ingen katastrof

Igår läste jag ett tänkvärt citat i en väns facebook-logg. Antar att citatet är tänkt som ett skämt, eller åtminstone som något som ska läsas med en rejäl glimt i ögat, men faktum är att det också gav mig något av en Insikt.

Män arbetar för att nå ett mål
Kvinnor arbetar för att undvika en katastrof
De är just därför det alltid står en förvånad kvinna bakom varje framgångsrik man

Det som slog till mig som en gonggong var den andra meningen. “Kvinnor arbetar för att undvika en katastrof.” Och jag insåg att det är en synnerligen talande sammanfattning av vad jag sysslat med de senaste 25 åren. Det kändes så oerhört träffande. Jag hade en dyster dag igår efter en jobbig terapisession på morgonen, och det här citatet skulle ha kunnat stå som rubrik för den sessionen.

Det är sannerligen dags att jag börjar arbeta för att nå ett mål i stället. Visst har jag haft mål i livet. Många delmål. Men det anmärkningsvärda är att en stor del av dessa delmål har varit ägnade åt att undvika de potentiella Katastroferna, som lyckligtvis har lyst med sin frånvaro. Jodå, jag har gjort mina val själv. Åtminstone utåt sett. Mottaglig som jag är för förnuftiga argument och en vilja att göra rätt för mig och vara till lags, har jag låtit mig ledas in i än det ena, än det andra, med mitt goda minne, trots att det inte har varit det jag helst skulle ha velat. I alla fall inte just då. Och jag har försökt vänja mig, med viss framgång, med en tillvaro kännetecknad av föränderlighet, osäkerhet och okunskap.

Ända tills nu? Kanske. Det finns mycket kvar att jobba med. Mycket som måste lyftas fram ur den osynliga ryggsäck jag bär med mig, om jag ska kunna frigöra mig från gamla spöken. Mycket som måste diskuteras. Eventuella kompromisser som finns kvar att göra. Men denna gång ska jag inte låta mig utplånas i konturerna. Människan är skapt för gemenskap med andra, jovisst. Men om gemenskapen, och strävan till den – eller till dess upprätthållande – leder till att individen suddas ut till en blek skugga utan gränser kan förvirringen och utmattningen cementeras.

Krampaktigt håller jag fast vid konturerna, och jobbar på att bli synlig, likt Ninni i Mumindalen. Synlig framför allt för mig själv. Det är en pilgrimsvandring jag måste gå, för mig själv i dubbel bemärkelse.

steka strömming

Undrar hur andra strömmingsstekare ställer till det rent praktiskt, då de ska steka strömming? Jag tycker att det är kladdigt och krångligt, fastän det egentligen borde vara enkelt. Jag brukar salta lite inuti strömmingarna, och sen vända dem i rågmjöl innan jag steker. Fingrarna blir väldigt kletiga av blandningen av rågmjöl och fisksaft. Tidigare har jag tagit en strömming i taget, saltat den, panerat, och lagt de panerade fiskarna på en tallrik i väntan på att jag ska ha tillräckligt många för att de ska ta upp en hel stekpanna, först då har jag börjat steka.

Det sämsta med det förfaringssättet är a) att skaftet på teskeden som jag brukar ha i saltkaret blir så kladdigt och b) att jag blir vansinnig av att ha kladdiga fingrar, så jag måste skölja och torka dem stup i ett. Idag tänkte jag att det kanske är bättre att salta alla fiskarna först, och sen mjöla alla, så slipper jag varva saltandet och mjölandet och risken att få fiskkontaminerat rågmjöl i saltkaret. Trots att jag är en veritabel slarvmaja, är jag synnerligen noggrann när det gäller livsmedelshygien, och medveten om att fiskar kan ha en massa bakterier på sig, och jag vill inte odla någon bakteriehärd i saltet som man sen ska använda till alla möjliga framtida maträtter.

Så jag tog en tallrik till som hjälpmedel. Jag hade sammanlagt fyra tallrikar. En där de opreparerade, rensade fiskarna låg, en där jag placerade fiskarna vartefter jag saltat dem, en där jag hade strött ut rågmjöl att panera dem i och slutligen en där jag placerade de stekfärdiga, panerade fiskarna. Jag tror att det här var ett effektivare system.

Fast saltskeden blev ändå kladdig av fisksaften, så den hamnade i disken. Jag hoppas bara att jag inte droppade alltför mycket fisksaft på saltkaret eller i saltet. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det där. Kanske jag borde ösa upp salt i något annat, och inte ta salt ur det allmänna karet? Bara hälla upp så mycket salt som jag tror ska gå åt i ett annat kärl, och ta salt ur det? Eller blanda saltet i rågmjölet?

Sen är det en annan sak att man ju borde vara tacksam över att fiskaren har rensat fiskarna, men inte kan låta bli att sucka över att det inte är tillräckligt noggrant gjort för mina argusögon… allt borde man då göra själv. Korrigering av rensningsresultatet kladdar till proceduren ytterligare 😉

Hur brukar du göra?

sten på börda

…eller nåt. Jag läser i Bladet att “stressade föräldrar risk för barnens hälsa”. Det är ju inte direkt ett budskap man börjar känna sig mindre stressad och otillräcklig av. Inte nog med att man själv mår dåligt av stress, man överför illamåendet på sina barn också.

Och det visste man nog utan att se det i skrift, men ändå… SUCK.

Men om det stämmer att familjens ekonomiska situation har betydelse för barnens hälsa borde mina äldre barn må jättedåligt. Det hoppas jag att de inte gör. Eller att de skulle ha mått dåligt då de var små. Hoppas inte. Hur man än vänder sig, finns det säkert saker som man kunde ha gjort annorlunda, och som barnen sen kanske måste bearbeta i terapi när de är vuxna 😦

Finns det förresten föräldrar som INTE är stressade? Antar att de är rätt få. Men om de finns, kan de tacka sin lyckliga stjärna för det ❤

Eller så är det så att de har en orubbligt lugn natur, inte hetsar upp sig över småsaker och är mästare på att både planera och förverkliga…

Nåja, nog klagat för idag. Älskar sina barn över allt på jorden gör man ju fastän man är stressad, det är säkert bra.

träna – med vem?

Idag har jag varit till ett gym som är enbart för kvinnor. Gymmet där jag är medlem har medlemmar av båda könen, och de kvinnliga medlemmarna har möjlighet att också använda det där dam-gymmets tjänster.

Det är ju bra, om man råkar vara kvinna. Som t.ex. nu, då jag går i terapi, för dam-gymmet ligger nära terapeutens mottagning, så jag kan passa på att träna där när jag ändå ska till stan. “Mitt” gym ligger i en annan del av staden.

Fast lite diskriminerande är det allt, då inte de manliga medlemmarna har samma möjlighet, eftersom det inte finns något kara-gym som de skulle få använda….

En dag råkade jag höra att fenomenet “gym enbart för kvinnor” diskuterades på radion. Tyvärr hade jag inte/gav jag mig inte tid att lyssna på diskussionen, jag skulle gärna ha velat höra folks åsikter om saken. Själv har jag nämligen lite svårt för att förstå varför det ska finnas dam-gym.

Ok, förklaringen kanske är historisk – tidigare var gym tråkiga skrotsalar med företrädelsevis herrar som lyfte jättetunga vikter. Damerna kanske inte kände sig hemma där. Dam-gymmen är också lite mera spaliknande, lugnare och småmysiga. Eller?

Jag antar att det här med att gym erbjuder en massa olika former av gympa, dans och gruppträning är ett relativt nytt fenomen. Och kanske det var så till en början att det mest var damer som var intresserade av de här variationerna och alternativen till träning på egen hand.

Jag gillar båda ställena. Men när jag är vid dam-gymmet saknar jag dagsljuset (det är i en källare, så det finns inga fönster), och så saknar jag faktiskt det där att få träna tillsammans med män också. Jag tycker om när de som tränar utgör en blandning av yngre och äldre, av kvinnor och män.

Första gången jag var till dam-gymmet (om man inte räknar för länge sen då jag var studerande, och dam-gymmet höll till på ett annat ställe) tänkte jag att det var mest flickor/unga kvinnor som tycktes gå till damgymmet. Men nu, då jag varit dit flera gånger, har jag sett att det också är tanter i min ålder, och äldre, som kommer dit. Vissa ansikten känner jag igen från det andra gymmet, det är kanske rätt vanligt att kvinnor använder sig av båda ställena.

Hursomhelst undrar jag varför inte alla vill träna tillsammans med män? Känner kvinnorna sig underlägsna då de inte är så starka? Eller känner de sig utsatta för kritiska alternativt dreglande blickar från männen?

När jag tränar vid “mitt gym” har jag aldrig känt mig underlägsen, trots att jag inte är så stark. Jag upplever att var och en tränar för sig, liksom inne i sin egen bubbla, och inte är ute efter att vare sig titta snett på eller dregla över de andra som är där och tränar. Jag tycker tvärtom, att det är roligt att vi alla kan träna tillsammans, trots att var och en tränar på sin nivå. Och skulle någon glo kritiskt på mig, bryr jag mig inte, jag är tillräckligt stöddig och självsäker för att inte knäckas av sånt. Och skulle någon titta dreglande på mig, är jag tillräckligt gammal för att enbart bli smickrad, inte illa berörd 😀

Tycker du att det är bra med separata dam-gym? Varför i så fall?

port, grind eller dörr?

Det finns många ord som används lite olika beroende på varifrån man kommer. Ett sådant ord är port. Tror jag åtminstone.

Om jag tänker på en port, så tänker jag mig något stort och pampigt. Som en kyrkport, hög, utsirad, tung och mäktig, eller som en låst port till ett hus som omges av murar, alltså som en låst port i muren. Såna som man ser på film, där det kanske står någon hejduk på vakt vid porten, eller där man måste ringa för att få tillåtelse av husets herre (alternativt fru) att komma in. En grind är en öppnings- och stängbar anordning i ett lägre staket, tänker jag mig, och en dörr är en öppnings- och stängbar anordning till ett hus, i ett hus, eller till ett skåp av något slag.

Eftersom jag alltid har varit intresserad av att läsa, och framför allt läst många svenska (kriminal)romaner, har jag kunnat konstatera att de använder ordet port även i en annan bemärkelse, nämligen om den dörr som går in till ett trapphus i ett höghus. Och därifrån härstammar förstås orden portkod, porttelefon och portvakt. Men för mig känns det jättekonstigt att kalla en dörr för en port. Även om jag möjligen kan tänka mig att de där maffigt stora dörrarna till vissa kyrkor är portar.

Jag vet inte om finlandssvenskar också kallar den där dörren för port? Jag är ju själv uppvuxen i höghus, men minns inte att vi skulle ha talat om porten. Det har inte funnits portkod eller porttelefon där jag har bott – man har gått in genom… porten, och sen uppför trapporna och låst upp eller ringt på, utan att någon har kollat om man är behörig att trava in i trapphuset. Någon portvakt tror jag inte att jag har sett. I alla fall inte i byggnader där folk bor. Undrar om portvakterna bara satt och kollade vem som gick ut och in, eller hade de också någon annan mission? Enda stället där jag på rak arm kan minnas att jag varit i kontakt med något portvaktsliknande var då jag skulle på en kurs vid Finlands Akademi i Helsingfors. Där måste man identifiera sig för att få tillåtelse att komma in. Och på hotellet i Egypten. Där hade portvakten uniform, och var beväpnad.

Så, vad betyder en port för dig? Om du t.ex. tänker dig “gören portarna höga” eller “himmelrikets portar”, hur ser de då ut?