jullovsstickning

 

 

Det här garnet fick jag i julklapp av en av sönerna. Det kanske inte syns så bra på bilden, men det är lite rosa glitter i det. Trevligt!

Och så skönt att det kommer att gå att fortsätta sticka trots att (halv)ledigheten tar slut. I morgon är det en nästan vanlig vardag för mig. “Nästan” eftersom en av vårterminens kurser, Må Bättre 2019, som jag ska hålla för Folkhälsan i Vasa, börjar först den 21.1, så jag får en mjukstart på terminen.

 

Stickningen som jag påbörjade i dag. Det ska bli ett par syltasockor. Få se om garnet räcker till.

läsutmaningen 3/50

Årets tredje (ljud)bok är utläst, färdiglyssnad, avlyssnad, välj själv. “Levande död” av Mikael Ressem. Jag råkade ramla in på Ressem genom att jag lyssnade på hans julkalender “Brustna hjärtans död”, där jag fick bekanta mig med personerna som jag nu får följa från berättelsernas början, då jag satte igång med att beta av romanserien. För den som är vårdutbildad och har jobbat på sjukhus är det extra intressant att läsa böcker med en ambulanssjuksköterska, Erik Sandström, som huvudperson. (Trots att det skär i finlandssvenska öron att en sjukskötare kallas sjuksköterska, inte minst när det gäller en manlig sådan.) En pikant detalj är att Fredde Granberg har läst in böckerna. För den som älskar Ronny och Ragge, och storligen har låtit sig roas av Hem till Midgård känns det lite märkligt att Ragge/Lillsnorre är en seriös uppläsare, men man vänjer sig. Han gör det bra!

Skärmavbild 2019-01-05 kl. 23.31.23.png

Yvonne Språkpolis har förstås synpunkter även på Ressems texter, men jag gillar böckerna så pass mycket att jag kan stå ut med a) att personerna säger “vart” när de menar “var” (i sammanhanget känns det närmast dialektalt), b) att det ofta står “hans” när det borde stå “sin” och att c) (värst) det står “denne” och andra maskulina former av epitet som gäller kvinnor.

När jag googlade Mikael Ressem kunde jag konstatera att han själv är ambulanssjuksköterska. Det var inte överraskande, han visar på en omfattande kunskap om sjukhusvärlden. Jag var ändå tvungen att kolla upp att det faktiskt finns något som heter “internmedicin” i Sverige (i Finland talar vi om inre medicin, och jag trodde att det heter invärtes medicin i Sverige, vilket också tycks användas) och att det faktiskt är så att neonatalavdelningar kan kallas nyföddhetsavdelningar. Märkligt ord i mina öron. Ni ser, jag stör mig på det ena och det andra…

Hursomhelst, jag ser fram emot att följa Erik Sandström m.fl. på vidare äventyr i kriminalgenren! Nästa bok heter “När det tysta tar över”. Få se om jag hinner börja på den innan vi är inne på ett nytt dygn.

Ja, förresten – var platsar den här bland de 50? Det är svårare att placera in den här boken i något fack om jag jämför med de två förra jag läste. Möjligen 36, Erik Sandström är en rätt ensam person. Då bestämmer jag det. Nummer 36.

Läsutmaningen 1-2/50

Det är faktiskt första gången som jag stött på Helmets läsutmaning, trots att fenomenet tydligen kom till redan 2015. Eftersom jag är en bokslukare av rang (sen är det säkert inte så viktigt att notera att jag glömmer en massa som jag läst) passar en sån utmaning utmärkt för mig. Inte för att jag skulle ha några problem med att komma upp i 50 böcker per år, det blir nog åtskilligt flera, utan för att det är roligt att tänka efter och kanske variera sig lite mera.

Så här ser utmaningen ut:

Helmets Läsutmaning 2019

1. På bokens pärm finns människoansikten
2. I boken letar man efter en försvunnen mänska eller ett försvunnet föremål
3. En bok i en genre du i allmänhet inte läser
4. Den enda bok författaren skrivit
5. Boken har varit kandidat till ett inhemskt litteraturpris
6. En kärleksroman
7. Boken berättar om en plats där du har varit
8. En bok det enligt dig hör till allmänbildningen att läsa
9. En bok som någon som inte fyllt 18 år rekommenderat
10. En bok av en rasifierad författare
11. Boken behandlar kvinnans ställning i samhället
12. Boken har med Storbritannien att göra
13. En inhemsk barn- eller ungdomsbok
14. Författarens släktnamn börjar på samma bokstav som ditt
15. I boken behandlas någonting som är tabu
16. I boken rör vi oss på gränsen mellan verkligt och overkligt
17. I boken förekommer tvillingar
18. En bok skriven av en europeisk författare
19. Du gillar inte bokens titel
20. Boken berättar om en kultur som du inte känner från tidigare
21. En bok skriven av en kändis
22. En bok som behandlar klimatförändringen
23. I bokens titel finns något land
24. En bok du tagit ur hyllan utan att titta
25. En bok av en författare du inte tidigare läst något av
26. En bok du ser att en person du inte känner läser
27. En bok som tar sitt stoff ur den nordiska mytologin
28. På bokens pärm finns en måne
29. Någon drömmer i boken
30. På bokens pärm finns ett stadslandskap
31. I boken rör sig någon med metro
32. I bokens titel finns ett yrke
33. Du har sett en film som baserar sig på boken
34. I boken finns texter av många skribenter
35. I boken finns ett företag eller en företagare
36. I boken är någon ensam
37. En publikation ett litet förlag gett ut
38. En bok som är förbjuden någonstans i världen
39. En bok som berättar om förhållandet mellan mänska och djur
40. Boken behandlar psykiska problem
41. Boken utspelar sig i en tid då du velat leva
42. Författarens namn fascinerar dig
43. Boken följer ett barns uppväxt
44. Boken berättar om Berlin
45. I bokens titel finns ett nekningsord
46. I boken finns en transperson eller en icke-binär person
47. Boken har mindre än 100 sidor
48. Boken berättar om en person med syn- eller hörselskada
49. En bok som kommit ut år 2019
50. En bok som bibliotekets personal rekommenderat

Nu får jag fundera på var de böcker jag avverkat hittills i år (i ljudboksformat) skulle kunna platsa. Den första är boken “Snödrev” av Helene Tursten.  Snödrev är den tredje boken i serien om kriminalinspektör Embla Nyström. Jag har läst de första två böckerna under 2018. Böckerna är intressanta och underhållande, som de flesta kriminalromaner. Möjligen en smula ungdomsboksaktiga i sin framtoning, men inte så mycket att det stör en så här pass gammal och garvad läsare. Snödrev skulle kunna platsa som nummer två, det är inte bara en försvunnen människa man letar efter, eller som nummer sex, en kärleksroman(även om det inte uttryckligen är en sådan), eller som nummer 18, skriven av en europeisk (svensk) författare, eller som nummer 29, någon drömmer i boken. 2-6-18-29. Jag får använda uteslutningsmetoden för att se var den platsar!

9789176795804_200x_snodrev.jpeg

Den andra boken är “Förföraren”, den tjugonde boken av 40 i serien om Hannah – en släktsaga av Laila Brenden. Tyvärr får jag lov att vänta ända till sjunde februari innan följande del i serien kommer ut. Jag skulle så gärna ha slukat alla 40 på raken. Serien om Hannah följer en släkt i Norge och Danmark under 1800-talet – och kanske senare, det lär visa sig. Jag tycker om att läsa böcker som utspelar sig i historiska miljöer, och berättelserna är såpass fängslande att jag lyckas ha överseende med de ibland konstiga (dåliga eller ålderdomliga?) översättningarna från norskan. Om de är ålderdomliga känns de tyvärr inte heller helt konsekventa, eller så är det originaltexten som inte förmått hålla samma språkstil genom hela berättelsen. Vissa meningar som bokpersonerna säger stiger helt klart ur stilgenren. Men, böckerna är både romantiska och spännande, och jag kan gärna rekommendera dem. Alla läsare är ju inte heller lika språkkritiska som jag…

Var platsar den boken då? Den är nummer sex, en kärleksroman (men mycket mer än så), nummer 11, den behandlar kvinnans ställning i samhället, nummer 16, i boken finns gränser mellan verkligt och overkligt, nummer 17, i boken förekommer tvillingar, och nummer 18, boken är skriven av en europeisk (norsk) författare. 6-11-16-17-18.

Blev du nyfiken på gränsen mellan verkligt och overkligt? I det här fallet är det inte märkligare än så att två personer, far och son, har förmågor utöver det vanliga – att se varsel och att ha en stark intuition som gör att de kan se syner om vad som har hänt eller vem som är skyldig till det ena och det andra, samt att sonen även kan stämma blod och i vissa fall bota sjuka eller sätta sjukdom eller lyte på någon.

Jag fortsätter lyssna och läsa och ska försöka komma ihåg att rapportera och rekommendera vidare!

Mitt 2018

Så många oskrivna texter. Så många tankar. Så många idéer som väntar på att förverkligas. Välkommen, 2019! Året då åtminstone en del av texterna ska skrivas, flera tankar ska tänkas och några idéer ska förverkligas.

För att summera mitt obloggade 2018 väljer jag att följa listan som jag hittade hos Celma med ursprung hos Linn. Mitt hittills obloggade 2019 är ett oskrivet blad. Eller två oskrivna blad? Ska jag fortsätta med en personlig blogg och en företagsblogg (som jag knappt börjat på), eller ska jag slå ihop dem till en? Vill mina potentiella kunder läsa en massa personligt trams? För jag vill ju fortsätta skriva personligt trams. Det är liksom tanken med mitt ursprungliga bloggande – Att Få Skriva. Och att nån eventuellt läser. Företagsbloggande – då borde det ju vara Fakta och Inspiration som gäller. Är jag tillräckligt motiverad till det? Hm.

Årets bästa dag

Fanns det dåliga dagar? Bättre och sämre, förstås… men bäst? En av de bästa måste ha varit dagen då yogalärarutbildningen avslutades. Hela utbildningen var en fantastisk resa, och trots att det på sätt och vis kändes som att vi bara skrapade på ytan av all kunskap som finns inom området så omfattade den oerhört mycket.

44052868_10155641288791366_6287343607468785664_n.jpg

Utbildningen avslutades med en veckoslutsretreat vid Tuomiston kartano, ett helt fantastiskt ställe – där skulle jag ha kunnat stanna i flera veckor och bara njuta. Jag gick min utbildning på finska vid HIMA Happiness i Helsingfors. Det är också ett ställe som jag varmt kan rekommendera. Trots att det är oerhört skönt att slippa åka till Helsingfors en gång per månad för närstudier, saknar jag lärarna, studiekamraterna och den rogivande miljön.

Årets händelse

Jag kan ju knappast välja yogalärarutbildningen till ytterligare ett tema, så det får bli evenemanget Teatro goes Zumba den 28.12.2018, då min zumbakollega Satu Korpi firade sin 40-årsdag bl.a. med att ordna detta förtjusande evenemang. 60 deltagare som zumbade på nattklubb, och sju instruktörer som hjälptes åt att hålla ångan uppe. Tyvärr kan jag inte bjuda på riktigt fina foton därifrån ännu – vi hade en proffsfotograf som fotograferade, och han är inte riktigt klar med redigeringen av materialet, men det blev otroligt bra bilder! En “efter”-bild kan jag visa, tyvärr hade en del deltagare redan hunnit smita så alla syns inte på bild.

49422437_312407099376968_3207641693033594880_o.jpg

Satu i mitten och jag längst till höger i främsta raden. De övriga instruktörerna från vänster till höger är Jaana Lalli, Maiju Schrey, Lena Paxal, Sarita Sihvonen och Katri Martinvuo-Helo.

Årets kulturella upplevelse

Hm, jag känner mig inte så förfärligt kulturell, trots att jag t.o.m. hör till Svenska Österbottens Litteraturförening, men – det måste bli Gambämark av KAJ. Det är sällan jag går på teater eller konserter. Gambämark var en fantastisk upplevelse!  Det finns så många bottnar i budskapet, förutom de musikaliska och humoristiska poängerna.

Ajjo, jag var ju på Sound of Music också. Den var också jättebra!

IMG_0814.jpeg

Hoppas det var enda gången jag behöver se nazistsymboler IRL… Det kändes faktiskt skrämmande. På riktigt. Fastän man visste att det bara var teater. Det händer så mycket otäckt i världen…

Årets bästa middag

Oj, det var också svårt. Jag tycker om nästan all mat, och äter sällan sånt som jag inte tycker om. IMG_1287.jpeg

Nyårsmiddagen, som gjordes enligt knytkalasprincip var god, inte minst denna efterrätt – Crème brûlée med havtornsparfait, tillagad av min kära syster.

Årets bästa kvinnor

Det måste vara många, det – vad svårt att välja. Jag som avskyr tävlingar. Men, t.ex. de båda tidigare nämnda – Maria Norrlin-Asplund och Linn Jung är goda kandidater. Båda jobbar på sitt sätt för att lyfta andra kvinnor, vilket kan behövas också i vårt relativt jämställda samhälle. IMG_0574.jpeg

Eller varför inte dessa? Nypromoverade doktorer. Åsa Larsson till höger, med bara underarmar och värja i bältet, är “min” första doktorand som disputerat. Doktor i hälsovetenskaper med vårdvetenskap som huvudämne. Det var andra gången i mitt liv som jag deltagit i en doktorspromotion – första gången var 2011, då jag själv promoverades efter att ha disputerat 2010.

Årets mat

Mat igen. IMG_0535.jpeg

Tja, jag gillar ju sallader… Och då kan vi ju låta vitt vin vara Årets dryck. Även om jag kanske dricker mera rött. Torrt och svalt ska det vita vinet vara.

Årets plagg

…kunde ha fått bli bikini eller shorts, men jag väljer den här fina klänningen, som jag beställde från e/s design inför vårens festligheter.

IMG_0578.jpeg

Här är jag på väg in till Åbo slott för att delta i den festliga galamiddagen. Och det var varmt redan i maj.

Årets skratt

Det går knappast att välja ut – månne det har gått en enda dag utan att jag har skrattat?

IMG_0626.jpeg

But first – let us take a selfie. Med hundbarnbarnet Hugo.

Årets YES

Kanske att jag fick mitt undervisningsprov inför docenturen i socialpolitik godkänt med “utmärkt undervisningsförmåga”? Det är ju skönt att få “bevis” på att jag kan undervisa, efter alla år som universitetslärare…

Årets idrottsupplevelse

Vad synd att det var redan 2017 som jag deltog i Valhalla Obstacle Run, det hade platsat här… jag tror inte att jag idrottat alls under 2018. Och inte tittar jag på när andra idrottar heller. Jag bara promenerar, gympar och yogar.

IMG_0832.jpeg

Yogamatta på tork.

Årets gråt

Jag minns inte när jag skulle ha gråtit senast. Knappast var det under 2018. Jag är inte särskilt pyylande av mig.

Årets projekt

Det kan inte hjälpas, nu skulle jag vilja komma dragande med yogalärarutbildningen igen… men om vi tänker mera Riktigt Projekt, så blir det nog projektet med att göra en grundläggande kartläggning av hemsjukvården i Korsholm och Vörå, som mina kollegor och jag gjorde tillsammans med en grupp studerande.

Skärmavbild 2019-01-03 kl. 10.26.54.png

Årets insikt 1

Ahimsa. Principen om icke-våld. Wikipedia:

Vissa uttolkningar av ahimsa-begreppet gör gällande att det inte enbart handlar om att avstå från rent fysiskt våld mot till exempel andra människor, utan att det därutöver handlar om att man också bör kultivera ett sinnelag som vägrar befatta sig med exempelvis illvilliga och hatiska tankar (och känslor) riktade mot andra personer. Detta samtidigt som man avstår från att tala illa om andra människor, eftersom man då begår ”verbalt våld” genom att de ord man använder ger uttryck för negativa tankar och känslor. I samband med denna mer psykologiska tolkning förekommer det också i vissa kretsar att man propagerar för att en människa rent allmänt bör leva sitt liv ”så bra som möjligt”; vara god och ärlig genom att exempelvis inte ljuga eller utnyttja andra människor, vara kärleksfull etcetera. Vissa menar att ”där det finns kärlek, finns det ahimsa”.

Årets insikt 2

…är egentligen en redan tidigare insedd insikt:

Ångra aldrig något som har fått dig att le.

Årets insikt 3

…är också en gammal favorit:

Stå på dig, annars gör någon annan det.

Så här minns jag året 2018

Ett fantastiskt år. Det har varit jobbigt att skaffa två nya utbildningar på två år, men oj, vad de har gett mig mycket! Nu är det bara att tuta och köra vidare. Och komma ihåg de fem viktigaste sakerna, som fortfarande är top 5 för mig:

Sova, äta, motionera, läsa och handarbeta. Så. Självisk. Är. Jag. Annars orkar jag inte finnas till för mina medmänniskor ❤

Malins 15 frågor för personlig utveckling

Håhåjaja, dagarna går, jag tänker mycket men skriver inte så ofta. Nu fick jag i alla fall en sån där omedelbar inspiration till att skriva medan jag dricker kaffet-på-lunchen. Inspirationen kom från Malins blogg. Jag gillar ju listor, så det var lätt att haka på.

  1. Hur ser en perfekt dag ut för dig?

Det är en dag utan någonting inplanerat. Då jag får sova utan väckning, tills jag känner att jag har sovit färdig. Då jag i lugn och ro kan äta frukost, dricka te och kaffe, sitta och läsa och skriva i minst 2 timmar. Då jag sedan kan gå ut med hunden och i princip sitta resten av dagen med min stickning och mina ljudböcker. Då ingen förväntar sig något av mig. Helst ska jag vara ensam med hunden, och på vår holme i skärgården.

IMG_1732

2. Vad ville du bli när du var yngre?

Damfrisörska (det hette så när jag var barn). Eller sjuksköterska eller lärarinna (vitsi vilka traditionella kvinnoyrken och kvinnliga yrkesbenämningar). Skämt åsido, jag ville fortfarande bli frisör när jag gick i högstadiet, men jag besvärades så mycket av växtvärk och problem med spänningsvärk i nacke och axlar att jag kom fram till att frisörsyrket skulle vara för tungt för mig. Sjukskötare blev jag sen så småningom, även om jag inte har jobbat så mycket med den yrkesbeteckningen. Och jag studerade ett år på klasslärarlinjen innan jag kom fram till att klasslärare var det sista jag ville bli. Universitetslärare (ett av mina nuvarande yrken) är rätt långt från den lärarinneroll jag tänkte på som barn eller som tonåring.

3.  Vilken ovana skulle du vilja bryta?

Här säger jag som Malin: jag skulle vilja kunna låta bli att avbryta folk. Jag blir så lätt ivrig. Andra måste också få säga sitt!

4. Vilken ny vana skulle du vilja införa i ditt liv?

Öh… ingen för tillfället. Jag har rätt goda vanor. Goda för mig, alltså.

5. Tänk på en person som du verkligen beundrar. Vad har den personen för kvaliteter som du tycker om?

Lugn, auktoritet, målmedvetenhet, omsorg.

Milla – en av mina förebilder 

Unni – en annan förebild

Min pappa John – kanske den största förebilden av dem alla. I mitten av bilden. 

6. Vad gör du för att slappna av?

Andas, yogar, mediterar.

7. När gjorde du senast något som skrämde dig?

Det som skrämmer mig är när jag inte kan lita på mig själv. Jag är i rätt bra balans nu, men då och då när jag tillfälligt har för mycket på gång kan jag få små blackouts som påminner mig om hur det var då jag var slutkörd och drabbad av utmattningsdepression. Senast i dag hade jag ett sånt mikroögonblick, då jag gick längs Stationsgatan i Vasa, där vi har vår övernattningslägenhet, och jag under en isande sekund inte kände igen mig och inte visste var jag var. Det är ett tydligt varningstecken. Det är väldigt obehagligt att inte veta var man är eller vem man pratar med. Dit vill jag inte igen.

8. När kände du dig senast stolt över dig själv?

I dag… jag känner mig stolt över mig själv varje dag, faktiskt. I dag var jag stolt över att jag klarade av att hålla ett pass med lugn yoga och meditation, nästan som om jag aldrig gjort annat.

9. Vilka praktiska färdigheter önskar du att du hade?

För tillfället tycker jag att jag kan allt jag behöver… och mer därtill.

10. Vad tycker du om att göra för andra eller ge till andra (inte materiellt utan av dig själv)?

Jag tycker om att hjälpa andra att må bättre. Därför älskar jag att vara PT!

IMG_3910.jpg

11. Vad gör dig exalterad?

Det var en knepig fråga. Blir jag exalterad? Glad, ja. Ivrig, ja. Men exalterad? Jag vet inte om det ligger för mig. Kanske det också delvis beror på att jag är lite avtrubbad och cynisk, både av livet och av medicinering. Jag blir glad och ivrig varje gång jag håller träningspass, föreläser eller handleder. Kanske jag blir mest exalterad av att dansa, faktiskt!

12. Vad gör dig nedstämd?

Sjukdom och sorg (egen eller andras). Känslan av otillräcklighet, som fortfarande drabbar mig ibland, trots att jag vet att jag varken kan eller behöver rädda världen. Att slitas mellan lojaliteter.

13. Vad skulle du vilja säga till ditt femåriga jag?

Njut av livet och kärleken, det här är den bästa tiden i ditt liv!

14. Vad skulle du vilja säga till ditt sextonåriga jag?

Lugn, bara lugn, en vacker dag kommer du faktiskt att hitta någon som vill ha dig ❤ Och du är inte ful. Du är ok.

33575_452156918057_2288017_n

15. Fantisera att du är 90 år. Vilka minnen skulle du vilja ha? Vilka historier skulle du berätta?

Oj… jag har redan så många historier att berätta. Vad i all sin dar ska hända under de 35 år jag har kvar tills jag blir 90 (om jag får leva så länge)? Ett minne jag skulle vilja kunna berätta om är hur det kändes att bli farmor eller mormor, det har jag inte upplevt ännu!

 

Omgiven av… ja, vadå?

Ibland kan jag ju inte låta bli att läsa sånt som “alla andra” läser. Nu senast gäller det böckerna Omgiven av idioter: hur man förstår dem som inte går att förstå samt Omgiven av psykopater: så undviker du att bli utnyttjad av andraFörfattaren Thomas Erikson är beteendevetare, författare, föreläsare och ledarskapscoach.

Jag läste dem i fel ordning, dvs. började med uppföljaren om psykopaterna, eftersom jag började fundera på vad en psykopat egentligen är, då jag fyllde i ett av alla dessa förkättrade test som finns på internet. (Jag är väldigt förtjust i att fylla i formulär och ta alla möjliga tänkbara och otänkbara test, oavsett hur seriösa de är.)

Som akademiker är jag faktiskt imponerad av den litterära framställningen. Böckerna utgör goda exempel på populärvetenskap med genomslagskraft. Vi som mest skriver texter som få människor läser, och gärna skulle nå ut till en större läsarkrets med våra resultat och idéer, har en hel del att lära av sättet att lägga upp en text och fånga läsarens intresse.

Själva modellen, då? DISA-språket handlar om att dela in människor i fyra huvudsakliga personlighetstyper, som för enkelhetens skull benämns med färgerna röd, gul, grön och blå. De flesta människor är en kombination av två “färger”, vissa människor är en kombination av tre, några få är endast en färg, ingen är alla fyra färgerna och psykopater är ingen färg alls. Detta var min förenklade sammanfattning av ett komplext system, som dessutom är förenklat i böckerna.

I likhet med andra modeller är DISA-språket eller the DISC-profile användbar på många sätt. I likhet med andra modeller är den en modell, inte en exakt avbildning av verkligheten. Den erbjuder alltså ett antal tänkbara tolkningar av personligheter och situationer, den gör inte anspråk på att kunna förklara allt mänskligt beteende. Jag skulle gärna lyssna på en föreläsning av Thomas Erikson, även om jag skulle kunna tänka att jag redan vet det mesta som han har att säga.

Lärde jag mig något om mig själv av att läsa böckerna?

IMG_3024
“Allt ljus på mig?”

Jodå, det tror jag visst att jag gjorde. Eftersom jag har jobbat mycket med att gräva i mitt inre och i min person(lighet), var en hel del sådant som jag redan visste om mig själv. Sen är det förstås en annan sak hur jag uppfattas av andra. Min egen tolkning är att jag är mest gul. Varför tror jag det? Tja, jag blir lätt entusiastisk av det ena och det andra. Jag skrattar och ler mycket. Jag har en massa kompisar, både IRL och på t.ex. Facebook. Tala med mig i fem minuter, och jag tycker att vi är vänner. (Vi är ju inte ovänner, eller hur?)

Vissa uppfattar gula personer som själviska, ytliga och alltför självsäkra. Några tycker att de pratar för mycket och att lyssnar för dåligt. Lägg därtill att de kan uppfattas som okoncentrerade och slarviga.

Usch ja. Jag har en tendens att avbryta i stället för att lyssna. Jag har ju så mycket att säga och berätta! Och slarvig, det är bara förnamnet. Jag har jobbat – och jobbar fortfarande -mycket på att andra också ska få en syl i vädret fastän jag är närvarande. Och att dämpa “allt ljus på mig”-tendensen.

IMG_0066
Ordning är till för idioter. 

Att läsa om de olika typerna gav mig i alla fall ännu en gång en tankeställare: alla människor tycker faktiskt inte om att stå i centrum, hur obegripligt det än kan vara för mig. Och det är en viktig insikt. 

Jag lärde mig – eller påmindes om – att alla människor är olika.

Det kan låta som en kliché, men, om en sån här bok (nu tänker jag främst på boken om idioterna) kan fungera som en väckarklocka, så att läsaren blir mer ödmjuk och trevligare mot sina medmänniskor, då har den fyllt en viktig funktion. Att t.ex. stöddiga Yvonne kommer ihåg att vissa människor på riktigt inte vill höras och synas. Det är inte falsk blygsamhet, de vill faktiskt inte, hur obegripligt det än kan verka för mig. (Lite som det där med att jag var över 30 år innan jag insåg att det faktiskt finns folk som gillar kokt potatis. På riktigt. Det är inte bara som de säger för att man ska äta upp maten.)

För gula Yvonne är t.ex. citat av typen “Dance like nobody is watching” helt obegripliga. “Dance like the whole world is watching” är mera i min smak.

img_2091

Samtidigt är det så att jag är både gul och blå. Och lite grön.

Varför är jag blå? Jag älskar checklistor, inte bara att fylla i formulär. Jag kan vara en riktig punktkn… paragrafryttare. Jag vill jobba ensam. Grupparbete – fy, blä, urk. Jag gillar för all del människor, men gör ändå helst saker själv. Och jag kan bre ut mig om synnerligen privata saker åt närapå vemsomhelst (gult drag), men vill ändå inte släppa någon riktigt nära mig (blått drag). När jag är på jobb vill jag jobba, inte umgås. Jag blir bara stressad av långa “mysiga” kaffestunder med småprat. Ändå kan jag förstås vara social, om jag vill, eftersom jag har lärt mig att det är så man “ska” vara. Blåa Yvonne stänger in sig på sitt rum och jobbar effektivt, och är inte sur. Hon gör bara sitt f*cking jobb.

IMG_1669
Lista på lista. 

Psykopaterna, då?

Lyckligtvis har jag inte råkat ut för någon så manipulerande och känslokall som psykopaterna som beskrivs i boken. Blivit manipulerad, ja. Utnyttjad? Hm.

Det sistnämnda är svårt att avgöra. Är man utnyttjad, om båda (eller alla, ifall det är flera inblandade) får ut något av relationen eller samarbetet? Om man vet att det kan ses så, men ändå tycker att det är såpass givande att fördelarna överväger? Kan man utnyttja eller manipulera varandra, ömsesidigt, eller turvis?

Det fick jag inte riktigt svar på. För visst har jag också varit (och kanske är) lite manipulativ i vissa situationer. Jag har också diskuterat med mina studerande om skillnaden mellan påverkan och manipulation. Det är inte enkelt att dra en gräns där. Och säg den förälder som aldrig manipulerat sina barn?

Hursomhelst, låt dig inte manipuleras eller utnyttjas så att du blir olycklig.

Om boken (om psykopaterna) kan hjälpa någon att ta sig ur ett destruktivt förhållande, vare sig förhållandet är på det privata eller arbetsmässiga planet, har den också fyllt en viktig funktion.

Kritik, då?

Jovisst. Alltid finns det sådant som kunde vara annorlunda. T.ex. exemplen i böckerna. Jag förstår att det ligger nära till hands att ta exempel ur den vardag man känner bäst till. Jag förstår också att böcker i huvudsak vänder sig till en viss läsekrets. Men visst hade det varit trevligt med lite mera variation. Att man i ett äktenskap t.ex. skulle bråka om huruvida semesterresan med familjen ska gå till Karibien eller Grekland är liksom så fjärran för den som under småbarnsåren möjligen kom sig på en utfärd till en djurpark som ligger på ett par timmars köravstånd. Med några års mellanrum. Risken är alltså att den läsare som spelar eller har spelat i en helt annan socioekonomisk division hänger upp sig så mycket på den här typen av detaljer att hen missar budskapet. Det samma gäller för diskussioner om arbetssituationer och vad chefer kan begära av en. Och jag kan inte låta bli att dra paralleller till glassiga magasin, skrivna för urbana, driftiga typer. Vad hände med “vanligt folk”?

Kanske vi har blivit ovanliga.

Låt oss ändå vara lite mindre idiotiska och psykopatiska och försöka förstå att vi tänker olika, och att det är ok. Ursäkta om jag tar för mycket plats. Du får också säga och synas. 

renovera – men bara lite?

Går det?

Jag har varit sjukskriven och mer eller mindre sängliggande i tre dagar. Att ligga overksam och ha ont är rätt förargligt. Så småningom börjar det bli bättre. Hursomhelst, att ligga overksam ger gott om tid att fundera. En sak som jag funderat på en längre tid är att renovera hemma, fast bara lite.

Vi bor i ett hus som på sätt och vis är ett parhus, men ändå inte. Några månader efter att vi gift oss, närmare bestämt på luciadagen 1985, flyttade vi in i min makes barndomshem. Huvudbyggnaden blev färdig 1970, och under 1985 byggde vi en tillbyggnad, som blev mina svärföräldrars pensionärsbostad. Efter att svärföräldrarna dött (svärmor dog redan 1991, svärfar 2008) öppnade vi så småningom en dörr i mellanväggen, så att vi numera har tillgång till hela huset utan att behöva gå ut för att komma in i den andra delen.

När barnen var små, skulle jag gärna ha haft lite mera bostadsyta. Den ursprungliga bostadsytan är 118 m2 (hur får man in en sån där liten, upphöjd tvåa i wordpress?), och om jag minns rätt är den nyare delen 65 m2. Nu är det liksom alldeles för mycket. Jag skulle helst bo i en liten tvåa, som vår lägenhet i stan – den har två rum och kokvrå. Jag blir nervös av alla saker och alla ytor som borde städas, och skulle vilja ha så lite störningsmoment omkring mig som möjligt.

Men, maken har nästan 10 år kvar till pensioneringen (jag har nästan 8), och det känns inte realistiskt att “tvinga” någon av sönerna (20 respektive 22 år) att överta huset i det här skedet. Det är förstås vettigare att vänta i några år och se vart livet för dem (och om någon av dem överhuvudtaget är intresserad av att ta över ett litet, omodernt jordbruk med tillhörande byggnader). Så jag försöker gilla läget, och tänker att det för all del är bra att vi har en hel del utrymme, så att jag har plats för min företagsverksamhet, om jag så önskar.

IMG_3042.jpg

Det är ju bra att ha en separat ingång för företaget. Jag har preliminärinrett det som var svärföräldrarnas vardagsrum till mitt rum, både för jobb och fritid. Där har jag mitt skrivbord och en massa vårdvetenskaplig litteratur; där har jag min massagebänk så att jag kan ge Reikibehandlingar; där har jag mina träningsredskap och där har jag en säng, som tjänar som soffa där jag kan sitta och sticka eller diskutera med mina kunder. Allt detta har gått att ordna utan större investeringar. Jag är inte beredd att låna pengar till företaget, som ändå bara utgör en liten bisyssla för mig. Jag är inte heller beredd att ta lån för att göra omfattande renoveringar i ett hus som vi ändå kanske inte ska ha kvar i särskilt många år.

Men visst skulle det vara trevligt att fräscha upp en del av originalinredningen från 1985. Och jag har skaffat en liten Wonnes Wellness-skylt att ha på ytterdörren. Så, följande steg skulle kunna vara att pimpa det lilla utrymme man först stiger in i. Vindfång, farstu, tambur? – den diskussionen hade jag en gång tidigare i min blogg. Låt oss kalla det “vindfång”, även om jag tycker att det är ett konstigt ord.

Hittills har jag gjort så att jag har rafsat bort Familjens kläder ur vindfånget när jag ska få Wonnes Wellness-besök. Men, om vi tänker oss att jag i fortsättningen skulle vilja (och lyckas) ha vindfånget fredat för företaget, så skulle jag ju vilja få det att se lite mer tilltalande ut.

Och jag bryr mig inte om ifall inredningsintresserade blir helt knäckta av att se hur inredningsointresserad jag är. Välkommen till verkligheten (vissa personers verklighet). För mig går alltid funktion först. Att det finns nånstans att hänga av sig jackan, ställa skorna och lägga ifrån sig mössa och vantar. Vem bryr sig om hur det ser ut, bara det fungerar.

Men om vi nu alltså tänker att jag ska leka lite mer inredningsintresserad, så skulle jag alltså vilja göra något åt det här. Tapetsera om? Nytt golv? Måla om dörrarna? Ta bort hatthyllan?

Tapetsera om är säkert ok. Ta bort hatthyllan också. Då kunde jag t.ex. ställa dit en tamburmajor i stället. Kanske en liten hylla eller byrå? Och en trevlig liten tavla på väggen? Kanske en spegel på motsatta väggen? (Halledudanedå.)

Men om jag skulle måla om dörrarna och lägga t.ex. (vadhetersåntdärgolvnuigen) … sånt som inte är parkett, men ändå typ platta träbitar, på golvet – då känns det ju som att jag borde måla om alla dörrar i hela huset?

Att sånt idag.