ingen katastrof

Igår läste jag ett tänkvärt citat i en väns facebook-logg. Antar att citatet är tänkt som ett skämt, eller åtminstone som något som ska läsas med en rejäl glimt i ögat, men faktum är att det också gav mig något av en Insikt.

Män arbetar för att nå ett mål
Kvinnor arbetar för att undvika en katastrof
De är just därför det alltid står en förvånad kvinna bakom varje framgångsrik man

Det som slog till mig som en gonggong var den andra meningen. “Kvinnor arbetar för att undvika en katastrof.” Och jag insåg att det är en synnerligen talande sammanfattning av vad jag sysslat med de senaste 25 åren. Det kändes så oerhört träffande. Jag hade en dyster dag igår efter en jobbig terapisession på morgonen, och det här citatet skulle ha kunnat stå som rubrik för den sessionen.

Det är sannerligen dags att jag börjar arbeta för att nå ett mål i stället. Visst har jag haft mål i livet. Många delmål. Men det anmärkningsvärda är att en stor del av dessa delmål har varit ägnade åt att undvika de potentiella Katastroferna, som lyckligtvis har lyst med sin frånvaro. Jodå, jag har gjort mina val själv. Åtminstone utåt sett. Mottaglig som jag är för förnuftiga argument och en vilja att göra rätt för mig och vara till lags, har jag låtit mig ledas in i än det ena, än det andra, med mitt goda minne, trots att det inte har varit det jag helst skulle ha velat. I alla fall inte just då. Och jag har försökt vänja mig, med viss framgång, med en tillvaro kännetecknad av föränderlighet, osäkerhet och okunskap.

Ända tills nu? Kanske. Det finns mycket kvar att jobba med. Mycket som måste lyftas fram ur den osynliga ryggsäck jag bär med mig, om jag ska kunna frigöra mig från gamla spöken. Mycket som måste diskuteras. Eventuella kompromisser som finns kvar att göra. Men denna gång ska jag inte låta mig utplånas i konturerna. Människan är skapt för gemenskap med andra, jovisst. Men om gemenskapen, och strävan till den – eller till dess upprätthållande – leder till att individen suddas ut till en blek skugga utan gränser kan förvirringen och utmattningen cementeras.

Krampaktigt håller jag fast vid konturerna, och jobbar på att bli synlig, likt Ninni i Mumindalen. Synlig framför allt för mig själv. Det är en pilgrimsvandring jag måste gå, för mig själv i dubbel bemärkelse.

Advertisements

15 thoughts on “ingen katastrof

  1. vackert skrivet, men jag sitter lite som ett levande frågetecken och undrar vadå mål, vilken katastrof….vadå män och vadå kvinnor ..? Är det nånting jag genom min något okonventionella uppväxt vad gäller könsroller missat och är jag för att jag delvis tagit de rollbytena med mig till mitt eget vuxenliv på na viis oemottaglig för detdär citatet eller är jag bara rätt och slätt dum?

    1. Absolut inte det sista, Haje. Det finns olika typer av katastrofer. För mig har det varit “att jag ska visa mig vara en oduglig mor som gör mina älskade ungar olyckliga”; “att jag bara går här och degar så att vår ekonomiska situation för oss till ruinens brant” osv. Jag har liksom låtit mig dras in i det ena och det andra för att inte de där vagt definierade katastroferna ska inträffa, i stället för att leva med glädje och göra det som känns gott och inte som Min Ohemula Plikt.

  2. Jo du har rätt i att människan är skapt för gemenskap. Men om man upplever att ansvaret för att upprätthålla denna endast läggs på de egna axlarna, då blir det tungt. För mig förpliktigar gemenskap, det är inte rätt att begära av den andra att hon eller han ska anstränga sig till sitt yttersta för att skapa och upprätthålla någon slags gemensamt sammanhang. Då blir gemenskapen en illusion.

    1. Så sant, Linda. Det knepiga är, har jag märkt, att båda (eller flera) parter i en gemenskap kan ha för sig att ansvaret vilar på de egna axlarna. Undrar vad det är som gått snett då? Antagligen brister det åtminstone rejält i kommunikationen, och är oklart vad man vill få ut av gemenskapen. Eller så har man helt olika förväntningar på den.

  3. Jo, nej, för att uttrycka mig tydligt 😉 Många gånger är det väl nog bara våra egna krav och förväntningar på oss själva som spökar – inte så mycket den andras krav på oss. Kanske vi helt enkelt är för finländska med vårt “det går så bra så”. Skrik! Det borde vara lag på att alla skulle få en livsmanual (fast i och för sig skulle det väl bli aningens tråkigt då).

  4. ålrajt…jag antar att jag hakade upp mig på ordet “arbetar” och blev lite perplex. Det kan ju betyda så mycket…
    I vår gemenskap, som understundom varit ganska så utrotningshotad, har vi nu kommit till en ganska rolig punkt, där den ena eller den andra, när vågorna börjar gå lite otrevligt höga, hötter med fingret och ropar “stjillna!!” och det får båda/alla att fnissa ganska befriat. Och den ena att ofta dra sig tillbaka till sitt lilla gröna torp för en liten lämplig paus. Det sistnämna känns f.ö som en stor trygghet och det partiella särboskapet som en frihet, nu när barnen är vuxna. Och sålänge den friheten finns blir dendär “stjillnan” knappast aktuell på riktigt.

  5. Jo, det har du rätt i, Haje, arbetar kan betyda så mycket. Jag tänkte mig det mera som “verkar” i det här sammanhanget kanske.

    Det där låter som en bra sak, att komma till det befriade fnisset. Och jag bara älskar att du har det där torpet, ingen kan förstå behovet av det bättre än jag, även om vi är olika på många sätt, du och jag. Nu har jag både skären och lägenheten i stan att fly till och det känns som en verklig befrielse. Att ha möjligheten till enskildhet och ändå vara tillsammans, då ska det nog gå, eller hur 🙂

  6. Det stämmer, Linda, det är inte minst vi själva som kräver det ena och det andra av oss. Men om man sen tänker att “nu ska jag säga precis som det är” och förväntar sig någon form av förståelse, acceptans eller respekt och inte får något av det, utan bara en befästelse av De Där Förväntningarna och Kraven – kanske det är då man borde skrika i stället för att tystna och ge upp och diffuseras…

    1. Det jobbar jag också på, Kloker! Men riktigt allt kan man inte skita i…

      För mig är det svårast när det gäller förväntningar och krav från mina närmaste. Jag har blivit bättre och bättre på att sålla när det gäller krav och förväntningar från omgivningen, både professionella och privata.

  7. fast ibland blir jag så GAAAAAAH…när Någon int kan tänka på två, max tre saker, samtidigt. Ska det vara så svårt. Trallallaa. Men..jag måst ju stå en lång stund som ett fån innnan jag inser huuuur lång en femtumsspik faktiskt är. Och att jag int får använda såna till alla mina akuta behov…

  8. Femtumsspik, Haje? Undrar om jag skulle lyckas identifiera en sån utan att ha en hel uppsättning spikar att jämföra med… 🙂

    Ojoj, det där med att tänka på flera saker samtidigt… gör man det för mycket och för intensivt och för länge blir man som jag, att man knappt kan tänka på två eller tre saker UNDER SAMMA DAG. Men det håller på att lätta, åtminstone för tillfället.

    Det där sista visdomsordet får jag grunna lite på. Om man är kreativ borde man ju kunna tänka ut alternativa sätt att använda sitt enda verktyg på?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s