ovälkomna gäster

Över lag är jag gästfri, tycker att det är trevligt om folk kommer på besök. Jag har också alltid tyckt att det är lättare att ha gäster än att själv vara gäst. Men det gäller alltså folk. “Gäster” i form av spindlar, myror, flugor osv. är däremot inte välkomna. Alla sådana ovälkomna gäster har satt sin sista potatis om jag bara får tag i dem.

När jag var barn, var jag förfärligt rädd för spindlar. Vet inte varför. Det lär ju vara rätt vanligt att folk är det. Jag minns en gång när vi var vid sommarstugan, jag var väl en 7-8 år och låg i den utdragbara kökssoffan och skulle till att somna, när jag såg ett par långa svarta smala ben komma upp över kanten på madrassen, åtföljda av resten av kroppen på en stor spindel. Jag gallskrek, for upp som ett skott och pappa fick komma och slå ihjäl spindeln. Gissa om jag hade svårt att somna sen…

Nå, alla de år som jag jobbade i ladugård botade mig från denna spindelfobi. Inte för att jag gillar spindlar nu heller, nejdå, men jag är inte precis rädd för dem längre. I fähusen satt det spindlar i alla vrår, man blev liksom van vid att de satt där i sina nät och glodde, det var liksom inte läge att börja gå runt och slå ihjäl dem. Dessutom är flugor ett mycket större problem än spindlar när det gäller djurhållning, och spindlar äter flugor, så de kan gott få finnas i fähuset.

Men inte i människornas bostad, där går gränsen. I går jobbade jag hemma, och passade på att, i enlighet med min natur sova lite längre på morgonen. Sönerna är på praktik respektive prao med sin far, och de hade alla tre gett sig iväg strax efter sju, så jag hade det lugnt och skönt. Och vaknade av att en spindel kröp på min kind 😦 Antar att det fanns en viss risk att jag spontant skulle ha ylat och ropat på pappa av bara farten. Men det gjorde jag inte. Jag sov så tungt att jag, när jag vaknade av krypandet, reflexmässigt smällde till det jag trots mitt yrvakna tillstånd identifierade som en spindel, och slängde den på golvet. Det var faktiskt en spindel som låg där halvdöd på mattan. Jag tog en bit hushållspapper och mosade eländet.Och steg upp, ja, det fick vara en tillräcklig sovmorgon och faktum är att jag inte var särskilt upprörd ens, det tyder nog på att jag inte riktigt är mig själv än, vilket jag förstås visste redan 🙂

I går kväll, när vi gick och lade oss, sa jag till maken att jag hoppades att inte den där spindeln har en familj liggande nånstans i sovrummet. – En familj som kommer för att hämnas sin släktings död, bredde maken på. Så jag tog en slarvig koll på golvet för att eliminera eventuella blodshämnare. Faktum är att jag hittade en yttepytteliten spindel i ett likaledes yttepyttelitet nät. Så var den lilla spindelns saga all, och jag kröp till kojs och släckte lampan.

Efter en liten stund tyckte jag att det kröp på halsen, och tänkte att jag nog fått det här med spindlar på hjärnan. Jag har för övrigt drabbats av ett besvärligt soleksem, så det kliar och bränner å det gruvligaste på halsen, och den är alldeles rödflammig, så jag tänkte att det nog var det kliet jag förväxlade med kryp. Men tror ni inte att det kröp på nytt efter en stund. Jag sopade till med fingrarna, och den här gången mosade jag faktiskt Någonting mellan fingrarna och slängde det på golvet. Men jag var så likgiltig ändå att jag lät bli att tända lampan och kolla vad det var, så vad-det-nu-var, antagligen en sån där blodshämnande spindelsläkting, ligger fortfarande där nånstans…

 

post

Inte förstavelsen post den här gången 😀 Utan sån där post som kommer i postlådan, brevlådan säger man visst i Sverige (även om det kommer allt möjligt annat än brev i den också). Jag var på arbetsresa ti-to, och visst hade det kommit mycket post under den korta tiden. Orkade inte ta itu med att titta igenom högen på fredag kväll, det fick anstå till lördagen. Då sorterade jag högen i Slängas direkt utan att läsa, Makens post, Min post, Räkningar och Sparas. Varje gång jag gör en sån där sortering suckar jag över att jag aldrig kommer mig för att skaffa en sån där “ingen reklam”-lapp att sätta på postlådan. Fast ibland händer det att familjemedlemmar vill läsa Slängas direkt utan att läsa-saker. Som Ykköset (en finsk reklamtidning, tjock sådan). Jag har lite svårt att förstå tjusningen med att läsa om specialerbjudanden i Tuuri, kontaktnummer till spåkärringar och tvivelaktiga damer, var det kommer att ordnas humppadans nästa veckoslut och sånt. (Ja, ni märker att det har hänt att jag har bläddrat i Ykköset någon enstaka gång.) Inte förstår jag riktigt tjusningen med att läsa alla annonser på Findit heller, flera gånger om dagen. Men det finns ju folk som inte förstår tjusningen med att läsa bloggar och Facebook-uppdateringar heller, för att inte tala om allt möjligt annat som jag gillar att göra, så det är ju bra att vi är olika, var å ein me sett. 🙂

Min post-högen är fortfarande inte riktigt genomgången. Jag ser att en räkning med mitt namn på kuvertet finns i den högen också, så jag var tydligen inte riktigt konsekvent. Den måste jag väl öppna idag, söndagskvällar brukar vara mina betala räkningar-kvällar.

I Min post fanns bl.a. tidningen PardiaNyt från facket. I den finns bl.a. en debattartikel (antar att den ska tolkas som ett debattinlägg då den finns under temat “Puheenaihe”, det betyder samtalsämne) som handlar om stresshantering. Rubriken lyder “Kesytä stressi”, det betyder ungefär “Tämj stressen”, med underrubriken “Elämä turbovaihteella nelikymppisenä voi kostautua vuosien päästä sairautena”. Underrubriken är svårare att översätta, men det handlar om att ett liv på överväxel i fyrtioårsåldern kan straffa sig med sjukdom senare i livet. Jodå. Antar att det är något som “alla” egentligen vet, men som det ibland är svårt att lära sig hantera. I artikeln finns också en intressant tabell med stressymtom (gammal skåpmat) och strategier för att bemästra stressen (egentligen riktigt handfasta och goda råd, även om de också är bekanta).

Ja, råden är väl bra, även om de inte alltid är så lätta att följa. Dels för att man kanske drar sig för att vara till besvär, man vill så gärna vara duktig och orka, dels för att man inte bestämmer allt här i världen själv. Den första punkten, en nog så viktig sådan, handlar om att man ska dela sina bekymmer med sina närmaste, eftersom problemen ofta är gemensamma. Visst är det viktigt att man säger hur man har det, men om man inte får gehör? Är det inte just en av de vanligaste orsakerna till bekymmer inom familjen eller parförhållandet, att man värdesätter olika saker och inte vill ge efter, eftersom man anser att man har rätt till att följa sin väg och leva sitt liv? På något sätt blir det ju då fråga om att en måste foga sig, eller så kompromissar man så att ingen blir nöjd. Och måste leva med det. Eller?

Men jag tror absolut att det ligger mycket i det som lyfts fram ur artikeln, att när vi är stressade gör vi korkade val och fattar dumma beslut som gör oss bara ännu mer stressade. Åtminstone ibland är det så.

Att ge efter och befinna sig bortom stressen och släppa fram all svaghet är på sätt och vis behagligt. Men svagheten kräver en oerhörd styrka, paradoxalt nog.

förvirring

Hm, det var inte meningen att det skulle bli ett nytt för-ord men det blev visst det i alla fall 😉

Igår skrev jag att jag inte varit inne på bloggen så mycket på ungefär tre veckor. Har jag förstått rätt att det blivit så nu att man inte kan läsa bloggen.fi om man inte bor i Finland? Men Scriptrix kan ju skriva blogg här, det har jag sett… Då kan hon väl också kommentera? Därav förvirringen.

Den där för-stavelsen är intressant. Nu börjar jag ju undra om den kan jämföras med pre-stavelsen. Som i pre-position, och pre-ludium. Kanske ändå inte? Kanske det är före-stavelsen som ersätter pre-? För om jag blir för-virrad, är det väl inte ett för-stadium till virrighet? Eller kanske det är just så det är?

Se där något att fundera på igen. – Du tänker för mycket, säger folk åt mig ibland. Jaja, det kan hända, men det går liksom inte att vara otänkt.

Och nu borde jag jobba, så jag har inte heller tid att gå en djupare bloggrunda och se om jag skulle kunna… ja, vad blir motsatsen till att bli förvirrad? Post-virras?

 

förlåta

Oj, vad länge sen jag skrivit senast! Inte har jag läst bloggar heller, annat än någon enstaka, så det kan ha hänt massor här som jag är totalt omedveten om. Jag har helt enkelt haft en sämre period, då jag varit oerhört trött och eftersom jag verkligen försöker välja vad jag satsar mina krafter på har bloggen fått vila.

I dag kom jag i alla fall att tänka på ett ord till som börjar på för-, och på ett ordstäv, eller vad man ska kalla det:

Lär dig livets stora gåta – älska, glömma och förlåta.

Det hade svärmor broderat som ett väggord till vår äldste son, han fick det i present innan han ens var döpt. Och visst är det en värdefull tanke att bära med sig i livet.

Ändå kan jag inte låta bli att problematisera saken litet, och opponera mig en smula. Och det gäller den mittersta delen av gåtan, att glömma. Jag håller med om att man inte ska gräva i gamla oförrätter och dra upp dem i tid och otid. Har man diskuterat saken, bett om förlåtelse och blivit förlåten är saken såtillvida ur världen att man kan se sig förlåten som människa.

Men det betyder ju inte alltid att det som behövde förlåtas inte får konsekvenser. Nu tänker jag inte på konsekvenser i form av soning genom att läsa ett antal Ave Maria eller så. Utan konkreta konsekvenser, som har en klar koppling till och står i proportion till det man har gjort. Har man gjort sig skyldig till något, kan detta inte alltid utan vidare glömmas, det kan ha konsekvenser för en kortare eller längre tid. En del föräldrar tillämpar t.ex. utegångsförbud. Det har inte vi gjort, men däremot har den unga personen nog ibland fått lov att foga sig i vissa restriktioner efter att ha gjort sig skyldig till någon förseelse av något slag.

Sånt är livet, och sånt är samhället. Man kan inte bara glömma, och låtsas som att inget har hänt. Inte alltid i alla fall.