inlägg 69. Kvinnor över 40

En s.k. “klockren hyllning till kvinnor 40+” sprids på internet, bl.a. på facebook, och många av mina vänner har med förtjusning delat den länken. “Hurra, nån som förstått att vi mogna kvinnor är bäst”, typ. Missförstå mig rätt, jag unnar alla andra 40+are att få lite uppmuntran. Själv blir jag mest irriterad av att läsa texten. Och ändå sprider jag den här genom att länka till den…

Varför blir jag då irriterad? Tja. Främst kanske för att den är så generaliserande. Trots att jag förstår poängen. Jag tror ju ändå att det handlar mera om person än om ålder.

Den första punkten är liksom så totalabsurd i min värld. Den insinuerar att yngre kvinnor skulle kunna få för sig att väcka sin man mitt i natten för att fråga “Vad tänker du på?” Något så idiotiskt skulle jag aldrig ha gjort, hur ung jag än varit. Störa någon som sover med en sån meningslös fråga??? Över huvud taget ska det mycket till innan jag väcker någon. Då ska jag verkligen vara rädd, eller rejält sjuk (och rädd av den anledningen). Allt annat kan vänta till morgonen. Sova är viktigt, och eftersom jag gillar att sova väcker jag inte heller andra i onödan.

Inte skulle jag heller i yngre år ha suttit bredvid någon i tv-soffan och surats över vad han vill titta på. Det finns väl annat att göra. Sur hade jag däremot blivit om han krävt att jag skulle sitta och titta på något som inte intresserar mig. Nu är det ännu enklare då jag inte ens vill sitta i samma rum som någon som tittar på tv 😀 diskussion om vad som ska tittas på undviks helt.

Följande punkt är lite mer tveksam. “Få kvinnor över 40 bryr sig ett dugg om vad du tycker om henne eller det hon gör.” Det är inte sant i mitt fall. Klart jag vill att han ska tycka om mig. Och att han ska kunna glädjas över att jag får göra det jag gillar. Han måste inte tycka om det jag gör, men acceptera det och låta bli att visa sura miner.

Ställa till med en scen på operan osv. skulle jag inte göra. Förmodligen skulle jag inte ha gjort det då jag var ung heller, även om jag var åtskilligt mer hetlevrad då. Men jag skulle inte skjuta honom, oavsett vad han hade gjort (tror jag. Nu blir det makabert. Om han i sin tur hade tagit någon av daga, t.ex. något av våra barn vete f*n vad jag hade gjort.)

Och jag hoppas att jag är bättre på att ge beröm nu än då jag var ung. Men det beror inte så mycket på att jag vet hur det känns att inte bli uppskattad som att jag vet hur gott det känns att bli uppskattad.

De två följande punkterna är nästan lika absurda som den första. Inte skulle jag ha tvekat att presentera min man för mina väninnor i ungdomen heller. Klart att jag litar på honom. Och på dem. Och skulle det slå fel så att han och någon av väninnorna skulle bli ett par är det väl bara att konstatera “shit happens”. Svartsjuka är bland det fånigaste jag vet. Som om det skulle hjälpa att bevaka någon och behandla vederbörande som en ägodel. Det är ju roligt om folk gillar honom, det gör jag ju också, eller hur!

Synsk är jag inte än iaf och jag tror inte att jag kommer att bli det heller även om jag lägger till några decennier till min livslängd. Och jag skulle aldrig vara taskig nog att säga till någon att han är en dumbom. Möjligen att han uppför sig… obetänksamt, om så vore. Inte vill jag att någon säger sånt till mig heller. Ni vet, den gyllene regeln.

Så, nä, fastän det var tänkt att kvinnor över 40 skulle hedras och män som byter ut 40+aren mot en 20+are skulle skurkstämplas så kan jag inte hålla med. Jag tror att det är en biologisk sak, inte en fråga om ålder “i sig”. Alltså, att naturen har gjort så att fertilitet ska gynnas. Vilket iofs inte är så smart i dag när jordklotet hotas av överbefolkning. Men det är en helt annan historia.

inlägg 68. Utterledens vandringsmaraton

Efter några dagars närapå-internetpaus ska jag ta mig för att skriva ett nytt inlägg. Jag har varit hos mina föräldrar, och då vill jag inte prioritera att sitta framför datorn (och jag ogillar som bekant att internetta på telefonen). I tisdags deltog jag i Utterledens vandringsmaraton, som ordnades för andra gången. Maraton, då kunde man tro att sträckan skulle vara sisådär 42 km, men nehej, den här sträckan är ca 10 km längre. Jag hade förträngt att den är över 50 km, och hade berättat till höger och vänster att jag skulle gå 50 km och så var det ännu mera. 52 km enligt informationen, men både enligt någon av arrangörerna och enligt min syster och hennes GPS-klocka är det ännu längre, kanske 53,5 km. Hursomhelst är det långt. Det längsta jag hittills tagit mig till fots är då jag sprang halvmaraton, 2007 tror jag att det var. Eller 2008. I alla händelser var det innan jag fick min fotskada och måste börja ha skoinlägg och vara mera nogräknad med vad jag gör (inte springa mer än högst 10 km, inte ha högklackat osv.).

Vad fick mig då att haka på ett sånt här (vansinnes)påhitt? Säg det. Men jag har alltid gillat utmaningar. I alla fall lite då och då. Och jag har många gånger tänkt att jag aldrig skulle orka springa maraton, inte heller ha uthållighet nog att träna inför ett sådant, men att jag faktiskt tror att jag skulle orka gå 42 km.

Min maratonlöpande syster deltog i Utterledens vandringsmaraton för andra året i rad. Hon hade också med sig en kompis, så jag hade sällskap. Vilket var trevligt, det skulle ha varit ganska långt att traska ensam, men, man hade antagligen hittat sällskap där också – det var ca 250 deltagare. Jag råkade inte se någon släkting (vilket annars hade varit möjligt, eftersom pappa är hemma från Lappfors). Däremot såg jag två av mina blogg- och facebookvänner. Jag visste om att de skulle delta, men kunde ju inte vara säker på att vi skulle hinna ses i vimlet.

Det fanns tre anmälningskategorier: löpare, vandrare och övernattare. Övernattarna övernattade vid Sexsjön och vandrade alltså sträckan på två dagar. Vi hörde till vandrarkategorin. “Löpt” skulle jag aldrig ha gjort, inte ens om terrängen varit löpvänligare än den var. (Jag tycker att det där “löpa” låter så fånigt… dels väldigt ålderdomligt “- Låt mig löpa, bad Snövit när jägaren hade fört henne in i skogen”, dels associerar jag som djurägare till brunsttider… Om jag rör mig snabbare till fots säger jag att jag joggar eller möjligtvis springer.)

Under sträckan fanns fem pausstationer. Vid tre av dem fick man dricka, russin och frukt. En station erbjöd också smörgås, och vid Sexsjön fick vi soppa och plättar. Och kaffe. När vi kom i mål fick vi också dricka, och kaffe och bulle. Det var bra. Det skulle inte ha varit roligt att behöva släpa på packning. Jag har aldrig t.ex. fjällvandrat, och skulle definitivt ha fått en massa skavsår om jag hade burit på en ryggsäck hela dagen. För hela dagen, det tog det. Ungefär 12 timmar inklusive pauser.

Eftersom jag inte var säker på att min fot skulle hålla, hade jag riktat in mig på en delsträcka i taget. Den som var tvungen att avbryta hade nämligen möjlighet att få skjuts från någon av vätskestationerna. Men, lyckligtvis kunde jag genomföra hela vandringen! Det kändes stort.

Naturen längs Utterleden är oerhört vacker. Vi skulle anmäla oss vid Skidstugan i Lappfors. Målgången var också där. Vi skjutsades till Purmo och började vandra strax före kl 8 på morgonen. Efter några km kom vi fram till Lostenen, men lät bli att klättra upp på den (det finns trappor).

Lostenen i Purmo. Finlands största flyttblock.
Lostenen i Purmo. Finlands största flyttblock.

Terrängen var ganska kuperad, åtminstone för den som är van vid det platta kustlandskapet. Hala klippor och renlav och mossa, jag skulle definitivt inte ha velat springa där. Klipporna varvades med slirig gyttja och sumpig mossa – skorna blev rätt blöta. Det hade varit bra med Goretex-skor. Fast egentligen stördes jag inte av att fötterna blev blöta. Och, under över alla under – jag fick inga skavsår! Inte i egentlig mening i alla fall. Fyra blåsor hade jag, alla under fötterna. Det var bara en av dem som jag känt av, och jag tänker mig att den uppstod under de sista ca 15 km, då min skadade högerfot började protestera och jag antagligen kompenserade för mycket med den vänstra, eftersom det var den som fick en stor blåsa under trampdynan proximalt om stortån. Senare på kvällen upptäckte jag att jag hade blåsor under tre tår också, två på vänster fot och en på höger fot, men de hade faktiskt inte besvärat under vandringen.

Badstranden i Nars
Badstranden i Nars

Smörgåspausen, som var den andra av fem pauser, var förlagd till den lilla byn Nars, där det också finns en allmän badstrand. Oerhört vackert! Det kändes som om Nars var väldigt “bakom takana”, och då jag sa det åt pappa sa han att Nars nog alltid har betraktats som en avlägsen skogsby, så det var tydligen inte bara som jag fick för mig för att vi kom till Nars liksom direkt ur skogen in the middle of nowhere. Men det finns fast befolkning i Nars. Och vackra sommarstugor. Det fick mig också att tänka på vad jag läst i en tidning för några år sen – att den finska sommarstugedrömmen oftast handlar om en liten stuga vid en insjö. – WTF, tänkte jag då, “insjö” – det ska ju vara hav! Där ser man hur påverkad man (läs: jag) är av att bo vid kusten. De flesta finländare bor inte vid kusten. Hursomhelst såg vi flera vackra små sjöar under vandringen, och inte hade det varit illa att ha en stuga där. Fast jag fortfarande gillar havet.

Vädret var för övrigt ypperligt. Mulet, ingen vidare blåst, och behaglig temperatur. Mot slutet av vandringen började solen skina. Då kändes det bara skönt. Om det hade varit gassande solsken under hela vandringen hade det känts jobbigt. För att inte tala om ifall det varit hällande regn…

Jag kom mig inte för att ta så många foton. Men en glimt av Huvudsjön måste jag ju få med – där har pappa lärt sig simma i tiderna.

Huvudsjön skymtar nånstans i bakgrunden :)
Huvudsjön skymtar nånstans i bakgrunden 🙂

Jag trodde att jag fotat Bockabron också, men tydligen hade jag inte gjort det. Bockabron låter som om det skulle vara bron som de tre bockarna Bruse gick över, men pappa menade att den heter så för att den är byggd på bockar. Träbockar, inte getter, alltså. Inte såg jag något troll heller för den delen. Eller några uttrar. Det lär faktiskt finnas uttrar i Esse å, men pappa sa att man ska ha tur om man ska få syn på dem, och antagligen ska man sitta och spana länge innan de möjligen behagar visa sig.

Ja, till själva vandrandet då. I början hade jag faktiskt lite ont i höfterna. Antagligen var jag lite limin efter måndagens BodyPump. Det var inte helt optimalt med en sån timme dagen före vandringsmaraton, men eftersom jag skulle vara instruktör ville jag hålla fast vid min timme och inte byta bort den “bara” för att jag skulle gå 50 km nästa dag.

De 30 första kilometrarna tyckte jag också att vi gick lite väl fort. Min vältränade syster och hennes långbenta kompis hade så lätt för att sätta upp farten. Jag kan också gå raskt på jämna vägar, men om man ska gå över stock och sten och parera stegen mellan rötter och gyttjepölar går det inte så snabbt, jag är alltför rädd för att snava eller halka. Apropå halka, så halkade vi faktiskt omkull varsin gång också. Lyckligtvis utan att någon skada uppstod. Det var ungefär som att sätta sig och bli smutsig.

Efter lunchpausen fick vi ytterligare ett sällskap, en dam som slog följe med oss. Det var skoj att konstatera att vi är lärare alla fyra – en högstadielärare (vad det nu heter nuförtiden), en gymnasielärare, en yrkesskollärare och en universitetslärare. Vår fjärde medvandrare klarade sig utan att halka omkull, så man kan väl säga att hon vann, om man vill tänka i tävlingstermer. När vi pausade för nästsista gången, vid Huvudsjön, kände jag att nu ger jag inte upp om det inte händer någon olycka. Bara 16 km kvar, piece of cake! Och visst gick det. Det var de 3-4 sista kilometrarna som jag började ha rejält ont i foten. Men jag tog mig i mål, och efter lunchpausen bestämde de andra att jag skulle få gå först och bestämma takten. Det passade mig utmärkt. Inte måste de ju vänta på mig, men det var hyggligt av dem att göra det i alla fall. Vi hade dessutom samåkt, så om de inte hade väntat på mig under vandringen hade de fått lov att vänta på mig i Lappfors i stället.

Ja, jag gjorde det! Nu vet jag att jag kan!

Men jag gör inte om det. Tror jag i alla fall.

IMG_1298

inlägg 67. Mamma :)

Den här dagen, för 28 år sen, fick jag mitt första barn. Då var det också “midsommarannandag”. Jag hade 22.6 som beräknat förlossningsdatum, men sonen behagade titta ut en dag tidigare. Annars hade min mommo och jag skojat om att vi skulle fara tillsammans till sjukhuset den 22.6, eftersom hon skulle på nån kontroll då. Hon fick alltså ta sig till sin kontroll på något annat sätt, minns inte vem som skjutsade henne – mommo hade inget körkort.

På midsommaraftonen det året var vi på bröllop då en av mina ungdomskamrater gifte sig. Jag hade hoppat över möhippan två veckor tidigare, eftersom jag hade så mycket sammandragningar, och vi hade planerat att fara till Seinäjoki med tåg med den blivande bruden (minns inte varför) och jag tyckte att det skulle kännas lite väl äventyrligt att sitta på tåget om förlossningen skulle sätta igång. Brudens syster välkomnade oss och tittade ängsligt på min mage och konstaterade “hoppas an halls täär ikveld”. Och det gjorde han.

Förlossningen började med att vattnet gick. Inte med en smäll, som när jag fick mitt tredje barn (jag skrev om det tidigare här), utan mera stillsamt. I alla händelser förstod jag att något var på gång, och väckte maken som genast såg på mig att något hade hänt… Vi for iväg tämligen omgående. Jag tror att klockan var ca 05:30. På den tiden hade vi mjölkkor, och jag hade en lantbruksavbytare som min vikarie under mammaledigheten, men hon var ju ledig då det var helg, så maken hade inget annat val än att dumpa mig vid sjukhuset och fara hem för att mjölka korna. Jag togs emot av en barsk barnmorska som inte sa godmorgon eller välkommen eller något i den stilen – hon slog upp dörren med en myndig gest, spände ögonen i oss och frågade “Supistuksia? Sammandragningar?” och jag mumlade förskräckt “jo, lite… och vattnet har gått”. “Då hör du hit”, sa hon. Jag frågade om det är ok att min man kommer tillbaks senare. – Det går bra, det här kan ta länge, var svaret (innan hon ens undersökt mig!). Maken for alltså hem, och jag fick gå in i ett duschrum för att byta om. Det kändes som att det tog en evighet innan någon kom och hämtade mig. Och jag hade läst att man inte skulle vara uppe om vattnet gått, för att navelsträngen kan komma i kläm, så jag halvlåg på en bänk och kände mig rätt så ensam och utlämnad. Inte nog med det, jag hörde också hur en mamma gallskrek, och tänkte gråtfärdigt “ska man behöva låta så där”… men lyckligtvis var det inte så många tjut innan ljudet ersattes med babyskrik och “poika tuli” med glad röst. Jag andades ut. Så kom den barska barnmorskan tillbaka och ursäktade att jag fått vänta, det kommer små barn här, sa hon och såg mindre barsk ut. Jag fick komma in i ett rum och blev undersökt. Och då ändrade minen “oj, här var det fina kanter, det här kan gå fort, om du inte börjar spänna dig!”

Spände mig gjorde jag inte. Jag hade tränat andning och avslappning i flera månader, och var fast övertygad om att här skulle det inte vara någon smärtlindring. Men det började kännas ganska rejält, och till sist kände jag mig tvungen att ringa på klockan. En annan barnmorska kom in – det var ju skiftesbyte kl 7. Jag sa att jag började ha ont och undrade om jag kunde få lustgas. Hon svarade att hon kommer strax, hon skulle bara dricka upp sitt kaffe först, “jag har så här mycket kvar” och måttade upp ca 2 cm mellan fingrarna. Hon hade världens snällaste bruna ögon, och jag kände mig oerhört lättad över skiftesbytet…

När hon kom tillbaks och undersökte mig sa hon, nej, här ska det inte vara lustgas, här ska det krystas – du är fullt öppen! Då var klockan ungefär 8. Tyvärr hade jag inte några riktiga krystvärkar. Träning eller inte, det går inte att trycka ut en baby med ren viljestyrka om kroppen inte samarbetar…

Nu, då jag är utbildad barnmorska, vet jag att vi inte skulle ha behövt ha bråttom. Men sådär gjorde man då. Jag kunde ha fått gå upp och promenera, så att tyngdkraften hade stimulerat livmodern till effektivare sammandragningar. Halv nio ringde maken och sa att han var klar med fähuset och att han skulle äta frukost och komma sen. – Äter du frukost så är babyn född innan du är här, svarade jag. Då fick han bråttom.

Jag fick mig ett gott skratt sen då han kom in, med plasttossor på fötterna, blå rock och en pappersmössa på huvudet, det var pappautstyrseln på den tiden. Hursomhelst dröjde det ända till kl 10 innan sonen föddes, så han hann med. I journalen står det att utdrivningsskedet varade 30 minuter, inte två timmar, så jag antar att de där första 1,5 timmarna bara var “övning”… Jag började bli rejält trött, och frågade om de inte kunde ta nån sug eller nåt till hjälp, och barnmorskan tyckte också att det var en god idé. Hon ringde på läkaren, men innan läkaren hann komma fick jag plötsligt någon rejäl krystvärk, barnmorskan gjorde en episiotomi för att få ut babyn så snabbt som möjligt och så var han plötsligt född.

Vilken lycka! Jag hade ju läst att man inte alltid känner sig fäst vid barnet genast, det kan ta tid, men den stora glädje och värme och enorma kärlek jag genast kände för det här lilla livet går inte att beskriva. Så kom gynekologen in, och sa “jaha, här var det klart, jag behövs tydligen inte” och vi skrattade alla igen. Men när barnmorskan skulle sy och tittade på mitt underliv sa hon “oj…” och konstaterade att det här får läkaren sy, så det var bra att hon kom. Jag hade alltså fått en rejäl bristning också. Läkaren kom och sydde, och sa att det här blir aldrig anatomiskt riktigt igen, men allt kommer nog att fungera ändå. Och det har det ju gjort 🙂

Tyvärr har jag inte något babyfoto av sonen till hands. Det får bli en lite annorlunda bild. Här är “bebisen” och jag på AC/DC-konsert år 2009 🙂 han blev introducerad till rockens värld redan medan han var i magen…5009_93014533057_2519848_n

inlägg 66. Lyssna på din kropp… jojo

Jag vet att jag har skrivit om det här tidigare också, men faktum kvarstår att det inte är lätt att lyssna på sin kropp, då den kommer med motstridiga budskap. Som idag.

Hjärnan: – Jee, idag vill jag gå på BODYCOMBAT, roligt! Unleash your power, let’s kick some ass… and all of that.

Höger knä: – Nä, vänta lite. Försök göra knäböj med utfall.

Hjärnan: – Ouch…

Höger knä: – Just det. Ner kommer du, men det gör ont då du ska upp igen. Nu har du utsatt mig för BODYPUMP på lördag, Zumba Fitness på söndag – och så instruerade du BP och ZF på måndag och utsatte mig för både och på samma dag. Jag behöver en vilodag.

Hjärnan: – Buhuu, men jag behöver en dag till med lite träningsendorfiner…

Ni ser? Allt det här är ju “kroppen”. Det känns sådär som för Kalle Anka, då han har en ful liten anka med vampyrtänder och eldgaffel som sitter på ena axeln och viskar försåtliga saker i hans öra, och en söt liten anka med vingar och gloria på andra axeln som försöker avstyra dumheterna som fulankan hittar på.

Och jag vet inte vilken som är jävel och vilken som är ängel, hjärnan eller knät 🙂

Och så hann jag bara tänka “nå, knät behöver väl en vilodag då… jag kan gå på BC i morgon” så såg jag att zumbainstruktörskollegan Martha har Zumba Fitness på Sandö ikväll kl 18 och hjärnan ba “men zumba, det är inte lika ansträngande som BC, jag kan ju fara på zumba i stället”….

inlägg 65. sommarlista

Flera bloggare har fyllt i en sommarlista, det ska jag också göra nu 🙂

Sommaren är här! Vad ska du göra nästa vecka?

Jobba sista veckan före det som kallas sommarferier när man är universitetslärare. Typ semester eller sommarlov. Jag känner att jag vill ha ledigt nuuu, men den som väntar på något gott kan ju gott vänta några dagar till. Jag hade tänkt att onsdag ska vara sista arbetsdagen, men som det såg ut i dag (jag är ledig resten av veckan då jag jobbar bara 50 %) får jag antagligen ta till torsdagen också så att jag säkert hinner med det nödvändigaste (= bli klar med revideringen av ett artikelmanuskript som har deadline 3.8). Jag vill INTE vara tvungen att avbryta ledigheten för att fortsätta med det. Sen när jag får ledigt ska jag fira midsommar i skären, ah ❤

01ac7ce58ac03a3d98b88a1eb2c4465b9286e072ee
Liiti kvaar, vanha haar

Tre saker du vill göra i sommar.

Sova, äta och sola.

Janå, jag kan väl klyva ved nån gång också
Janå, jag kan väl klyva ved nån gång också

Tre saker du INTE vill göra i sommar.

Skynda mig, stiga upp tidigt eller ha mycket program.

Sånt här passar däremot bra
Sånt här passar däremot bra

Vad blir din sommarplåga 2015?

Det tycker jag inte man kan bestämma på förhand, sånt ser man sen när man har facit på hand…

...men AC/DC funkar alltid!
…men AC/DC funkar alltid!

Landet eller stan?

Mest landet.

3/4 av mina barn. Och en svärson.
3/4 av mina barn. Och en svärson.

Vilka dofter får dig att känna att sommaren är här?

Gräs, hägg och jordgubbar.

10444792_10152543616223058_4697619090879217239_n

Vad grillar du helst?

Nötkött.

...jo, det FINNS en biff där. Under champinjonerna.
…jo, det FINNS en biff där. Under champinjonerna.

Vad är sommarmat för dig?

Nypotatis och sill. Och lakadopp 🙂

218084_10150166404313058_4209937_n

Sommarjobb – ångest eller glädje?

Både och. Lyckligtvis är jag mest ledig. Men i år ska jag också “sommarjobba” såtillvida att jag håller BODYPUMP varje måndag kl 11. Helst hade jag haft en månad utan gymtimmar, men det gäller att hålla sig framme så jag inte blir utan till hösten. Och det är helt ok med måndag kl 11. Då kan jag ju passa på att uträtta ärenden och handla mat på samma gång när jag ändå ska till stan.

10576968_10152604005318058_1254402973843893738_n

Vad är din värsta sommarinsekt?

Det är faktiskt getingar, fast inte gillar jag ju fästingar, bromsar och myggor heller… men det gör så ont att bli stucken av en geting.

Nej, jag har INTE fotat nån geting och det tänker jag inte göra heller. Det får bli en helt random trevlig diffus sommarbild från i fjol i stället.
Nej, jag har INTE fotat nån geting och det tänker jag inte göra heller. Det får bli en helt random trevlig diffus sommarbild från i fjol i stället.

Vilka böcker ska du läsa?

Jag håller på med alla Homan-deckare jag missat under senare år. Jag antar att det blir mest kriminalromaner.

...men nån fler av den här författaren tror jag inte att det blir, tyvärr. Inte i min smak, den kändes som en ungdomsroman (inget ont om sådana, men den talade inte till mig).
…men nån fler av den här författaren tror jag inte att det blir, tyvärr. Inte i min smak, den kändes som en ungdomsroman (inget ont om sådana, men den talade inte till mig).

Har du tänkt besöka några särskilda platser?

Det var inte meningen att jag skulle resa nånstans. Men jag antar att Utterledens vandringsmaraton räknas – jag har ju inte gått där tidigare. Och så ser det ut att bli en musketantträff på Åland i augusti. Det ser jag fram emot.

Allt har sin tid, men visst saknar jag det här... att vara med och dansa samba under sambakarnevalen i Helsingfors. Det här var för... tre år sen?
Allt har sin tid, men visst saknar jag det här… att vara med och dansa samba under sambakarnevalen i Helsingfors. Det här var för… tre år sen?

Vad är det somrigaste plagget du har?

Hm. Vad skulle det kunna vara? Shorts? Klänning?

Regnbågsklänningen som jag köpte till Jeppis Pride är somrig!
Regnbågsklänningen som jag köpte till Jeppis Pride är somrig!

Sommarregn – ja eller nej?

Helst bara nattetid. Jag tycker det har regnat så mycket nu att det kan räcka för ett tag.

Har du tänkt utmana dig själv i sommar?

Nä.

Och till sist – din bästa sommarrutin!

Att äta utomhus så ofta som möjligt!

När inte terrassbordet räcker till för Familjen får man ta ut köksbordet :)
När inte terrassbordet räcker till för Familjen får man ta ut köksbordet 🙂

inlägg 64. something green

Jaja, jag och min telefon. Jag vill ju fotografera med den! Kameran klarar inte av närbilder, och så intresserad är jag inte att jag vill skaffa någon ny. Så jag skulle ju ta ett foto av nånting grönt under promenaden med hunden idag, och ställde till för att fotografera granskott underifrån. Men nähä, då sa telefonen att den inte kan ta foton för att det inte finns utrymme. Det är ju meningen att fotona ska sparas i iCloud och inte i telefonen, FFS 😦 Och så raderade jag säkert 10 bilder utan att det blev mera utrymme 😦 dessutom slutade kameran att lyda, skärmen blev bara svart och det gick inte att klicka/föra vare sig hit eller dit 😦

Och nu vill den inte koppla upp sig till wifi, den hittar tydligen inget nät fastän det visar hur tydlig signal som helst…

Grr. I brist på nytt grönt (som det verkligen dignar av där ute) lägger jag in en gammal bild med grönt.

IMG_0105

Lite misslyckad skugga där. Det är väl sånt jag borde bli mer och mer uppmärksam på om jag vill få till bättre foton.

inlägg 63. gårdagens bild: clouds

Det blev inte av att jag fick in inlägget i går. Jag skulle fotografera moln när jag var ute på kvällspromenad, och det gjorde jag.

IMG_1241

Men jag hann inte få in dem i datorn innan telefonen slocknade för att den behövde laddas, och när jag försökte blogga från telefonen medan den var på laddning gick det inte, “servern slutade svara”. Och inte hade den lust att flytta över bilderna till iCloud heller, fastän det är meningen att den ska göra det när den är ansluten till wifi.

Ibland blir jag sååååååååå irriterad då jag inte förstår om det är jag som gör fel då saker och ting inte funkar som jag vill, eller om det faktiskt är något som inte funkar. Typ.

Nåja, har man inte värre moln än så på sitt sinnes himmel är det lugnt, eller hur. Och gårdagen var så bra att det inte kändes som om det fanns moln alls, tills det där lilla bakslaget kom 🙂

M