äkta

Undrar om man ska säga att man läser en ljudbok eller att man lyssnar på den? Det är ju en bok, böcker läser man, men… Nå, hursomhelst läser jag ljudböcker. I någon eller några timmar per dag. Det har jag gjort ända sedan i somras. Det är liksom så tungt för mig att läsa pappersböcker, och jag tycker ju väldigt mycket om att läsa, så det är oerhört fint att biblioteken har börjat tillhandahålla möjligheten att låna ljudböcker och lyssna på dem via datorn. Läsa dem, menar jag 🙂

I ljudboken jag för närvarande håller på att läsa, “Pojken i hiss 54” av Karin Alfredsson, funderar huvudpersonen Ellen på varför man talar om äkta mattor. Hon befinner sig på besök i en mycket rik familjs hus i Dubai, och konstaterar att vad det än som är äkta med vissa mattor så är mattorna i det huset säkert äkta.

Och det där är något som jag faktiskt också funderat på, då jag sett reklam för att man säljer “äkta mattor”. Finns det falska mattor? Jag trodde att det man placerar på golvet och kallar en matta också är en matta, men det kan tydligen vara nånting annat också som ger sig ut för att vara en matta. Mattorna jag vävt, är de oäkta för att de inte kommer från Persien eller varifrån det nu är äkta mattor kommer ifrån?

Det är intressant att göra tillvaron lite mer komplicerad genom att fundera på motsatser. Som yngste sonen också gjorde häromåret, då han visade på en flaska där det stod “with real orange juice” och funderade på det där “real”, verklig, äkta. Det skulle knappast vara så säljande att skriva “with fake orange juice”, konstaterade han. Så sant. Så varför räcker det inte med “with orange juice”? Och inte har man ju sett någon marknadsföra falska mattor heller…

Nå, jag får väl lov att Ta Reda På än en gång. Om de där mattorna åtminstone.

Aha. Det är tydligen så att om en matta är äkta, så är den orientalisk och handknuten. Mattorna jag har vävt är alltså falska 🙂 Jag som tycker att de är hur äkta som helst…

Men hur är det då med den där falska juicen… Aha. Det tycks vara så att det där med real är ett förtydligande som kan behövas eftersom det finns ett otal drycker med snarlika namn, som inte innehåller ren fruktjuice utan “junk fruit beverages” . Där ser man. Det trodde jag alla fattade utan att man skulle behöva sätta till det där “real”. Men faktum kvarstår, det finns alltså en massa fake juice som man kan tycka är äkta juice (saft)….

Jaja. Det börjar påminna mig om den där ena av mina favorithistorier, den om att man inte kan vara säker på att en snödroppe är ett vårtecken om inte blomman är försedd med vidhängande etikett: “Droppe. Av snötyp.”

 

Advertisements

måste

Undrar om det finns en infinitivform av “måste”? Heter det i så fall “att måsta”? Det låter jättekonstigt, men för ovanlighets skull har jag inte lust att slå upp ordet för att kolla. Och man måste inte slå upp om man inte vill 😉

Det här med måste, borde osv. är en outtömlig källa till funderingar. Så här är det, har jag tänkt. Man måste inget annat än dö. Med borde är det en annan sak. Man väljer kanske att göra det man “borde”, och hur man än väljer får valet konsekvenser, både på lång sikt och på kort sikt.

Igår diskuterade några arbetskamrater och jag det här med att liksom fösas in i sådant man inte riktigt är beredd på. Sånt som man föralldel är intresserad av, men inte riktigt än, inte riktigt just nu osv., men låter sig övertalas till. Sånt stressar, även om det också har sina  goda sidor att bli uppmuntrad till det ena och det andra och komma sig för att våga satsa.

När jag tänker tillbaka, finns det mycket sånt i mitt liv. Sånt som jag liksom puffades in i, trots lama protester (åtminstone invärtes). Så jag fick lov att börja tänka på vad jag faktiskt har börjat på utan något sådant yttre skyfflande. Glädjande nog finns det många saker jag har valt själv, utan yttre påtryckningar. Att göra en sån lista i tankarna kändes bra, så bra att jag gärna också skriver ner något av den listan.

  • Jag gick i Värdinneskolan, helt på mitt eget initiativ, snarare trots än tack vare omgivningens åsikter. Det var en underbar studietid och jag är verkligen glad över att jag gjorde det.
  • Jag utbildade mig till kontrollassistent som en fortsättning på den studietiden. Det är jag också glad över, även om jag inte fick jobb som kontrollassistent efteråt. Men jag gjorde det helt av eget intresse, och utbildningen var till nytta när jag sedermera jobbade som lantbruksavbytare och som jordbrukare med egna mjölkkor.
  • Jag avbröt mina klasslärarstudier. Det var helt och hållet mitt eget beslut, ett beslut som fordrade råg i ryggen och som jag aldrig ångrat. Att bli klasslärare var helt enkelt inte min grej.
  • Jag jobbade som lantbruksavbytare. Det hade ingen förväntat sig. Det var tungt och bekymmersamt, men trevligt på många sätt. Jag gillar djur, det var roligt att få jobba med djur som yrke.
  • Jag förlovade mig och gifte mig, helt av egen fri vilja. Hoppas att maken också gjorde det 😀
  • Jag sa upp mig och började jobba med vårt eget jordbruk, också det helt frivilligt och snarare emot omgivningens åsikter än pga. dem.
  • Jag ville få, och fick barn. Fyra barn, eller minst två och högst sex hade jag önskat mig. Jag fick fyra. De är en verklig välsignelse, det käraste jag har och det bästa jag har gjort.
  • Jag började blogga.
  • Jag började dansa samba.
  • Jag började gå på gym.

Allt det här har jag alltså gjort för att jag verkligen ville det, ur djupet av mitt hjärta. Tio saker, och det finns säkert fler. Jag får försöka tänka på de här sakerna, och bearbeta de saker jag forcerats in i,  för att bättre lära mig leva med dem. De är ju ändå också resultat av mina egna val, trots yttre påverkan.

Vad har du gjort för att du verkligen vill?

 

ingen reklam, tack?

Idag igen hade vi fått en hel hög med reklam i postlådan. Antagligen hade någon delat ut reklambladen i går kväll, för det kan väl ändå inte vara så att reklamutdelare är mera morgonpigga än tidningsutdelare? Vi hade nämligen inget Vasablad i lådan.. Det tycks ha blivit knappt med tiden för Bladutdelaren, det händer nästan var och varannan dag att Bladet inte har hunnit uppenbara sig i lådan innan maken örväntansfullt är där och snopet får vända tillbaks och avvika från sina önskade morgonrutiner med Blad vid frukosten. Jag brukar inte ge mig tid att gå ut till postlådan på morgonen om jag ska till jobbet, så om inte maken har fått in Bladet får Bladläsningen anstå.

Men nu var det ju reklam jag skulle skriva om. Och det är möjligt att jag har någon minnesgod läsare som har läst om mina postbekymmer för, och inom sig suckar över att inte tanten har fått gjort något åt saken. Det har hon alltså inte 😦

För det är förenat med flera funderingar som liksom inte har lett till någon slutsats än.

  1. Jag har ju sett att folk har “ingen reklam, tack”-skyltar både på postlådor och på dörrar i höghus. Men jag har aldrig sett såna skyltar till salu nånstans. Då har det inte heller blivit något köp.
  2. Och OM jag skulle köpa en sån, hur fäster man den då på sin gamla plåtlåda? Det skulle definitivt inte funka med någon självhäftande skylt, den skulle lossna direkt. Kanske den måste skruvas fast? (Nå, det skulle säkert maken fixa, förstås…)
  3. Ibland händer det ju faktiskt att det är bra att man får ett reklamblad, om reklambladet råkar innehålla något som man funderar på att skaffa. Men är den “servicen” värd alla de andra reklambladen, om man slänger 97 % av reklambladen i pappersinsamlingen för återvinning utan att läsa dem?
  4. Maken läser nog mer än 3 % av reklambladen… så kanske han inte skulle vilja skruva upp den där skylten när allt kommer omkring…
  5. “Ingen reklam, tack” lär också leda till att man inte heller får information från t.ex. kommunen i postlådan. Det kan ju vara lite förargligt.

Så jag fortsätter vela och bannas över alla resursslösande reklamblad. Visst är det dumt att vela så här?

 

ork

Det är knepigt, det här med ork och med att inte orka. När man är (relativt) frisk säger man ju ofta “ojoj, jag skulle inte orka” om man menar att man inte har någon större lust att göra det och det. Antar att det är därför man kan bli missförstådd då man lider av depression och försöker förklara eller påminna om att man inte orkar med det och det. För det handlar inte om att inte ha lust, eller om att man skulle tycka att det är tråkigt, eller att man inte skulle uppskatta det som andra har gjort eller att de ställer till med fest osv. Det handlar om att faktiskt inte orka, på riktigt, och rent fysiskt. Att man blir så slut att man bara måste få lägga sig ner och inte längre kan koncentrera sig på någonting. Åtminstone är det så då det är utmattningsdepression man drabbats av.

Jag drabbas inte så ofta av denna o-ork längre, men den ligger hela tiden på lur. Jag har lärt mig att hantera den någorlunda, och att säga nej i tid och otid, att inte ställa upp då jag vet att jag inte orkar. Men det finns ändå dagar som omfattar mycket program, så mycket att jag gruvar mig för hur jag ska ta mig igenom dagen. Som idag. Det är inga huvudlösa mängder med aktiviteter, om jag skulle vara frisk skulle det vara piece of cake. Men att ha program från 08.30 till 16 utan möjlighet att fara hem tidigare eller att ta någon egen extra paus är på gränsen till vad jag klarar av. Och det betyder inte att jag skulle tycka att det jag gör är ointressant och ovidkommande, tvärtom.

När man lider av depression är man rätt egocentrisk. Jag vet med mig själv att jag varit irriterad på deprimerade personer förr, och inom mig suckat över att de bara talar om “jag” hela tiden. Men den bistra sanningen är att man är tvungen att se om sitt eget hus. Om och om igen, för att klara av tillvaron. Det som kan kännas som egoistiskt gnäll är sund självbevarelsedrift. Och man behöver omgivningens stöd för att inte klappa ihop totalt. På många olika plan.

Du som läser det här behöver inte förstå. Jag tror att man inte riktigt kan förstå, om man inte varit med om samma sak. Men jag önskar att du skulle respektera då en deprimerad person säger att hon eller han inte orkar. Att du inte tar illa upp, eller tycker att vederbörande borde skärpa sig. För skärpa sig, det kan han eller hon inte. Den tiden är för länge sen passerad.

Kram på er, and may the Force be with us today!

vårskrik

Antar att de flesta sett Ronja Rövardotter på bio eller på tv, och kommer ihåg hennes vårskrik. Ett skrik som hon liksom bara måste släppa ur sig när hon kände att det var vår. Jag minns att jag var lite besviken när jag hörde vårskriket första gången, för det lät inte som jag föreställt mig att det skulle låta när jag läste boken. Så är det ju ofta, den som läst en bok blir lätt besviken på filmatiseringen av boken därför att man redan bildat sig sin egen uppfattning om hur personerna ser ut, hur de låter osv. och det är inte alltid filmen motsvarar den bilden. Jag tror att det är därför jag tycker bättre om att läsa än om att titta på filmer. Jag är ju lite obstinat och vill gärna bestämma själv. Efter att jag drabbades av utmattningsdepression i somras orkar jag tyvärr inte läsa så mycket, men det går rätt bra att lyssna, så jag har nog läst ett stort antal ljudböcker under dessa månader då jag inte orkat göra så mycket annat. Först bara sov jag, sen vilade jag och lyssnade på ljudböcker, och så småningom började jag varva vilandet med att sticka. Så numera stickar jag mera än vilar medan jag lyssnar på ljudböckerna. Det är förstås också en vila i sig. Det är terapeutiskt att sitta och titta på stickorna, att se att jag åstadkommer något fastän det inte är så krävande eller märkvärdigt. Tv klarar jag inte av alls nu.

Men det var inte det jag skulle skriva om nu, utan om vårskriket. Trots att jag är lite världsfrånvänd och apatisk, får jag nämligen nog en hel del såna där vårskrikskänslor den här årstiden. Samma känslor som när jag var sisådär 35 år yngre, kanske ännu yngre än så, men mina första minnen av vårskrikskänslor är nog från högstadieåldern. Det pirrar liksom av frihet i hela kroppen, jag känner mig lätt och skulle vilja springa, lite så där som Forrest Gump utan egentligt mål. Jag skulle vilja resa, ut i världen, sitta på en uteservering och bara dra in känslan av frihet och vår och förväntan i lungorna. Helst ensam. Bland folk, men inte i sällskap med folk.

Nå, jag får väl nöja mig med en och annan promenad… tänk om jag skulle ta och skrika till i alla fall 😉