boktips eller recensioner eller nånting däremellan

Jag tror att jag redan i något tidigare bokinlägg citerade min syster, som skrev på fb att det alltid infinner sig en känsla av tomhet när man “läst ut” en författare. Den tomheten drabbades jag av förra veckan då jag kom till den sista av Arne Dahls böcker om Opcopgruppen. Först läste jag alla hans böcker om A-gruppen i lite hipp-som-happ-ordning, och sen fortsatte jag med Opcopgruppen, de tre senare böckerna, jag hade läst den första.

Arne Dahl har ett synnerligen fascinerande språk. Böckernas handling kan bli något långrandig, men samtidigt är de olika utvikningarna om än det ena, än det andra, så intressanta att det egentligen inte gör nånting att man emellanåt närapå glömmer vad själva huvudberättelsen handlar om. Ibland hamnar han in på ett politiskt spår, ibland på ett religiöst, eller på ett historiskt, ett geografiskt, ett språkligt, ett kulturellt, ett filosofiskt… you name it. Han måste alltså vara oerhört beläst, och jag antar att han ägnar massor av tid åt research.

Visst, jag känner inte till det han skriver om, så det skulle kunna vara rena amsagor om både det ena och det andra, men han gör det så övertygande att jag inte bryr mig så mycket om vad som är sant eller tänkbart och vad som är rena fantasier. Jag kan t.o.m. ha överseende med att han ofta hoppar från den ena miljön till den andra och beskriver vad som händer “under tiden” med den ena och den andra, för att plötsligt komma tillbaka till ett nu som redan beskrevs ur en annan persons synvinkel. Oftast tycker jag att sånt är förvirrande, nästan irriterande. Jag skulle liksom vilja att en berättelse skulle vara kronologisk och inte hatta hit och dit i historien. Eller så inte. Eftersom jag gillar böckerna…

När jag således var utan Arne Dahl att fortsätta med, ramlade jag över Jonas Jonassons senaste, Mördar-Anders och hans vänner. Ha, nu ser jag på Wikipedia att Jonas är taget, det låter faktiskt mera som en pseudonym att heta Jonas Jonasson. Ungefär som Bo Balderson, vars böcker jag läste med stor förtjusning då det begav sig. Jonassons böcker är ännu dråpligare än Baldersons. Fullständigt fenomenala, för den som inte vill ha alltför stark verklighetsförankring i det hen läser. Jag antar att man ska ha en speciell humor, och ett intresse för Människan och hennes natur – samt gärna en religiös (kristen) allmänbildning för att uppskatta böckerna till fullo. Och kunna se med glimten i ögat på det mesta i tillvaron. Rekommenderas! (Och nej, jag tänker inte förstöra min läsupplevelse av Hundraåringen genom att se filmen. Basta.)

Efter att ha vridit mig i vånda och fniss över Mördar-Anders med flera bravader, var det dags för en ny (ljud)bok idag igen. Den här gången blev det en bok av Varg Gyllander. Sthlm: inferno, heter den. På tal om namn, kan man faktiskt heta Varg, på riktigt? Tja, jag antar det. Vad vet jag. Fast det är onekligen vanligare att heta Ulf, med samma betydelse. Man kan ju faktiskt också heta Varga, i förnamn, om man är flicka.

Eftersom jag precis börjat på den här boken har jag inget direkt att säga om den. Jag minns att jag tyckt om Varg Gyllanders tidigare böcker, men jag minns inte varför… 😀

Ibland kanske jag borde nöja mig med att läsa samma böcker om och om igen, i synnerhet när jag inte kommer ihåg vad de handlade om eller varför jag gillade dem?

inlägg 80. Ny författarbekantskap

I dag började jag lyssna på en bok av Emelie Schepp, nämligen hennes debutroman (kriminalroman) Märkta för livet. Intressant att det dyker upp nya kriminalromanförfattare mest hela tiden. Det är tydligen inte bara jag som gillar såna böcker, eftersom det finns en så stor marknad för dem.

En sak som jag reagerat på i många (kriminal)romaner är det klasstänkande som färgar bokfigurers människosyn. Antagligen för att det är så främmande för mig. Dystert nog läste jag nånstans (vad annars) att det är ett tecken på att man själv hör till någon högre klass (vilket jag verkligen inte vill kännas vid).

Att dela in människor i klasser är för mig lika dumt som att fokusera på raser och etniskt ursprung. Då kan jag i någon mån bättre förstå indelningen i socialgrupper, eftersom det säger mera om människans ekonomiska villkor än om hennes intellektuella sådana (eller, ännu värre, om hennes intellektuella potential).

Det tycks ju inte heller vara förbehållet nån viss samhällsklass att se ned på människor från andra samhällsklasser. I alla fall inte om man ska tro kriminalromanerna. S.k. överklassmänniskor (jag tror faktiskt inte att jag nånsin träffat nån sån, vad jag vet) ser ner på människor som inte har “anor”. Det är tydligen inte pengar som räknas, har man gjort en s.k. klassresa är man en “uppkomling”. S.k. arbetarklassmänniskor ser ner på “herrskap”.

Kom igen, är det faktiskt så här på riktigt? Varför i all sin dar skulle man bry sig om “vems pojke/flicka” nån är? Om det nu inte är för att man (som finlandssvenskar ofta) vill kunna placera personen i ett bekant sammanhang…

I den här boken är det en polis, Mia, som kommer från en arbetarklassbakgrund, som inte tål åklagaren, som enligt Mia kommer från en överklassbakgrund. När Mia och hennes kollega kommer till ett hus efter ett larm från en hustru som hittat sin make död på golvet, tittar Mia snett på huset och trädgården och ondgör sig över både det ena och det andra.

Inte är jag heller fördomsfri, hur gärna jag än skulle vilja vara det, men sånt här går definitivt över min horisont. Fast, som jag brukar säga – jag är intresserad av Människan och hur hon tänker (kan tänka), så visst är det bra att jag får inse att det finns folk som verkligen anser att social bakgrund har betydelse… även om jag kommer att fortsätta odla mitt jämlikhetsideal, naiv och idealistisk som jag är.