Fem positiva egenskaper

I dag nappar jag på Danielas utmaning att skriva ner fem positiva egenskaper jag har, och sen utmana fem stycken bloggare att göra samma sak. Egentligen tycker jag att jag, helt outmanad, också framhåller mina positiva egenskaper mer än tillräckligt – och det är kanske en orsak till att faktiskt framhålla (några av dem) i koncentrerad form? Inte ska en dölja sina styrkor och förmågor…

• Jag är omtänksam. Det visar sig bl.a. i att jag lägger på minnet vilka av mina vänner, bekanta och släktingar som vill ha socker eller mjölk i kaffet, vilka som inte tål gluten osv., så att jag bjuder på sånt som de tycker om och kan äta när de kommer på besök.
• Jag är glad och positiv. Det smittar ofta av sig, så att andra också känner förtröstan.
• Jag är inte långsint. Hur uttrycker man det utan “inte”? Om jag blir sur, går det fort över.
• Jag tar det mesta med en klackspark. “Nu vart ju int dehäär na bra”, så då gör vi på ett annat sätt i stället, värre än så är det inte.
• Spontant försöker jag tänka och tala gott om mina medmänniskor och tyda allt till det bästa. En av mina f.d. arbetskamrater sa en gång “Man blir nästan arg, då man inte lyckas få dig att tala illa om någon”. Det tog jag som en komplimang 🙂

Jag har lite dålig koll på vem som redan gjort den här utmaningen. Men, jag utmanar:

• Maria
• Maria
• Silje
• Michaela
• den som vill!

Återanvänder en gammal bild – jag vet inte om “klyva ved” är en positiv egenskap (nä, det är det nog inte), men den här råkar passa dagens sinnesstämning!

 

det goda utanförskapet

För en stund sen läste jag den här artikeln i Svenska Dagbladet: Närhet ger bäst vila för våra hjärnor. Och jag försökte fundera, och känna att forskarna har rätt, men, nej, med bästa vilja i världen kan jag inte hålla med om saken för närvarande. Inte när det gäller mig själv åtminstone.

Visst tycker jag om närhet, om många nära relationer (det är ju därför jag ville ha många barn), om gemenskap, delande och utbyte. Men i flera år har det varit så att den här närheten ska avnjutas endast i små doser, annars slår stressen till. Andra människors närvaro signalerar inte (alltid) trygghet och delat ansvar för mig. Andra människors närvaro signalerar KRAV. Det är svårt att kunna slappna av och låta hjärnan vila om man känner att den/de andra knappast kommer att ha lust att vila lika länge som jag. “Vänta bara, snart vill hen att vi ska göra något aktivt tillsammans eller att du ska aktivera dig  med något”. Och den här implicita förväntningen skapar stress hos mig.

Och min hjärna blir så trött av att umgås. Också med familjemedlemmar.

Det här har förstås accentuerats efter min utbrändhet. Och jag börjar må så dåligt av blotta tanken på att rekommendationerna är att man inte ska lämna den som är deprimerad eller utmattad ensam. Jag är inte ensam, jag är I FRED. Det ville jag vara redan som liten.

Så länge jag kan minnas har jag varit väldigt beroende av att ha ett eget rum, en vrå, dit jag kan begränsa andra människors tillträde. Jag stängde in mig och annonserade att jag ville vara i fred. Jag var inte sur, det var och är inte ett avståndstagande. Det är en livlina, en fristad för mig.

Under mina många år som småbarnsförälder var det ju mer eller mindre omöjligt att få vara ensam annat än på toaletten. Där har jag definitivt dragit en gräns. Inga husdjur och inga barn med när jag ska uträtta mina behov. Dörren ska vara låst och ingen ska stå utanför och köa eller prata. Basta. Drömmen om “lyx” var drömmen om att få vara ensam. Och jag var tvungen att inrätta en timme per dag när jag fick vara i fred också när jag hade två små barn. Regeln löd: antingen vilar man middag eller leker ensam, mamma ska vara i fred. Allt för ett (nödtorftigt?) bibehållande av min mentala hälsa.

När jag hade börjat skolan, fick jag kompisar. Jag har aldrig varit ofrivilligt utan vänner, i alla fall inte någon längre tid. Jag har lätt för att bli bekant med folk. Men jag vill inte ha dem riktigt nära mig. Kramas, jo, men jag vill inte ha nån som jag vet allt om och som vet allt om mig och som jag måste umgås med (eller tala i telefon med) stup i kvarten. Bevare mig väl.

Periodvis höll jag mig helt frivilligt för mig själv på rasterna. Och så är det fortfarande. Jag behöver få vara för mig själv för att återhämta mig och orka umgås.

Uppenbarligen är jag konstig och udda. Men det måste man ju få vara.

Det goda utanförskapet innebär att slippa delta.

 

sommarprat

Jag skickade nyss in ett bidrag till Radio Vegas “vill du sommarprata i år”. Försöka duger!

Testa du också, om vi inte blir antagna kan vi ju konkurrera med Vega genom poddinslag eller nåt 😉

 

du måste inte

Dagens tema hittade jag i Celmas blogg. Maria och jag är rörande eniga om att det enda man måste är att dö. “En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar ska vi det inte.” Och vilken dag det blir, det vete fåglarna.

Om jag nappar på det där med att skriva ner tre saker jag “måste” (trots att jag för länge sen skippat både måsten och borden) skulle de kunna se ut så här denna vecka:

1. Jag måste jobba i morgon och på torsdag.
2. Jag måste hålla en timme vid gymmet på torsdag.
3. Jag måste fara till mina föräldrar över veckoslutet.

Följande steg var alltså att ersätta måste med “väljer att”, kombinerat med en motivering.

1. Jag väljer att jobba i morgon och på torsdag för att jag inte vill svika mina studerande och för att jag vill att jag ska gå att lita på. Har jag lovat, så har jag lovat. Jag är ju inte sjuk(are än vanligt :p ). Om jag inte skulle klara av att jobba alls, skulle jag sjukskriva mig.
2.  Jag väljer att hålla en timme vid gymmet på torsdag för att jag tycker om att hålla gymtimmar och det känns bra att kunna ställa upp när en gymkollega är sjukskriven. Jag är ju inte sjuk(are än vanligt :p ). Om jag inte skulle klara av att jobba alls, skulle jag sjukskriva mig.
3. Jag väljer att fara till mina föräldrar över veckoslutet för att jag är glad över att kunna träffa mina föräldrar och det av praktiska skäl passar bättre att träffas då än en vecka senare när det är Mors dag. Jag är ju inte sjuk(are än vanligt :p ). Om jag inte klarar av att fara nånstans, ringer jag återbud och så får vi träffas en annan gång, t.ex. veckoslutet efter Mors dag i stället.

Hjälper det att tänka så här?

…jooo…

Men visst finns spår av min grundproblematik med att vilja så väl och att försöka mer än jag egentligen skulle orka också i mina val. Det är en ständig balansgång för mig att lära mig att leva med mina begränsningar. För det mesta kan jag ta situationen med ett ömsint lugn och en förtröstansfull attityd till mig själv, ibland blir jag fortfarande så frustrerad över min brist på styrka….

 

huvudvärk och idéer

I går skrev jag inget inlägg. Hela veckoslutet led jag av en infernalisk, migränartad huvudvärk, som minskade lusten att göra annat än ligga och våndas och försöka lindra smärtan på bästa sätt. Usch. Den höll i sig i två dygn. Idag mår jag mycket bättre, men har varit lite darrig på benen och “dagen efter”.

Medan jag vilade, vandrade tankarna sina egna vägar. Och plötsligt, igår under eftermiddagen, fick jag en preliminär idé för min Personal Trainer-verksamhet. Ni vet, den där som blir av om – eller ska jag skriva NÄR – jag gått en PT-utbildning 🙂

Det här är alltså en väldigt preliminär brainstorming-idé. (Och om någon stjäl den och inleder en sån här kurs, får jag väl konstatera att jag inte var så dålig på att brainstorma med min värkande skalle. Och, om det redan finns motsvarande så är det ju bra! Det visar också på att jag tänkt fiffigt.) Liknande kurser finns givetvis, men jag vet inte om nån har EXAKT det här konceptet.

Jag skulle kunna satsa på Livsglädje, träningsglädje och helhetshälsa. Med den inte alltför vanliga kompetenskombinationen leg. sjukskötare, leg. barnmorska, doktor i hälsovetenskaper och PT av något slag. Eftersom jag inte tänker mig att jobba med det här (eller för den delen med något annat heller) på heltid, skulle jag t.ex. kunna dela upp min verksamhet i kurser om 12 veckor. Förslagsvis skulle dessa 12 veckor omfatta en träff per vecka. Fyra gånger gruppträff, med diskussioner om att:

• finna sin motivation
• finna sina källor till livsglädje
• identifiera individuella hinder eller hot mot livsglädjen
• finna glädjen i att röra på sig
• identifiera individuella hinder eller hot mot träningsglädjen
• finna sina individuella hälsoresurser och hälsohinder

Deltagarna skulle få bestämma själva hur mycket de vill dela med sig av till de andra under gruppträffarna. Alla skulle ändå få föra någon form av anteckningar, som de skulle delge mig, för att jag skulle kunna stöda dem på bästa sätt.

Fyra gånger skulle vi pröva på olika motionsformer, alla gruppmedlemmar samtidigt. Antingen under ledning av mig om det är sånt som jag kan tillräckligt bra, eller så skulle vi tillsammans delta i en fotbollsträning, ett spinningpass, styrketräning på gym, simning eller vad det nu kunde vara som någon annan instruktör skulle hålla.

De kvarvarande fyra gångerna skulle vara individuella besök. De individuella besöken skulle utformas utgående från kundens behov. Om kunden vill att jag ska komma på en boxningsträning med hen, ok. Om kunden vill att vi ska gå ut på en promenad tillsammans, ok. Om kunden vill att vi i detalj går igenom matrecept eller matsedlar, ok. Osv.

Mellan träffarna skulle vi kunna ha kontakt per t.ex. e-post. Och om kunden skulle vilja ha fortsatt stöd efter de 12 veckorna skulle jag kunna ha olika paket med uppföljning antingen per e-post eller IRL.

Undrar om någon skulle nappa på? 🙂

sista fotona från resan

“Vårt” hotell har fått flera utmärkelser. Och jo, vi rekommenderar det! Annars hade vi knappast återvänt. Det är lugnt, läget är också lugnt eftersom det är ca 2 km till stranden och en bra bit till köpcentra och nattklubbar och sånt. Passar utmärkt för vuxna som mest vill “chilla”! Det lär finnas skjuts till och från stranden varje dag, men vi ville promenera och det gick bra.

 

Den sista dagen måste vi checka ut före kl. 12, fastän bussen till flyget skulle gå först kl. 17. Vi promenerade till strandområdet och åt lunch på en trevlig kanariskinspierad restaurang, som jag dessvärre har lyckats glömma namnet på… “Mixed grill” för två personer lät bra, tyckte vi, och beställde en sån samt en kanna sangria. Hoppsan, det var MYCKET MAT. Riktigt så hungriga var vi inte. Men gott, det var det. Här syns själva grilltallriken. Lammkotletter, kycklingfilé, chorizo, nötkött och fläskfilé. I bakgrunden syns också papas arrugadas, salta små potatisar, som är en kanarisk specialitet. Ungefär som nypotatis med mycket salt utanpå 🙂

En coleslaw-liknande sallad ingick också. Hoppsan, jag hann börja krafsa åt mig av den innan jag kom på att jag skulle fotografera 🙂

Tre sorters sås. Den oranga såsen längst bort är mojo-sås, en kall pepparsås som traditionellt serveras till kanariepotatisen. Sen är det en svampsås och en vad-det-nu-är-för brun sås, de båda såserna var varma och tänkta till köttet. Gott alltihop!

Vi gick tillbaka till hotellet, och satte oss på poolområdet en stund. Det fick vi, vi var inte bortkörda från området, bara ur rummet. Då kom jag på att jag skulle ta ett par foton till av sådant som jag uppskattar med hotellet. Här kan man se en skymt av gymmet. Jag hade alltså möjlighet att köra min styrketräning som vanligt en gång i veckan fastän vi var bortresta.

Alla dagar utom lördagar ordnas också flera gymnastikpass av olika slag, som ingår i priset. Jag deltog i två yogapass och ett vattengympapass. Det syns inte så mycket av salen på fotot eftersom glasdörrarna speglar en bit av poolområdet.

Slutligen tog jag en bild av ingången till spa-avdelningen. Här finns möjlighet till t.ex massage eller ansiktsbehandling. Det kostar extra. Jag skulle gärna ha gått på någon behandling, men kom mig helt enkelt inte för. Om vi far hit igen ska jag satsa på det!

 

Linns evighetslista

Linn Jung efterlyser en “en gång för alla”-lista, och jag ser med förtjusning att det är sånt som jag närapå aldrig eller aldrig har skrivit om, så nu ska jag ta tillfället i akt. Jag har också bloggat i tio år, snart, med undantag för ett par korta pauser.

10 bloggiska
evighetsfrågor

 

1. Så här tänker jag kring vacciner: Naturligtvis ska man låta vaccinera sina barn. Riskerna med själva sjukdomen är större än riskerna med vaccinet. Tänk bara på smittkopporna. Att låta bli att vaccinera är ohistoriskt och dumt.

2. Gällande skönhetsingrepp tycker jag så här: Det är vars och ens sak. Själv skulle jag ha opererat om min stora näsa om jag hade haft råd, så stora komplex har jag haft för den. Jag börjar så småningom försonas med den, och häromåret visade jag den för första gång i tydlig profil i bloggen. Det var en oerhörd befrielse.

Fulnäsan i repris. 

3. Min sanna åsikt om muminmuggar: De är trevliga. Jag har ett antal, men är ingen egentlig samlare.

4. Ska barn synas på sociala medier? Så här tänker jag: Naturligtvis, om det känns bra för dig. Jag vill gärna visa vad jag älskar mest här i världen ❤ och skäms inte för mina barn.

5. Är jag feminist eller inte? Så här tänker jag: Jo, jag är feminist om man med det avser att förespråka jämställdhet och föra fram kvinnors rättigheter och peka på missförhållanden i samhället. Däremot är jag inte radikalfeminist så att jag skulle mena att kvinnor är “bättre än män”. Och jag gillar att titta på stiliga karlar och kan köra med rätt sexistiska skämt ibland. Jag kan också köra rätt sexistiska låtar under mina gympapass, om jag tycker att de har bra rytm. Sånt tar jag med humor.

6. Mina tankar om kommersiella samarbeten i bloggar: Det må vara vars och ens sak. Själv har jag för få läsare för att få såna erbjudanden 😀

7. Kan pojkar ha rosa kläder? Min åsikt om genustänk i kläder: Givetvis kan de ha det. Min äldsta son fyller snart 29, och när han var ett år var rosa hans älsklingsfärg.

8. Dop eller namnfest – vad väljer jag? Dop.Visst, vi har religionsfrihet i Finland, men eftersom jag själv är kristen anser jag att det är mitt ansvar som mamma att föra in barnen i min tradition, och sen väljer de själva hur de gör och vad de tror på när de blir vuxna.

9. Bloggska – är det ett viktigt språk? Vet inte, och bryr mig inte heller… jag älskar att få skriva som jag vill utan att bli refuserad, därför bloggar jag.

10. Den berömda bloggfasaden – ska man visa allt i bloggen? Vadå fasad? Jag har alltid varit personlig på gränsen till privat i bloggen, och det är mitt val. Man “SKA” inget. Man väljer.

ett utfyllnadsinlägg till

Edit: det här skrev jag i går kväll, men wordpress krånglade så jag fick det inte publicerat.

Uff, vad jag är trött. Kom nyss hem från en mötesdag i Hfors, som inleddes med att jag steg upp 05:00 *gäsp*. Jag ska bara skriva några rader, äta lite och sen krypa i säng så att jag orkar hålla spinning i morgon kl. 06:45… Lyckligtvis är det mitt enda åtagande på hela dagen. Maken hämtar mig från Vasahemmet nångång på eftermiddagen efter att han slutat jobbet, så om jag vill kan jag sova flera timmar till efter spinningen.

I går hade vi spanskalektion, sista gången för terminen.

Det står 2015, men int tar vi he så hårt…

Efter dagens styrelsemöte och årsmöte i Böle (Hfors-Böle, inte Smedsby-Böle eller Närpes-Böle) hade jag ca en och en halv timme att “slå ihjäl” innan det var dags att tuffa hemåt med tåget. Jag började med att spankulera omkring i stationsbyggnaden. Den var rätt snabbt utforskad. Jag köpte lite torkad frukt, nötter och te i Punnitse & Säästä-butiken. Vad trevligt att det fanns en sån, jag trodde att hela kedjan upphört, fastän det tydligen bara var Vasa-butiken som slagit igen.

Lavendel i te låter lite konstigt. Det ska bli spännande att smaka, jag har inte haft den här sorten tidigare!

Så köpte jag tre pocketböcker. Jag läser helst böcker på originalspråket, om jag kan, men Unni Lindells böcker har jag faktiskt läst på svenska, inte på norska, tyvärr (av tillgänglighetsskäl).

Knausgård borde jag ju också i så fall läsa på norska, kom jag på. Jag har läst Min kamp 1-3, nu skulle jag behöva få tag på fyran så att jag får läsa den innan jag tar itu med femman. Saara Kesävuori är en ny bekantskap. Det är sällan jag läser romaner på finska, det ska bli intressant.

utfyllnadsinlägg

…i väntan på inspiration till mera resebloggande kopierar jag “dagens lista” av Tidstjuven.

Dagens humör: Utmärkt. Och det har hållit i sig hela dagen, trots snöslask, återvändande till Acadekvarnen och späckat program.

Dagens mående: magknip på morgonen (“oj nej, jag har väl inte blivit magsjuk efter resan”), men det gick lyckligtvis över. Mått lika bra som humöret efter att magknipet försvann.

Dagens borde: ha, jag ägnar mig inte åt borden *ähäkutti*

Dagens frisyr: förvånansvärt hyfsad efter promenad till jobbet (knappa 3 km i snöslask) med mössa på huvudet. Från 29 grader i förrgår till ca 0 grader i dag… suck.

Dagens smink: det vanliga. Underlagscreme, concealer, transparent puder, solpuder, ögonbrynspenna, mascara, läppenna, läppstift.

Dagens klädsel: blev dagens huvudbry. Jag hade liksom inte packat några jobbkläder, märkte jag. Det var inte läge för solklänning eller shorts (innehållet i kappsäcken). Det blev joggingkläder under promenaden till och från jobbet, och en tunika/klänning + strumpbyxor som ombyte i ryggsäcken. Inte för att kompetensen sitter i kläderna, jag kunde ha undervisat i löpartights och fleecetröja också om det hade knipit.

Dagens planer: sticka en stund, lägga mig tidigt. Jag ska stiga upp kl. 05 i morgon och fara till Hfors med pyjamaståget *ogillar detta*

Dagens materiella vill ha: int nå. Eller, tja, en elgitarr kunde vara kul att ha.

Dagens fundering: jag VILL fortsätta läsa spanska till hösten. Hoppas det låter sig göras.

Dagens beroende: choklad.

Dagens tråkigaste: snöslasket i morse.

Dagens längtan: jag vill tillbaks till Playa del Inglés, solen och värmen ❤

Dagens superlängtan: att få vara vid villan och inte behöva komma i land förrän båten fryser fast i november…

Dagens tidning: Vasabladet, fast jag har inte läst den i dag.

Dagens låt: en bra spansk verbövning “quiero estar contigo, vivir contigo, bailar contigo, tener contigo una noche loca…”

 

 

några ord till om resan

I går tänkte jag snabbt skriva ett blogginlägg via telefonen, när vi satt och väntade på flyget. Men wordpress och telefonen ville inte samarbeta, så det blev en ofrivilligt bloggfri dag.

Bussen från hotellet till flygfältet gick kl. 17, så vi hade en stor del av dagen på oss. Det blev en STOR lunch på en restaurang nära playan (bilder kommer i ett senare inlägg).

En lite suddig bild. Vi satt i skuggan (dessutom var det mulet) och kopplade av under eftermiddagen. Tyvärr lyckades jag ändå bränna mig i nacken när vi gick tillbaks till hotellet efter lunchen. Det var mulet och småregnade lite när vi gick dit, men solen hann titta fram innan vi var tillbaka, och det tyckte min nacke inte om…

En suddig par-selfie från kvällen då vi var på tapasrestaurang. Vi var lite “50 shades of pink” 😀

Bildbevis på att jag faktiskt smakade på sån där pulpo-bläckfisk (de två bitarna närmast kameran). Jag skulle inte ha beställt en hel portion, men när de hade bläckfisk i vinägrettsås på hotellets buffé, så ville jag prova. Det var inte illa, men rätt gummiaktigt. Och lite läskigt med de där sugkopparna på “fötterna”. Bara att tugga och svälja och se glad ut.