vår

“Det är vår i luften, var har ni er?”

Ja, när är det vår egentligen? Jag har kanske skrivit tidigare också om att jag alltid har tänkt att våren börjar den första mars, oavsett väder, strukturerad som jag är 🙂 Andra människor tycks kunna anse att årstider kan växla lite hursomhelst, eftersom man talar om att det “blev vinter igen” bara för att det har kommit lite snö.

Nå, i går morse när jag for till gymmet var det -14 grader ute. Onekligen lite kylig vår… men det blev ju varmare framåt eftermiddagen. Och jag får väl medge att det inte ser så där överhövan vårlikt ut, när jag tittar ut genom fönstret och ser all snö. Det ser ut som att vi kommer att ha snö till midsommar ungefär.

Huvudsaken är att det är ljusare, och det är det ju. Snön kommer nog att smälta, det har den ju alltid gjort. Undrar om vårkänslor är mera fråga om en inställning än om fakta?

skämt och allvar

Det man inte kan skämta om, är inte värt att tas på allvar, tror jag någon har sagt någon gång. Och visst ligger det mycket i det. Samtidigt som man faktiskt kan uppleva att det finns saker som man inte får skämta om. Och så beror det väldig mycket på vilken sinnesstämning man är i, om man upplever att det som är avsett att vara ett skämt är roligt eller inte. Under de senaste dagarna har jag haft svårt med skämt som handlar om döden, av förekommen anledning. Visst får man skämta om döden, den är en del av livet, men samtidigt berör skämten en illa om man tänker mycket på någon som har dött och saknar henne eller honom.

Jag försökte fundera på vad det skulle kunna finnas som man inte “får” skämta om. Själv har jag mycket svårt för skämt som handlar om (tvivel på) jungfrufödseln. (Saken är aktuell inte minst nu då det är Jungfru Marie Bebådelsedag.) De känns hädiska och synnerligen opassande för mig. Men om man ser till det citat jag inledde med, borde det ju gå att skämta om den saken också… fastän jag inte kan tänka mig att göra det.

Finns det något du tycker att man absolut inte får skämta om?

saknad

Vad är en vänskap? Kan den förklaras,
Blicken som säger: Vänner är vi
Sällan vi talar om vad vi känner,
vi bara vet det, vet det
Vänner vi skall förbli.

Kanske med åren ses vi rätt sällan
möts inte ofta, skiljas igen
Men när vi träffas, du är densamma
Vi vet det båda,
Vår vänskap varar än.

Fröjd det mig ger att du finns i världen
att vi kan mötas och skiljas så
helt utan fraser, självklart och enkelt
Tänk att en sådan gåva
man kan av livet få.

Den här sångtexten citerade jag för några år sen och tillägnade den bloggvännen Anja, som jag varit ytligt bekant med IRL för ännu fler år sen och (åter)fann via bloggen.fi. Nu är Anja inte längre bland oss, och saknaden är stor. Vila i frid, Anja-vännen!

myran

Vi använder inte många mattor sen vi la in laminatgolv i vissa delar av huset. Det blir så halt. Nu har vi också vant oss vid att det är bekvämt att dammsuga då man inte har mattor att bära ut eller ta hänsyn till, så jag tror inte att vi återgår till mattor i första taget heller. Men i den ända av huset där svärfar bodde, där är det inte laminat, utan en nött golvmatta av plast, så där har vi några lösa mattor.

Häromdagen höll frassen Markoolio på och bökade under den där mattan. Bara svansen stack ut, och han höll på hur länge som helst. Vi undrade över om han var på ovanligt barnsligt humör – de busar nog ibland fastän de är 5 år nu, om vi räknat rätt. Maken sa att Markoolio kanske har något byte där under mattan. Något väldigt litet byte, som en skalbagge eller så. Jag kunde ju inte hålla mig, så jag gick och lyfte på mattan, frassen kom fram, men något byte såg jag inte. Så jag slätade ut mattan och trodde saken var utagerad. Men nehej, frassen skulle nog dit tillbaks.

Nå, nu på morgonen, då frassen låg i allsköns ro i en säckstol, kom faktiskt en liten svart myra promenerande förbi honom på golvet. Han blev som tokig och började jaga den där myran. Efter en stund hade myran försvunnit, och frassen låg och glodde in under soffan  – soffan är så låg att inte ens en kattunge skulle lyckas klämma in sig under den. Och så tittade han på mig med en blick som sa “jag är inte tokig, det VAR faktiskt en myra här”. Och jodå, jag såg ju den själv, så den här gången tror jag honom. Kanske det var en myra under faffas matta också.

Undrar om en liten, svart myra kan räknas som ett vårtecken? Även om det var inomhus? 🙂

glasögon igen

I lördags var maken och jag på revy. Då hade jag för en gångs skull kontaktlinser på mig. Det var ett tag sen sist. Och vilken intressant upplevelse det var. (Ja, revyn var också en intressant upplevelse 😉 ) Jag kunde nämligen inte läsa sångtexterna i häftet som delades ut. Men jag såg bra till scenen, och det var ju huvudsaken. Vi satt på rad 13, så jag visste att jag behövde extra ögon för att se bra. Men att förmågan att läsa hade förändrats så där radikalt sen jag använde kontaktlinser senast, tja…

Nå, det är tur att jag har endagslinser och bara två eller tre par kvar, det är bäst att spara dem till festliga tillfällen då man har sällskap som kan läsa åt en… 😀

damm

Jag hörde en gång att merparten av det som vi kallar damm inomhus består av död hud. Det lät otroligt och lite läskigt, tyckte jag. I dag kollade jag faktiskt vad wikipedia säger om damm, och det står att “Damm är ett övergripande namn för mycket små solida partiklar. Damm kan ha många olika ursprung och bestå av många olika material. Det kan till exempel bestå av pollen, hudpartiklar, textilfibrer, mineral eller föroreningar.” Puh, inte bara hud alltså. Hos oss är dammet dessutom till stor del uppblandat med katthår, i synnerhet den här årstiden då katterna börjar avveckla vinterpälsen.

Men jag har faktiskt noterat att jag själv är rätt dammig. När jag tar av mig strumpbyxor och långbyxor yr det massor av damm. Undrar om det alltid har varit så, eller om jag har blivit dammigare med åren? Det kan säkert delvis bero på att jag har rätt torr hud och slarvar med att smörja in mig. Kanske. Eller så är det en naturlig omsättning av hudceller?

När jag jobbade inom äldrevården var det många av våra klienter som inte riktigt gillade att de skulle duscha så ofta. ( Och då snackar vi ändå inte varje dag.) En dam sa emellertid skämtsamt att “inte är man ju smutsig, men kanske lite dammig”. Det skrattade vi åt, hon och jag. Så jag försökte köra med den frasen också när nån av de andra klagade över “dusch igen, suck”, att det var en av de andra som sa att man kanske är lite dammig. Och ibland gick det hem, men inte alltid. Det var en som inte riktigt ville tillstå att hon skulle vara dammig heller om hon var på det humöret. Det där med hur ofta man behöver/vill/ska duscha är synnerligen individuellt, och det är inga enkla saker heller. För man vill ju att också t.ex. äldre personer ska vara rena och fräscha, inte lukta svett eller andra kroppsvätskor, det är en del av att respektera deras mänskliga värdighet, att värna om människan. Samtidigt som det kan kännas kränkande för värdigheten att nån kommer och bestämmer att man ska duscha vare sig man tycker att det behövs eller inte. Det gäller att gå varligt fram.

Inte är det så lätt ens när det gäller ens egna barn, att finkänsligt säga till att de borde duscha lite oftare… Men, när det gäller barnen, så om inte det finkänsliga hjälper kan man mera okänsligt säga “du stinker, gå och duscha” åt sina egna barn, än man kan det när det gäller främmande, vuxna människor. Åtminstone om “man” är jag.

Nå, det är lördag, dag för hushållssysslor för mig. Jag tittar på dammet i hörnen och undrar hur stor % som är hud… *ryser lite*

Apropå damm, det står i wikipedia också att damm kan bilda tussar som i dagligt tal kallas för dammråttor. Jag kanske har skrivit om det tidigare, men jag minns en gång i tonåren då en finskspråkig person frågade vad “villakoira” är på svenska och jag svarade “pudel” och möttes av ett flatskratt från mina vänner som var närvarande, för det var inte en sån villakoira som avsågs (översättningen var nog korrekt i sig om man snackar hundras). Utan hon menade dammråttor. Som min kompis översatte till “ullhund”. Jag hade aldrig nånsin hört någon kalla dammtussar ullhundar före det tillfället. Det måste ju vara en sån där finlandism som är direkt översatt från finskan… Jag antar att jag blev så ställd att jag inte kom mig för att komma med dammtuss eller dammråtta som alternativ översättning 🙂

ytterplagg

Det är intressant, det här med var folk hänger/tycker att man ska hänga av sig ytterkläderna när man kommer hem till nån. Om man överhuvudtaget tar av sig ytterkläderna. Här på landet har det nämligen varit vanligt att om man bara sticker sig in till nån utan att vara bjuden så tar man nödvändigtvis inte av sig jackan alls. Nå, numera är det ju inte heller så vanligt att man gör så. Och när man är bjuden, då brukar man ha tagit på sig en ren tröja så att man täcks ta av sig jackan.

Vi har ett litet vindfång innanför dörren, där jag föreställer mig att folk ska hänga av sig. Så när vi ska få gäster, brukar jag kolla att det finns tillräckligt många lediga krokar eller galgar där så att folk ska kunna hänga upp jackan eller kappan. Men många går förbi det rum jag berett och försöker i stället hänga sina kläder på tamburmajoren längre in i hallen. Och den är ju överbelamrad med familjens träningskläder, där har jag inte tänkt att nån främmande ska hänga nåt 🙂 Ändå trycker de dit sina jackor i stället för att hänga jackorna på de lediga hängarna…

På vissa ställen har man en garderob där man hänger in ytterplaggen. Också gästernas. Det kan ju se snyggt ut, men jag har svårt att smälta den idén. Jag tycker ju inte att man ska gå i folks garderober, alltså känner jag mig obekväm då jag måste hänga in jackan i nåns skåp.

Hur känns de här ytterplaggssakerna för dig?