jag som också gått i terapi och fortfarande går hos terapeuten för att hålla min mentala haka ovanför den proverbiala vattenytan.

Henry kallade mitt hem ett själens laboratorium.

Träd in i detta själens laboratorium där varje känsla kommer att röntgenfotograferas av doktor Allendy för att spärrarna, knutarna, förvrängningarna, ärren som hindrar livets ström, ska bli synliga. Träd in i detta själens laboratorium där tilldragelser bryts in i en dagbok som ljusstrålar bryts i en kristall, där de dissekeras för att bevisa att vi alla bär en förvrängande spegel där vi ser oss själva för små eller för stora, för tjocka eller för magra, till och med Henry, som tror att han är så fri, så munter så utan ärr. Träd in här där man upptäcker att ödet kan styras, att man inte behöver bli förslavad av den första vaxstämpeln på barndomens ömtåliga känslor. Man behöver inte bli brännmärkt av det första mönstret. Har en gång den förvrängande spegeln krossats finns en möjlighet till helhet; det finns möjlighet till glädje. (s. 100)

Jag är förstummad. Och ser fram emot att i sinom tid läsa de övriga sex dagböckerna.

puh…

Ett sånt här inlägg till bara-för-att…

Påsken är hittills fylld med IRL-umgänge och har inte plats för sociala media i någon högre grad. Men jag ska ju fortsätta med blogg100. Och så fick jag problem med att logga in via laptopen nu (vi är hemma igen), då jag hade bytt lösenord via mobilen. Femte gången gillt, så gick det.

I dag har vi varit via Jakobstad och hämtat en Tupperware-beställning hos en bloggvän. Sen kom vi hem, åt, jag sov, så lagade vi mat, och så har vi suttit vid bordet och umgåtts med tapas och vin (och varann, förstås), och nu är jag beredd att gå och lägga mig igen.

God fortsättning på påsken! *gäsp*

Glad påsk, eller nåt

Påskhälsningar från föräldrahemmet! Ska jag blogga varje dag i 100 dagar får jag vara lite envis… och inte ge upp fastän jag är hänvisad till mobilen och hade glömt mitt lösenord…

Och så fick jag inte ens välja vilket lösenord jag ville. Papp diin is too weak 🙂 det borde man väl få välja själv, att man är beredd att ta risken!

Annars är allt frid och fröjd här. Maken har redan somnat, hunden ligger vid mina fötter och vi har ätit utsökt lammentrecote som mamma hade lagat.

tilltal

Om jag minns rätt, så skrev jag för länge sen ett blogginlägg om att jag är allt annat än formell och känner mig obekväm med att bli niad. Jag försöker vänja mig, och inse att jag börjar se mogen (gammal?) ut, så att det är helt normalt att yngre människor, som jobbar inom kundbetjäning, säger “ni” när de tilltalar mig. Det kan också hända att det hör till branschens policy, och indikerar hövlighet, inte avståndstagande. Hursomhelst är det lite så att jag börjar titta mig omkring efter de där andra som också tycks ingå i tilltalet om någon säger “ni”…

Jag har också tidigare berättat om min nya hobby, att lära mig spanska. Spanskan är lite krångligt uppbyggd när det gäller verbformer och tilltal. På sätt och vis underlättas inlärningen av verbformerna av att jag kan finska. De är nämligen liknande – verb böjs efter person (åtminstone i presens, längre har jag inte kommit, ack och ve när man ska börja böja ännu mera), så att man t.ex. inte behöver säga “yo leo” (vilket betyder “jag läser”), utan det räcker med “leo”, så vet man vilken person det är som läser. Liksom “luen” på finska. Det intressanta är, att när man ska vara hövlig på spanska, så niar man inte, man säger i stället det som motsvarar han/hon eller de. Alltså “vill hon ha kaffe”, i stället för “vill Ni ha kaffe” (singularis) respektive “vill de ha kaffe” i stället för “vill Ni ha kaffe” när man vänder sig till flera. Jag tänkte på det där igår, och på att man åtminstone i Sverige kunde tilltala personer på det viset förr i världen. “Vill hon”, kanske inte fullt så artigt, eller “Vill Selma ha kaffe” i stället för att använda du eller ni.

Skojigt nog råkade jag ut för att bli tilltalad med “hon” i dag, jag som så sent som i går hade tänkt att så gör man inte i Finland. Jag hade svårt att låta bli att dra på munnen. Det var när jag skulle få bilen besiktad, och den (i mina ögon) unga besiktningsmannen frågade “vill hon stanna här, eller kommer hon med och titta?” Han sa det på dialekt, men eftersom jag inte talar samma dialekt kan jag inte återge exakt hur det lät. Jag svarade artigt att jag stannar här. Jag sitter gärna och dricker kaffe och läser Vasabladet medan de sköter sitt jobb. Fast sen, när han kom tillbaks efter välförrättat värv, och berättade varför bilen blev underkänd, duade han mig utan problem.

Nu vet jag ju inte om det är vanligt i hans dialekt (jag skulle gissa Vöråtrakten, men är dessvärre inte så insatt att jag kan skilja mellan t.ex. Vörå- och Maxmodialekt) att man tilltalar kvinnor med “hon”, så att det var därför han sa hon när han ville vara hövlig. Eller om han kände sig kluven gällande om jag var så gammal att jag ska nias, eller tillräckligt ung för att duas.

Är det nån av mina läsare som kan svara på om det finns trakter där man säger “hon” som tilltal?

vokaltestet

Idag tar jag fasta på vokaltestet, som Fina Christina tipsade om i sin vlogg den 14.3. De som har följt med min blogg en längre tid, eller som känner mig personligen, vet att jag är lite ambivalent inställd till sådant som sorteras under “positivt tänkande”. Visst, jag vill tänka positivt, och gör det också av födsel och ohejdad vana. Det som gör mig skeptisk är tanken om att allt blir så bra bara man tänker positivt, så att man drar till sig positiv energi. Då finns det risk för att den som drabbas av olyckor och sorg börjar föreställa sig att hen inte tänkt tillräckligt positivt, eftersom detta kunde hända, eller att andra bagatelliserar hens upplevelser med att “tänk positivt, så blir det nog bra”.

Hursomhelst, olika tips för att få in positivitet – och eftertanke! i vardagslivet är ju bra. Vokaltestet, som man alltså kan göra som en liten tankeövning för sig själv, handlar om att komma ihåg vissa vokaler och frågor som kan knytas till dessa:

A. Har jag gjort något för Andra idag?

E. Har jag gjort något för Egen del idag?

I. Finns det något jag klarat av att Inte göra idag?

O. Har jag hållit inne några Oförlösta känslor idag?

U. Har jag varit Ute (eller inne) och rört på mig idag?

Y. Yes! Hände det något positivt idag?

(Som nordbo och svenskspråkig undrar jag vad som hände med å, ä och ö. Nån dag när jag har mera energi ska jag hitta på kreativa frågor som kan knytas till dem!)

Mitt vokaltest för idag:

A. Jo, jag skulle se det som att största delen av mitt jobb handlar om att göra saker för Andra. I dag har jag t.ex. skrivit feedback på några av mina studerandes planer för temaseminarieuppsats. Jag tänker att jag gör något för Andra när jag undervisar och handleder.

E. Ähum… Ätit 😀 Och unnat mig min sedvanliga minst-en-timme-om-det-alls-låter-sig-göras i soffan med stickning och ljudbok.

I. Öh? Det borde alltså vara något som jag föresatt mig att INTE göra. Jag antar att det inte funkar att säga att jag inte rökt, eftersom jag inte brukar röka och inte heller anser att det är någon utmaning att låta bli. Jag har inte svurit och inte blivit osams med nån, inte slagit nån… men jag har inte heller problem med att jag skulle bruka svära, bli osams eller slåss. I är alltså en rätt onödig vokal för mig i det här sammanhanget. Jag får lägga den på minnet och försöka återkomma när jag märker att jag kan avstå från något dumt!

O. Öh igen… Nä, det tror jag inte. Så terapeutad och genomdiskuterad som jag blivit under de senaste åren tror jag inte att jag bär på särskilt många, eller särskilt markanta oförlösta känslor.

U. Jep. Jag har promenerat till och från jobbet, sammanlagt ungefär 5 km. Och så har jag hållit 60 minuter zumba fitness.

Y. Jag träffade en av mina kära före detta arbetskamrater, det kan anses som YESS!

Det här kan jag nog göra flera gånger för mig själv, men då ska jag lägga till å, ä och ö 😉