äta och läsa

Jag har knappt två veckor kvar av mitt ovanligt långa sommarlov. Det känns bra. Både för att det är skönt att vara ledig, och för att jag i princip känner mig helt redo att börja jobba igen, ingen oj-nej-snart-börjar-jobbet-panik. Tidigare, under de år jag har varit universitetslärare, har jag varit ledig sex eller sju veckor på sommaren, i år blir det åtta. Det är länge. De flesta har “bara” fyra veckor sommarsemester. Och under 18 somrar i rad hade jag ingen betald sommarsemester alls. Så jag har provat på åtskilliga varianter.

Hursomhelst har jag, som universitetslärare, börjat jobba igen efter sommaren den första augusti eller närmast följande måndag, och i år sparar jag mig ända till den 12.8. Det innebär att jag är ledig under Konstens natt-veckan, det har jag inte varit tidigare. Konstens natt i Vasa infaller i år den 8.8. Jag har inte deltagit regelbundet i någon sambakurs under det gångna läsåret, men kommer ändå att göra ett gästspel och dansa med i sambatåget kl 20.30 med start från Vasa stadshus, om jag är rätt underrättad. Troligen blir det sista gången för mig. Allt har sin tid, och det har varit en trevlig hobby. Men, det känns som att jag borde satsa mera om jag ska fortsätta, och det har jag inte lust med. Det finns så mycket som intresserar mig och så lite ork, så nu får det vara dags för annat. Dessutom har jag ju mina fysiska begränsningar, min skadade fot som inte kommer att bli bra och inte riktigt uppskattar dansandet lika mycket som resten av kroppen gör.

Under ledigheten har jag ju som bekant strävat till att göra så lite som möjligt, och det har funkat utmärkt. Jag har läst en massa, både pappersböcker och ljudböcker. I många kriminalromaner (för det är i huvudsak såna jag vill läsa) står det en hel del om vad huvudpersonerna äter. Och man kan bli så sugen på något liknande. Häromdagen läste jag att kommissarie Erik Winter gick in på ett café och beställde två källarfranska med ost och en cappucino (tror jag, det var inte kaffet jag blev sugen på utan på ostfrallorna). Om det är någon som till äventyrs inte vet vad källarfranska är så kan man väl i korthet säga att det är kalljäst franskbröd som är segt, onyttigt och väldigt gott. När jag var till butiken igår tänkte jag fortfarande på Winters källarfranska, och köpte ett liknande vitt bröd, bakat i ett av de lokala bagerierna. Och visst är det också gott!

Jag har tur, eller vad man nu ska säga, som gillar en hel del nyttiga saker, som rågbröd och grönsaker. Och havregrynsgröt och kvarg och grynost och… ja, allt möjligt. Så trots att jag tycker väldigt mycket om (svenskt) vitt bröd som är frasigt utanpå och luftigt inuti, är det inget jag äter särskilt ofta. Men ibland vill man ju unna sig också det som inte är så nyttigt, och den som inte har problem med vare sig vikt, blodtryck eller blodsocker kan förvisso kosta på sig lite onyttigheter ibland.

En sak som de där kriminalarna i böckerna gör förstår jag mig i alla fall inte på. Ibland när de går på restaurang beställer de pyttipanna. Steika päärona? Något av det mest vardagliga jag kan tänka mig, och inte det jag skulle välja om jag gick på Café Opera eller liknande… Fast kanske det finns extra god pyttipanna där?

Nåja, det är väl bra att man inte blir inspirerad av allt som böckernas hjältar har för sig…

Min körsbärspaj

Ja, jag bakade en sån där paj med choklad och körsbär, som jag hallucinerade om häromkvällen. Men jag är den enda i familjen ( av de som varit till städes och fått smaka) som faktiskt tycker att den är god. Jag har ätit en bit när den var varm, med vaniljglass som tillbehör, och en bit idag, när den var kylskåpskall och fått stå till sig lite. Den är godare när den är kall. Lite cheesecake-aktig.

Hursomhelst kan jag ju dela med mig av mitt experimentrecept:

Körsbärspaj med choklad

Pajbotten: Blanda ihop 150 g smält smör, 1 dl socker, 1 ägg, 1,5 dl vetemjöl, 1 ,5 dl grahamsmjöl, 1 tsk bakpulver och 50 g hackad mörk choklad. Bred ut degen i en pajform, på botten och på sidorna.

Fyllning: Blanda 1 burk smaksatt kvarg (citronsmak, jag tror att en burk är 170 g), 1 ägg, 1 tsk vaniljsocker,  ca en halv liter urkärnade körsbär och 50 g hackad vit choklad och bred ut smeten över pajbottnen. Grädda ca 30 min i 200 grader.

Paj

intressanta “budskap”

Det sägs att sömnen har flera stadier. Att man liksom kan sova olika djupt. Det kan gott och väl stämma. Ibland har man somnat till, fastän man själv tror att man bara höll på att somna. Jag minns ett sådant tillfälle, när jag var på bb, då jag hade fått mitt andra barn. – Oj, jag höll på att somna, sa jag till min rumskamrat. – Du somnade, konstaterade hon, du snarkade t.o.m. Och då var jag liksom ändå säker på att jag inte hade somnat på riktigt.

När man går i terapi, åtminstone i psykodynamisk sådan, är det viktigt att ge akt på sina drömmar. Ibland skriver jag upp vad jag har drömt, ibland kommer jag ihåg tillräckligt mycket ändå för att kunna diskutera drömmen med terapeuten. Så vill hon att jag ska ge min egen tolkning av drömmen, och sen kan hon bidra med några tankar som hon kommer på, beroende på vad jag har sagt och vad vi har diskuterat tidigare. Det handlar alltså inte (eller i alla fall sällan) om stereotypa tolkningar som “om du drömmer om en orm så symboliserar den det manliga könsorganet”. Visst finns det sådana freudianska drag i terapin också, och jungianska arketyper osv., men det viktigaste är ändå vad drömmen kan säga om den egna situationen.

Sen finns det andra saker, som jag tills vidare inte har tagit upp med henne, jag har helt enkelt glömt det. Precis när man befinner sig i det där “jag höll nästan på att somna”-stadiet, då man kanske t.o.m. snarkar, kan man (läs: jag) plötsligt liksom höra en röst som kommer med de mest märkliga budskap. Rena ordsalladen, som påminner om det som vissa psykotiska patienter kan häva ur sig, meningar som inte innehåller vare sig rim eller reson sett ur åhörarens perspektiv. Kanske de här ordsalladsmeningarna ändå, drömda eller uttalade, kan ha ett budskap? Det ska jag ta reda på.

En sån här ordsalladsmening som fastnat i mitt minne, jag “hörde” den redan för kanske 3-4 månader sedan är:

There is too much coordination in the dentist.

Precis så där. På engelska. Whaaat? Och den har vi alltså inte tolkat. Vem, eller vad, är den alltför organiserade tandläkaren? Eller “betyder” meningen något helt annat?

Igår hade jag en liknande upplevelse,men den här meningen är ändå begriplig:

chocolate chip cherry pie

Det låter gott. Och jag vaknade till, och började fundera på en sån paj. Om jag månne läst något recept, som fastnat i mitt undermedvetna? Jag har för mig att två av mina fb-vänner har haft statusar om körsbärspaj rätt nyligen. Själv har jag faktiskt aldrig bakat någon sådan. Det låter lite som en Schwarzwaldtårta, fast paj. Och jag började ligga och fantisera om hur jag skulle laga en sån. Med grovhackad mörk choklad i en vanlig mördeg? Och gräddfil, ägg, socker, vanilj och körsbär som fyllning? Eller med en vanlig pajbotten och hackad choklad tillsammans med körsbären? Ska det vara gräddfil? Eller kvarg? Eller vit choklad? Eller rent av mörk choklad i bottnen, och vit choklad i fyllningen? Eller skulle man kunna laga en cheesecake, utan ugn, med krossade cookies med chokladbitar i, och smält smör, som får stelna till en botten, och sen grädde, kvarg och körsbär (och vit choklad) på? Det blev riktigt svårt att somna om, då jag blev så bakningsivrig.

Jag får allt lov att baka en körsbärspaj någon dag 🙂

följa regler

Här går dagarna sin gilla gång. Och jag fortsätter med föresatsen att “göra så lite som möjligt” och tycker att tiden går alldeles för fort och att det är alldeles underbart och kan fortfarande inte tänka mig att det skulle kunna bli vare sig långtråkigt eller ensamt här i skärgården. Maken är ju här så gott som varje kväll, och sönerna också ibland, så helt ensam är jag inte. Men det är bra att få vara ensam största delen av tiden, så att man inte känner krav på sig att vara social, trevlig eller påhittig. Och att få stiga upp när man vill (läs: när hunden vill…) och äta när man är hungrig, inte för att klockan är si och så eller för att någon annan är hungrig. Att få gå i bastun eller ta ett dopp när man vill. Plocka blåbär när man vill. Jo, för i år har vi för första gången tillgång till blåbär här! Och jag som inte är någon vidare bärplockare tycker att det är rimligt och lyxigt att kunna ta ett par steg från dörren och plocka ett par dl då och då. Myyyycket bättre än att trava ut i skogen och se andra fylla sina ämbar innan jag ens hunnit täcka botten i ämbaret. Jag sover, äter, solar någon timme om det är sol, badar, läser, stickar, facebookar, tränar… och det är faktiskt underbart på riktigt, det skulle aldrig falla mig in att hitta på en fantasivärld för att imponera på eventuella läsare. Något så fånigt hade jag faktiskt inte ens kunnat fantisera om att folk skulle göra 🙂 Sen är det en annan sak att man inte berättar allt som händer, och de flesta av oss undviker att berätta de mest privata och jobbiga sakerna. Av omsorg om oss själva, men kanske framför allt av omsorg om andra inblandade.

Nåja. Jag tänkte vidare på det där med intressen och hobbyn, och kom på att jag under folkskoltiden, förutom scouting, gitarrspel och folkdans, även spelade orgel. Det var väl i samma veva som jag fyllde 7 år, som en liten tramporgel av märket Yamaha införskaffades till familjen. Och jag fick (önskade jag mig? jag tror det!) en bok, som skulle lära mig spela. Några lektioner tog jag inte. Jag spelade mig igenom Vi spelar piano I på egen hand. Jag antar att pappa visade mig lite då och då hur man skulle göra. Men den första ivern lade sig så småningom, liksom så ofta när det gäller mig, och det blev aldrig aktuellt med Vi spelar piano II. Tio år senare införskaffades ett piano. Då infann sig ivern igen, och jag spelade så det dundrade. Mest klassiska stycken, ur två tjocka böcker som pappa hade och som jag inte kommer ihåg namnet på. De enklaste, som jag tyckte att jag kunde lista ut och traggla fram på egen hand. Eine Kleine Nachtmusik… Das Wohltemperierte Klavier… och någon till. Och så bad jag om kopior på noter till ett och annat som jag också spelade. Roligt hade jag, och njöt av musicerandet. Hur kul det sen var för andra att tvingas lyssna på klinkandet är en annan sak 😉

Men mitt pianospelande räknades liksom inte, fick jag veta, när jag som 20-åring för första gången i mitt liv utsattes för en Riktig Pianolärare, då jag inlett mina klasslärarstudier, i vilka det ingick pianospelning. Å nej. Ska man spela, ska man nämligen spela På Rätt Sätt. Jag antar att alla läsare som själva genomlidit/åtnjutit pianolektioner håller med Pianoläraren. Det finns en viss teknik som fordras för att det ska låta bra, och för att man ska kunna avancera och lära sig svårare och svårare saker. Så jag fick börja från scratch, med världens tråkigaste nybörjarbok. Vi spelar piano I hade varit en fröjd att få ha, men av någon anledning ansågs jag tydligen i alla fall som en lite mer avancerad nybörjare, så jag fick ha en lite svårare, men ack så trist bok. Jag sneglade en smula avundsjukt på mina studiekamrater som faktiskt aldrig spelat piano och fick ha min gamla kära Vi spelar piano I som kursbok. För att inte tala om de som kunde spela piano på riktigt och fick riktig musik att spela. Jag har väl sällan varit så omotiverad som under dessa pianolektioner. Att hålla på med ett par tre toner för att få “rätt anslag”. Fnys. Anslag, my ass. Det hjälpte föga att min synnerligen pianovirtuosa studiekamrat och “sambo” försökte förklara att om jag satsar hårt på de där nybörjarövningarna, så får jag säkert avancera fortare. Inte fick man ha långa naglar heller, för då blev fingerställningen fel och följaktligen det där anslaget fel också. Suck och dubbelsuck. Men, när julen närmade sig, dristade jag mig att fråga om jag inte skulle kunna få en enkel julpsalm som läxa, att det skulle vara så mycket mera inspirerande att få spela en sån? Och ser man på, jag fick spela Av himmelshöjd. Och då, mina vänner, blev t.o.m. pianoläraren smått imponerad när vi träffades följande gång, för anslag och allt hade liksom givit sig, när jag fick spela någon som jag tyckte om…

Sensmoral? Jag vet inte. Men det vet jag, att det är svårt att tvinga folk till det ena eller det andra, och att vi är många som har svårt för det där att det vi gör inte räknas, bara för att vi gör det på ett alternativt sätt…

att tänka för mycket – igen

Ivrig som jag kan bli ibland, läste jag nyss boken jag fick av Miisu igår. Den heter “Kvinnor som tänker för mycket – om destruktiva tankemönster och hur du tar dig ur dem” och är skriven av Susan Nolen-Hoeksema år 2003. Boken är en s.k. självhjälpsbok, skriven i USA som så många andra liknande böcker.

Det var synnerligen intressant att ta del av bokens budskap. Och jag fick närapå genast nöjt konstatera att mitt s.k. för myckna tänkande sällan är av den destruktiva sorten, som i boken benämns “hypertänkande”, där man fastnar i att älta än det ena, än det andra, utan att komma sig ur det. Visst känner jag igen den typen av tänkande också hos mig själv – det har funnits med i mitt liv i större och mindre grad – men faktiskt inte såå mycket. Mitt myckna tänkande är det som författaren benämner “djupa tankar”, men som hon inte går närmare in på.

I alla händelser var det givande att läsa om hypertänkandet, inte minst med en del av facit i hand när det gäller mitt eget liv, nu när jag gått i terapi i över ett år. Många av de strategier, som finns beskrivna i punktform i boken har jag redan anammat. Och faktum är att flera av dem har jag aldrig ens behövt. Lyckligtvis är min grundsyn på livet faktiskt riktigt positiv. Sen är det en annan sak att för mycket kan bli för mycket, av det ena eller det andra, och att det kan uppstå situationer som måste förändras. En fin beskrivning är att det finns saker som man inte kan “komma över” men man behöver kunna gå vidare.  Jag har ju funderat väldigt mycket på var gränsen går för sund bearbetning och osunt ältande, och det är en av sakerna som tas upp i boken.

Boken är som sagt var amerikansk, vilket syns bl.a. på den starka konkurrensinriktning och tävlingsmentalitet som beskrivs som rådande i samhället. Visst finns det liknande tendenser också här, men det är helt klart att olika samhällssystem kräver eller förväntar lite olika saker av individen.

Oavsett om och i vilken mån man låtit sig dras med i konkurrenstänkandet, håller jag helhjärtat med författaren om att det ligger nära till hands att vilja ha snabba lösningar på det ena och det andra. Ett piller för att bli bra… eller ett effektivt schema med handlingsstrategier som tar bort bekymren… eller dieter eller vitaminer eller annat stärkande som gör att man liksom får ett “nytt liv” i en handvändning. Vilket förstås bidrar till att både man själv och omgivningen kan ha lite svårt att orka med att saker och ting måste få ta tid, trots att man får medicin, går i terapi, förändrar sin vardag osv.

Tack än en gång för presenten!

Tack, Miisu!

Tusen tack för boken! Det var en verklig överraskning. Jag försökte maila dig, men mailet kom tillbaks som undeliverable 😦 så jag skickar ett varmt tack och önskningar om allt gott till dig den här vägen!

Jag ser fram emot intressant läsning!

är jag en människa, eller är jag en dansare

Det blåser kallt idag också, så jag fortsätter lite på det här temat “mina intressen genom tiderna”. Fast idag är det soligare. Jag har hunnit bli rejält bortskämd med andra vindar, som inte känns här, även om jag vet hur det brukar vara, dvs. iskall nordanvind och vinterjacka mitt i sommaren. Förra veckan kunde jag traska omkring i bikini eller t-skjorta och shorts flera timmar per dag, utom en dag, då det var mulet.

Om jag minns rätt, så var folkdans den följande organiserade fritidsaktivitet jag prövade på. Det höll inte heller i sig länge. En termin? Ett år? Liksom i många andra dansgrupper, var det brist på pojkar. Jag minns knappt vad vi gjorde, men jag vet att jag var med. Det hann alltså inte gå så långt som till folkdräkter och folkdansstämmor, långt därifrån. Även om jag säkert hade gillat det. Jag tycker att det är oerhört vackert och positivt traditionsbundet med folkdräkt, spelmansmusik, folkdans och bygdekörsång. Förmodligen eftersom det på sätt och vis varit en del av hela min uppväxt tack vare föräldrarnas körsångsengagemang. Någon egen folkdräkt har jag tyvärr inte. Om jag minns rätt har jag burit folkdräkt bara två gånger i mitt liv, och det har varit lånta fjädrar. Kvevlaxdräkt båda gångerna.

Jag gick faktiskt en kurs i folkdans som vuxen också, tillsammans med maken, när vi skulle gifta oss. Det var nämligen så på den tiden (1985) att man måste kalla en danskurs “folkdans” för att den skulle få hållas i Medborgarinstitutets regi. Annars-bara-dans var liksom inte tillräckligt kulturellt, eller hur det nu var. Vi gick den danskursen för att maken skulle lära sig dansa vals till bröllopet. Han lärde sig schottis också, riktigt bra. Hambo och polka lärde jag mig, men han hann inte riktigt med 🙂 men på bröllopet var det någon som förbarmade sig och dansade med mig så att jag fick dansa både hambo och polka då också. Men jag kan inte lära ut danserna åt någon partner, jag behöver en som vet vad han ska göra, så kan jag följa rätt hyfsat. Tror jag. Jag har inte dansat varkendera på år eller dag…

Senast jag dansade hambo var väl 1986, under någon tillställning i Västerhankmo Uf-lokal. Jag minns inte hur det kom sig, men jag kom i samspråk med en man som såg väldigt bekant ut, trots att jag inte kände honom. – Har du en bror som heter *efternamn*, frågade jag med glimten i ögat. Han tyckte att det var synnerligen lustigt, och bekräftade att han hade det, och att han följaktligen också hette samma namn. Jag hade varit studiekamrat med hans bror och visste att brodern var synnerligen dansant. Hur det nu kom sig, så spelade orkestern hambo, och jag minns nu inte vem som föreslog att vi skulle dansa, antagligen han, varpå jag skälmskt undrade om han kan hambo. Där fick jag så jag teg, för han hade dansat folkdans i åratal, och jag fick känna mig som världens amatör. Men det gick bra!

Apropå rubriken för detta inlägg, den hänvisar till en sång “Human” av gruppen The Killers. “Are we human, or are we dancer”. När den sången var populär för några år sedan, konstaterade mina yngre söner att jag definitivt inte är human, jag är alla gånger en dancer. Och så är det väl. Jag har alltid älskat att dansa. Jag kan inte promenera omkring i en affär där det spelas bakgrundsmusik utan att börja traska i takt. Det fanns en pyttekort period i tonåren, då jag försökte dämpa denna iver, av ängslan för att dans måhända är synd. Men det gick rätt fort över. Jag nappade tacknämligt på förklaringen att “dans i sig inte är synd”, och den håller jag fast vid. Synda kan man på så många sätt, med eller utan dans. Och om man har fått “takt och ton” som gåvor, är det väl inte fel att använda dem! Om någon får syndiga tankar av att titta på då jag dansar, är det vederbörandes problem, inte mitt… 🙂 Jag ger bara uttryck för min livsglädje.

Så jag dansar vidare, även om det inte är folkdans numera.

 

tankar

“Du tänker för mycket”, har jag fått höra ibland. Men då det är så roligt att tänka! Och liksom oundvikligt. Man tänker ju hela tiden, åtminstone jag.

För närvarande njuter jag av skärgårdsliv och ensamhet under de flesta av dygnets timmar. Maken och sönerna är här då och då. Hunden håller mig sällskap. Och tankarna kommer och går.

Under de senaste dagarna har jag med intresse bl.a. bekantat mig med flera stickbloggar. Det finns ju en uppsjö av temabloggar över lag: om småbarnsliv, om mode, om inredning, om handarbete, om trädgård, om politik, om trosfrågor osv. Jag bestämde mig tidigt för att inte låsa mig fast vid något speciellt tema. Jag vill skriva om allt möjligt som faller mig in. På samma sätt som jag vill ägna mig åt lite av varje. Ni som har följt min blogg eller känner mig privat, vet att jag “kan lite allt möjligt, men ingenting riktigt ordentligt”. Och vill ha det så.

Stickbloggarna fick mig att fundera på mina hobbyn och intressen genom tiderna. Jag hade ingen organiserad hobby förrän jag började skolan. Om jag minns rätt var det scouterna och gitarrspelning som var de första organiserade sakerna jag deltog i. Någon söndagsskola har jag inte gått i, annars hade det förmodligen varit den första organiserade fritidsaktiviteten. Scoutingen höll jag inte på med särskilt länge. Ett år? Två? Vi kallades Blåvingar. Flick- och pojkscouterna var i olika grupper, och pojkscouterna kallades Vargungar, så mycket minns jag i alla fall. Och att en scoutledare kallades Ugglefarmor. Men vad kallades den andra? Ugglefarmor var en mamma, inte en farmor egentligen, och den andra var också en mamma. Jag tror mig minnas vems mammor det var 🙂 Vi hade ett litet häfte, som man skulle skriva saker i. Eller var det någon annan som skulle skriva saker i dem? Fick man märken när man hade gjort saker, som i simskolan? Men vad? Många frågetecken, och få svar. Jag minns inte vad vi gjorde, annat än att vi var “alltid redo”.

Gitarrspelandet har däremot följt med längre i mitt liv. Det var någon gång under tiden i folkskolan (jag gick i folkskola i fyra år, och sen var det dags för “samskolan”, läroverket) som jag började spela gitarr. Med vår lärarinna, tant Gretel, som gitarrlärare. Vi lärde oss inte barréackord, så mycket minns jag. Men jag minns inte riktigt vad vi spelade. Möjligen en sång, som jag åtminstone minns att vi sjöng med tant Gretel. “Nu är det sommar, nu skiner sola, nu är det grönska å vackert vä’r”… på nån dialekt. Jag minns inte hela sången, men det var något med någon abborreluring som låg nånstans och glodde, fast vi sjöng “möbborre”. Så kan det väl inte ha varit “på riktigt”? Eller kanske det  var just så det var? En möbborreluring. Korsning mellan mört och abborre. Melodin kommer jag fortfarande ihåg, även om jag har glömt en del av texten.

Sen gick det några år utan att jag tog fram gitarren. Jag hade nog glömt det mesta av hur man tar ackord, när jag återupptog gitarrspelandet under Kyrkans Ungdoms musik- och familjeläger (hette det så?) i Paltamo. Då var det väldigt roligt att spela gitarr, och jag övade flitigt. Fort nog lärde jag mig inte bara “Jesu kärlek” utan också lite mer avancerade sånger. (Den som har lärt sig grunderna i gitarrspel har förmodligen också spelat något i samma stil. Ackord: D och A7. Pekfingret, långfingret och ringfingret på plats – D. “Jesu kärlek är så underbar…” flytta pekfingret och långfingret, lyft upp ringfingret – A7 “…Jesu kärlek är så underbar…” flytta tillbaks pekfingret och långfingret och försök hitta ringfingrets plats osv. Har man lärt sig att spela gitarr i andra än religiösa sammanhang kanske man har gjort en liknande procedur med t.ex. “Hang down your head, Tom Dooley… “) Det var så trevligt att kunna ackompanjera sig själv, och att så småningom också kunna spela med t.ex. under samlingar vid församlingens sommarhem.

När jag fyllde 17 fick jag en alldeles egen gitarr. Den hänger fortfarande kvar på väggen hemma. Som vuxen har jag ackompanjerat ett och annat på gitarr ibland. Men strängarna hålls inte på plats längre, så den gitarren har tyvärr gjort sitt 😦 Om man försöker stämma den, flyger “plupparna” som håller fast strängarna all världens väg…

För ett par år sedan fick yngsta sonen en gitarr. Då var det tydligen alltför länge sen jag spelat gitarr, eftersom de två yngre sönerna uppvisade stor skepsis då jag hävdade att jag kan. Vilket givetvis måste bevisas. Jodå, jag kan. Men det gör ont i ovana fingrar, och tiden då jag kunde sitta någon lördagseftermiddag flera timmar i sträck och spela är långt borta.

trollsländor

Häromdagen, då jag gick ner till vattnet för att beundra den vackra sommarmorgonutsikten, såg jag en massa trollsländelarver i strandkanten. Åtminstone tror jag att det var såna, för det såg ut som små trollsländor utan vingar, som guppade fram i vågskvalpet. Det kan förstås ha varit någon annan typ av larver. Eller döda trollsländor som tappat vingarna? Vem vet.

Det påminde mig om då jag nån gång i tonåren sa till pappa att det finns en konstig sorts trollsländor, som har två uppsättningar vingar och liknar en helikopter. Pappa flatskrattade (inte särskilt vänligt, men synnerligen hjärtligt) och upplyste mig om att det inte var en trollslända, utan två som parar sig, när det ser ut så där. Jag kände mig vederbörligt korkad, men det var ju bra att jag fick veta hur saken låg till. Jag hade inte alls kommit att tänka på att trollsländor skulle para sig så där, i flykten. Inte för att jag tror att jag överhuvudtaget hade begrundat hur deras parningsakt skulle gå till.

En dagslända, brukar man tala om, när man avser något som ligger på allas läppar endast en kort tid. Upp som en sol, ner som en pannkaka, typ. Undrar om det stämmer att trollsländors metamorfos är en så rask process att de bara lever en dag? – Stackars kräk, kan man tycka. Men det är förstås helt ok, sett ur en trollsländas perspektiv. Undrar om en trollslända under sitt korta liv kan tycka att hon åtminstone hade tur med vädret, om det råkar vara en solig dag? För jag tänker mig att det är åtskilligt svårare att fladdra omkring om det regnar.

Nu, när jag är i skärgården och njuter av lugnet och naturen för fulla muggar, brukar jag simma varje dag. Jag hyste vissa betänkligheter gällande att plumsa ner i den där trollsländeyngelsoppan, men beslöt mig för att strunta i den och simma ändå. Det finns ju hur mycket äckligt som helst i havet, om man börjar tänka på allt som man delar vatten med. Levande och döda fiskar, slemmiga alger, dumpade föremål, olje- och gödselutsläpp, avfall från fartyg och drunknade sjömän Inte är det så mycket bättre att bada i pool heller. Visst, man ska tvätta sig innan man går i poolen, men ändå, om man börjar tänka på att det där vattnet man skvalpar runt i har varit i alla andra badares näsa och stjärt vill man hålla hakan högt. Obekvämt högt.

I alla händelser är det skönt att bada/simma. Förresten hade de där trollsländorna, eller vad det nu var, försvunnit innan det var dags för mitt kvällsdopp. Kanske de hade utvecklats färdigt och flugit sin kos?

Och så blir jag nostalgisk och tänker på då det begav sig, när bloggen.fi var ung och jag blev bekant med bloggaren Trollsländan 🙂 Mycket vatten har runnit under broarna sen dess.

Vet ni förresten vad trollslända heter på Hankmodialekt? Jo, klippsax!