tillrättavisningar

Vissa människor har väldigt svårt att kunna ta en tillrättavisning eller en korrigering av något de säger eller gör. Det har jag lite svårt att förstå. Om jag gör något som är fel eller säger något som låter korkat, är det väl bra om någon säger till?

Månne det hör ihop med att vissa också har för sig att man inte ska förklara eller försvara sig? (vilket jag inte heller förstår, det kanske jag har skrivit om tidigare också, mitt minne är ju inte så bra.) Om någon tillrättavisar mig, och jag inte håller med om det som personen ifråga säger, kan jag lugnt konstatera “ursäkta” och sen ändå hålla fast vid min ståndpunkt om jag tycker att det behövs. Och har jag gjort fel eller sårat någon, får jag ju be om förlåtelse och försöka ta lärdom av det inträffade. Inte bli sur eller arg för att hen säger ifrån.

För det kan väl inte vara så att det finns folk som tror att de är ofelbara och därför inte klarar av att ta en tillrättavisning? Visst måste man få tillrättavisa även vuxna människor om de gör fel? Ibland kan jag känna mig som Glasögonsmurfen, som är en moralpredikant som alla blir vansinniga på…

Det som faktiskt kan irritera mig , fastän jag menar att man får tillrättavisa mig när så behövs, är om jag håller på att berätta något och någon avbryter mig och skrattar för att något som jag sa lät så kul, och så kommer jag liksom inte fram till poängen eftersom konversationen hakar upp sig på min felsägning eller mitt roliga uttryck. Men det är smällar man får ta .

 

Advertisements

lite socker i botten?

httpv://www.youtube.com/watch?v=HrnoR9cBP3o

I en svensk översättning av den här sången sjunger Mary Poppins “lite socker i botten, så går medicinen ner”. Jag gillar Mary Poppins, men är inte särskilt förtjust i socker. Helt utan socker tror jag ändå inte att jag skulle vilja vara.

Varför är människan (i alla fall de flesta människor) förtjust i sött? Jag har läst att det är något man vänjer sig vid redan som spädbarn, modersmjölken innehåller mycket socker. Annars antar jag att det är individuellt. Att den söta smaken, eller effekten av det höjda blodsockret osv. är sådant som man lär sig uppskatta efter hand av egen erfarenhet. Eller för att man blir socialiserad till att det ska vara sött för att det ska vara gott.

Vissa av oss kämpar med att minska fettintaget, andra med att minska sockerintaget. Andra äter mera fett för att bli mätta, och lämnar bort socker helt och hållet, inte bara tillsatt socker utan aktar sig också för mat som innehåller naturliga sockerarter. Vad som är “rätt”, därom tvista de lärde. Det tänker jag inte ta ställning till. Jag föreställer mig att det viktigaste är att må bra. På alla sätt. Och då kan för mycket socker vara en källa till kortvarig njutning och till långvarig plåga, om man säger så. Faktum är att (tillsatt) socker inte finns i nationella rekommendationer och kostcirklar och kostpyramider och sånt. Man behöver inte tillsatt socker för att kroppen ska fungera.

Härförleden hörde jag ett mycket enkelt och bra tips på radion: om man inte vill lämna bort sockret helt, men ändå vill minska på eller ge akt på sitt sockerintag, kan man börja med att läsa innehållsförteckningarna på det man handlar och undvika att köpa sånt som innehåller mer än 10 % tillsatt socker. Enkelt, eller hur?

socker

Hur gör jag då själv, om det kan intressera någon? På bilden har jag plockat fram de sockersorter jag har hemma här i skären. Strösocker, bitsocker och honung. Strösockret använder jag framför allt till bakning. Inte varje dag, inte ens varje vecka. I fredags bakade jag emellertid en kladdkaka, som jag nyss avnjöt sista biten av (maken har också fått ett par bitar). Den är verkligen söt, den innehåller 3 dl socker. Mera socker än vetemjöl. Men den är god *slurp*. Den hör alltså till sånt som man ska undvika, och endast äta ibland. För nån vecka sen använde jag också strösockret. 1 msk till en sats vaniljsås, som främst består av mjölk (4 dl). Vaniljsåsen hör alltså inte till det där som ska undvikas, ur den synvinkeln sett. Maken, som inte är lika näringsläraintresserad, brukar äta corn flakes på morgonen och strö socker på flingorna. Det är hans val.

Bitsocker använder jag inte alls. Maken brukar dricka sista kaffeslurken på bit och en av sönerna lägger socker i kaffet. Socker i kaffet använde jag också i tonåren, men slutade med det när jag var 18. Däremot vill jag ha lite mjölk i kaffet.

Honungen använder jag när jag lagar müsli, och ibland ringlar jag ca 1 tsk honung över en portion naturell kvarg med bär, om bären är extra syrliga, som vinbär eller krusbär. Det blir alltså mindre än 10 % tillsatt socker i en sån portion också.

Det jag däremot tillsätter mer än 10 % socker i är sylt och mos. I dag ska jag koka en liten sats äppelmos. Jag har prövat att smaka på osockrat äppelmos, men trots att det inte skulle falla mig in att sockra på råa äpplen, smakar osockrat äppelmos helt enkelt inte gott i min mun. Just äppelmos brukar jag bara sockra efter behag, kanske ca 1 dl socker per liter mosade äpplen. Så om man sätter 2 msk sånt mos på sin grötportion blir det i alla fall mindre än 10 % tillsatt socker i grötportionen som helhet 🙂

Hursomhelst, sockret känns inte och har inte känts som ett problem för mig, men jag tycker inte att det skadar att vara uppmärksam på sånt som är mer eller mindre onödigt. Men det irriterar mig att man ibland inte gör skillnad på tillsatt socker och naturligt socker. Jag kan ha fel, om man har problem med blodsockret är det säkert bra med en tankeväckande jämförelse i form av “ett äpple innehåller socker motsvarande xx sockerbitar” och så har man en bild av ett äpple och en hög sockerbitar bredvid, precis som om nån skulle ha stått och pressat in såna där bitar i en frukt. För de flesta av oss tror jag att det skulle vara åtskilligt viktigare att notera just det tillsatta sockret.

ett år utan nya kläder?

När man är med i facebook kan man också vara med i (eller välja att låta bli att vara med i) femtielva olika grupper. En grupp som jag gått med i nyligen heter Vuosi ilman uusia vaatteita, alltså “ett år utan nya kläder”. Den som gått med i den gruppen satsar alltså på att minska mängden textilavfall genom att inte köpa några nya kläder under ett helt år fr.o.m. 1.9.2014. Behöver man kläder, ska man köpa dem på loppis eller låna av nån vän. Det som är lite oklart för mig är vad som avses med “Ja koska sukkia ja alushousuja nyt ei välttämättä halua ostaa käytettyinä ja hätä ei lue lakia, sallittakoon jokaiselle kolme poikkeusta säännöstä (kovimmat pärjää tietty ilman apua). Niin ja kengät lasketaan myös vaatteiksi!” Alltså, jag tänkte det som så att strumpor och underkläder och något tredje okänt inte räknas in i det som man ska köpa begagnat, men nog skor… och tyckte att det verkade lite förvirrande, men andra tycks ha tolkat det som att man får göra tre undantag under detta år då man handlar något nytt. Inte vet jag, och inte har det ju så stor betydelse heller, grejen är att man ska tänka sig för innan man handlar och använda det man redan har i första hand.

Det finns förstås många synpunkter på detta, om ingen köper blir det inte åtgång på det som produceras, och det är illa, för då mister folk sina jobb osv. Hursomhelst, jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli nån stor klädkonsument, så för mig är det här ingen stor sak. Jag har redan tidigare bestämt mig för att skåpen inte ska få bli fullare än de redan är – dvs., köper jag något “nytt” (vare sig det är begagnat eller ej) ska något annat bort.

Det är intressant att se vad folk kommenterar i gruppen. För en klädointresserad och shoppinghatande person som mig är det svårt att fatta att folk på riktigt kan ha köpt kläder för att sen aldrig använda dem utan bara ha dem hängande i garderoben. Jamenar, på sant, varför skulle man göra så???

Däremot brukar jag kunna råka ut för att jag gjort impulsköp och köpt sånt som jag egentligen inte gillar, och senare inte är så intresserad av att använda. Den typen av kläder brukar rätt snabbt åka vidare till loppis eller till någon insamling för katastrofhjälp. Jag har en känsla av att jag KAN ha gjort ett sånt köp i våras, då jag köpte en tunika, en top och en… ja, vad ska man kalla det? En cardigan? Tunn kofta? fast den inte är stickad utan mera som tunn bomull (ja, den är väl maskinstickad, men…) Nå, hursomhelst. En blommig tröja med blixtlås. Jag ville absolut ha något nytt, helst något rosa. Och den där blommiga är bl.a. rosa. Det jag har lite svårt för är just det där blommiga. Halledudanedå. Det passar liksom inte min tanttuffa image. Men den är väldigt mjuk och skön. Vi får se hur länge jag står ut med den.

Ett möjligt i-landsbekymmer gällande det här med nya kläder som big NO NO är att jag om en knapp vecka ska vara med på en av mina bästa studie- och arbetskamraters doktorsdisputation och -middag. Till råga på allt ska jag vara toastmaster för första gången i mitt liv under sagda middag. Då “borde” man väl ha något nytt på sig? Vilken lättnad då jag kom på att jag eventuellt kan låna den klänning som dottern hade på min doktorsmiddag för drygt fyra år sen… den är ju ny för mig och ett sånt lån skulle inte föranleda några utgifter. Hoppas hon har den kvar och att jag får låna den (vi brukar låna/ärva kläder av varann) och att den passar!

Mina barn då det begav sig 28.05.2010
Mina barn då det begav sig 28.05.2010

alla möjliga apparater

För någon dag sedan råkade jag se en diskussion hos en blogg- och facebookvän om det här med datorer och dylikt. Om varför man vill ha t.ex. en laptop eller en bordsdator eller en surfplatta.

Jag antar att det beror på vad man ska ha den till. Enligt den diskussionen verkade det som att laptopen skulle vara på utgående. För mig är den fortfarande viktigast.

På jobbet har jag en stationär dator. Det skulle jag aldrig skaffa mig privat längre. Jag förstår idén med att det är lättare för datapersonalen att byta ut komponenter osv. på en stationär dator då man får problem, men annars ser jag inte riktigt vitsen med en sådan. På vissa jobb har alla i stället varsin laptop, som de också kan använda då de jobbar på distans, t.ex. hemifrån eller under resor. Det skulle väl vara vettigare?

Fördelen för mig med att ha den stationära datorn på jobbet är att jag har två skärmar, så det är lättare att jobba med flera program och fönster öppna samtidigt. Men det är inte så många som har två skärmar, jag råkade få det för att jag frågade om det var ok då det fanns extra skärmar. Visst kan man dela skärmen i två och ha fram program parallellt på det viset, men det är ändå mycket lättare att jobba med två skärmar. Nån annan fördel ser jag inte. Man skulle ju också kunna ha en extra skärm till en laptop, antar jag.

Min apparat nr 1 är och förblir tills vidare alltså laptopen. Den jag har nu är absolut den bästa laptop jag har haft. Visserligen är den seg och långsam, men den har hållit länge, och den är också tillräckligt liten för att t.ex. rymmas i min handväska, så jag måste inte nödvändigtvis ha en extra datorväska till hands om jag vill ta den med mig. När jag köpte den, var det den minsta storleken som inte kallades “minilaptop”. Kanske minilaptoparna är det som är mest “ute” sen det blev populärt med surfplattor? Fördelarna med laptop framom platta för mig är framför allt två 1) tangentbordet och 2) operativsystemet. Jag vill framför allt skriva. Långt och mycket och ofta och med alla tio fingrar. Då är det bedrövligt att hålla på och tafsa på nån touchscreen. Och att koppla ett externt tangentbord till plattan känns verkligen lite onödigt, då kan man sannerligen ha en laptop i stället, de nya modellerna är ju dessutom ofta konstruerade så att man kan ta loss skärmen och använda den som en platta. Operativsystemet, ja. En laptop är, trots sin mobilitet, en dator, inte en mobil enhet. Man brukar tala om beroende av olika slag, både på allvar och på skoj, när det gäller t.ex. internet. Jag gillar internet och sociala medier (facebook och bloggar, twitter och instagram m.m. har jag inte fallit för än iaf), men känner mig inte direkt beroende av dem. Nåja, visst kan det kännas förargligt om man inte kommer ut på nätet, när man blivit så van vid att kunna kolla upp allt möjligt där, men ändå… Däremot är jag läs- och skrivberoende, om man kan säga så 🙂 Detta oavsett om datorer finns (till hands) eller inte. Mitt läsberoende har under senare år framför allt kanaliserats till ljudböcker, eftersom jag har ett tredje beroende, stickberoendet, och har vant mig med att koppla av genom att lyssna på strömmande ljudböcker medan jag stickar. Det är synnerligen snopet att de strömmande ljudböckerna inte är åtkomliga via mobila enheter. Antagligen kommer detta att ändras så småningom. För visst är det märkligt att man ska kunna läsa elektroniska böcker på skärmen i sin smartphone, men inte lyssna på dem…

Plattan är smidig och lätt att ha med sig, och visst finns det många intressanta appar (program) som är anpassade för såna. Personligen tycker jag att plattan passar bäst till tidningsläsning. Det är faktiskt mera användarvänligt att läsa Bladet på plattan än på laptopen. Lättare att bläddra, och så laddas sidorna upp snabbare.

Smartphonen är däremot en apparat jag inte skulle vilja vara utan, sen jag väl vant mig vid en sån. De två föregående telefonerna jag hade var “halvsmarta”, med pekskärm och fungerande internet, men den här är onekligen mycket bättre. Jag tycker att det är fullständigt begripligt att folk petar på sina smarttelefoner mest hela tiden. Inte nödvändigtvis för att man jämt skulle behöva vara nåbar eller up to date med allt möjligt, även om det säkert finns de som använder den på det viset. Utan för att man liksom har “allt” med sig när man har med sig sin telefon. Tidningar, böcker, möjlighet att texta eller ringa, internet att söka på, anteckningar, matrecept, you name it. Om man t.ex. sitter och väntar på att få komma in till tandläkaren behöver man inte läsa gamla veckotidningar, eller sitta och snegla på Bladet som nån annan patient har lagt rabarber på, utan man kan plocka fram sin telefon och läsa sitt eget blad, lyssna på radio (om man har hörlurar med sig) eller vad man nu vill ägna stunden åt. Det är bara såå bra! Förutsatt att man inser att man ska låta bli att pilla på sin telefon t.ex. när man sitter på möte eller på föreläsning. Är man upptagen, så är man.

Alltså. Om jag var tvungen att prioritera, skulle jag främst ha kvar laptopen, sen smartphonen, sen plattan och sist den stationära datorn. Hur är det med dig?