nyårslöften

Idag kan jag inte låta bli att storle och känna mig hur gammal som helst och… tja, överlägsen? nä det låter väldigt osympatiskt, men något ditåt. Överseende, kanske, då jag läser kolumnen i Bladet: “Nyårslöften är så 90-tal, skriver Linn Jung”.

Ur unga människors synvinkel kan det säkert kännas så. Även om jag inte hann lägga märke till att nyårslöften skulle ha varit mera inne under 90-talet än annars. Men, som jag tidigare konstaterat (och det är inte min idé, men jag minns inte var jag läste det): unga människor tror att de har uppfunnit allt, i synnerhet sex. Jag tycker ju att 90-talet var typ igår eller förra veckan och inte alls särskilt länge sen och har liksom inte riktigt hängt med att det ena eller det andra skulle ha förändrats särskilt mycket sen dess. Annat än möjligen datorerna och telefonerna.

Nå, trots att nyårslöften mig veterligen har avlagts under hela min livstid och förmodligen längre än så (äsch, nu blir jag ju så där petnoga igen och måste kolla)…. ok, de har avlagts längre än så http://sv.wikipedia.org/wiki/Ny%C3%A5rsl%C3%B6fte tror jag faktiskt inte att jag ska avlägga något sådant detta nyår. Fast jag brukar kunna lova att jag inte ska börja röka eller spela fotboll, och det brukar jag också kunna hålla.

Men jag tycker faktiskt inte att det är någon dum idé att avlägga nyårslöften. Eller att börja om. Det är ju därför jag gillar måndagar också. Varje måndag är liksom en nystart. Vem börjar med något nytt på… en torsdag, eller den 14 maj? Säkert någon, men ändå… Det mänskliga påhittet att dela in tiden i år, veckor, dagar, timmar, minuter, sekunder kan faktiskt vara ett hjälpmedel för att lyckas ta sig i kragen. Om och om igen.

För man lyckas ju inte alltid hålla sina föresatser, trots att de avlagts på nyårsafton eller på en måndag. Det intressanta är att det inte gör så mycket att man inte lyckades. För det kommer nya nyår. Nya måndagar.

Sen är det en helt annan historia om omgivningen inte står ut med att man inte lyckades, och att misslyckandet därför får konsekvenser man inte skulle vilja ta. Vad kommer att vara viktigt för dig under 2013, oavsett om du helt lyckas hålla det eller inte? Och varför? (Du kan svara tyst för dig själv om ditt svar är för privat för att delges “världen”…)

Advertisements

kärt eller för jobbigt besvär?

Att stå för det man verkligen vill och tänker, det kan vara ett kärt besvär, något som gör en glad då man ges möjlighet att på olika sätt tala och handla för Saken. Det kan också vara ett besvär som känns alldeles för jobbigt, och som gör att man drar ut på att göra något åt en situation som upplevs “fel” på olika sätt. Man kan rent av bli handlingsförlamad eller så resignerad att man bara fortsätter som förr, trots att situationen får en att må dåligt.

Jag tänkte på det här, dels i anslutning till det “lagom” jag var inne på i min sista adventslucka, och dels i anslutning till en artikel jag läste i tidskriften Hyvä Terveys nu under julen. Artikeln handlar om den finska författaren och översättaren Antti Nylén och hans åsikter om vad nutidsmänniskan skulle behöva för att må bättre. Nylén var en ny bekantskap för mig, och trots att jag inte i allt delar hans åsikter – eller hans vardag, för den delen – känner jag igen och nickar instämmande åt mycket av det som sägs i artikeln. Att vi inte behöver så mycket. Att nutidsmänniskan jobbar för mycket och konsumerar för mycket. Om vi jobbade mindre och konsumerade mindre, skulle vi få tid över till att t.ex. se till att ingen blir mobbad i skolan.

Idealistiskt, javisst. Men jag är ju också idealist och kommer att så förbli. Utan ideal stagnerar världen, och stagnation leder förr eller senare alltid till tillbakagång och förfall.

Nylén berättar om när han blev vegan i 30-årsåldern, att det svåraste var att förklara för mormor att han inte kunde äta bullarna som hon bakat. En liten detalj, som säger ack så mycket om just besvären med att fatta sina egna val. Om man är beredd att bli vegan, på heltid, måste man alltså kunna stå för den Saken även när mormor ställer sig oförstående och kanske t.o.m. tar illa upp för att man inte äter hennes goda, med kärlek bakade bullar. Alternativen är att vara vegan för det mesta och tillåta sig små undantag, t.ex. när man är hos mormor (vilket förmodligen inte känns bra om man är tillräckligt övertygad om det viktiga med att vara vegan); att ljuga för mormor och säga att man inte mår bra och därför inte kan äta bullarna (underförstått just i dag, vilket leder till framtida problem eftersom man förmodligen utsätts för mormors bullar fler gånger, och då kan mormor bli ännu mer oförstående och ledsen för att man inte bara lät bli att äta bullarna förra gången, utan dessutom inte hade förtroende för hennes förmåga att ta en sanning utan LJÖG); eller att avstå från att följa sitt hjärta för att inte stöta sig med lilla mormor. Och må dåligt själv för att man inte står upp för eller förverkligar det man innerst inne vill. Det finns säkert fler tänkbara alternativa utvecklingar, men jag tror ändå att det bästa i ett sådant fall är att göra som Nylén – att bli vegan och ta konflikten med mormor trots att det skär i hjärtat. Eller kanske snarare hugger till i magen, det är oftast i magen det ilar när man utsätts för obehagliga situationer.

Personligen har jag aldrig funderat på att bli vegan. Men samma mönster av val och konsekvenser förekommer i de mest olika situationer i livet. Och ju närmare den person eller de personer står en, som ifrågasätter ens val, desto jobbigare blir det att ta besväret. “Nej, men menar du verkligen det…” “Har du faktiskt tänkt igenom det här….” “Är du inte riktigt klok…” “Och VAD har du tänkt göra i stället…” “Kan du verkligen ta det ansvaret, vad är det du utsätter dina barn för…”

Varför gör vi så mot våra medmänniskor, när det skulle gå att förvånat tänka “åhå” och (bildligt talat) bjuda någon annan på bullarna och lära oss baka vegebullar till nästa gång vi träffar barnbarnet?

Lucka 24 – jul

När den här luckan skrivs är det redan den 25.12, julafton är förbi och juldagsmorgon har glimmat. När jag tittar ut genom köksfönstret är allt just så fridfullt som det brukar vara på juldagen.

Jag tycker egentligen om att gå i julottan, men i år tänkte jag inte ens tanken, av flera orsaker. Den fysiska vilan var viktigare, och jag har tagit och kan fortfarande ta del av julens budskap på många sätt. Den tid är (förhoppningsvis) över, då jag så lätt fick dåligt samvete om jag inte ställde upp på det ena och det andra. Fortfarande vill jag förstås att folk ska kunna lita på mig. Även om jag ibland backar ur eller tackar nej eller gör fel eller gör bort mig.

Julens budskap, det kan vara många olika saker, och komma via de mest olika kanaler. Det där med Jesusbarnet, som föds, tror jag är viktigt för många människor. Att man år efter år påminns om Jesusbarnet, är att år efter år påminnas om att man alltid kan få en ny chans. Inte en ny chans så att det som redan hänt skulle kunna göras ogjort, men så att det finns en ny chans till något som kan bli verkligt bra. Sen beror det på hur vars och ens liv ser ut, vilken den nya chansen är. Att ta emot det nya som ett barn, och sedan växa till att förvalta det som en vuxen, med sitt förnuft. Det barnsliga är ändå viktigast, också när det gäller att ta emot Guds rike, det sa Jesus själv. Att förbehållslöst ta emot det goda. Eftertanken och förvaltandet kommer sedan, men man kan ständigt behöva påminnas om det förbehållslösa.

Gåvorna påminner om glädjen i att både få ge och att få ta emot. Har man riktigt tur, kan man få se ögon tindra, så där som de “borde” på jul, hos både liten och stor. Men om man kan hålla sig från att kräva så mycket tindrande, gör man sig själv en stor tjänst. Allt måste inte vara lysande, det räcker med lite lagom mysande.

Granen påminner om livet, som finns trots den frusna marken. Om livet som finns hos oss människor också, trots att hjärtat eller sinnet kan kännas fruset ibland. Och allt det vackra pyntet påminner om livets sköna glädjeämnen, som finns också i vardagen, bara vi har förmåga att se dem.

Jag önskar att du får ha en jul med lagom mycket gemenskap och lagom mycket avskildhet och ro, lagom just för dig. God fortsättning på helgen!

Lucka 23 – fjärde advent

I kyrkan är dagens tema visst “Herrens moder”. Det har skrivits mycket om henne, om Maria. Hon hade en stor uppgift. Men jag funderar mera på Josef, hennes man.

Traditionerna var säkert annorlunda i den kulturen och på den tiden. Jag har i alla fall lite svårt att förstå Josefs resonemang. Han och Maria var trolovade, det var alltså meningen att de skulle gifta sig. Hon blev gravid, och han visste att barnet inte var hans. Så han tänkte slå upp förlovningen i hemlighet och tyckte att det skulle vara en bra lösning? Alltså, vad? Matt. 1:19: “Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man och ville icke utsätta henne for vanära; därför beslöt han att hemligen skilja sig från henne.”. Ville icke utsätta henne för vanära? Hade det på något vis varit bättre om hon hade varit helt ensam med sin graviditet, liksom mindre vanärande då än om hon var trolovad? Och när folk skulle fråga “Var är Josef?” så skulle hon ensam ha fått bortförklara att han hade lämnat henne 😦

I Matt. 1 låter det som att de gifte sig efter att en ängel hade sagt åt Josef att han inte skulle lämna henne. Men i Luk. 2 låter det som att de fortfarande var bara trolovade när de begav sig till Betlehem för att skattskriva sig. Det vettigaste tycker ju jag, på gammaldags västerländskt manér, skulle ha varit att de skulle ha gift sig så fort som möjligt för att trygga barnets uppväxt, inte att Josef skulle lämna henne.

Nå, de höll ju ihop och Jesusbarnet fick sina jordiska föräldrar. Och vem är jag att ifrågasätta gamla judiska traditioner…

Inte hade Maria det lätt!

Lucka 22 – julsnuva

Hoppas det inte blir en ny tradition. Jag har varit oförskämt frisk (fysiskt iaf) i höst, och skämtat om att “alla andra är sjuka, det är bara jag som är sjukskriven som är frisk”. Jag tror att jag var förkyld i februari, men det är åtminstone ett par år sen jag haft magsjuka eller feber. På fredag kväll slog förkylningen till. Jag försökte mota bort den med Echinaforce och glögg, men under gårdagen tilltog den. Värre förkylningar har jag haft, men det är helt klart en liten “flunssa” jag har, med värk, snuva och irriterad hals.

Jag tror faktiskt inte att jag har varit sjuk på jul nån gång. Men när jag var barn och tonåring blev jag nästan alltid sjuk till nyår. Varje år hade jag angina (halsfluss) ett par tre gånger, och öroninflammation nån gång, och just på nyår hade anginan en förmåga att uppenbara sig. Ibland brukar jag skoja om att jag är uppfödd på penicillin, otaliga är de kurer med V-Pen Mega som jag glupat i mig under årens lopp. Men det blev bättre.

Nå, lite förkylning har ingen dött av. Granen är inne, det är lugnt och skönt. Maten är inhandlad och klapparna inpaketerade. Hunden, som är konvalescent efter att ha blivit steriliserad i torsdags, ligger och suckar lite uppgivet med sin inte-slicka-såret-tratt kring halsen.

Hoppas du också har en lugn dag, oavsett om krämporna ansätter dig eller inte. Ledsamt känns det att läsa på nätet att den försvunna 8-åriga pojken har hittats död i en snögrotta. Mitt hjärta gråter för hans familj 😦

Lucka 21 – vi och de

Det är mycket prat och skriverier om det här med traditioner och annat, och vem som kan ta illa upp av vad i dessa dagar. Allt sådant tänkande bygger egentligen på ett vi-de-tänkande. Det finns ett vi, och så finns det ett de, som är annorlunda. De kan ta illa upp av det som vi gör.

Det är visserligen sant, och visst ska man tänka sig för både när det gäller det ena och det andra. Ibland har jag tänkt mig för när det gäller det ena och det andra så till den grad att det kan bli löjligt. Eller om inte löjligt, så i alla fall ytterst begränsande och så att man knappt har roligt längre. Och ibland kan överdriven hänsyn tolkas som dubbelmoral. Hur man än vänder sig har man ryggen bak. Förmodligen är det bäst att hålla fast vid det som är viktigt för en, stå för det även om det finns andra som tycker att det är stötande eller opassande eller vad det nu kan vara. Att vara ärligt men inte grym. Att välja sina strider, och välja när man provocerar, och vem.

Hursomhelst, för att återgå till vi och de – ibland kritiseras vi-de-tänkandet för att vara uteslutande. De hör inte till oss. Så kan det vara. Men utan vi blir det ingen gemenskap. Om vi inte har ett vi, har vi ingen gemenskap att bjuda in dem till. Så vi får visst tänka att det finns ett “vi”. Eller rättare sagt många vi. De flesta hör till ett otal vi.

Ibland har jag också funderat på hur många som ryms i ett vi. Jag antar att det var sånt som redan de gamla grekerna funderade på, då de kom fram till att en stat inte ska vara större än 10000 personer (eller var det män). Och så har jag funderat på att man kan konkurrera om till vilket vi den ena eller den andra främst ska höra. Då blir det jobbigt. Tänk på det nu då det är jul och du vill att “alla” ska vara hemma och alla ska vara med – dina vuxna barn eller släktingar har flera vi som de hör till, flera som räknar in dem i “alla”. Vi kan träffas vid olika tidpunkter, alla behöver inte vara på plats alla gånger, eller t.ex. på julafton. Det viktigaste är att vi finns. Och att de finns!

Lucka 20 – uf-julfester

Egentligen skulle det här ha varit lucka 21, men eftersom jag (återigen) ligger en dag efter med mina luckor blir det som det blir. Jag har varit med och ställt i ordning för ungdomsföreningens julfest ikväll, därav temat. Visst är det roligt att det finns evenemang som samlar både yngre och äldre bybor, och att man kan hjälpas åt att städa och pynta och duka och sånt inför festen.

Varje år när det blir dags för advents- och julkonserter längtar jag efter att sjunga i kör, och varje år när det är dags för uf-julfest skulle jag vilja återuppta min medverkan i programmet. Men tyvärr kan man inte vara överallt, och man får lov att ständigt välja sina fritidsintressen. Hursomhelst, jag gillar att spela teater (och att sjunga). Och tänker med nostalgi på när jag var mera engagerad i föreningen, ett år som tonårsledare (eller var det två år?) och två år som ordförande. Det var tider, det.

På den tiden, det glada 80-talet, hade kommunerna mera pengar, så ungdomsföreningar och andra ideella organisationer kunde få bidrag för att ordna t.ex. kurser, så jag höll bl.a. en matlagningskurs för tonåringar. Och ett år gjorde vi en videofilm om vår by. Det var en stor sak på den tiden, före internet och youtube blev var mans egendom. Och så var det de där julfesterna. Med egenhändigt, amatörmässigt hopsnickrat program. Lite allsång och diktläsning förekom också.

Jag ser fram emot årets fest på juldagskvällen, även om jag gruvar mig en aning för funktionärsskapet denna gång då jag inte riktigt är i form för att börja på 18.30 och sluta nån gång efter klockan 02…