köket

När jag låg vaken en stund i natt kom jag av någon outgrundlig anledning att tänka på uttrycket “köket är husets hjärta”. Det ligger säkert en hel del i den metaforen. Köket – och maten – håller husfolket vid liv och igång. Och så tänkte jag vidare på det här med att ha ett kök. Och hur oerhört jobbigt jag tycker det skulle vara att inte få ha ett eget kök. Att vara tvungen att dela kök med någon. Eller, ve och fasa, att höra till nån “fin familj” med tjänare i köket. Hu.

Visst går det att dela kök. “Allt gaar tå e haar ti gaa.”. Men för mig är det verkligen ett oönskvärt tillstånd. I ungdomen stod jag nog ut med att dela kök i två år, på internat och inhyst hos mammas moster och i studiebostad. Men jag visste ju att det var en temporär lösning. Ända sedan jag var 14 år längtade jag efter en egen bostad. Med ett eget kök. Så jag skulle ha synnerligen svårt att tänka mig att bo i ett kollektiv. Eller att samsas om samma kök med den äldre generationen, t.o.m. om det skulle vara mina kära föräldrar. Eller att ta emot flyktingar i mitt hem och dela kök med dem. Köket är mitt. Mitt revir. Jag vet, jag är egoistisk, men så känns det. Visserligen är jag tvungen att av förekommen anledning tolerera familjemedlemmar i mitt kök. Och jag kan tycka att det är riktigt roligt att laga mat eller baka tillsammans. Och jag försöker tappert ha överseende med att familjemedlemmar placerar saker i fel köksskåp eller i fel låda eller i fel fack i besticklådan… för visst är jag glad över att vi hjälps åt. Trots att det är mitt kök. *morrar sakta*

Intressant det här med kökets betydelse. Jag minns inte att vi skulle ha tillbringat någon större tid per dag i köket då jag var barn. I köket lagade man mat och åt, men vi satt inte annars och hängde i vårt kök. Gjorde inte läxor där (vad jag minns) och umgicks inte där. Vi satt och hängde och umgicks i vardagsrummet. Så var det inte i alla familjer. I vissa familjer satt man i köket när det var vardag, och använde “salen” bara vid högtidligare tillfällen, när man hade gäster eller så. Nån sån salstradition har jag alltså aldrig haft.

Men nu är jag mest i köket när jag är hemma. Om det egna rummet var fristaden när jag var barn och tonåring, är köket min “fristad” nu. Trots att jag inte får vara ifred här på samma sätt som i ett eget rum. Men köket är mitt, mitt, mitt…

sportlov

Barnen har sportlov, inte jag och inte maken heller. Ändå sprider sig en glad ledighetsstämning i huset då man vet att det är sportlov. Det blir liksom lugnare och friare också för oss som ska jobba.

Och tankarna går förstås tillbaka till sportlov under åren. Varken i min barndomsfamilj eller i min nuvarande kärnfamilj har vi haft några absoluta sportlovstraditioner. När jag var barn for vi ofta hit till Västerhankmo för att fira sportlov och umgås med mommo och moffa. Ett soligt ögonblicksminne från ett sportlov är när mamma och jag var ute och skidade och satt i solen på grankvistar och åt apelsiner. Det är liksom höjden av sportlovslycka för mig 🙂

En enda gång i mitt liv har jag varit till Lappland. Det var också under ett sportlov, då jag var 15 år och deltog i en resa som ordnades av församlingen. Det var en fin resa. Säkert tänkte jag att det skulle bli fler Lapplandsresor. Vem vet, livet är förhoppningsvis inte slut än. Men hittills har det inte varit aktuellt. Maken är inte ett dugg intresserad av någon skidresa. Men man skulle ju kunna besöka Lappland under någon annan årstid också. Kanske det blir av någon gång. Jag skulle gärna fara på nån ruskaresa nån gång. Undrar om det finns älgflugor i Lappland… älgflugorna har gjort så att jag tappat lusten att gå ut i skog och mark här hemma om höstarna.

Sen minns jag när jag var lärarstuderande och inte hade sportlov, då var min syster, som hade sportlov, hos mig under sportlovet. Hon var också med på nån föreläsning, och jag minns att föreläsaren frågade om hon också skulle bli lärare. – Nej, svarade hon, det räcker nog med tre lärare i familjen. Hm. Jag avbröt mina lärarstudier, och hon blev sedermera lärare. Och… tja, jag blev ju också lärare, fastän det tog tid, och jag blev inte lågstadielärare utan universitetslärare. Ohjälpligt blev vi fyra lärare i familjen, trots att syrran och jag spjärnade emot. En folkskollärare, en speciallärare, en yrkesskollärare och en universitetslärare. Så det kan gå. Kanske det är så att “renrasiga lärarbarn” väldigt lätt dras in i lärarrollen, trots att de har tänkt att de ska göra något annat. Det sociala arvet är en intressant sak. För mina mor- och farföräldrar var ju inte lärare. Jag har varit rätt avogt inställd till tanken om ett socialt arv, men kanske det ändå finns en poäng med att den sociala miljön påverkar människor och deras vägval i livet. På olika sätt. Både så att man upprepar föräldrarnas mönster och så att man bryter det på ett sätt som föräldrarna önskar (det brukar visst kallas “klassresa” ibland, fy då vad jag ogillar ett sånt uttryck) eller att man bryter det på ett sätt som man själv önskar. (Nå, det var en avvikning från ämnet.)

Särskilt många sportlov har jag nog inte haft som vuxen. Kanske vi hade sportlov när jag gick i “sjukis”? Förmodligen. Varför minns jag inte det? Jag minns mera av att jag har jobbat trots att barnen har haft sportlov. När jag jobbade inom den privata äldreomsorgen jobbade jag 8 dagar av 9 under sportlovet 🙂 Den där ena lediga dagen for jag med dottern till Seinäjoki på en mor-dotter-shoppingdag. Det ösregnade och fanns inte en gnutta snö någonstans. Så olika det kan vara, nu finns det snö så att man närapå skulle kunna skänka en del av den till bättre behövande.

Någon skidtur brukar det nog kunna bli under sportlovet, oavsett om jag har  sportlov eller inte. Trots att jag inte är så förtjust i att skida. Men i år blir det nog ingen skidtur, jag har haft lite problem med ont i lårmuskeln, och skidning är nog bland det olämpligaste jag kan ta mig för, om jag tänker på var det brukar kännas då jag skidar. Annars kunde det ha varit roligt att skida till villan än en gång i vinter.

Vinter och vinter, förresten, ni vet väl att våren börjar den första mars, alltså på tisdag? 😉

papper

Jag har ju tidigare nämnt att jag hellre är radioaktiv än tv-passiv. Och att jag ibland lyssnar på den finska kanalen Voice i bilen. Jag gillar det mesta där, utom “musiikki- ja viihdeuutiset”, musik- och underhållningsnyheterna. Det har väl att göra med det synnerligen ringa intresse jag har för kändisars göranden och låtanden.

Och det är klart att jag gillar dösnack som handlar om liknande funderingar som jag själv har. Just det här att börja fundera på vad saker och ting egentligen betyder och ironisera kring det. Så jag höll på att kikna av skratt häromkvällen då en manlig radiopratare på ett mycket livfullt sätt berättade om hur hans ögon hade fallit på en viss toalettpappersförpackning och hur han börjat fundera kring att det stod att pappret var “markkinoiden luotettavin”, det mest pålitliga märket. För det antyder ju att det finns opålitligt toalettpapper också. Och vari består den opålitligheten? Ett förslag var att toalettpappersrullen tar till flykten precis när man ska ta papper och börja torka sig.

Fast visst kom det en plausibel förklaring också bland alla knäppa förslag. Att man bara behöver ett ark av det pålitligaste pappret medan man måste ha en hel härva av de opålitliga. Men om “pålitligt” är rätt adjektiv kan man ju fortfarande diskutera. För övrigt tror jag inte på att det skulle finnas så “pålitliga” toalettpapperssorter att jag skulle klara mig med ett ark. Absolut inte. Jag tar alltid en hel härva. Korrigerar: flera hela härvor. Och det… behövs.

hett

…om öronen… eller nån annanstans. När jag stod i kassakön i matbutiken idag, föll mina blickar på kvälls- och skvallertidningar som jag aldrig köper. Nåja, det var kanske för mycket sagt. Jag har väl köpt på sin höjd 5 kvällstidningar i mitt liv, och dessutom burit hem något exemplar som jag fått gratis på flyget. Men direkta skvallertidningar i veckotidningsformat har jag aldrig köpt. Bara läst något nummer då och då hos tandläkaren eller frissan.

Det är intressant, det här med rubriker som man antar ska locka läsare. Skrikiga stora rubriker som ofta andas skandal, kärlek, sex, kändisars nya partners och skilsmässor och sånt. Jag är ju väldigt obevandrad i kändisvärlden, kanske i synnerhet i den finska sådana, så jag vet långtifrån alltid vem det handlar om. För en tid sen var det tydligen nån finsk kändis som heter Martina som skulle skiljas från sin man som också tydligen är kändis, eller var det så att han ville skiljas för att hon haft en annan. Whatever. Undrar om det borde höra till allmänbildningen att veta vem de är?

I dag fastnade mina ögon bl.a. på en sån där sexrubrik. Jodå, jag förnekar inte att de kan dra blickarna till sig. Det var någon kändis som jag inte heller vet vem det är som var på “het sexsemester” med sin man/fästman/pojkvän/partner. Den rubriken fick mig förstås att fundera. Antar att ordet semester här användes om en resa. För man såg den här kändisen i bikini på en strand. Så långt ok. Men, tänkte jag vidare, vad är en “sexsemester”? Är det en semester då man har sex? Tittar på sexiga saker? Har extra mycket sex? osv. Tydligen är det i alla fall med sin egen partner man tillbringar tiden, eftersom det stod något i nån underrubrik om att det fanns förhoppningar om tillökning i familjen. Jaha. Så man tar sin partner med sig, far på en södernresa och vips har man en sexsemester?

Fast den var ju het också. Undrar vad det innebär? Är det ett varmt ställe de har rest till? Man skulle förstås kunna tänka sig att det handlar om en semesterresa där man ägnar sig passionerat åt varann. Men, om en sexsemester inte är het, vad är den då? En kylig sexsemester? Låter genast mindre mysigt. En sval? En likgiltig? En…

Ja, inte förstår jag mig. Kanske jag ändå borde ha köpt skvallertidningen för att få allmänbilda mig lite 😀

Ibland

Ibland skulle jag bara inte orka
med att andra inte vill
med att folk skrattar och springer
med att någon tuggar
med att vara täppt i näsan
med att andra inte kan
med att folk visslar och sjunger
med att någon sväljer
med att vara röd om kinderna
med att andra inte orkar med mig

Ibland skulle jag bara inte orka
med att andra gillar karameller
med att folk inte tycker om gurka och tomat
med att någon sörjer
med att vara stark och frisk
med att andra gillar idrott
med att folk inte lyssnar eller respekterar
med att någon är förälskad
med att vara sur och grinig
med att andra uppskattar mig

Men oftast orkar jag
och vill om det behövs att nån vill
och skrattar och springer
och äter mer än gärna
och snyter mig om så fordras
och hjälper den som inte kan
och visslar och sjunger
och dricker mycket vatten
och håller huvudet högt trots allt
och struntar i att folk inte orkar med mig

Och oftast orkar jag
låta andra äta karameller
glatt tugga vidare på gurka och tomat
trösta den som sörjer
jobba vidare på att vara stark och frisk
ignorera när folk talar om sport
stå upp för det jag tror på
glädjas med den som funnit någon
tjura för jag vet ju att det går över
le tillbaks mot den som uppskattar mig.

Men ibland, så… 🙂

djur och dofter

Mina föräldrars hund blir som tokig om man har smort in händerna med handkräm. Då vill han bara slicka och slicka händerna. Och våra katter, speciellt Fluffis, är också synnerligen intresserad av olika dofter på människor. Om man luktar armsvett kommer han och knuffas och bråkar och vill komma åt armhålorna. Men så kan han också göra ibland om man doftar av deodorant eller duschtvål. Och när dottern är hemma och har tvättat sitt långa hår, kommer han och slickar och biter henne i håret så att det kan kännas riktigt besvärande.

Vi har funderat på vad djuren tänker då de gör så där. Tycker de att det doftar gott: “mmm…. vilken doft, jag måste få smaka på dig då du doftar så underbart….” eller tycker de tvärtom att det luktar illa: “uuurk, så du stinker, kom så ska jag tvätta dig…”?

Men förra helgen måste jag nog skratta åt Fluffis, då jag hade smort fötterna efter bastubadet med en olivsmörja som jag fick av dottern i julklapp. Fluffis satte sig bredvid mig i soffan, och nosade på min fot. Utan att lägga nosen intill. Han såg mycket fundersam ut. Och så hängde han en stund med huvudet och såg ut att fundera ännu mer. Och nosade igen, lika misstänksamt, lite på avstånd. Och så hängde han med huvudet och funderade. Det här upprepades flera gånger. Sen la han sig en bit ifrån mina fötter. Utan att alls få lust att smaka eller tvätta mig. Antar att han tyckte att den där doften var mer än han klarade av. Så ikväll då jag återigen hade smort mina fötter med olivsmörjan kunde jag inte låta bli att sticka en fot under nosen på honom. Han vädrade i luften en stund, och vände sig sedan demonstrativt bort… 😀

bröd

I går firades någon sorts brödets dag i Rewell center i Vasa. Tyvärr hann jag inte dit, det kunde ha varit intressant.

Det var traktens bagerier som ville poängtera hur nyttigt det finska brödet är, och att folk inte borde lämna bort mörkt bröd. Bagerierna har givetvis också ekonomiska intressen av att folk äter bröd.

Jag älskar bröd. (Och jaja, jag har hört den där gamla vitsen: “- Jag älskar köttbullar. – Jaså, hur bär du dig åt då?) Jag minns när jag var i högstadieåldern, då en klasskamrat konstaterade “Tu iter alltjemt kålkkåt bröö.” (Du äter alltid jättemycket bröd.) Vartefter jag har blivit äldre, har det dock blivit mindre av den varan. Inte för att jag skulle ha börjat tycka mindre om bröd, men det är faktiskt ganska energirikt, alldeles bortsett från om man vill minska på kolhydrater eller inte.

Jag läste någonstans om det här med ljust bröd också, att det är lättare att frossa i det och äta för mycket än om man håller sig till mörkt bröd. Kanske. Men jag skulle nog kunna äta massvis med mörkt bröd också, om jag tillät mig.

För det mesta äter jag mörkt bröd typ Reissumies eller Ruispalat, och så knäckebröd. Men jag gillar också bröd med många goda knastriga frön i. När jag jobbade hemma som jordbrukare bakade jag ofta bröd själv. Numera blir det tyvärr alltför sällan jag ger mig tid till det.

Här följer ett recept på en av mina varianter på österbottniskt rågbröd (som väl egentligen borde kallas rågblandbröd):

Rågbröd 8 st

5 dl vatten

1 bit jäst

1 msk salt

2 msk sirap (inte nödvändigt, men färgen blir vackrare, brödet jäser bättre, och jäsningsprocessen “äter upp” sockret så brödet blir inte sött)

ca 10-12 dl vetemjöl

ca 6 dl rågmjöl

ca 6 dl havregryn

Lös upp jästen i fingervarmt vatten, tillsätt salt, sirap och mjöl efter hand. Degen ska bli “smidig”, men den är kladdig, man ska inte vänta sig att den släpper händerna som bulldeg gör. Dela degen i 8 delar och forma bullar som plattas till eller kavlas ut. Ta ev.  ut ett litet hål i mitten av brödkakorna. Låt jäsa på plåt, nagga och grädda i ca 250°. Minns inte hur länge, kolla så de inte bränns. De blir gråaktiga, men ska vara lite läckert bruna åtminstone i kanterna.