inlägg 51. En natt jag aldrig glömmer?

Igår ramlade jag över denna utmärkta lista med 101 tips på sommarinlägg för bloggare i bloggen Morgonstunder av JoLi. Vad trevligt med en lista över potentiella teman eller rubriker! Det känns inte riktigt som sommar än, ändå började min hjärna redan spåna på flera av dessa teman. Det jag fastnade för först, men som känns svårt att skriva om är “En natt jag aldrig glömmer”. En fantasikittlande rubrik, där man liksom borde ha något att komma med… och ska det vara en (sommar)natt som man minns för att man hade så trevligt eller för att den var allt annat än trevlig?

Och ska berättelsen vara sann? Det fick mig att tänka på en gång för ca 8 år sen, då jag nappade på en bloggutmaning att skriva en berättelse som innehöll något om nakna män (eller en naken man) och pannlappar/grytlappar. Jag fylldes genast av inspiration då jag läste utmaningen, och skrev värsta rövarhistorien i jag-form.

Oops. Mina läsare trodde ju att berättelsen var sann – jag har alltid vardagsbloggat i jagform och i princip skrivit bara sanna berättelser, möjligen en smula tillspetsade – det här var första gången jag skrev något helt påhittat. Den nakna fiskaren jag skrev om fanns i verkligheten, men det var inte jag som sett honom, och allt det övriga var rent påhitt. Jag skämdes så när jag fick börja svara på kommentarerna och förklara att det var något av en novell, inte en historia ur mitt liv. Det kändes som att mina läsare hade all anledning att tappa förtroendet för mig efter den där incidenten. Så om jag nån gång i fortsättningen skriver fiktion ser jag till att noggrant poängtera detta. Men roligt var det. Och oerhört synd att jag inte sparat berättelsen på något usb-minne eller liknande, eftersom den försvann ut i cyberrymden då gamla bloggen.fi-servern kraschade och inte gick att rädda.

Men jo. Jag ska skriva en SANN berättelse om en natt jag aldrig glömmer. Natten mellan den 26 och 27 juni för 20 år sedan, då jag fick mitt tredje barn.

Mina två första barn var då åtta respektive sex år gamla. Åttaåringen hade precis haft födelsedag, han är nämligen född den 21.6 och hade innerligt hoppas att inte babyn skulle födas på hans födelsedag, han ville ha sin dag i fred. Han fick alltså som han ville, babyn hölls kvar i magen i sex dagar till. (Sen var vi också noga med att fira deras födelsedagar skilt, tills de blev så stora att de tyckte att det var ok att ha gemensamt kalas för släkten.)

Jag minns inte vad jag grälade om med åttaåringen på kvällen den 26.6, men jag minns att vi var osams. Han har ett sjuhelsikes humör, som han dessvärre har ärvt av sin kära mor, och vi kunde komma ihop oss så att stickor och strån rök. (Nu har vi däremot inte grälat på sisådär 15 år, vi kan uppföra oss om vi vill…) Hursomhelst, vi försonades, och båda barnen kom och la sig hos mig i dubbelsängen och så läste vi en kvällssaga. Båda kunde läsa själva, men högläsning är en mysig form av samvaro, så vi höll gärna fast vid att läsa tillsammans. (Faktum är att jag t.o.m. har högläst ur skolböcker för barnen när de har varit i högstadiet, allt för att det eventuellt ska fastna bättre om man har en trevlig stund med böckerna.) Nå, mitt i allt mysigt slöande och läsande, sent på kvällen – klockan var kanske 23? – hördes en smäll. “VAD var det”, utbrast jag förskräckt och glodde storögt på barnen som glodde minst lika storögt och “inte vet jag” tillbaka. Det var vattnet som gick. Jag hade fött två barn tidigare, båda gångerna hade förlossningen gett sig till känna med att vattnet gick, och dessutom var jag nyutbildad barnmorska, men aldrig hade jag HÖRT då fosterhinnorna spruckit.

Poks.

Något bättre beskrivande ord än detta onomatopoetiska, finska uttryck kan jag inte komma på. I samma veva kom maken in, han hade varit ute i nån jordbrukssyssla (typiskt att tre av våra fyra barn är födda på sommaren då han varit som mest upptagen), och vi berättade upprymt för honom att babyn ska komma. Sängen var plaskvåt.

Jag minns inte om jag hade packat nån bb-väska på förhand den här gången, men jag vet att jag hade laddat upp med Hart Sport och Tigerbalsam att ta med, så åtminstone de sakerna packades i en hast och så gav vi oss iväg. Barnens farfar bodde i en egen bostad i samma hus som vi, jag minns faktiskt inte om vi väckte honom eller om vi bara sa åt barnen att de får gå in till faffa om de behöver hjälp eller blir bekymrade.

Det är underbart att få barn den där årstiden då det är så ljust. Det var ju kring midnatt då vi begav oss mot Vasa, men nästan lika ljust som på dagen. Jag såg fram emot förlossningen, och tänkte glatt att det skulle vara första gången som jag var säker på att jag skulle känna barnmorskan som tog emot mig, eftersom jag varit där på praktik. Jag hade varit färdig barnmorska i ett halvår, men tyvärr inte fått jobb. Först var jag arbetslös och sen blev jag sjukskriven.

Lite snopen blev jag allt, då barnmorskan som tog emot oss var en vilt främmande människa, som var där på sommarjobb. Men vi kom väldigt bra överens. Hon log vänligt åt min framplockade Hart  Sport-flaska och sa att hon ser att jag är förberedd för maratonloppet. Allt verkade ok vid undersökningen, så jag gick och satte mig i en gungstol och maken satt i en soffa bredvid. Vi slötittade på tv, tills jag tyckte att det började kännas lite jobbigt. Då flyttade vi in i rummet med förlossningssängen, och jag stod fyrfota i sängen en stund, lutad mot en saccokudde (skrivs det så?). Det blev inte många klunkar jag hann dricka, och jag minns inte om maken ens hann smeta in mig med Tigerbalsam på korsryggen som planerat – jag har i alla fall ett svagt minne av att han masserade mig lite. Jag hade tränat att sitta på huk och ville gärna föda så, vilket var helt ok för barnmorskan. Hon bredde ut ett skydd i sängen, och så födde jag sonen där, sittande på huk, med ryggen mot barnmorskan. Om jag minns rätt är han född 02:38.

Efter en stunds gosande och efterarbete och kaffe och sånt fick maken fara hem och jag fick gå och lägga mig. Inte kunde ju jag sova, jag låg och funderade resten av natten och väntade på att få in min baby. På den tiden togs nämligen bebisarna alltid ut i barnkammaren för observation först. Och det blev en lååååång natt. Jag trodde aldrig han skulle komma. Jag hann börja fantisera allt möjligt och trodde att han skulle ha börjat må dåligt. Lyckligtvis var det inte så. Han hade bara sovit så gott, och när han vaknat fick jag honom in till mig.

Det var en natt att minnas, alldeles på riktigt. Så här såg vi ut då det begav sig. 265009_10150236252663058_3647601_n

Advertisements

5 thoughts on “inlägg 51. En natt jag aldrig glömmer?

  1. Du ser inte ens trött ut på bilden! Det är de nätterna då jag födde mina barn som jag minns bäst också. Är det inte lite konstigt att förlossningar ofta sker på natten elle på morgontimmarna?

    1. Det lär faktiskt vara vanligt att förlossningar sker på natten. Jag har läst att det är tänkbart att naturen gör så att förlossningarna sker när allt omkring en lugnar ner sig. Min förstfödde är född kl 10 på förmiddagen, dottern på eftermiddagen (tänk, jag minns inte exakt, men jag tror att det var kl 15.10) och den yngste är född på natten vid fyratiden.

  2. Vad härligt att du gillade min lista 🙂 och vilken fantastisk historia att börja med! Som en minnes förlossningsberättelse och det lät ju nog lite som en snabb drömförlossning det där.

    1. Tack, JoLi 🙂 Jo, visst var det en snabb drömförlossning, jag kan inte påstå annat. Det enda som inte gick helt hundra var att jag fick en liten bristning som måste sys med ett par stygn, men den var så liten och nätt (om man kan säga så om bristningar) att den faktiskt inte besvärade nämnvärt efteråt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s