Jag hörde en gång att merparten av det som vi kallar damm inomhus består av död hud. Det lät otroligt och lite läskigt, tyckte jag. I dag kollade jag faktiskt vad wikipedia säger om damm, och det står att “Damm är ett övergripande namn för mycket små solida partiklar. Damm kan ha många olika ursprung och bestå av många olika material. Det kan till exempel bestå av pollen, hudpartiklar, textilfibrer, mineral eller föroreningar.” Puh, inte bara hud alltså. Hos oss är dammet dessutom till stor del uppblandat med katthår, i synnerhet den här årstiden då katterna börjar avveckla vinterpälsen.
Men jag har faktiskt noterat att jag själv är rätt dammig. När jag tar av mig strumpbyxor och långbyxor yr det massor av damm. Undrar om det alltid har varit så, eller om jag har blivit dammigare med åren? Det kan säkert delvis bero på att jag har rätt torr hud och slarvar med att smörja in mig. Kanske. Eller så är det en naturlig omsättning av hudceller?
När jag jobbade inom äldrevården var det många av våra klienter som inte riktigt gillade att de skulle duscha så ofta. ( Och då snackar vi ändå inte varje dag.) En dam sa emellertid skämtsamt att “inte är man ju smutsig, men kanske lite dammig”. Det skrattade vi åt, hon och jag. Så jag försökte köra med den frasen också när nån av de andra klagade över “dusch igen, suck”, att det var en av de andra som sa att man kanske är lite dammig. Och ibland gick det hem, men inte alltid. Det var en som inte riktigt ville tillstå att hon skulle vara dammig heller om hon var på det humöret. Det där med hur ofta man behöver/vill/ska duscha är synnerligen individuellt, och det är inga enkla saker heller. För man vill ju att också t.ex. äldre personer ska vara rena och fräscha, inte lukta svett eller andra kroppsvätskor, det är en del av att respektera deras mänskliga värdighet, att värna om människan. Samtidigt som det kan kännas kränkande för värdigheten att nån kommer och bestämmer att man ska duscha vare sig man tycker att det behövs eller inte. Det gäller att gå varligt fram.
Inte är det så lätt ens när det gäller ens egna barn, att finkänsligt säga till att de borde duscha lite oftare… Men, när det gäller barnen, så om inte det finkänsliga hjälper kan man mera okänsligt säga “du stinker, gå och duscha” åt sina egna barn, än man kan det när det gäller främmande, vuxna människor. Åtminstone om “man” är jag.
Nå, det är lördag, dag för hushållssysslor för mig. Jag tittar på dammet i hörnen och undrar hur stor % som är hud… *ryser lite*
Apropå damm, det står i wikipedia också att damm kan bilda tussar som i dagligt tal kallas för dammråttor. Jag kanske har skrivit om det tidigare, men jag minns en gång i tonåren då en finskspråkig person frågade vad “villakoira” är på svenska och jag svarade “pudel” och möttes av ett flatskratt från mina vänner som var närvarande, för det var inte en sån villakoira som avsågs (översättningen var nog korrekt i sig om man snackar hundras). Utan hon menade dammråttor. Som min kompis översatte till “ullhund”. Jag hade aldrig nånsin hört någon kalla dammtussar ullhundar före det tillfället. Det måste ju vara en sån där finlandism som är direkt översatt från finskan… Jag antar att jag blev så ställd att jag inte kom mig för att komma med dammtuss eller dammråtta som alternativ översättning 🙂
Vonnes välsignelser och vedermödor 