reverse bucketlist – 28 saker som jag är tacksam över att jag gjort

Ja, en sån lista hittade jag hos Sandra, och blev genast förtjust. Det var intressant att se vilka saker en 20-åring har hunnit med och är tacksam över att hon gjort – jag som är mer än dubbelt så gammal borde ju ha hunnit med mer än dubbelt så många saker att vara tacksam över, och det har jag säkert också, men nu ska jag nöja mig med 28.

Jag börjar väl i nån sorts kronologisk ordning…

  1. Att jag lärde mig spela tvärflöjt. Visserligen har jag glömt det mesta, eftersom jag inte spelat på åratal, men ändå. Oj, vad jag älskade att spela, det var absolut det bästa som fanns då det begav sig!
  2. Att jag hade möjlighet att jobba en månad som volontär i London när jag var 17 år. Jag älskar språk och resor, och med facit på hand har jag inte alls rest så mycket som jag fantiserade att jag skulle göra när jag var ung, så visst var det fint att jag tog chansen! Det var både roligt och lärorikt.
  3. Jag är tacksam för att jag tog körkort genast då jag fyllde 18. Uff, vad jobbigt det skulle ha varit att vara utan.
  4. Jag är tacksam över att mina föräldrar byggde ett hus på landet och att jag hann bo där en kort tid innan jag flyttade hemifrån.
  5. Sommarjobbet i Stockholm när jag var 18. På många sätt var det en av de värsta perioderna i mitt liv, men på många andra sätt var det också en bra tid. Och innan sommaren var över skulle jag gärna ha flyttat dit på heltid, men levde liksom i den där gamla tron att man “ska” utbilda sig då man är ung, så jag pallrade mig hem till Finland för att börja gå i skolan som jag sökt till.
  6. Och den skolan var den numera saligen avsomnade Värdinneskolan vid Korsholms lantbruksskolor. Inte direkt något som omgivningen skulle ha tippat att jag skulle göra.
  7. Det var bra att jag inledde klasslärarstudier, trots att jag kom fram till att klasslärare var det sista jag ville bli. Det hade jag ju inte vetat om jag inte försökt.
  8. Det var också bra att jag insåg att man inte måste studera det man inte vill studera, och avbröt studierna efter ett år trots omgivningens bestörtning.
  9. Det var tufft av mig att börja jobba som lantbruksavbytare, jag som var uppvuxen i stan (Gamlakarleby/Karleby).
  10. Jag är tacksam över att jag vågade ta chansen att bli uf-ordförande utan att ens ha suttit i styrelsen (eller för den delen nån annan styrelse överhuvudtaget). Det man inte kan, kan man alltid lära sig!
  11. Och vad bra att jag vågade gifta mig när jag var 22, trots att flera, inklusive jag själv, funderade på om jag faktiskt var mogen för det. Inte kan man veta om man är mogen, man måste bara tro. Folk skiljer sig, fastän de varit äldre än så när de gifte sig. Och vi har varit gifta i 30 år nu!
  12. Jag är glad över att jag stod på mig och framhärdade i att jag ville ha ett stort bröllop med dans och allt, trots att svärföräldrarna inte gillade detta. Jag hade alltid tänkt att om jag (mot förmodan) hittar nån som vill gifta sig med mig, så ska det ske med besked. Vi bjöd 250 gäster och det kom ungefär 220. Begravningar kan man ha i stillhet.
  13. Jag önskade mig fyra barn, eller minst två och högst sex, och det blev fyra. Om det är nånting i mitt liv som jag är tacksam över, så är det barnen ❤ ❤ ❤ ❤
  14. (Och nu infinner sig en otacksamhetstanke, den hoppar vi över. Nästa tacksamma i stället.) Det var bra att jag vågade börja på en ny utbildning efter 8 års studieuppehåll. Jag som sa att jag aldrig mer skulle öppna en tentbok när jag avbröt lärarstudierna. Jag satsade helhjärtat på utbildningen och ville verkligen bli en bra barnmorska.
  15. Jag är tacksam över att jag höll ut och sökte femtielva jobb sedan när det visat att jag utbildat mig till arbetslöshet.
  16. Det var också bra på sikt att jag blev trött på arbetslösheten och började studera vidare, annars hade jag inte haft det jobb jag har nu.
  17. Jag är glad över att ha fått förmågan att säga ifrån och våga stå för min åsikt, även om det finns gånger då jag verkligen borde ha använt den förmågan och låtit bli för att “vara snäll” eller för att jag inte orkat ta en konflikt.
  18. Vad bra att jag tog chansen att bli gympainstruktör när “min grupp” stod utan instruktör då vår ordinarie ledare var gravid och blev sjukskriven.
  19. Tänk att jag vågade ta chansen att bli avdelningsskötare – och fick jobbet – trots att jag inte hade så mycket erfarenhet av vårdarbete!
  20. Jag är glad över att jag förverkligade min dröm om att doktorera i vårdvetenskap, en dröm som fick gro i 19 år innan den blev verklighet.
  21. Jag är tacksam över att jag vågade ta itu med det som inte var bra i mitt liv, även om det var oerhört jobbigt och kunde ha slutat med skilsmässa. I stället blev det så mycket bättre än jag nånsin vågat tro.
  22. Jag är glad över att jag tillsammans med maken vågade satsa på att skaffa ett sommarställe i skärgården. Numera känns det som mitt Verkliga Hem.
  23. Jag är också glad över att vi vågade satsa på att skaffa en övernattningslägenhet i Vasa. Om skäristället är mitt Hem, så är lägenheten min Livlina.
  24. Jag är tacksam för att jag klarat av att omprioritera tillvaron när jag drabbades av burnout (och över att jag på något sätt lyckades hålla ihop så länge barnen var små).
  25. Jag är tacksam för att jag vågade ta chansen att dansa som passista under sambakarnevalen i Helsingfors år 2012, samma år som jag fyllde 50 . De flesta passistor är under 40.
  26. Och jag är så glad över att jag kom mig för att bli bodypumpinstruktör samma år 🙂
  27. …och spinninginstruktör följande år…
  28. …samt zumbainstruktör året därpå.

Nu kan jag liksom vila på lagrarna, och oj, vad det är skönt!

Min anslagstavla på jobbet är också en sån där feel good – var tacksam-anslagstavla. Inga anslag om vad som Ska Göras, bara trevliga saker. Tackkort, vändagskort, foton osv. som gjort mig glad.

IMG_1670

Advertisements

mina jobb och mitt roligaste jobb

Jag blev inspirerad till rubriken av Fina Christinas inlägg i serien Fredagsfrågan. Jag som haft så många jobb och har flera utbildningar, så jag brukar säga att jag kan lite allt möjligt, men ingenting riktigt ordentligt. Och vet ni, jag trivs med att det är så. Fast jag förstås ibland undrar hur det hade varit om jag verkligen satsat på något, eller i alla fall på EN bransch och hunnit jobba 30 år som vissa av mina jämnåriga… själv kommer jag inte ens att få full arbetspension pga. att jag “jobbat så lite” och att det som jag jobbade före 23 inte räknas in *orättvist och dumt*

Nu beror det förstås på vad som ska räknas som “jobb” i det här fallet. Men om jag begränsar mig till jobb som jag fått betalt för, blir listan lite kortare.  Jag börjar alltså med att lista alla betalda jobb jag haft, som jag kan komma på… och låter voluntärsysslorna bli därhän eller bli föremål för ett separat inlägg. Det här inlägget omfattar alltså också s.k. bisysslor, om jag fått lön för dem.

  1. “Storasyster” på skriftskolläger, Karleby svenska församling
  2. Sjukvårdsbiträde vid St. Görans sjukhus, Stockholm
  3. Lantbruksavbytare, Korsholms kommun
  4. Jordbrukare, makens jordbruk i Västerhankmo, med inriktning mjölkproduktion
  5. Tvärflöjts- och blockflöjtslärare, Bjarnes musikskola, Solf
  6. Tonårsledare, Västerhankmo UF
  7. Primärskötare, Solgård ålderdomshem (eller hette det åldringshem, nu blandar jag ihop de finlandssvenska och sverigesvenska uttrycken)
  8. Butiksbiträde, Sundviks Diversehandel, Österhankmo (och lite i Västerhankmo också)
  9. Barnmorska, Vasa centralsjukhus BB och prenatala avdelningen
  10. Praktikant, Åbo Akademi i Vasa, Institutionen för vårdvetenskap
  11. Vårdare, Fylgiahemmet i Vasa
  12. Forskningsbiträde/forskningsassistent, Åbo Akademi i Vasa, Institutionen för vårdvetenskap
  13. Vårdare/ansvarig sjukskötare, Fylgiahemmet i Vasa
  14. Doktorand med stipendium från Stiftelsen för Åbo Akademi
  15. Gympainstruktör, Korsholms vuxeninstitut (Väster- och Österhankmo; Petsmo och Kvevlax)
  16. Avdelningsskötare, Vasa centralsjukhus, gynekologi- och förlossningsenheten
  17. Doktorand med anställning via Nationella forskarskolan, Finlands akademi
  18. Universitetslärare i hälsovårdsadministration, Åbo Akademi, Enheten för vårdvetenskap
  19. Gyminstruktör, Wasa Sports Club
  20. Zumba- och coreinstruktör, Korsholms vuxeninstitut
  21. Zumbainstruktör, ÅA motion, Vasa
Någon barnmorskebild råkar jag inte ha, så den här bilden där jag håller min kusins son i famnen får symbolisera det bästa jobbet :)
Någon barnmorskebild råkar jag inte ha, så den här bilden där jag håller min kusins son i famnen får symbolisera det bästa jobbet 🙂

Undrar om jag fick med allt?

Inget jobb har varit tråkigt. Jag har trivts bra med både det ena och det andra, även om alla jobb också har sina negativa sidor.

Men det absolut bästa var att vara barnmorska på BB. Det kändes som att “kan det verkligen vara så här roligt att ha ett jobb?” Det passade mig så bra – att ta hand om mammor och bebisar efter förlossningen. Att lära mammorna sköta sina bebisar och att amma. Oj, vad jag gillade det!

Dessvärre inföll det här jobbet under den ekonomiska depressionen, då man inte fick fast anställning, inte ens vikariat. Jag var alltså timanställd (förutom 6 veckor, då jag var sommarvikarie), vilket innebar att jag inte fick nån lön om jag blev sjuk, inte fick nån semester, inte tjänade in nån pension, i princip alltid måste finnas till hands och ställa upp om jag skulle kunna tro att jag skulle bli tillfrågad igen. Så fastän jag älskade jobbet, kunde jag inte ställa upp på dessa villkor efter att jag fått mitt fjärde barn (jag var gravid och hade två skolbarn och en ettåring hemma…).

Men, visst gillar jag mitt nuvarande jobb också! Jag tycker om att undervisa, och jag tycker speciellt mycket om att ge individuell handledning. Jag tycker om att forska. Jag gillar de fria arbetstiderna. Jag gillar den intellektuella miljön och mina arbetskamrater och studerande. Och så gillar jag ju att skriva. Det jag INTE gillar är allt tjafs om ekonomi och all osäkerhet och all otillräcklighet som finns inbyggd i systemet. Det är inte min chefs fel, det är inte heller ÅA:s fel, utan det är “universitetslagens fel”. Att man inte ska få luta sig tillbaka och känna att man gör ett gott jobb, utan hela tiden borde förkovra sig och få externa anslag och PRESTERA så förbaskat.

När jag spikade upp min doktorsavhandling till allmän beskådan för fem år sen
När jag spikade upp min doktorsavhandling till allmän beskådan för fem år sen

Det är oerhört skönt att ha gym- och zumbabisysslorna som motvikt till allt det intellektuella också. Så egentligen är jag priviligerad, bara jag orkar med det lilla jag gör 🙂

Zumba Jam, fortbildning för zumbainstruktörer... jag längst till höger. Lite ivrig, eller? :D
Zumba Jam, fortbildning för zumbainstruktörer… jag längst till höger. Lite ivrig, eller? 😀

Fast egentligen skulle jag helst vara hemmafru.

67433_447734173057_716975_n

Eller… tänk om det gick att vara professionell dansare… fast det skulle inte min fot klara av.

Konstens natt i Vasa 2013. Foto: Gunvi Lundqvist.
Konstens natt i Vasa 2013. Foto: Gunvi Lundqvist.

hund på rymmen

Håhåjaja. Idag har jag en jobba-hemifrån-dag, vilket är nog så trevligt i sig. Det som är mindre trevligt är att tekniken krånglade, så jag gav upp och tog en kortare arbetsdag. Det är förvisso bra att ha den möjligheten, risken är bara att jag skjuter upp för mycket så att det blir stressigt i något skede.

Under lunchpausen var jag ute på skogspromenad med Diiva. Eftersom det är älgjakttider, och jag tidigare blivit av med henne i skogen för att hon hittat ett Benparadis med smaskiga älgben, som fått henne att glömma allt vad lydnad och inkallning heter, tog jag en annan väg för att undvika just det stället. Så hann jag precis ta ett dagens-väder-foto och skämtsamt skriva “hitta hunden” på facebook…

IMG_1664

När jag tog fotot såg jag faktiskt en skymt av hennes yviga svans där mitt ibland allt gräs och ogräs, men några minuter senare var hon försvunnen. Jag gick över den där vildvuxna ängen och förutsatte att hon också skulle göra det. Men, hon kom inte fastän jag ropade och lockade. Jag hade tänkt att vi skulle göra en runda och komma tillbaks en annan väg.

Nå, för säkerhets skull gick jag tillbaka samma väg i stället och tänkte att hon kanske vänt om. Men inte hittade jag henne under hemvägen heller. När jag började närma mig hemmet, träffade jag på en bekant med tillhörande hundvalp och son. De hade inte sett Diiva, och mamman funderade på vad Diiva skulle säga om hon möter på dem i skogen. Diiva brukar vara snäll mot hundvalpar, men, jag kan ju inte garantera nånting…

Hursomhelst, jag hann vara hemma minst 45 minuter innan hon uppenbarade sig, ivrigt och glatt flämtande. Hon hade tydligen haft jättekul i skogen. Jag misstänker att hon kan ha hittat ett nytt benparadis eller något annat ätbart, hon är något av det matfriskaste man kan tänka sig.

Och jag vet ju att hon hittar hem, men som bekant är hon inte särskilt förtjust i barn… mitt största bekymmer var att hon skulle stöta på höstlovsfirande barn i skogen och skrämma dem :-/

Nåja, slutet gott, allting gott! Jag borde väl ha henne kopplad, men då hon får så mycket mera och bättre motion om hon får vara lös, och hon är ju ändå minst 80, kansk 90 % lydig…

när jag tog fotot

boktips eller recensioner eller nånting däremellan

Jag tror att jag redan i något tidigare bokinlägg citerade min syster, som skrev på fb att det alltid infinner sig en känsla av tomhet när man “läst ut” en författare. Den tomheten drabbades jag av förra veckan då jag kom till den sista av Arne Dahls böcker om Opcopgruppen. Först läste jag alla hans böcker om A-gruppen i lite hipp-som-happ-ordning, och sen fortsatte jag med Opcopgruppen, de tre senare böckerna, jag hade läst den första.

Arne Dahl har ett synnerligen fascinerande språk. Böckernas handling kan bli något långrandig, men samtidigt är de olika utvikningarna om än det ena, än det andra, så intressanta att det egentligen inte gör nånting att man emellanåt närapå glömmer vad själva huvudberättelsen handlar om. Ibland hamnar han in på ett politiskt spår, ibland på ett religiöst, eller på ett historiskt, ett geografiskt, ett språkligt, ett kulturellt, ett filosofiskt… you name it. Han måste alltså vara oerhört beläst, och jag antar att han ägnar massor av tid åt research.

Visst, jag känner inte till det han skriver om, så det skulle kunna vara rena amsagor om både det ena och det andra, men han gör det så övertygande att jag inte bryr mig så mycket om vad som är sant eller tänkbart och vad som är rena fantasier. Jag kan t.o.m. ha överseende med att han ofta hoppar från den ena miljön till den andra och beskriver vad som händer “under tiden” med den ena och den andra, för att plötsligt komma tillbaka till ett nu som redan beskrevs ur en annan persons synvinkel. Oftast tycker jag att sånt är förvirrande, nästan irriterande. Jag skulle liksom vilja att en berättelse skulle vara kronologisk och inte hatta hit och dit i historien. Eller så inte. Eftersom jag gillar böckerna…

När jag således var utan Arne Dahl att fortsätta med, ramlade jag över Jonas Jonassons senaste, Mördar-Anders och hans vänner. Ha, nu ser jag på Wikipedia att Jonas är taget, det låter faktiskt mera som en pseudonym att heta Jonas Jonasson. Ungefär som Bo Balderson, vars böcker jag läste med stor förtjusning då det begav sig. Jonassons böcker är ännu dråpligare än Baldersons. Fullständigt fenomenala, för den som inte vill ha alltför stark verklighetsförankring i det hen läser. Jag antar att man ska ha en speciell humor, och ett intresse för Människan och hennes natur – samt gärna en religiös (kristen) allmänbildning för att uppskatta böckerna till fullo. Och kunna se med glimten i ögat på det mesta i tillvaron. Rekommenderas! (Och nej, jag tänker inte förstöra min läsupplevelse av Hundraåringen genom att se filmen. Basta.)

Efter att ha vridit mig i vånda och fniss över Mördar-Anders med flera bravader, var det dags för en ny (ljud)bok idag igen. Den här gången blev det en bok av Varg Gyllander. Sthlm: inferno, heter den. På tal om namn, kan man faktiskt heta Varg, på riktigt? Tja, jag antar det. Vad vet jag. Fast det är onekligen vanligare att heta Ulf, med samma betydelse. Man kan ju faktiskt också heta Varga, i förnamn, om man är flicka.

Eftersom jag precis börjat på den här boken har jag inget direkt att säga om den. Jag minns att jag tyckt om Varg Gyllanders tidigare böcker, men jag minns inte varför… 😀

Ibland kanske jag borde nöja mig med att läsa samma böcker om och om igen, i synnerhet när jag inte kommer ihåg vad de handlade om eller varför jag gillade dem?

husband tag

…boyfriend tag känns inte riktigt up to date för oss som varit gifta i 30 år…

För fem år sen.... silverbröllop.
För fem år sen…. silverbröllop.
Var möttes ni?
  • Beror på vad som avses, men när jag fick upp ögonen var vid församlinghemmet i Kvevlax…
  • Jag håller med om att det är svårt att svara på den frågan, för visst hade vi setts tidigare också…
Var hade ni er första dejt?
Båda: sånt brukade vi inte syssla med 🙂
Yvonne sitter framför tv:n, vad tittar hon på?
  • Hunden… stickase?
  • Sant, jag tittar inte på tv…
Berätta något om henne som de flesta inte vet?
  • Rädd för möss?
  • Nånee….
  • Rädd för skråttar, då? Ja brukar ju måst klåbb dåm…
  • (alltså, vi kommer inte på något)
Ni går ut och äter, vad beställer hon?
  • Sushi
  • Jåååå!
Vilken skostorlek har hon?
  • 36
  • Snarare 38… men visst har jag haft några 36:or också
Vilken är Yvonnes ögonfärg?
  • Grå
  • Jag tycker att de är blå, men ok….
Vad kan hon göra i timtal?
  • Vara på datorn.
  • Nåjo 🙂
Hurdana filmer gillar hon?
  • Romantiska komedier, inget tungsint.
  • Sant! *tummen upp*
Vem är hennes kändiscrush?
  • Haha, fråga Musketanterna… det byter ju varenda viko, e tycks ju int finns na ända på dom…. *tänker efter* Roger Moore, säger jag!
  • Höh :p Peter Settman, juh! (ok, med flera) Men jo, Roger Moore, stämmer!
Nämn några saker som gör henne glad!
  • Snällhet utan baktankar! Det finns alltför lite av det idag…. utan krav på motprestation.
  • Sant ❤
Vilken är hennes favoritfärg?
  • Rosa har hängt med genom alla tider….
  • Jo (rosa och blått)
Om hon samlat på något, vad hade det varit?
  • OM hon? Int na ”va ha hon….” Gambä papär.  On haar så saakotis me papär.
  • Teburkar!
  • Jå, men e ha ju avtaiji, he.
  • (de tillverkas inte längre)
Vad skulle Yvonne kunna äta varje dag?
  • Äpplen. (Äpplen, äpplen… Köp äpplen! *ormen i paradiset*)
  • 😀 jodå
Har Yvonne någon talang?
  • Lyckas reta upp lärare… näh, säg na som int on har… E ji så knepit he, tå e ji så mang saker! Oblyg då det gäller, men det är konstigt, med vissa saker är det helt stopp…
  • Tack! Och det är nog sant…
Vad var ditt första intryck av henne? (Ärligt nu!)
  • Jaa, hur långt tillbaka ska man ga nu… Glasögonorm?
  • *meh*
  • Vi ha ju sitt varaar sedan vi va smoå…. Nä, ärligt talat har jag inget minne av det.
Vad är det bästa med henne?
  • *tystnad* On ji åtminstoni snäll me baanin….Nä, inte vet jag. Svårt att välja vad som är bäst.
  • Ok.
Vad bråkar ni oftast om?
  • Bråkar vi? E ji nåo liiiti he… Vem som ska ta ut skräppåsan?
  • (vi är överens om att vi inte bråkar)
Var det här svårt?
  • Beror på om det är allvar eller inte… men inte finns det enkla svar på svåra frågor. Man kan ju komma på nåt bättre så fort man har svarat. Frågorna är ganska luddiga.
  • Håller med….
Var det här svårt?
  • Beror på om det är allvar eller inte… men inte finns det enkla svar på svåra frågor. Man kan ju komma på nåt bättre så fort man har svarat. Frågorna är ganska luddiga.
  • Håller med….

jag gillar verkligen inte… en tykkää sitten yhtään

Inspirerad av Tuula, som i likhet med mig brukar vara positiv, skriver jag också ner några saker som jag inte gillar hos mig själv. Sånt som jag får jobba på. Toisaalta nämä seikat kuuluvat persoonallisuuteeni, toisaalta ne ovat tulos (tai pikemminkin seuraus) uupumuksesta. Kirjoitan nyt vaihteeksi ihan molemmilla kotimaisilla, vähän samaan tapaan kuin ohjatessani jumppia salilla.

Vilken ljuvlig vecka... Ihana syyslomaviikko.
Vilken ljuvlig vecka… Ihana syyslomaviikko.

Jag tycker heller om att missa en deadline eller glömma något. En siis todellakaan tykkää. Jag har alltid varit glömsk och tankspridd, och inte har det blivit bättre efter burnouten. Olen riippuvainen kalenterista/kalentereista, sekä varsinaisen hajamielisyyden että huonomuistisuuden takia. Visserligen har jag försökt rensa bort det mesta ur mitt liv, så att jag ska ha så få uppgifter som möjligt, men jag får ändå ångest av tanken att jag skulle kunna råka missa något som jag lovat. Kun tiedän, minkälaista on kun pää on todella oikeasti tyhjä, ja pelkät ajatukset ottavat kipeää, pelkään että joudun taas sellaiseen tilanteeseen. Kalendern hjälper mig, den känns som en verklig livlina.

Luonto auttaa rauhoittumaan ja jaksamaan... Naturen ger mig ro och kraft.
Luonto auttaa rauhoittumaan ja jaksamaan… Naturen ger mig ro och kraft.

Post-it-lappuja en tosiaan juuri laita kalenteriin. Men visst använder jag post it-lappar också. Lähinnä sellaisiin pikaisiin tarkoituksiin. På mitt jobb är jag t.ex. beroende av litteratur, och ibland finns inte den bok jag skulle behöva i vårt referensbibliotek. Silloin katson Tritonian kirjastotietokannasta löytyykö kirja esim. Yliopistorannan kirjastosta, ja jos löytyy, lähden hakemaan. För att inte glömma vad jag har för ärende till Tritonia, brukar jag använda en post it-lapp som påminnelse.

Nå, bestäm dig! Jag vill ju veta... Päätä jo! Haluan tietää...
Nå, bestäm dig! Jag vill ju veta… Päätä jo! Haluan tietää…

Toinen seikka, josta en tykkää, on epävarmuus. Jag antar att det också har att göra med mitt behov av struktur och kontroll. Toisaalta voi olla stressaavaa, jos kalenterissa on paljon merkintöjä, toisaalta on lähes vieläkin stressaavampaa, jos tiedän että Joku Meno on tulossa, mutta ajankohdasta ei ole tietoa. Som t.ex. att jag väntar på att få en läkartid och veckorna går utan att jag får besked. Lääkärissä käynti sinänsä siis ei stressaa, vaan se tosiasia että en tiedä KOSKA tämä tulee tapahtumaan. Och då är det också svårt att planera in annat, tänk om det där “annat” skulle kollidera med den där läkartiden? Töissäkin voi tapahtua yllätyksiä. Jag klarar av att hantera dem, tack och lov, men jag kan ju inte påstå att jag gillar dem. Kuten viime syksynä, kun tietooni tuli (30 min ennen luentoni alkua), että joukossa on kuulija joka ei ymmärrä ruotsia eikä suomea, joten voisitko puhua enlantia, ainakin välillä? Håhåjaja, visst gjorde jag det, och det gick över förväntan bra. Välillä onkin ihan hyvä että olen hieman… tokkurassa koko ajan. Ingenting blir en katastrof, om man säger så, det mesta är bara “åhå” eller “jaha”.

It's not a coincidence that DOG spelled backwards is GOD <3 Människans bästa vän... ihmisen paras ystävä.
It’s not a coincidence that DOG spelled backwards is GOD ❤
Människans bästa vän… ihmisen paras ystävä.

Löytyisikö vielä kolmas? Eller har jag ändå fått ett såpass mycket starkare jag efter terapin att de övriga svagheterna hos mig själv är under kontroll? Ihanaa, en keksi tämän enempää, ainakaan tällä kertaa! Och, som Tuula skriver, nästa gång håller vi oss åter till det positiva! 😉

Siljes Wanderlustlista

…originalet hittar du här. När jag var ung, trodde jag att jag skulle komma att resa Mycket. Jag gillar nya upplevelser, många språk och att liksom försvinna i vimlet på obekanta ställen. Möten med nya människor. Aha-upplevelser och nya kulturer.

Särskilt många resor har det ändå inte blivit. Den som känner mig, eller som har läst min blogg en längre tid, vet att mitt (i-lands)”problem” inte är att det inte skulle finnas intressanta saker att göra och att uppleva, utan tvärtom: det finns så oerhört mycket som är intressant. Och alla gör vi våra prioriteringar i livet. Mina val har inte gett mig god ekonomi, men de har gett mig mycket annat gott. Och, som det är nu får man väl hålla med mina söner om att “varför ska du resa, du sitter ju ändå bara och stickar och glor”. Men det är förstås trevligt med variation i vad det är jag glor på.

Första frågan: stadssemester eller solsemester?

Jag gillar båda. Egentligen har jag bara varit på två solsemestrar. Den ena till Hurghada i Egypten år 2011 och den andra till Playa del Inglés på Gran Canaria år 2014. Inte kan jag ju påstå att jag varit på särskilt många stadssemestrar heller… hm, jag har väl varit till Stockholm och Umeå och Tallinn och… Pargas, typ. Men gillar båda, det gör jag! Nä, nu ljög jag – jag har ju varit i Reykjavik på Island också! Och i Kolding i Danmark. Samt besökt andra städer… frågan är när det “räknas” som en stadssemester? Jovisstja, jag har ju varit i Leningrad också, medan staden hette så! Två gånger, t.o.m.

Stadssemester 2012
Stadssemester 2012

Vilka länder har du varit i?

Få se nu. Finland, Sverige, Norge, Danmark, Island, Sovjetunionen (Ryssland), Estland, Tyskland, Holland, Belgien, England, Ungern, Malta, Grekland, Egypten, USA och Spanien (Kanarieöarna). Det var rätt många! Tyskland, Holland och Belgien har jag bara passerat genom på väg till England. Ungern, Malta, Grekland och USA har varit arbetsresor.

Solsemester 2011. Riktigt varmt var det inte...
Solsemester 2011. Riktigt varmt var det inte…

Senaste resan du gjorde?

Stockholm i februari 2015.

483756_10151505366103058_443814665_n
Fusk, det här är från en annan båtresa, men… poängen är ungefär densamma :p

Längsta resan du varit på?

USA-resan, då jag var på konferens i San Antonio, Texas.

Och varför hittar jag inte ett enda foto från den resan? 😦 De är tydligen kvar på min gamla laptop + att jag inte ens orkat ladda upp några på fb eftersom jag drabbades av burnout och blev sjukskriven en kort tid efter den resan…

Hurdan resväska har du?

Det beror på vart jag ska och hur länge jag ska vara. Min älsklingsresväska är rosa (förstås), men den är ganska liten. Mest för weekendresor. Så har jag en svart som är lagom för 4-5 dagar och en STOR svart som sällan är i bruk. Den mellanstora är av hårdplast, den rosa och den STORA är mjukare.

38959_416547818057_764410_n

Hur reser du helst: tåg/bil/flyg/båt/buss?

Det beror på vart jag ska och i vilket syfte. Tidigare for jag ofta på arbetsresor till Helsingfors, då mitt jobb delvis var utlokaliserat dit. Då ville jag åka tåg. På tåget kan man röra på sig, och man kan använda restiden till olika arbetsuppgifter. Om resan tar längre åker jag helst båt. Då kan man också röra på sig, och jag tycker mycket om att sitta och sticka (!) på båten och titta på utsikten och på människorna, det blir absolut inte långtråkigt. Flyg är helt ok, men obekvämt, samma gäller buss, och att köra bil själv är ansträngande då man måste vara så koncentrerad. Sitter jag i baksätet blir jag lätt illamående, och numera är jag minst (till formatet) i familjen, så om vi ska bila tillsammans hamnar jag av bekvämlighetsskäl i baksätet…

223897_10150257574138058_5214834_n

Drömresemål?

Australien! Jag vet inte varför, men Australien har fascinerat mig ända sen jag gick i högstadiet. Ett annat drömresemål är Hawaii, det vet jag inte heller riktigt varför. Om jag tänker mera realistiskt är det nog Spanien/Kanarieöarna som lockar mest just nu, eftersom jag är så ivrig att lära mig spanska.

Till Malta skulle jag också gärna fara fler gånger, helst privat nästa gång och inte behöva tänka på jobb!
Till Malta skulle jag också gärna fara fler gånger, helst privat nästa gång och inte behöva tänka på jobb!

Har du någon resa inplanerad?

Det beror på vad som avses med “inplanerad”. Jag hoppas att maken och jag ska kunna resa nånstans, kortare eller längre, under 2016. Helst till ett spansktalande ställe, och helst i februari eller mars. Återstår att se om det blir av!

Det bästa med att resa

…tror jag att jag redan nämnde. Miljöombytet, och känslan av frihet. En illusion av att kunna göra vad som helst och fara vart som helst…