sommarens faror

Det finns två vardagliga saker som jag har stor respekt för. Nästan så att jag kan vara överdrivet rädd för det ena och det andra ibland.

Den ena saken är elden. Jag är rädd för att bränna mig, och för att det ska börja brinna. “Bränt barn skyr elden”, säger ordspråket, och det lär visst stämma på mig. Inte så att jag skulle ha blivit allvarligt brännskadad, men brännskrämd, om man kan säga så. Mamma har berättat att jag var väldigt nyfiken på brinnande ljus när jag var liten. Då var det något ljushuvud (!) som sa att hon ska låta mig peta på ljuslågan så att jag bränner mig, så aktar jag mig nog i fortsättningen. Och så blev det. Om det sen var så bra är en annan sak. Jag var ju ett Mycket Känsligt litet barn, och tog det där med att bränna mig mycket hårt. Inte så att jag minns hur det var, men så att jag fortfarande är en Tant som är Rädd för Eld. Visst tänder jag tändstickor, men alltid med en liten rysning inombords. Och visst lagar jag mat, men om jag ska ta ut något varmt ur ugnen och formen ser krånglig ut, ropar jag gärna på maken, som är lite tuffare när det gäller att handskas med heta saker. Och om jag ska sova på något främmande ställe har jag svårt att kunna slappna av om det inte finns en brandvarnare i sovrummet. I går kväll, när jag hade lagt mig, kom jag på att jag borde kolla batteriet till brandvarnaren, men lyckades tänka “jag gör det i morgon” och somnade. En ny påminnelse om eldens förtärande kraft nådde mig då jag bläddrade i “nyheterna” på facebook och såg att en medlem i vårt nordiska online stickcafé hade blivit av med ALLT i en brand i natt. Men alla familjemedlemmar klarade sig, som tur var. Det tog fem minuter för huset att bli övertänt, de hann inte rädda något annat än sig själva… Och så stod det i gårdagens Blad att man borde ha en släckningsfilt vid sommarstugan. Det har inte vi… undrar om jag borde be maken skaffa en, för släckningsfilten vi har hemma kan ju behövas där?

Den andra saken är vattnet. Om det finns något jag är ännu mer rädd för än eldsvådor, så är det drunkning. I det sammanhanget kan jag nämna en mindre trevlig anekdot, som jag hört berättas av olika personer, intressant nog med olika människor i huvudrollerna. Första gången jag hörde historien berättas var det mommo som återgav den. Jag var liten, och en av mostrarna skulle vakta mig då mamma och pappa var ute på något ärende. I ett obevakat ögonblick hade jag lyckats ramla i en vattentunna, som mommo och moffa hade vid stugknuten. Som tur var råkade “Strandin”, en äldre bysbo, komma på besök och hann se vad som hände och dra upp mig, så allt slutade lyckligt. Mostern hade varit utom sig av förtvivlan över att det kunde hända, och de vågade aldrig berätta för mamma och pappa vad som hänt. Det här skulle ju kunna förklara varför jag är så livrädd för att drunkna. Frånsett att jag fortfarande är väldigt känslig, när det gäller vissa saker, och definitivt har tagit åt mig all skrämselpropaganda man blev utsatt för som barn om hur farligt det är med vatten.

Men en intressant detalj är att jag alltså hört samma historia i en annan variant, där det var mamma som skulle passa en av sina systrar, som trillade i den där vattentunnan. Och då var det likaledes Strandin som drog upp henne. Antingen har Strandin räddat två små töser ur samma tunna, eller så är det någon som mindes fel…

I alla händelser är vatten både härligt och farligt. Ta vara på varandra i midsommar, och kolla brandvarnaren!

Advertisements

den gröna klänningen

Idag, när jag skulle äta frukost och kokade tevatten på vår blygsamma spis vid sommarstugan, fick jag en tydlig flashback av hur sommaren kändes då jag var ca 7 år. Jag tror att det var sommaren 1970, då jag var sju år och hade gått ut ettan. Det känns som att den sommaren var lång och varm. Och på något sätt inbillar jag mig att min familj och jag var vid vårt sommarställe, som vi kallade Lillastugan, från första juni till sista augusti. Så var det säkert inte. Men pappa sa också häromdagen att det var så enkelt förr, när skolorna alltid slutade sista maj och började första september. Man (läs: han och andra lärare) visste precis vad de hade att hålla sig till. – Men, invände jag, ni måste väl ändå förbereda er inför följande läsår, och städa undan efter föregående, osv.? Jodå, blev svaret, men det var mest föreståndaren (dvs. pappa, när det gällde “hans skola”) som hade sånt jobb, med schemaläggning.

För mig känns det lite märkligt, om det faktiskt var så att lärarna kunde hålla ledigt så länge, och sen sorglöst gripa sig an nästa läsår som om ingenting hade hänt. Jag jobbar ju som universitetslärare, och i mitt jobb består merparten av lärarjobbet av det man gör utanför klassrummet. Det är på sin höjd 25 % av mitt undervisningsrelaterade jobb som försiggår i (fysisk eller virtuell) klass. Men, det var förstås annorlunda att vara folkskollärare under 1960-talet än det är att vara universitetslärare idag. Då kanske också lärarna kunde sina ämnen så att de inte behövde läsa in sig massor på förhand, t.ex. Jag hann ju aldrig så långt i mina avbrutna klasslärarstudier att jag skulle ha planerat annat än delar av en lektion, och därifrån är steget långt till att planera ett helt läsår…

Nåja, det var inte jobb jag skulle skriva om, utan känslan av sommar. Jag undrar om det var kombinationen av solsken, träväggar och kokande vatten som triggade barndomens sommarkänsla? I alla fall såg jag framför mig hur jag steg upp på morgonen, ivrig att gripa mig an en ny dag. Undrar om jag ens åt frukost? Förmodligen, men det minns jag inte. Jag minns att jag grabbade tag i min ljusgröna, ärmlösa frottéklänning. Den hade inte såna där “spagettiaxelband”, jag tror inte man hade såna på den tiden, utan den var liksom ärmlös som när man tänker sig att man syr ihop ett framstycke och ett bakstycke och struntar i ärmarna. Kring ärmhålen var det nån form av vita kantband. Och sen sprang jag, barfota som alltid, iväg till mommos så fort benen bar mig. Lillastugan ligger inte vid vattnet, utan är byggd i skogsbrynet på mommos och moffas tomt inne i byn. Den finns kvar, men omgivningarna har förändrats rejält, bl.a. lät mommo hugga ner min barndoms skog och sålde virket…

Det var så roligt att besöka mommo och moffa, i all synnerhet under somrarna, då de hade “Sverigesfrämmande”. “Främmandet” var mina mostrar och morbröder som bodde i Stockholm, men troget kom hem varje sommar, så småningom i sällskap av sina respektive, och med ett och annat barn i släptåg också, vad tiden led. Nu känns det som att Sverigesfrämmandet var där hela somrarna. Det var de ju inte. Förmodligen handlade det om några intensiva veckor i juli. Under de veckorna var det i regel full rulle, då mommo (och moffa, förstås, men att moffa kallade sin k. hustru för “baasin” säger en hel del om vem det var som bestämde) hade inplanerat vad som skulle göras och åtgärdas, när flera hjälpande händer fanns på plats.

Inte minns jag så mycket av vad som hände just sommaren 1970, men jag vet att min ettåriga syster och jag badade i en plaskbassäng på gården, det finns det bildbevis på. 🙂 Ja, och att hon brände sig rejält på ett elektriskt värmeelement och måste bli omplåstrad av hälsosystern och ha bandage i flera dagar. Det är ett mindre trevligt minne, stackars henne.

Jag antar att flera barndomssomrar är sammankopplade till ett varmt skimmer. När Sverigesfrämmandet var på plats kunde man få åka med till Kastet, småbåtshamnen, för att ta sig ett dopp. Någon badstrand fanns inte. Visst hände det att någon förälder också kunde skjutsa en till Kastet, men jag minns liksom mest att det var Sverigesfrämmandet som tog hand om den typen av utfärder. Och stadsutfärder, då vi alltid skulle till Saluhallen. Tänk, nu när jag skulle kunna besöka Saluhallen i princip så ofta jag vill utan att någon behöver skjutsa mig – då blir det väldigt sällan av.

Och vi åt säkert lösglass på torget också. Jag ville helst ha chokladglass. Jag åt för all del andra sorters glass också, men vanilj var liksom så vanligt och tråkigt, och jordgubbsglass har jag aldrig varit särskilt förtjust i. Undrar om det fanns fler än tre sorters lösglass då? Det är i alla fall de tre sorterna jag minns. Och att någon lärde mig att man ska trycka till glassen vartefter man äter, så att man får glass ända ner i bottnen på struten. Jag tror det var pappa.

“Mitt sommarlov” med Anita Hegerland var en absolut favorit. Det var ju precis så det skulle vara, så där som hon sjöng!

httpv://www.youtube.com/watch?v=3XQenCCjkgE