Att jag är glömsk till min natur är inget nytt. Inte blir den glömskan precis bättre av mina hälsorelaterade problem. I dag var jag plötsligt av med plånboken…
Jag är i Helsingfors på arbetsresa, en del av mitt arbete är förlagt hit pga. att vi har utlokaliserad utbildning här. Helsingfors universitet har ingen utbildning i vårdvetenskap, så Åbo Akademi och Itä-Suomen yliopisto (Kuopio) har utlokaliserat en del av sin utbildning hit, på svenska respektive på finska. Jag hade hållit seminarier och var ivrig att avsluta arbetsdagen, komma mig tillbaks till hotellet och sen gå ut och äta middag.
Lyckligtvis kom jag att ta en titt i handväskan när jag började närma mig hotellet. Vah, ingen plånbok??? Kunde någon ha stulit den? Jag tänkte efter. Jag stod visserligen i en tät folkhop när jag väntade på att få korsa Mannerheimvägen, men jag höll så stadigt i handväskan, hade den på axeln och täppte till öppningen med armen… Å, jag hade ju tagit fram plånboken i ett skede under eftermiddagen, då jag köpte en kopp kaffe! Kanske jag hade glömt kvar plånboken på jobbet? Jag plockade fram telefonen, hade turen att en arbetskamrat var kvar och svarade i arbetsrummets telefon… och jodå, hon hade precis nyss hittat min plånbok och tittat efter om jag var kvar i klassrummet…
Så jag fick dra en lättnadens suck och trava iväg tillbaks för att hämta plånboken. Där hade den legat på skrivbordet. Jag la den ifrån mig då jag försökte ringa några fruktlösa samtal…
Vilken tur ändå att jag inte hunnit gå till någon restaurang och sätta mig ner och äta för att först sen märka att jag var utan plånbok… Det hände ju mig i Jakobstad en gång, och jag trodde jag skulle skämmas ihjäl då jag fick krypa till korset och berätta att jag ätit fast jag var utan pengar. Den gången var restauranginnehavaren oerhört snäll och sa “du får betala nästa gång du kommer”, fastän jag sa att jag ju inte bodde där och inte visste när nästa gång skulle bli… Nå, den gången kom faktiskt min syster till undsättning och betalade min mat. Så om det hade hänt en sån sak idag… då hade jag fått börja ringa runt i bekantskapskretsen på jakt efter någon räddare i nöden… Hu. Tur att det inte blev så. Jag tror inte att restaurangägare i Hfors är lika tillmötesgående som restaurangägaren i Jakobstad… 🙂