När jag låg vaken en stund i natt kom jag av någon outgrundlig anledning att tänka på uttrycket “köket är husets hjärta”. Det ligger säkert en hel del i den metaforen. Köket – och maten – håller husfolket vid liv och igång. Och så tänkte jag vidare på det här med att ha ett kök. Och hur oerhört jobbigt jag tycker det skulle vara att inte få ha ett eget kök. Att vara tvungen att dela kök med någon. Eller, ve och fasa, att höra till nån “fin familj” med tjänare i köket. Hu.
Visst går det att dela kök. “Allt gaar tå e haar ti gaa.”. Men för mig är det verkligen ett oönskvärt tillstånd. I ungdomen stod jag nog ut med att dela kök i två år, på internat och inhyst hos mammas moster och i studiebostad. Men jag visste ju att det var en temporär lösning. Ända sedan jag var 14 år längtade jag efter en egen bostad. Med ett eget kök. Så jag skulle ha synnerligen svårt att tänka mig att bo i ett kollektiv. Eller att samsas om samma kök med den äldre generationen, t.o.m. om det skulle vara mina kära föräldrar. Eller att ta emot flyktingar i mitt hem och dela kök med dem. Köket är mitt. Mitt revir. Jag vet, jag är egoistisk, men så känns det. Visserligen är jag tvungen att av förekommen anledning tolerera familjemedlemmar i mitt kök. Och jag kan tycka att det är riktigt roligt att laga mat eller baka tillsammans. Och jag försöker tappert ha överseende med att familjemedlemmar placerar saker i fel köksskåp eller i fel låda eller i fel fack i besticklådan… för visst är jag glad över att vi hjälps åt. Trots att det är mitt kök. *morrar sakta*
Intressant det här med kökets betydelse. Jag minns inte att vi skulle ha tillbringat någon större tid per dag i köket då jag var barn. I köket lagade man mat och åt, men vi satt inte annars och hängde i vårt kök. Gjorde inte läxor där (vad jag minns) och umgicks inte där. Vi satt och hängde och umgicks i vardagsrummet. Så var det inte i alla familjer. I vissa familjer satt man i köket när det var vardag, och använde “salen” bara vid högtidligare tillfällen, när man hade gäster eller så. Nån sån salstradition har jag alltså aldrig haft.
Men nu är jag mest i köket när jag är hemma. Om det egna rummet var fristaden när jag var barn och tonåring, är köket min “fristad” nu. Trots att jag inte får vara ifred här på samma sätt som i ett eget rum. Men köket är mitt, mitt, mitt…