-vert

– Är du egentligen mera introvert än extrovert, frågade psykoterapeuten mig under vår senaste terapisession. Mitt svar blev, efter en stunds eftertanke, att jag egentligen upplever att jag är både och, och det ganska starkt. Alltså både utåtriktad och inåtvänd. För närvarande mera inåtvänd, men annars både och.

Så jag kollade på internet för att repetera vad det handlar om, det är många år sen jag läst psykologi. Här finns en förenklad förklaring, och även en länk till ett litet test som jag gjorde för skojs skull. Nu ska vi se om det lyckas att länka till mitt testresultat också.

Din personlighetstyp:

Varmhjärtade, noggranna och populära. Sätter andras välbefinnande framför sitt eget. Stark pliktkänsla. Ansvarsfulla. Värdesätter traditioner och trygghet. Vill vara till nytta för andra. Behöver uppmuntran för att må bra. Välutvecklat sinne för form och funktion.

står det bl.a. Jo, det där stämmer nog bra i stort sätt, men det där sista, “välutvecklat sinne för form och funktion”? Ööööh…. det förstår jag inte riktigt. Annars så hamnade jag inte mitt emellan extrovert och introvert på skalan, det lutar lite mer åt extrovert i alla fall. En utåtriktad grubblare. Så är det väl.

Och, nåja, “karriärer som skulle kunna passa dig” – de tre första blir sjuksköterska, lärare, administratör… inte är jag på helt fel väg, då 🙂 Jag som är både leg. sjukskötare och leg. barnmorska, jobbar som universitetslärare och undervisar i hälsovårdsadministration…

Det var kul att fylla i testet, om man som jag gillar att fylla i formulär. Men som så ofta är det svårt att välja bland vissa alternativ. Det finns två svarsalternativ per fråga. Ibland visste jag direkt vilket jag skulle välja, ibland passade båda och ibland passade inget. Som frågan om ifall barn leker för lite eller hjälper till för lite hemma. Det fanns ju inget utrymme för åsikten att de leker tillräckligt och hjälper till lagom mycket hemma…

förfördela

Efter att ha grubblat på det förra, kontroversiella ordet fortsätter jag med ett ord som börjar likadant. Jag funderade på om man kan förfördela någon, eller om man bara kan känna sig förfördelad. Jag tänkte att det är sällan, om ens någonsin, jag läst ordet i betydelsen: “nu ska jag ge en åtskilligt mindre bit av kakan åt person X, jag tycker att jag ska förfördela honom till förmån för person Y och person Z”. I stället brukar det vara så att man läser att X känner sig förfördelad, oavsett om det är objektivt konstaterbart eller inte att X fått mindre än han borde vara berättigad till.

Men enligt SAOB kan man faktiskt förfördela, och det på fler sätt än jag kunde ana:

tillfoga (ngn) en skada l. oförrätt, göra (ngn) ngt för när, förorätta (ngn) äv.: förnärma l. förolämpa, (djupt) kränka l. såra.

Där ser man. Det var inte riktigt så där som jag tänkte. Det jag tänkte var nog närmast att tillfoga någon en oförrätt. Men djupt kränka eller såra, den betydelsen hade jag inte insett. Så när man är förfördelad, är det inte bara så att man inte fick det man ville, t.ex. en löneförhöjning som man tycker man borde ha fått, utan det är djupare än så, man är djupt kränkt och sårad över detta, inte bara lite besviken (och missunnsam?) som jag tänkte. Den tanken är kanske närmast det där förnärma, då.

Enligt synonymer.se är förfördela synonymt med att behandla orättvist, göra orätt, kränka, förorätta.

Undrar om förfördelandet har att göra med ett maktförhållande också, så att det inte alltid finns likvärdiga möjligheter att förfördela varandra i en relation av något slag, om t.ex. den ena måste vara underställd den andra eller svagare eller fattigare eller…

Se där något att fundera på en solig, ledig vinterdag! 😉

förföra

Har man inte av naturen varit en grubblare, som jag, så blir man det när man börjar syssla med olika filosofiska frågor via sina studier och sitt jobb. Eller så är det därför man väljer en sån bana, för att det liksom ligger i ens natur att grubbla och ifrågasätta allt rimligt och orimligt.

Nu grubblar jag över vad det innebär att “förföra”. – Korkat av henne, kanske du tänker då, det är väl klart vad det innebär. Och jo, inte är jag ju dum, jag tror nog att det för det mesta är helt klart vad man avser om man t.ex. skämtsamt säger att man tänker förföra sin egen man. Men vad är det egentligen man säger då, grubblar jag. Framför allt grubblar jag på om det i förförelsens natur ligger att den som är föremålet för förförandet ska vara ovillig eller ovetande om vad som är på gång. Att han eller hon på något vis låter sig luras och inte riktigt vet hur det gick till att det blev som det blev.

Så jag måste ju naturligtvis kolla upp vad ordet betyder. (Och nej, jag sitter inte på jobbet och slösar tid på det här, jag är hemma också idag med min dunderförkylning.) Länken synonymer.se ger förklaringar som är i linje med det “moderna” sättet att tänka på förförelse: locka till sexuellt umgänge, egga, ragga; locka, tjusa, charma, bedåra, förtrolla; förleda, vilseleda, vilseföra, fresta, snärja, tubba. Hm, det finns nog ett drag av det där lurendrejeriet där också…. Sen kollade jag SAOB, där nyanserna blir ännu fler, och visar ännu mera på de gamla sätten att betrakta förförelsen, t.ex. “föra (ngn) från rätta vägen l. på avvägar (eg. o. bildl.).” Där blir det klarare att den som blir förförd är den oskyldiga parten och den som förför är den som luras.

Och vad var det nu för vits med att grubbla över sånt här? Jo… om man tänker som jag, att folk ska tala klarspråk och att jag inte går med på att vara nån tankeläsare, då faller liksom hela idén med att förföra någon. Eller?

Äh, kanske det ändå handlar om såna där sociala riter, som i och för sig är trams, men ändå kan vara trevliga… Eller ÄR det trevligt att luras? Eller ÄR det att luras, om det är ett spel? Och kan man förföra någon att göra gott?

Inte gör man det lätt för sig… 😀

 

måndaaag morgon…

Typ. Klockan är förvisso redan 12.35, men här sitter jag, förkyld och dan, kvar vid köksbordet med det som ska föreställa morgonkaffe. Jag steg upp vid 10-tiden, men har en tendens att dra ut på frukosten om jag har tid. Hoppas förkylningen inte blir långvarig. Den satte fart på fredag eftermiddag, och har förändrats så smått över veckoslutet, men inte direkt avtagit. I natt rann ögonen ikapp med näsan. Det är besvärligt då tårarna rinner när man blundar och rinner ner i öronen och stör insomnandet 🙂

Igår, när jag alltså också var förkyld, gjorde jag något så ovanligt som att titta på en film: A Beautiful Mind. Jag fick tips om att den filmen skulle komma på tv på lördag kväll, och eftersom tidpunkten var alltför sen för mina trötta vanor, spelade jag in den och tittade på den på en mänskligare tid på söndagen. Det var en film helt i min smak, synnerligen tankeväckande, inte en massa blod eller monster. Inte blev den förstås sämre heller av att huvudrollsinnehavaren är riktigt behaglig att se på.

Men den visade så fint på hur gränserna mellan det friska och det sjuka flyter in i varandra. Hur det blir svårt att skilja mellan (de andra människornas) verklighet och den egna, mycket starkt upplevda verkligheten. Och jag tänkte på hur mycket av det där som finns inbyggt i människan och i hennes fantasi. Om hur barn ofta har låtsasvänner. Och hur man som barn (åtminstone jag) kan fantisera om en massa koder och mysterier som man ska lösa, och att man (jag) börjar se alla möjliga Tecken överallt. Och hur lätt det skulle vara att låta sig glida in i den där fantasivärlden så att den blir verklig. Sen kan man ju fundera på vad det är som gör att en del ändå håller kvar sin verklighetsuppfattning, medan andra inte gör det. Spännande.

Ännu apropå förkylningen: jag tror faktiskt att den här förkylningen är ett tecken från kroppen att det var dags att vila ännu mera igen… jag hade precis hunnit lova mig själv att inte lova något mera den här vårterminen, vad det än gäller och hur intressant det än må verka, eftersom jag känner att det redan blivit lite för mycket, hur lite det än är, så att säga.

Nu sitter jag här och tittar på det underbara vädret, och lyssnar på… Finnhits 2. En massa barndomsminnen strömmar fram…

knaperi, knaperi knus

…vem knaprar på mitt lilla hus? har jag för mig att häxan sa i någon variant av sagan om Hans och Greta. (Är det en råtta eller en mus? och då svarade barnen något i stil med “nej, det är bara vindens sus” där de stod och tuggade och åt upp häxans hus allt vad de hann).

Här knaprar det också ibland. Men det är inte en råtta eller en mus, utan en katt. Den som har följt mina skriverier under åren, kanske minns att vi har två kastrerade hankatter, frassar som vi säger i Österbotten. De är bröder från samma kull, den ena är långhårig och heter Fluffis, den andra korthårig och heter Markoolio.

Vi bor på landet, och våra frassar får gå ut och in som de vill, oavsett om det är riktigt tillåtet eller inte. När man har jordbruk och odlar säd, behöver man katterna som rått- och musjägare, och det skulle kännas fullständigt absurt att ha dem i koppel och krypa runt med dem i rian och fånga gnagare.

När frassarna är ute, och vill in, har de utvecklat varsitt sätt att påkalla husbondefolkets uppmärksamhet. Om man hör ett sånt där högljutt knaperi knus på dörren, då vet man att det är Fluffis som vill in. Jag vet inte riktigt hur han gör, men det låter som att han skulle försöka bända in klorna i dörrspringan på ett kofotsaktigt sätt i ett fåfängt hopp om att kunna öppna dörren själv. Man ser liksom inte när han gör det, eftersom man själv är inomhus.

Markoolio gör inte så. Han krafsar med tassen på dörren, eller på vardagsrumsfönstret. Om han krafsar på dörren, hör man alltså inte knaprande, utan krafsande, mera diskret. Krafsar han på fönstret, kan det både gnissla och slamra, i synnerhet om han tycker att det tar för länge innan nån reagerar. Oftast krafsar han bara med ena tassen, men ibland tar han till storsläggan och krafsar med båda tassarna. Då påminner han om en dirigent, där man ser honom genom fönstret.

Jag brukar vara rätt bra på att kommunicera med, och förstå djur, i synnerhet katter. Men Markoolios krafsande är gåtfullt. Ibland går han runt i huset och krafsar på väggar, skåp… olika ställen. Undrar om han söker en lönndörr? Hittills har han i alla fall inte upptäckt någon 🙂

positivt tänkande

…var det jag skulle skriva om, jo. Jag tror att jag var i övre tonåren när jag för första gången fick höra “du är alltid så positiv”, då sagt som en komplimang eller åtminstone på ett uppskattande sätt. Jag minns att jag blev överraskad, och tänkte efter, och kunde konstatera att jo, det är jag väl. Det handlar liksom om en grundinställning till Livet, trots sorg och bedrövelser. Och jag tror gärna på citatet mina föräldrar har på sin spegel i hallen (eller har haft, nu blir jag osäker på om citatet är kvar):

Man tar ingen skada av att vara optimistisk. Gråta kan man alltid göra efteråt.

Tyvärr minns jag inte vem som fällt de bevingade orden.

Man har mycket lite att förlora på att utgå från att saker och ting ska ordna sig, att det nog blir bra på något sätt, trots att det kanske inte blir som man vill. Man har mycket lite att förlora på att tro gott om folk, tills motsatsen är bevisad, och helst lite längre också, så att de faktiskt får en ärlig chans.

Jodå, jag vet att saker och ting kan gå rejält åt pipan. Och att folk blir grundlurade, sol-och-vårade och sånt. Men för det mesta går det inte så. Så varför ta ut bedrövelser i förskott, innan de ens har hänt? Det kan snarare bli så att de negativa tankarna blir till en självuppfyllande profetia.

Och det är nu vi kommer in på det svåra med positivt tänkande-rörelsen. Att de negativa tankarna kan bli destruktiva, betyder ändå inte att de är en förbannelse eller någon sorts Stor Fara som kommer att göra så att katastrofer uppkommer per automatik. Lika lite som man med tanken kan betvinga vadsomhelst till vadsomhelst, eller vemsomhelst till vadsomhelst. Om ditt barn körde i diket, så var det inte för att du som Orolig Förälder hade tänkt på att det finns en sådan möjlighet. Det är här jag tror att förnuftet kommer in, och här jag kommer tillbaka till Aristoteles också, om man så vill. Visst ska man tro på att man har potential. Och om man verkligen vill t.ex. lära sig svetsa eller dansa samba eller knyppla eller ta studenten osv. så kan man i regel det, oavsett om det känns ouppnåeligt till en början. Det kanske tar länge, man kanske inte blir världsmästare i knyppling eller laudaturstudent, men man blir i alla fall en hyfsad knypplare eller en godkänd student om man verkligen sätter sig på det. Och blir man inte, så har man åtminstone prövat och kan lägga den saken bakom sig.

Jag tror att traditionell, finsk uppfostran har tagit mycket av det positiva tänkandet ifrån många människor. “Du ska inte tro att du är någonting, eller åtminstone inte annorlunda än vår sort. Det är bra att man tar fram alla tänkbara negativa sidor hos alla tänkbara projekt, så slipper barnen bli så besvikna sen när det inte går som de vill. Varför ska du förälska dig i skolans snyggaste kille, det är väl klart att han inte kommer att vilja ha någon som du? Välj någon av din egen sort i stället.” och liknande, gjort i välmening (kan man hoppas), men avspeglande en sorts missunnsam uppgivenhet, som gör att barnet också som vuxen har svårt att se sin egen potential. Eller potentialer, om man kan säga så. För vi har alla många tänkbara gåvor, som vi kan utveckla. De största hindren finns inom oss, eller så är det så att vi låter andras åsikter spela för stor roll i våra liv om vi inte vågar bli de vi känner att vi innerst inne är.

Uppmuntran, beröm och kärlek är så mycket viktigare än att sätta folk på plats…

vems flicka

…är du då? brukade äldre människor fråga då jag var liten. Och man kunde tycka att frågan var lite fånig, men svarade snällt vad föräldrarna hette.

Jag tyckte också att det kändes en smula roande då jag kom så långt i livet att jag blev bekant med nya människor vars föräldrar jag kände, eller då någon frågade om jag känner den-och-den som bor åt samma håll, och jag fick svara att nej, inte personligen, men jag vet vem han/hon är, jag känner föräldrarna. Man märker liksom att åren går.

Nu börjar jag komma så långt i livet att jag får säga “just det ja, jag vet inte vem hon/han är, men jag känner hennes/hans mor/farföräldrar”. Det känns också roligt 🙂

Och ju äldre jag blir, desto mera gillar jag det här att kunna placera in folk i ett sammanhang. Även om jag fortfarande är mycket mån om att släkten inte ska vara avgörande för vad man anser om en person….

 

överraskningspris

Bambi har utlyst en tävling på sin blogg, och jag tänkte tappert göra ett försök att delta, som omväxling till att skriva om dygder och sånt. (Jag återkommer nog bl.a. till det positiva tänkandet nån dag.)

För att delta  ska man

1. Blogga om tävlingen, och skriv ett inlägg om hur du helst skulle spendera Alla Hjärtans Dag, och tillsammans med vem. Motivera också varför just du ska vinna. Bästa motivering vinner

Hm, det var ingen lätt sak. Blogga om tävlingen, det är nog lättast, så jag börjar med det. Bambi lottar ut ett litet överraskningspaket från BodyShop bland alla som deltar i tävlingen senast på torsdag.

Men hur skulle jag helst spendera Alla Hjärtans Dag, och tillsammans med vem? Nu har jag ju lagt mig till med det finska sättet att se på “vändagen” och brukar liksom mera se det som en dag att uppmärksamma mina vänner än min Älskade. (Uff, det där såg inte trevligt ut i skrift. Och det där med min Älskade, det påminner mig om Gollum i Sagan om ringen, så nu blev det helt fel…. “my Preciousssss”…. )

För att det ska vara en riktig Alla Hjärtans Dag ska det säkert vara en romantisk dag, och då ska man nog tillbringa den tillsammans med sin Äls… sin Käraste. Då skulle jag nog gärna för det första ha ledigt både den dagen och nästa dag, och så skulle jag boka in oss på något spahotell, där vi skulle få äta gott, bada i varmt vatten och få massage eller någon annan trevlig behandling. Jag skulle gärna vilja att vi skulle äta något med räkor till förrätt, med ett litet glas vitt vin (och nu bortser jag från att jag inte dricker alkohol) och sen kanske en god biff med ett gott rödvin och så någon liten söt efterrätt och kaffe till efterrätt.

Och så skulle jag beställa room service-frukost och hoppas att de skulle gå med på att den skulle serveras först kl 10 så man skulle få sova…

Men varför just jag skulle vinna? Det var allra svårast. Här kommer “du ska inte framhäva dig själv”-tanken fram väldigt tydligt. Vem är jag, att jag skulle behöva vinna ett pris? Det finns säkert så många andra som förtjänar och behöver det bättre.

Kanske det är just därför jag skulle vara värd att få det…. Nä, nu lät det där inte heller bra. Det låter som att jag skulle anlägga en min av falsk ödmjukhet för att få medlidande och vara förtjänt av något jag egentligen inte är förtjänt av.

Så inte kan jag komma med någon hållbar motivering annat än att det skulle göra mig lite glad. Du får avgöra, Bambi 😉

 

 

ambition

Att ha ambitioner i livet är nog viktigt. Att formulera mål, och ha någonting att se fram emot, att jobba för. Som så mycket annat kan ambitionerna förstås slå fel, eller sättas för högt. Eller för lågt, om man får tro Mr Gyllene medelväg, alltså Aristoteles. Enligt Aristoteles är nämligen ambition i likhet med besinning en av de moraliska dygderna. Det gäller att hitta rätt nivå på ambitionen, och den nivån är inte den samma för alla människor, och inte för samma människa under olika perioder av hennes liv. Och liksom när det gäller andra dygder, menar Aristoteles att vi människor är utrustade med förnuft och fri vilja, som gör att vi liksom kan justera in den där ambitionen i rätt läge och handla i enlighet med den.

Det där med att dygden, och alltså också ambitionen, är individuell, är en viktig detalj. Man kan alltså inte – eller, det är för det mesta föga lämpligt att lägga sig i en annan människas ambitioner, för de är hennes sak. Sen har vi förstås, även enligt Aristoteles, ett ansvar för varandra, och då kan man ju tänka sig att det finns tillfällen då man varsamt kan försöka ifrågasätta den andra människans överambition alternativt avsaknad av ambition.

Personligen har jag funderat ganska mycket på det här med ambitioner. För det är egentligen många gånger man liksom inte får ha sin ambition i fred. Antingen tycker folk att man har onödigt höga ambitioner, och att man ska tagga ner, eller så tycker de att man borde ha högre ambitioner. Och ibland hamnar man i en sån där ambitionsspiral som det kan vara svårt att hoppa ur, eftersom den inte enbart består av ens egen ambition, utan t.ex. den befattning man har förutsätter ambitioner man inte helhjärtat kan omfatta.

En annan sak är också hur ambitionerna uppfattas av omvärlden. Jag kan bli irriterad till vansinne ibland då folk tror att jag är förfärligt ambitiös. På sätt och vis är jag väl ambitiös, men definitivt inte i den grad som jag ibland uppfattar att andra uppfattar 🙂

Och nu kommer jag i tankarna in på Positivt Tänkande och “du får vad du tänker”-rörelsen. Där är jag synnerligen ambivalent. För det stämmer ju bara delvis. Om man har en ambition och tänker att det är rimligt att nå den, och tänker att man kan, och jobbar aktivt för den saken, är det säkert bra och funkar ofta. Men om det positiva tänkandet inte styrs av förnuftet? Om jag skulle få för mig att bara jag tänker tillräckligt intensivt på att det kommer att bli så, så kommer jag att bli USA:s president en dag? Eller få Dalai Lama att bli kär i mig? Också positivt tänkande måste ha sina rimliga gränser… Dessutom ser jag en fara i det också, för man kan ju inte alltid styra sina tankar. Exempel: tänk INTE på en stor, orange apelsin. Vad tänkte du på då? … Tankar som vi inte vill tänka, kan också slå rot. Så om man skulle tänka att man får vad man tänker, skulle man som förälder bli galen av att inte tänka på att det kan hända olyckor med ens barn, för tänker man olyckorna kommer de ju att hända, och det blir helt tokigt att tänka på att man inte får tänka på det…

Men ambitioner, det ska man ha. I rätt mängd och vid rätt tidpunkt.

Och nu kan jag inte låta bli att länka till den här sången som jag tycker så mycket om:

httpv://www.youtube.com/watch?v=WQQUJlJZp_Y&feature=related

termostaten

Antagligen har jag skrivit om det förut, men i den här kölden aktualiseras ämnet igen. Också med tanke på det där med förnuft osv. När det blir så här kallt ute, fryser jag också inomhus, även om det skulle vara varmt inne. Maken brukar säga att jag har något fel på termostaten. Blotta vetskapen om vinterkölden gör tydligen att jag blir frusen. T.o.m. nu, då jag hade hunnit tänka att jag i takt med ökad ålder och värdighet (och en lätt släng av det som brukar benämnas mummukuume på finska) inte har frusit så mycket som annars.

Varför är det så svårt att skilja på upplevd köld och verklig köld? Och, ska man då lyssna på kroppen och foga sig i att det “muka” är jättekallt, eller ska man medelst förnuftet övertala kroppen att det faktiskt är varmt och skönt?

Min kropp är synnerligen svårövertalad när det gäller den här saken. I går kväll hade jag väldigt ont i magen, så jag gick och la mig tidigt. Med pyjamas som har långa byxben och långa ärmar. Jag har ett tjockt täcke med påslakan, och vi har ca 19 grader i sovrummet. Inte kallare än normalt, alltså. Men som jag frös. Jag låg där, invirad i täcket, försökte slappna av och säga till mig själv att det inte är kallt, det var samma temperatur i det här rummet för ett par veckor sen, och då sov du gott med ett kortärmat nattlinne och frös inte. Det hjälpte inte, kroppen vägrade låta sig övertygas. Och jag var så trött och hade så ont i magen att jag inte hade lust att stiga upp för att ta ett par sockor på fötterna. Jag övervägde också att ta makens täcke ovanpå mitt eget, men tänkte att det var dumt, för då skulle han inte hitta sitt täcke när han skulle krypa i säng.

Förr, när vi sov i ett annat rum och i en större säng, var jag ännu mera frusen om vintrarna. Då brukade jag alltid ha sockor på mig, och pyjamas med långa ärmar och långa byxben. Och en filt UNDER täcket, så att jag kunde vira in mig i den och dra täcket ovanpå och så låg jag där och hackade tänder i en halvtimme eller så innan jag fick upp värmen. Nu har vi en smalare säng utan skarv i mitten, så numera brukar jag värma mig på maken i stället. När han är på plats, alltså.

Nå, han kom och la sig i går innan jag fått upp värmen, så jag fick värma mig på honom än en gång. Snällt av honom. Jag skulle nog tycka att det var en stor uppoffring av mig att tolerera att någon kall människa skulle huttra in under mitt täcke och placera iskalla extremiteter på mig.

Och, som sagt var, det är INTE kallt i det där rummet. I samma rum har jag, tidigare i vinter, tyckt att det är så bra då jag sover intill väggen så att jag kan dra upp täcket och lägga ryggen mot väggen för att få svalka när det blir för varmt… I samma inomhustemperatur. Och med maken sovandes i kortkalsonger och samma täcke, året om, utan att han fryser…

Ergo: man kan inte lita på min kropp och dess budskap.