Malins 15 frågor för personlig utveckling

Håhåjaja, dagarna går, jag tänker mycket men skriver inte så ofta. Nu fick jag i alla fall en sån där omedelbar inspiration till att skriva medan jag dricker kaffet-på-lunchen. Inspirationen kom från Malins blogg. Jag gillar ju listor, så det var lätt att haka på.

  1. Hur ser en perfekt dag ut för dig?

Det är en dag utan någonting inplanerat. Då jag får sova utan väckning, tills jag känner att jag har sovit färdig. Då jag i lugn och ro kan äta frukost, dricka te och kaffe, sitta och läsa och skriva i minst 2 timmar. Då jag sedan kan gå ut med hunden och i princip sitta resten av dagen med min stickning och mina ljudböcker. Då ingen förväntar sig något av mig. Helst ska jag vara ensam med hunden, och på vår holme i skärgården.

IMG_1732

2. Vad ville du bli när du var yngre?

Damfrisörska (det hette så när jag var barn). Eller sjuksköterska eller lärarinna (vitsi vilka traditionella kvinnoyrken och kvinnliga yrkesbenämningar). Skämt åsido, jag ville fortfarande bli frisör när jag gick i högstadiet, men jag besvärades så mycket av växtvärk och problem med spänningsvärk i nacke och axlar att jag kom fram till att frisörsyrket skulle vara för tungt för mig. Sjukskötare blev jag sen så småningom, även om jag inte har jobbat så mycket med den yrkesbeteckningen. Och jag studerade ett år på klasslärarlinjen innan jag kom fram till att klasslärare var det sista jag ville bli. Universitetslärare (ett av mina nuvarande yrken) är rätt långt från den lärarinneroll jag tänkte på som barn eller som tonåring.

3.  Vilken ovana skulle du vilja bryta?

Här säger jag som Malin: jag skulle vilja kunna låta bli att avbryta folk. Jag blir så lätt ivrig. Andra måste också få säga sitt!

4. Vilken ny vana skulle du vilja införa i ditt liv?

Öh… ingen för tillfället. Jag har rätt goda vanor. Goda för mig, alltså.

5. Tänk på en person som du verkligen beundrar. Vad har den personen för kvaliteter som du tycker om?

Lugn, auktoritet, målmedvetenhet, omsorg.

Milla – en av mina förebilder 

Unni – en annan förebild

Min pappa John – kanske den största förebilden av dem alla. I mitten av bilden. 

6. Vad gör du för att slappna av?

Andas, yogar, mediterar.

7. När gjorde du senast något som skrämde dig?

Det som skrämmer mig är när jag inte kan lita på mig själv. Jag är i rätt bra balans nu, men då och då när jag tillfälligt har för mycket på gång kan jag få små blackouts som påminner mig om hur det var då jag var slutkörd och drabbad av utmattningsdepression. Senast i dag hade jag ett sånt mikroögonblick, då jag gick längs Stationsgatan i Vasa, där vi har vår övernattningslägenhet, och jag under en isande sekund inte kände igen mig och inte visste var jag var. Det är ett tydligt varningstecken. Det är väldigt obehagligt att inte veta var man är eller vem man pratar med. Dit vill jag inte igen.

8. När kände du dig senast stolt över dig själv?

I dag… jag känner mig stolt över mig själv varje dag, faktiskt. I dag var jag stolt över att jag klarade av att hålla ett pass med lugn yoga och meditation, nästan som om jag aldrig gjort annat.

9. Vilka praktiska färdigheter önskar du att du hade?

För tillfället tycker jag att jag kan allt jag behöver… och mer därtill.

10. Vad tycker du om att göra för andra eller ge till andra (inte materiellt utan av dig själv)?

Jag tycker om att hjälpa andra att må bättre. Därför älskar jag att vara PT!

IMG_3910.jpg

11. Vad gör dig exalterad?

Det var en knepig fråga. Blir jag exalterad? Glad, ja. Ivrig, ja. Men exalterad? Jag vet inte om det ligger för mig. Kanske det också delvis beror på att jag är lite avtrubbad och cynisk, både av livet och av medicinering. Jag blir glad och ivrig varje gång jag håller träningspass, föreläser eller handleder. Kanske jag blir mest exalterad av att dansa, faktiskt!

12. Vad gör dig nedstämd?

Sjukdom och sorg (egen eller andras). Känslan av otillräcklighet, som fortfarande drabbar mig ibland, trots att jag vet att jag varken kan eller behöver rädda världen. Att slitas mellan lojaliteter.

13. Vad skulle du vilja säga till ditt femåriga jag?

Njut av livet och kärleken, det här är den bästa tiden i ditt liv!

14. Vad skulle du vilja säga till ditt sextonåriga jag?

Lugn, bara lugn, en vacker dag kommer du faktiskt att hitta någon som vill ha dig ❤ Och du är inte ful. Du är ok.

33575_452156918057_2288017_n

15. Fantisera att du är 90 år. Vilka minnen skulle du vilja ha? Vilka historier skulle du berätta?

Oj… jag har redan så många historier att berätta. Vad i all sin dar ska hända under de 35 år jag har kvar tills jag blir 90 (om jag får leva så länge)? Ett minne jag skulle vilja kunna berätta om är hur det kändes att bli farmor eller mormor, det har jag inte upplevt ännu!

 

Advertisements

Omgiven av… ja, vadå?

Ibland kan jag ju inte låta bli att läsa sånt som “alla andra” läser. Nu senast gäller det böckerna Omgiven av idioter: hur man förstår dem som inte går att förstå samt Omgiven av psykopater: så undviker du att bli utnyttjad av andraFörfattaren Thomas Erikson är beteendevetare, författare, föreläsare och ledarskapscoach.

Jag läste dem i fel ordning, dvs. började med uppföljaren om psykopaterna, eftersom jag började fundera på vad en psykopat egentligen är, då jag fyllde i ett av alla dessa förkättrade test som finns på internet. (Jag är väldigt förtjust i att fylla i formulär och ta alla möjliga tänkbara och otänkbara test, oavsett hur seriösa de är.)

Som akademiker är jag faktiskt imponerad av den litterära framställningen. Böckerna utgör goda exempel på populärvetenskap med genomslagskraft. Vi som mest skriver texter som få människor läser, och gärna skulle nå ut till en större läsarkrets med våra resultat och idéer, har en hel del att lära av sättet att lägga upp en text och fånga läsarens intresse.

Själva modellen, då? DISA-språket handlar om att dela in människor i fyra huvudsakliga personlighetstyper, som för enkelhetens skull benämns med färgerna röd, gul, grön och blå. De flesta människor är en kombination av två “färger”, vissa människor är en kombination av tre, några få är endast en färg, ingen är alla fyra färgerna och psykopater är ingen färg alls. Detta var min förenklade sammanfattning av ett komplext system, som dessutom är förenklat i böckerna.

I likhet med andra modeller är DISA-språket eller the DISC-profile användbar på många sätt. I likhet med andra modeller är den en modell, inte en exakt avbildning av verkligheten. Den erbjuder alltså ett antal tänkbara tolkningar av personligheter och situationer, den gör inte anspråk på att kunna förklara allt mänskligt beteende. Jag skulle gärna lyssna på en föreläsning av Thomas Erikson, även om jag skulle kunna tänka att jag redan vet det mesta som han har att säga.

Lärde jag mig något om mig själv av att läsa böckerna?

IMG_3024
“Allt ljus på mig?”

Jodå, det tror jag visst att jag gjorde. Eftersom jag har jobbat mycket med att gräva i mitt inre och i min person(lighet), var en hel del sådant som jag redan visste om mig själv. Sen är det förstås en annan sak hur jag uppfattas av andra. Min egen tolkning är att jag är mest gul. Varför tror jag det? Tja, jag blir lätt entusiastisk av det ena och det andra. Jag skrattar och ler mycket. Jag har en massa kompisar, både IRL och på t.ex. Facebook. Tala med mig i fem minuter, och jag tycker att vi är vänner. (Vi är ju inte ovänner, eller hur?)

Vissa uppfattar gula personer som själviska, ytliga och alltför självsäkra. Några tycker att de pratar för mycket och att lyssnar för dåligt. Lägg därtill att de kan uppfattas som okoncentrerade och slarviga.

Usch ja. Jag har en tendens att avbryta i stället för att lyssna. Jag har ju så mycket att säga och berätta! Och slarvig, det är bara förnamnet. Jag har jobbat – och jobbar fortfarande -mycket på att andra också ska få en syl i vädret fastän jag är närvarande. Och att dämpa “allt ljus på mig”-tendensen.

IMG_0066
Ordning är till för idioter. 

Att läsa om de olika typerna gav mig i alla fall ännu en gång en tankeställare: alla människor tycker faktiskt inte om att stå i centrum, hur obegripligt det än kan vara för mig. Och det är en viktig insikt. 

Jag lärde mig – eller påmindes om – att alla människor är olika.

Det kan låta som en kliché, men, om en sån här bok (nu tänker jag främst på boken om idioterna) kan fungera som en väckarklocka, så att läsaren blir mer ödmjuk och trevligare mot sina medmänniskor, då har den fyllt en viktig funktion. Att t.ex. stöddiga Yvonne kommer ihåg att vissa människor på riktigt inte vill höras och synas. Det är inte falsk blygsamhet, de vill faktiskt inte, hur obegripligt det än kan verka för mig. (Lite som det där med att jag var över 30 år innan jag insåg att det faktiskt finns folk som gillar kokt potatis. På riktigt. Det är inte bara som de säger för att man ska äta upp maten.)

För gula Yvonne är t.ex. citat av typen “Dance like nobody is watching” helt obegripliga. “Dance like the whole world is watching” är mera i min smak.

img_2091

Samtidigt är det så att jag är både gul och blå. Och lite grön.

Varför är jag blå? Jag älskar checklistor, inte bara att fylla i formulär. Jag kan vara en riktig punktkn… paragrafryttare. Jag vill jobba ensam. Grupparbete – fy, blä, urk. Jag gillar för all del människor, men gör ändå helst saker själv. Och jag kan bre ut mig om synnerligen privata saker åt närapå vemsomhelst (gult drag), men vill ändå inte släppa någon riktigt nära mig (blått drag). När jag är på jobb vill jag jobba, inte umgås. Jag blir bara stressad av långa “mysiga” kaffestunder med småprat. Ändå kan jag förstås vara social, om jag vill, eftersom jag har lärt mig att det är så man “ska” vara. Blåa Yvonne stänger in sig på sitt rum och jobbar effektivt, och är inte sur. Hon gör bara sitt f*cking jobb.

IMG_1669
Lista på lista. 

Psykopaterna, då?

Lyckligtvis har jag inte råkat ut för någon så manipulerande och känslokall som psykopaterna som beskrivs i boken. Blivit manipulerad, ja. Utnyttjad? Hm.

Det sistnämnda är svårt att avgöra. Är man utnyttjad, om båda (eller alla, ifall det är flera inblandade) får ut något av relationen eller samarbetet? Om man vet att det kan ses så, men ändå tycker att det är såpass givande att fördelarna överväger? Kan man utnyttja eller manipulera varandra, ömsesidigt, eller turvis?

Det fick jag inte riktigt svar på. För visst har jag också varit (och kanske är) lite manipulativ i vissa situationer. Jag har också diskuterat med mina studerande om skillnaden mellan påverkan och manipulation. Det är inte enkelt att dra en gräns där. Och säg den förälder som aldrig manipulerat sina barn?

Hursomhelst, låt dig inte manipuleras eller utnyttjas så att du blir olycklig.

Om boken (om psykopaterna) kan hjälpa någon att ta sig ur ett destruktivt förhållande, vare sig förhållandet är på det privata eller arbetsmässiga planet, har den också fyllt en viktig funktion.

Kritik, då?

Jovisst. Alltid finns det sådant som kunde vara annorlunda. T.ex. exemplen i böckerna. Jag förstår att det ligger nära till hands att ta exempel ur den vardag man känner bäst till. Jag förstår också att böcker i huvudsak vänder sig till en viss läsekrets. Men visst hade det varit trevligt med lite mera variation. Att man i ett äktenskap t.ex. skulle bråka om huruvida semesterresan med familjen ska gå till Karibien eller Grekland är liksom så fjärran för den som under småbarnsåren möjligen kom sig på en utfärd till en djurpark som ligger på ett par timmars köravstånd. Med några års mellanrum. Risken är alltså att den läsare som spelar eller har spelat i en helt annan socioekonomisk division hänger upp sig så mycket på den här typen av detaljer att hen missar budskapet. Det samma gäller för diskussioner om arbetssituationer och vad chefer kan begära av en. Och jag kan inte låta bli att dra paralleller till glassiga magasin, skrivna för urbana, driftiga typer. Vad hände med “vanligt folk”?

Kanske vi har blivit ovanliga.

Låt oss ändå vara lite mindre idiotiska och psykopatiska och försöka förstå att vi tänker olika, och att det är ok. Ursäkta om jag tar för mycket plats. Du får också säga och synas. 

renovera – men bara lite?

Går det?

Jag har varit sjukskriven och mer eller mindre sängliggande i tre dagar. Att ligga overksam och ha ont är rätt förargligt. Så småningom börjar det bli bättre. Hursomhelst, att ligga overksam ger gott om tid att fundera. En sak som jag funderat på en längre tid är att renovera hemma, fast bara lite.

Vi bor i ett hus som på sätt och vis är ett parhus, men ändå inte. Några månader efter att vi gift oss, närmare bestämt på luciadagen 1985, flyttade vi in i min makes barndomshem. Huvudbyggnaden blev färdig 1970, och under 1985 byggde vi en tillbyggnad, som blev mina svärföräldrars pensionärsbostad. Efter att svärföräldrarna dött (svärmor dog redan 1991, svärfar 2008) öppnade vi så småningom en dörr i mellanväggen, så att vi numera har tillgång till hela huset utan att behöva gå ut för att komma in i den andra delen.

När barnen var små, skulle jag gärna ha haft lite mera bostadsyta. Den ursprungliga bostadsytan är 118 m2 (hur får man in en sån där liten, upphöjd tvåa i wordpress?), och om jag minns rätt är den nyare delen 65 m2. Nu är det liksom alldeles för mycket. Jag skulle helst bo i en liten tvåa, som vår lägenhet i stan – den har två rum och kokvrå. Jag blir nervös av alla saker och alla ytor som borde städas, och skulle vilja ha så lite störningsmoment omkring mig som möjligt.

Men, maken har nästan 10 år kvar till pensioneringen (jag har nästan 8), och det känns inte realistiskt att “tvinga” någon av sönerna (20 respektive 22 år) att överta huset i det här skedet. Det är förstås vettigare att vänta i några år och se vart livet för dem (och om någon av dem överhuvudtaget är intresserad av att ta över ett litet, omodernt jordbruk med tillhörande byggnader). Så jag försöker gilla läget, och tänker att det för all del är bra att vi har en hel del utrymme, så att jag har plats för min företagsverksamhet, om jag så önskar.

IMG_3042.jpg

Det är ju bra att ha en separat ingång för företaget. Jag har preliminärinrett det som var svärföräldrarnas vardagsrum till mitt rum, både för jobb och fritid. Där har jag mitt skrivbord och en massa vårdvetenskaplig litteratur; där har jag min massagebänk så att jag kan ge Reikibehandlingar; där har jag mina träningsredskap och där har jag en säng, som tjänar som soffa där jag kan sitta och sticka eller diskutera med mina kunder. Allt detta har gått att ordna utan större investeringar. Jag är inte beredd att låna pengar till företaget, som ändå bara utgör en liten bisyssla för mig. Jag är inte heller beredd att ta lån för att göra omfattande renoveringar i ett hus som vi ändå kanske inte ska ha kvar i särskilt många år.

Men visst skulle det vara trevligt att fräscha upp en del av originalinredningen från 1985. Och jag har skaffat en liten Wonnes Wellness-skylt att ha på ytterdörren. Så, följande steg skulle kunna vara att pimpa det lilla utrymme man först stiger in i. Vindfång, farstu, tambur? – den diskussionen hade jag en gång tidigare i min blogg. Låt oss kalla det “vindfång”, även om jag tycker att det är ett konstigt ord.

Hittills har jag gjort så att jag har rafsat bort Familjens kläder ur vindfånget när jag ska få Wonnes Wellness-besök. Men, om vi tänker oss att jag i fortsättningen skulle vilja (och lyckas) ha vindfånget fredat för företaget, så skulle jag ju vilja få det att se lite mer tilltalande ut.

Och jag bryr mig inte om ifall inredningsintresserade blir helt knäckta av att se hur inredningsointresserad jag är. Välkommen till verkligheten (vissa personers verklighet). För mig går alltid funktion först. Att det finns nånstans att hänga av sig jackan, ställa skorna och lägga ifrån sig mössa och vantar. Vem bryr sig om hur det ser ut, bara det fungerar.

Men om vi nu alltså tänker att jag ska leka lite mer inredningsintresserad, så skulle jag alltså vilja göra något åt det här. Tapetsera om? Nytt golv? Måla om dörrarna? Ta bort hatthyllan?

Tapetsera om är säkert ok. Ta bort hatthyllan också. Då kunde jag t.ex. ställa dit en tamburmajor i stället. Kanske en liten hylla eller byrå? Och en trevlig liten tavla på väggen? Kanske en spegel på motsatta väggen? (Halledudanedå.)

Men om jag skulle måla om dörrarna och lägga t.ex. (vadhetersåntdärgolvnuigen) … sånt som inte är parkett, men ändå typ platta träbitar, på golvet – då känns det ju som att jag borde måla om alla dörrar i hela huset?

Att sånt idag.

 

Mitt 2017

Oj, vad länge sen jag skrivit något senast! Så länge sen att jag knappt kom in på min blogg. Jag minns ju inte lösenord och användarnamn och sånt utantill, då jag har så många sidor att hålla reda på – men efter en stunds mixtrande kom jag in på en sida där mitt lösenord fanns sparat. Puh.

Inspiration till dagens inlägg fick jag hos Michaela. Jag läste hennes roman Vad heter ångest på spanska? redan under hösten och tänkte skriva en recension… men den har inte blivit av än. Jag får ta itu med den saken så småningom 🙂

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut?

Tja, jag utbildade mig till FISAF Personal Trainer, det har jag inte gjort förut – och det var nog den saken som upptog en stor del av mitt (tanke)liv under hösten. Allt har sin tid. Nu är jag klar med utbildningen, och det känns skönt. Att bli FISAF PT är nog något av det bästa jag gjort hittills i mitt liv (barnen är bäst).

60F84C0E-1892-46C4-9281-EC3F25B0F853

Genomdrev du någon stor förändring?

Förutom den ovanstående, så har jag också ansökt om att bli docent. I socialpolitik! Den förändringen har inte synts så mycket än, docenturen är inte beviljad, men redan det att jag fick ihop ansökan är väl att betrakta som (åtminstone fröet till) en förändring.

IMG_3893
Docenten in spe har inte riktigt lyckats med att förverkliga det papperslösa kontoret än, men  hon jobbar på det!

Blev någon/några av dina vänner föräldrar under 2017?

Jep, jag har unga och fertila kollegor vid gymmet. Annars är det mest barnbarn som gäller för mina vänner…

Vilket datum från 2017 kommer du alltid att minnas? 

Förmodligen 10.12, som var sista dagen för PT-utbildningen. Vi gjorde våra praktiska yrkesprov, och jag fick 90 poäng av 100, kan inte vara annat än nöjd!

Dog någon som stod dig nära?

Ingen familjemedlem, men flera i bekantskapskretsen, tyvärr. Jag tänker speciellt på tre personer, kvinnor i min ålder, som borde ha fått leva länge än.

Vilka länder besökte du?

Finland 😀

Bästa köpet?

Öh… Kanske min Daily Greatness Journal?

IMG_3827
Det är bra med en fysisk dagbok också. Att sätta sig ner och fundera, reflektera och anteckna. Om health & body; emotional, spiritual & personal growth; intimate relationship; social & fun; family & friends; work & career; money & finances; community & giving. 

Gjorde nånting dig riktigt glad?

Många saker. “Glad” är grundtonen i mitt liv, men jag kan ändå bli riktigt glad i många olika situationer.

IMG_3927
Det var roligt att medverka under bokmässan. Och att träffa Kugge! Det var också roligt att vin- och matmässan pågick i samma utrymmen som bokmässan. Jag gick omkring med stora ögon och insöp (ha, ha) många nya intryck. 

Saknade du något under 2017 som du vill ha år 2018?

Barnbarn (nejdå, mina kära barn, känn ingen press, men det skulle vara roligt).

Vad önskar du att du hade gjort mer?

Jag vet inte. Det fanns inte rum för mer, eftersom mycket vila och återhämtning är så viktiga saker för mig.

Vad önskar du att du hade gjort mindre?

Tja, det skulle ha varit trevligt att ha mindre ångest, men, jag jobbar på att hantera tillvaron med tillförsikt och lugn – och en bra sak under 2017 var att jag kunde halvera min medicindos utan problem!

Bästa boken du läste under 2017?

Oj, det är ett för svårt val. Jag läste så många bra böcker. Kanske Satans fotspår av Margit Sandemo? Jag gillar böcker som väcker tankar och känslor, både igenkänning och upplevelser av det annorlunda som jag inte förstår mig på.

Favoritprogram på TV?

Inget, jag har inte följt något TV-program under 2017.

Största musikaliska upptäckten?

Jag kan inte påstå att jag precis upptäckt något i musikväg. Jag lyssnar på musik så gott som varje dag, men det är oftast musik som jag använder eller eventuellt funderar på att använda under olika träningspass. Böcker och musik är sånt som jag slukar och konsumerar tugga för tugga, utan att de lämnar särskilt bestående intryck.

Vad var din största framgång på jobbet 2017?

Att jag äntligen fick publicerat en artikel som jag jobbat på i flera år.

Skärmavbild 2018-01-19 kl. 10.44.17

Största framgång på det privata planet?

Alltså, nu måste jag ju återkomma till PT-utbildningen 🙂

Vad spenderade du mest pengar på?

Mat, boende, bensin.

Något du önskade dig och fick? 

PT-utbildningen 🙂

Något du önskade dig och inte fick?

Ett artikelmanuskript blev refuserat. Jag hade gärna fått det publicerat, och ska ta itu med det på nytt under våren.

Vad gjorde du på din födelsedag år 2017?

Minns inte… men jo, jag firade den med en middag vid sommarstugan, på tumanhand med maken. Fast det var inte på den riktiga dagen. Vi avnjöt en Amarone som han fått i födelsedagspresent i augusti. 2.10, min födelsedag, tycks jag ha varit i Vasa.

IMG_3778

Vad fick dig att må bra?

Många saker, men kanske främst mina underbara studiekamrater ❤

85D2741E-1180-46F9-ABF2-8A74EE0304B3
Att delta i Valhalla Obstacle Run med tre av de fina var en once-in-a-lifetime-upplevelse, jag tror inte att jag gör om det. Men roligt var det! (Och tungt.)

Vem saknade du? 

Maria, en av vännerna som avled under året. Katten Stig, som var en av mina goda blogg- och facebookvänner och måste tas till veterinären för att aldrig komma tillbaka. Andra vänner som jag sällan träffar IRL.

 

De bästa nya människorna du träffade?

PT-studiekamraterna ❤ Här är några av dem.

IMG_4022

Mest stolt över?

Håhåjaja, PT-utbildningen, förstås…

Högsta önskan just nu? 

Att jag också i fortsättningen har förmågan att glädjas över det lilla. Över både andras och min egen lycka och framgång. Att jag kan sörja med den som sörjer utan att själv gå under.

Vad tänker du göra annorlunda i år?

Yoga mera. Jag börjar nästa utbildning (yogalärare) i februari, och vi ska yoga jättemycket, både inom och utanför utbildningen. Nog för att jag redan yogat en hel del, men jag antar att YOGA blir temat för 2018.

Leta koma bara, 2018!

 

 

 

Veckoslutslista

För den som bloggar rätt sällan är listor perfekta – man får sagt så mycket med ett enda inlägg 🙂 Veckoslutslistan hittade jag hos Jennifer.

Bäst i veckan hittills:

Torsdagen. Jag lunchade med två väninnor, vi förbättrade om inte världen så åtminstone varandras tillvaro, vi köpte en present åt en tredje väninna och så besökte den ena väninnan och jag cancerföreningens öppet hus-tillfälle.

2017-08-24 13.46.44.jpg
Vi lunchade vid Folkhälsans hus i Vasa, och fick tillfälle att se deras fina riksha. 
2017-08-24 15.14.44
“Man får väl ta en sån här broschyr fastän man inte är anhörig, utan bara vän?” frågade jag när vi bekantade oss med cancerföreningens utrymmen, och givetvis fick jag ta en. “Vänner är viktiga”, sa den vi talade med. 
2017-08-24 14.41.16
Så råkade jag gå förbi Gros bokhandel och fick se Kugges bok i skyltfönstret ❤ 
2017-08-24 15.12.46
Jag styrde stegen till Halpa-Halli och införskaffade lite grejor till mitt företag. En ny träningsväska, som liksom ska vara gymneutral… eftersom jag kommer att hålla timmar vid två sinsemellan konkurrerande – eller ska vi säga kompletterande! – gym i höst. En sån där våg som jag inte litar så förskräckligt mycket på, men som kan vara intressant både för mina kunder och för mig själv när man vill följa med utvecklingen, samt ett vanligt hederligt måttband, också för att följa med utvecklingen av förhållandet muskler-fett osv. 

På kvällen var jag på möte med mina nya instruktörskollegor.

21104065_10155251292191997_1694531498_o
Wasamoves instruktörer hösten 2017. Ett par stycken fattas. 

Ujuj, det blev mycket, och det var bara punkt 1….

Sämst i veckan hittills: det var nog att jag “måste” jobba på fredag. Jag var trött. Men, det gick bra ändå. Gymjobb på morgonen och ÅA-jobb efter det. Oftast brukar jag ÅA-jobba ti-on, men den här veckan hade jag bytt tisdagen till fredag pga ett viktigt möte på fre.

Där har jag ont: nacken, övre ryggen och skuldrorna. Jag hoppas att det bara är träningsvärk efter gårdagen, och inte spänningsvärk (alltså ömma muskler för att jag tränade bra, inte spänningsvärk för att jag gjorde fel 🙂 ).

Det tänker jag mycket på: att jag ska till Solvalla på PT-kurs 31.8-3.9. De flesta av mina Norrvalla-studiekamrater träffade jag för ett par veckor sen, men jag ser så fram emot att få träffa resten av studiekamraterna också. Vi är alltså två grupper, en Norrvallagrupp och en Solvallagrupp. Ibland har vi gemensamma utbildningstillfällen, och ett sådant närmar sig nu. Och vi ska alla bli FISAF Personal Trainers.

Det klär jag mig i: just nu har jag pyjamas på mig… Jag är vid sommarstugan och har en gammal ljusblå satinpyjamas med katter, hundar och snöflingor på som har degraderats till “skäripyjamas”.

Det dricker jag: kaffe, morgonkaffet får ta tid.

I dag händer detta: en av mina kompisar fyller 50 och vi ska dit på fest. Det ser jag verkligen fram emot! Apropå det där med kläder, jag hade tänkt ha min sommarklänning som jag köpt i sommar och ännu inte burit, men hon skickade meddelande att vi ska ha bekväma och varma kläder på oss, för vi ska bl.a. vara ute (det blåser och ösregnar mellan varven) så jag får visst ta till en plan B….

…och i morgon det här: Då ska jag vila och samla krafter inför den kommande veckan. Och finslipa mitt pumpprogram, som har premiär vid Wasamove på måndag kväll.

Och mest av allt önskar jag detta: att jag ska lyckas hålla balansen i tillvaron i höst, med lite jobb, lite studier och mycket återhämtning ❤

Nästa vecka ser jag fram emot: det skrev jag visst redan, men det är bl.a. måndagens gymtimme/timmar, tisdagens zumba (det är sista gången på sommarschemat och jag ska ha paus med min zumbainstruktörslicens i höst, så jag får hitta på lite kul till den timmen) och så PT-kursen, förstås. Samt att jag ska samåka till Solvalla med tre av mina manliga studiekamrater. Jag gillar att jobba och studera med kvinnor, tro inte annat, men för en som alltid har rört sig i väldigt kvinnodominerade kretsar så är det extra kul med manliga studiekamrater. Det är lite som att fara ut och åka med mina söners kompisar, och det känns bra. 

sura listan

Pepplistor i all ära, men en sur lista är faktiskt rätt kul att skriva, i synnerhet om man som jag faktiskt av naturen är mycket mera glad än sur och positiv i stället för negativ. Sura listan hittade jag hos Daniela, som i sin tur hittat den hos Jennifer.

Obehagligaste jag vet: knarret av styrox (frigolit) *ryyyyys* Dessutom blir styroxsmulorna statiskt elektriska och fastnar i fingrarna *ryyyys2*

Absolut inte min killtyp: kostymnissar. Förlåt mig mina fördomar, jag vet att jag är en usel människa.

Äckligaste mat jag vet: det blev svårare. Jag gillar ju mat. Men jag tycker inte om massor med vispgrädde eller tjocka lager smör i några som helst sammanhang. Eller jelly.

Blir arg på: vänsterfilskörare. När man ska köra in till Vasa norrifrån och vissa idioter ligger och trycker i vänster fil genom hela stan fastän de inte ska svänga. Förare som kör om mig fastän jag kör högsta tillåtna hastighet. Folk som parkerar som krattor så att de tar upp två halva (eller åtminstone drygt en) parkeringsfickor. Trögt fungerande teknik, som datorer och sånt. Att jag bara trycker på fel bokstav hela tiden om jag ska skriva på en telefon eller iPad. Att man inte får ha vilka lösenord man vill på vilka sidor man vill. Sånt får mig att regrediera och skriva lösenord modell Röve_diin1962!

Sämsta bok jag läst: Gone girl av Gillian Flynn. Hur kan man bara skriva sån smörja… och hur kan folk gilla den… och hur kan den ha blivit filmatiserad???

9780753827666
bilden är googlad och stulen

Något som får mig att byta radiokanal: när maken har lyssnat på radio X3M (förlåt, förlåt, men jag är för gammal, jag vet att jag inte hör till målgruppen men det gör han inte heller). Det är så mycket struntprat i den kanalen. Och sport, fyf*n. Tacka vet jag Loop “enemmän musiikkia, vähemmän puhetta” 🙂

Sist jag ville ta till knytnävarna: öööh… det måste vara länge sen. Jo, det var väl i samband med en incident på jobbet för 3-4 år sedan. Men jag slogs inte. Jag svor bara. Vilket är extremt ovanligt. Trots att jag nyss skrev f*n, så brukar jag inte svära.

Fulaste plagg jag vet: psykedeliska boho-tunikor med A-linjesnitt. Ok, andra får ha såna, men never in my life att jag tänker skaffa nån sån.

Kuk-Hippie-Boho-Etniczne-Sukienka-2017-Lato-Plaża-Tunika-font-b-Floral-b-font-font-b
också knyckt bild

Äckligaste drycken: risproteinpulverdryck. Campari. Gammeldansk.

IMG_0111
tillåt mig spy. Hur ska jag lyckas få slut på den här… 

Det skriker jag när jag blir arg: öööh… “NU SLUTAR NI!!!!!”  åt bråkiga barn för sisådär 10 år sedan. De bråkar inte längre (nu är mina barn 30, 28, 22 och 20 år, så den tiden är förbi). Möjligen kan jag skrika det åt bråkiga hundar nuförtiden.

Jo, det var roligt att skriva den här listan 🙂

 

 

 

bokrecension: När två världar kolliderar

Som omväxling till ljudbokslyssnandet är det trevligt att läsa en bok i pappersversion då och då. Mitt senaste tillskott i pappersboksamlingen är en biografisk kärlekshistoria, När två världar kolliderar av Birgitta Lindholm. Boken är utgiven via Solentro. Jag fick ett recensionsexemplar efter att ha kommit överens med författaren om att recensera hennes bok. Vi vill gärna stöda varandra som författare, jag ser fram emot att så småningom läsa Birgittas recension av min debutroman.

IMG_3519

När två världar kolliderar är en öppenhjärtig berättelse, vars litterära format närmast kan liknas vid dagboksanteckningar eller episk kortprosa. Boken är lättläst, med stor stil och ett jordnära, vardagligt språk. Läsaren får följa Nitta och Niko, dels var för sig, dels tillsammans, under flera decennier.

Det dagboksaktiga språket gör mig stundtals en smula fundersam, självutnämnd språkpolis som jag är. Jag har lite svårt att smälta publicerad text kännetecknad av ofullständiga meningar, växlande tempus och talspråk. Samtidigt utgör stilen något av charmen och det genuina i berättelsen – den är skriven med övertygande intensitet och värme. Språkdräkten är också konsekvent, vilket höjer helhetsintrycket av boken. Med tanke på fortsatt skrivande och utgivning av flera böcker, skulle jag ändå rekommendera författaren att låta språkgranska sina texter och eventuellt utföra vissa språkliga korrigeringar, utan att för den skull behöva ge avkall på det personliga uttryckssättet.

Bokens tema, en kärlekshistoria mellan två personer från vitt skilda kulturer, utspelad i ett tredje land, är av högsta intresse i dagens multikulturella värld. Kärleken kan fungera, trots olikheter i bakgrund, intressen och uppfostran.

Jag har inget recept på hur vi gjorde för att det skulle fungera, men mitt råd till er som träffar en utländsk man, är att vara öppen och lyssna till hjärtat, och dela era olikheter samt likheter, och gå för det om det finns kärlek mellan er.

Så enkelt, och ändå så svårt. Och så universellt. För visst gäller detta även med oss som har hittat en partner med samma modersmål och samma geografiska ursprung. Det som är normalt, naturligt och självklart i en familj eller en släkt, är inte nödvändigtvis normalt, naturligt eller självklart i en annan familj eller släkt. På djupet är igenkänningsfaktorn stor.

Bokens budskap är ljust och hoppfullt. Trots att världen kan se dyster ut, finns det liv och kärlek. Kärlek som är stark nog att överbrygga gränser. Kärlek som bär två människor genom livet.