glömsk

Att jag är glömsk till min natur är inget nytt. Inte blir den glömskan precis bättre av mina hälsorelaterade problem. I dag var jag plötsligt av med plånboken…

Jag är i Helsingfors på arbetsresa, en del av mitt arbete är förlagt hit pga. att vi har utlokaliserad utbildning här. Helsingfors universitet har ingen utbildning i vårdvetenskap, så Åbo Akademi och Itä-Suomen yliopisto (Kuopio) har utlokaliserat en del av sin utbildning hit, på svenska respektive på finska. Jag hade hållit seminarier och var ivrig att avsluta arbetsdagen, komma mig tillbaks till hotellet och sen gå ut och äta middag.

Lyckligtvis kom jag att ta en titt i handväskan när jag började närma mig hotellet. Vah, ingen plånbok??? Kunde någon ha stulit den? Jag tänkte efter. Jag stod visserligen i en tät folkhop när jag väntade på att få korsa Mannerheimvägen, men jag höll så stadigt i handväskan, hade den på axeln och täppte till öppningen med armen… Å, jag hade ju tagit fram plånboken i ett skede under eftermiddagen, då jag köpte en kopp kaffe! Kanske jag hade glömt kvar plånboken på jobbet? Jag plockade fram telefonen, hade turen att en arbetskamrat var kvar och svarade i arbetsrummets telefon… och jodå, hon hade precis nyss hittat min plånbok och tittat efter om jag var kvar i klassrummet…

Så jag fick dra en lättnadens suck och trava iväg tillbaks för att hämta plånboken. Där hade den legat på skrivbordet. Jag la den ifrån mig då jag försökte ringa några fruktlösa samtal…

Vilken tur ändå att jag inte hunnit gå till någon restaurang och sätta mig ner och äta för att först sen märka att jag var utan plånbok… Det hände ju mig i Jakobstad en gång, och jag trodde jag skulle skämmas ihjäl då jag fick krypa till korset och berätta att jag ätit fast jag var utan pengar. Den gången var restauranginnehavaren oerhört snäll och sa “du får betala nästa gång du kommer”, fastän jag sa att jag ju inte bodde där och inte visste när nästa gång skulle bli… Nå, den gången kom faktiskt min syster till undsättning och betalade min mat. Så om det hade hänt en sån sak idag… då hade jag fått börja ringa runt i bekantskapskretsen på jakt efter någon räddare i nöden… Hu. Tur att det inte blev så. Jag tror inte att restaurangägare i Hfors är lika tillmötesgående som restaurangägaren i Jakobstad… 🙂

Advertisements

överraskning

Ibland piggas vardagen upp av små överraskningar, som inte behöver vara så märkvärdiga. T.ex. om man som jag befinner sig “mellan två klädskrubbar” och gör fynd i den gamla klädskrubben.

Jag minns inte riktigt när det var som jag bytte klädskrubb, men hursomhelst har jag i över ett halvt år haft mina kläder i den “nya skrubben”. Och i somras, när jag råkade ha någon piggare dag mellan alla dagar i vågrätt läge, städade jag bort en hel del kläder och sorterade så att jag har finkläder på ett ställe, kläder som behöver hänga på ett annat ställe, sorterade i färgordning, använda kläder som inte är smutsiga på ett ställe och slutligen rena, vikta kläder på ytterligare ett ställe. Men i den gamla skrubben är det fortfarande ett par hyllor som inte är genomgångna, och det jag hade lämnat där var främst urtvättade t-skjortor och sånt som jag kanske skulle kassera.

Det är bra att man hjälps åt med olika sysslor inom familjen, även om det i viss mån kan störa mig att familjemedlemmar inte förstår min tanke bakom sorteringen i kökslådorna, utan t.ex. kan sätta slevar där visparna ska vara osv. Sånt är förargligt, eftersom jag kan tro att vi inte har nån ren slev, men sånt är ändå överkomligt och värt att leva med om det är en förutsättning för att man inte ska vara tvungen att göra “allt själv”. Någon annan har väl lika stor rätt att anse att man lägger slevarna där de ser ut att rymmas som jag har att anse att de ska vara i ett visst fack.

Hursomhelst, det var kläderna som var överraskningen idag. Jag har länge tyckt att jag har så lite… vad ska man kalla det… toppar? Överdelar? Ööööh… Jag brukar oftast vara klädd så att jag har en top (åtsittande t-shirt, linne, skjorta…) och ovanpå den en tröja, kofta, eller möjligen en jacka eller kavaj. Och så har jag jeans eller leggings eller jeansleggings. Och de där topparna att ha innanför är jämt slut. Jag har också saknat en svart kofta (jag är oftast klädd i svart) och tänkt att jag kanske kasserade den i min hastigt påkomna städiver, när-det-nu-var. (Var det ens på sommaren? Kanske det var under hösten? Jag MINNS inte…) Men så var det inte. Det var någon familjemedlem som hade vikt tvätt och lagt in mina kläder i den gamla skrubben av gammal vana. Där fanns en grå t-skjorta med lång ärm som jag saknat länge. Där fanns den svarta koftan. Och där fanns ett par svartgrå jeansleggings som jag hade glömt att jag hade. Det var riktigt trevligt att upptäcka ett sånt “misstag” 🙂

bärlycka

Man köper inte jordgubbar, sylt, saft eller stickasockar. Det är mycket “man” inte gör, som jag ändå dristat mig att göra, och märkt att det inte alls var så farligt. Att det rentav gjorde gott. Att vi alla har våra talanger, att ingen hinner eller orkar med allt, och att man måste få prioritera.

Nu njuter jag av bären. Av jordgubbarna, julaktigt röda och frostiga då jag tar dem ur frysen, tinar dem lite lätt och häller dem över morgongröten. Som röda solar ligger de där och lyser upp min tillvaro. Det är andra gången i mitt liv som jag har köpt jordgubbar för infrysning. Förr skulle det inte ha kommit på tal. Hade vi inte egna bär i landet, skulle det banne mig inte heller köpas några. Det är ju så DYRT, och bor man på landet och har möjlighet att odla själv SKA man odla själv.

Men det kan komma en dag då det av olika orsaker blir övermäktigt med odlande också. Och då är det ju bra att de som verkligen satsar på att odla får köpare också, eller hur? Och om jag ändå skulle ha satt pengar på att köpa utländska frukter, skulle jag inte då kunna köpa inhemska bär?

Det må vara hur det vill med den saken, jag är glad över jordgubbarna. Och också över vinbären och krusbären och hallonen, som de facto har vuxit i den egna trädgården, och som jag faktiskt också har plockat en stor del av. Och över blåbären, som maken har plockat. Jag är en usel bärplockare. Men man behöver inte vara bra på allt. Och varje liter är “hemåt”, det behöver inte vara ämbartals fastän “alla andra” plockar mycket mera. Och visst är det synd att kilovis med bär ruttnar bort i de finska skogarna varje år. Det finns mycket synd och tråkigt här i världen, men jag varken kan eller behöver vara den som åtgärdar alla bedrövelser. Eller hur?

Jag FÅR fortsätta att njuta av bären, vare sig det är jag eller nån annan som odlat och/eller plockat dem… 🙂

advent

Första advent hör det till att gå i kyrkan. För mig alltså, och jag brukar släpa med hemmavarande familjemedlemmar dit då också. I dag var det första gången som jag endast lyckats mobilisera 3 av 4, mig själv inkluderad. Men, så ska det väl vara nån gång också, och inte är det värt att börja bråka om en sån sak heller, även om jag gärna hade sett att alla varit med. Det var en fin familjegudstjänst. När vi kom till kyrkan, kände jag mig för ovanlighets skull ledsen. Jag brukar inte bli begravnings-ledsen av att komma till kyrkan, men nu hade jag inte varit dit sen allhelgonadagen, och höstens sorger rasade över mig när jag gick in genom kyrkans port. Men sorgen fick ge vika för glädjen undan för undan. Och visst, man måste lära sig leva med sorgen, och sorgen måste få ha sin tid. Att glädjas har sin tid, att sörja har sin, och det där med “sin tid” kan faktiskt också vara parallella tider.

I morgon är det 30 år sedan maken och jag började sällskapa. Och i morgon skulle makens bror ha fyllt 58 år om han hade fått leva. Sorgen och glädjen de vandra tillsammans…

nästan-försovning

I morse nästan-försov jag mig. Maken brukar stiga upp kl 06.15 och jag kl 07.00 för det mesta. Morgnarna brukar börja med att hans klockradio drar igång, så pussar han mig för att se att jag lever 😉 och så stiger han upp och jag somnar om. Sen, för det mesta, sover jag gott när min klockradio skräller till kl 7 (den börjar sjunga på sista versen, så det går inte att bli väckt av trevlig musik utan det är ett gräsligt turbopip som tjuter så att det skulle kunna väcka döda). Det hade den inte gjort idag, av den enkla anledningen att jag glömt att ställa väckningen på “on” i går kväll. Så jag vaknade kl 07.15 av att maken ruskade om mig och pussade mig och frågade om jag inte skulle stiga upp. Ojoj vad jag måste ha sovit tungt, då jag inte ens vaknade av att han kom in i rummet, jag som brukar vakna av minsta lilla knäpp fastän jag sover med öronproppar. Jodå, det skulle jag. Jag skulle till “pickatanten” i kyrkbyn kl 08.15. Sån tur att maken väckte mig. Han blev misstänksam då jag inte började visa mig, för jag brukar säga till om jag tänker sova längre.

Om inte han hade väckt mig hade förmodligen både 14-åringen och jag försovit oss, jag skulle väcka honom 07.30. Och jag hade faktiskt ställt påminnelse om vaccineringen på min telefon, men telefonen låg på köksbordet, och var avstängd. Tydligen påminner den inte heller när den är avstängd, även om den väcker fast den är avstängd. Jag passade nämligen på att testa detta, och satt och glodde misstänksamt på den då klockorna i huset blev 8. Ingen reaktion. Och så satte jag på den, den visade 08:05 utan att ha sagt ett pip. 😦

Nåja, jag hann ju (och jag prioriterade frukosten framom morgonsminkningen, tänkte att jag nog mycket väl kan fara till pickatanten utan smink). Pickatanten visade sig vara en f.d. arbetskamrat som jag inte sett på flera år, det var trevligt.

Så for jag till butiken och tänkte att jag passar på att handla färdigt till helgen, eftersom jag skulle hem tillbaks. Jag jobbar hemma med artikelskrivande idag. Det skulle ha varit bra om jag kommit ihåg att köpa ägg också, och mera kopieringspapper, och en mapp, men jag klarar mig utan allt det. Sen blev jag dessutom utan bläck i printern och det skulle jag ändå inte ha fått i matbutiken. Jag får träna mig i att jobba papperslöst…

Det är en fin dag, regnet har upphört, solen skiner, jag är relativt pigg och nöjd. Kan det vara bättre? Hoppas du också har en bra dag!

villervalla

Ja, det är länge sen jag skrivit. Livets villervalla har varit så ansträngande att jag inte har orkat skriva blogginlägg, och tyvärr inte läsa särskilt många heller. Men det ska väl bli bättre. Tre dödsfall, människor som på olika sätt stod mig nära, inom en vecka gjorde att jag var sjukskriven ett tag igen. Men, jag är tillbaka på jobb nu, har också varit till psykiater och även träffat en psykoterapeut som förhoppningsvis ska hjälpa mig att komma igen på allvar och ha bättre beredskap att hantera livet framöver och kunna undvika stressrelaterade sjukdomar.

Snart är det advent också. Vad trevligt. Julstressa brukar jag inte, och i år orkar jag ju inte stressa alls, så i år är julstress mera utesluten än nånsin ur mitt liv. Lite julfrid och glädje ska jag nog orka med.

Hoppas ni också har det bra och inte julstressar! Nu väntar vi bara på snö, eller hur? 😉