Efter några dagars närapå-internetpaus ska jag ta mig för att skriva ett nytt inlägg. Jag har varit hos mina föräldrar, och då vill jag inte prioritera att sitta framför datorn (och jag ogillar som bekant att internetta på telefonen). I tisdags deltog jag i Utterledens vandringsmaraton, som ordnades för andra gången. Maraton, då kunde man tro att sträckan skulle vara sisådär 42 km, men nehej, den här sträckan är ca 10 km längre. Jag hade förträngt att den är över 50 km, och hade berättat till höger och vänster att jag skulle gå 50 km och så var det ännu mera. 52 km enligt informationen, men både enligt någon av arrangörerna och enligt min syster och hennes GPS-klocka är det ännu längre, kanske 53,5 km. Hursomhelst är det långt. Det längsta jag hittills tagit mig till fots är då jag sprang halvmaraton, 2007 tror jag att det var. Eller 2008. I alla händelser var det innan jag fick min fotskada och måste börja ha skoinlägg och vara mera nogräknad med vad jag gör (inte springa mer än högst 10 km, inte ha högklackat osv.).
Vad fick mig då att haka på ett sånt här (vansinnes)påhitt? Säg det. Men jag har alltid gillat utmaningar. I alla fall lite då och då. Och jag har många gånger tänkt att jag aldrig skulle orka springa maraton, inte heller ha uthållighet nog att träna inför ett sådant, men att jag faktiskt tror att jag skulle orka gå 42 km.
Min maratonlöpande syster deltog i Utterledens vandringsmaraton för andra året i rad. Hon hade också med sig en kompis, så jag hade sällskap. Vilket var trevligt, det skulle ha varit ganska långt att traska ensam, men, man hade antagligen hittat sällskap där också – det var ca 250 deltagare. Jag råkade inte se någon släkting (vilket annars hade varit möjligt, eftersom pappa är hemma från Lappfors). Däremot såg jag två av mina blogg- och facebookvänner. Jag visste om att de skulle delta, men kunde ju inte vara säker på att vi skulle hinna ses i vimlet.
Det fanns tre anmälningskategorier: löpare, vandrare och övernattare. Övernattarna övernattade vid Sexsjön och vandrade alltså sträckan på två dagar. Vi hörde till vandrarkategorin. “Löpt” skulle jag aldrig ha gjort, inte ens om terrängen varit löpvänligare än den var. (Jag tycker att det där “löpa” låter så fånigt… dels väldigt ålderdomligt “- Låt mig löpa, bad Snövit när jägaren hade fört henne in i skogen”, dels associerar jag som djurägare till brunsttider… Om jag rör mig snabbare till fots säger jag att jag joggar eller möjligtvis springer.)
Under sträckan fanns fem pausstationer. Vid tre av dem fick man dricka, russin och frukt. En station erbjöd också smörgås, och vid Sexsjön fick vi soppa och plättar. Och kaffe. När vi kom i mål fick vi också dricka, och kaffe och bulle. Det var bra. Det skulle inte ha varit roligt att behöva släpa på packning. Jag har aldrig t.ex. fjällvandrat, och skulle definitivt ha fått en massa skavsår om jag hade burit på en ryggsäck hela dagen. För hela dagen, det tog det. Ungefär 12 timmar inklusive pauser.
Eftersom jag inte var säker på att min fot skulle hålla, hade jag riktat in mig på en delsträcka i taget. Den som var tvungen att avbryta hade nämligen möjlighet att få skjuts från någon av vätskestationerna. Men, lyckligtvis kunde jag genomföra hela vandringen! Det kändes stort.
Naturen längs Utterleden är oerhört vacker. Vi skulle anmäla oss vid Skidstugan i Lappfors. Målgången var också där. Vi skjutsades till Purmo och började vandra strax före kl 8 på morgonen. Efter några km kom vi fram till Lostenen, men lät bli att klättra upp på den (det finns trappor).
Terrängen var ganska kuperad, åtminstone för den som är van vid det platta kustlandskapet. Hala klippor och renlav och mossa, jag skulle definitivt inte ha velat springa där. Klipporna varvades med slirig gyttja och sumpig mossa – skorna blev rätt blöta. Det hade varit bra med Goretex-skor. Fast egentligen stördes jag inte av att fötterna blev blöta. Och, under över alla under – jag fick inga skavsår! Inte i egentlig mening i alla fall. Fyra blåsor hade jag, alla under fötterna. Det var bara en av dem som jag känt av, och jag tänker mig att den uppstod under de sista ca 15 km, då min skadade högerfot började protestera och jag antagligen kompenserade för mycket med den vänstra, eftersom det var den som fick en stor blåsa under trampdynan proximalt om stortån. Senare på kvällen upptäckte jag att jag hade blåsor under tre tår också, två på vänster fot och en på höger fot, men de hade faktiskt inte besvärat under vandringen.
Smörgåspausen, som var den andra av fem pauser, var förlagd till den lilla byn Nars, där det också finns en allmän badstrand. Oerhört vackert! Det kändes som om Nars var väldigt “bakom takana”, och då jag sa det åt pappa sa han att Nars nog alltid har betraktats som en avlägsen skogsby, så det var tydligen inte bara som jag fick för mig för att vi kom till Nars liksom direkt ur skogen in the middle of nowhere. Men det finns fast befolkning i Nars. Och vackra sommarstugor. Det fick mig också att tänka på vad jag läst i en tidning för några år sen – att den finska sommarstugedrömmen oftast handlar om en liten stuga vid en insjö. – WTF, tänkte jag då, “insjö” – det ska ju vara hav! Där ser man hur påverkad man (läs: jag) är av att bo vid kusten. De flesta finländare bor inte vid kusten. Hursomhelst såg vi flera vackra små sjöar under vandringen, och inte hade det varit illa att ha en stuga där. Fast jag fortfarande gillar havet.
Vädret var för övrigt ypperligt. Mulet, ingen vidare blåst, och behaglig temperatur. Mot slutet av vandringen började solen skina. Då kändes det bara skönt. Om det hade varit gassande solsken under hela vandringen hade det känts jobbigt. För att inte tala om ifall det varit hällande regn…
Jag kom mig inte för att ta så många foton. Men en glimt av Huvudsjön måste jag ju få med – där har pappa lärt sig simma i tiderna.
Jag trodde att jag fotat Bockabron också, men tydligen hade jag inte gjort det. Bockabron låter som om det skulle vara bron som de tre bockarna Bruse gick över, men pappa menade att den heter så för att den är byggd på bockar. Träbockar, inte getter, alltså. Inte såg jag något troll heller för den delen. Eller några uttrar. Det lär faktiskt finnas uttrar i Esse å, men pappa sa att man ska ha tur om man ska få syn på dem, och antagligen ska man sitta och spana länge innan de möjligen behagar visa sig.
Ja, till själva vandrandet då. I början hade jag faktiskt lite ont i höfterna. Antagligen var jag lite limin efter måndagens BodyPump. Det var inte helt optimalt med en sån timme dagen före vandringsmaraton, men eftersom jag skulle vara instruktör ville jag hålla fast vid min timme och inte byta bort den “bara” för att jag skulle gå 50 km nästa dag.
De 30 första kilometrarna tyckte jag också att vi gick lite väl fort. Min vältränade syster och hennes långbenta kompis hade så lätt för att sätta upp farten. Jag kan också gå raskt på jämna vägar, men om man ska gå över stock och sten och parera stegen mellan rötter och gyttjepölar går det inte så snabbt, jag är alltför rädd för att snava eller halka. Apropå halka, så halkade vi faktiskt omkull varsin gång också. Lyckligtvis utan att någon skada uppstod. Det var ungefär som att sätta sig och bli smutsig.
Efter lunchpausen fick vi ytterligare ett sällskap, en dam som slog följe med oss. Det var skoj att konstatera att vi är lärare alla fyra – en högstadielärare (vad det nu heter nuförtiden), en gymnasielärare, en yrkesskollärare och en universitetslärare. Vår fjärde medvandrare klarade sig utan att halka omkull, så man kan väl säga att hon vann, om man vill tänka i tävlingstermer. När vi pausade för nästsista gången, vid Huvudsjön, kände jag att nu ger jag inte upp om det inte händer någon olycka. Bara 16 km kvar, piece of cake! Och visst gick det. Det var de 3-4 sista kilometrarna som jag började ha rejält ont i foten. Men jag tog mig i mål, och efter lunchpausen bestämde de andra att jag skulle få gå först och bestämma takten. Det passade mig utmärkt. Inte måste de ju vänta på mig, men det var hyggligt av dem att göra det i alla fall. Vi hade dessutom samåkt, så om de inte hade väntat på mig under vandringen hade de fått lov att vänta på mig i Lappfors i stället.
Ja, jag gjorde det! Nu vet jag att jag kan!
Men jag gör inte om det. Tror jag i alla fall.
Vonnes välsignelser och vedermödor 
Grattis, det var strongt! 👍 Själv skulle jag aldrig klara av att gå i tolv timmar. Nej för!
Tack 🙂 det är mycket annat jag inte skulle göra, bl.a. sånt som har med skidning att göra…
Grattis till den prestationen! Har två kolleger som också skulle delta. De är av den yngre generationen.
Tack! Det var trevligt att se att det fanns deltagare i alla åldrar, jag var definitivt inte äldst (och inte yngst heller).
Imponerande!
Tack, jag är imponerad själv också 😀