hästflicka

Apropå det där med hästböcker, så var jag ju också en s.k. hästflicka en tid. Hästar var mitt absolut största intresse när jag var ca 10-15 år, och önskedrömmen var förstås En Egen Häst. På alla önskelistor stod det HÄST överst. Jag visste förvisso att jag aldrig skulle få någon häst, men man kan ju alltid önska sig.

Sen blev det av olika orsaker så att jag aldrig blev någon särskilt skicklig ryttare, så jag skulle ha behövt en hel del hjälp om det hade blivit någon egen häst. Eller om det BLIR, förstås, det är aldrig för sent.

Jag fick inte så många riktigt bra ridlektioner. Det var mest under de två ridläger jag deltog i, som 12- respektive 13-åring, som jag lärde mig en hel del. Annars var det oftast någon kunnigare hästflicka som visade mig till rätta. Jag tror att “min” mentor eller ridlärare eller vad man ska kalla henne hette Iiris. Åtminstone minns jag att jag ofta hade henne med mig. Undrar vad hon gör nu…

Om jag skulle ha en egen häst skulle jag inte vilja ha någon särskilt stor häst. Inget varmblod eller fullblod. Kanske en islandshäst, eller en norsk fjordhäst. Fjordhästen var min drömhäst, om jag minns rätt. En ponny är också trevlig, men jag är lite i största laget för en sån. Nå, en större ponny skulle förstås orka med mig ännu. Mina favorithästar under barn- och ungdomsåren var ett gotlandsruss som hette Fritz och en Welsh ponny som hette… Mazetti, tror jag? Eller var det Mazetto? Och en Welsh Mountain som hette Ditte.

Intresset för djur i största allmänhet finns förstås kvar, och visst tycker jag fortfarande om hästar, trots att jag slutade rida. Jag minns att min kompis pappa frågade om jag hade “bytt hästarna mot pojkar”. Svaret var ett bestämt “nej”, och det var sant. Både för att jag tycker att hästar och pojkar inte spelar i samma division och således inte är jämförbara, och för att jag bokstavligt talat inte hade någon pojkvän. Pojkbekanta, förvisso, men ingen pojkvän. Jag minns att jag tyckte att det var fullständigt absurt att jämförelsen ofta gjordes – först har flickorna ingen pojkvän att gosa med så de gosar med hästar i stället, och sen när de börjar gosa med pojkar har de inte tid för hästarna längre (och behöver dem liksom inte heller). Tja. Så här flera decennier senare kan jag förstås tänka mig att det ligger något i det. Allt har sin tid. Och jag kom nyligen på att min hund är ett övergångsobjekt. Bland annat, hon är förstås bra att ha på många sätt. Men om man tänker sig att övergångsobjekten (som en gosetrasa som hjälper det lilla barnet att känna sig tryggt fastän mamma inte är i närheten) hjälper en från ett skede i livet till ett annat, så visst är hon ett sånt. När inte mina stora barn längre vill gosa med mamma så mycket, eller följa med mamma överallt, visst är det då mysigt med en varelse som vill gosa hur mycket som helst och som mer än gärna skulle följa med mamma överallt om hon bara fick…

Hursomhelst kändes det inte som att det där med hästar vs pojkar skulle ha varit sant. Dessutom var det ju ingen som ville ha mig, inte vad jag visste i alla fall, så jämförelsen väckte i sanning förtrytelse 🙂

Advertisements

det där med läsandet

Läsandet, ja. Om man kan räkna “att läsa” som en hobby, så är det faktiskt en hobby jag har och har haft så länge jag minns. Det kan hända att jag skrivit om det tidigare också, men, det är väl inte hela världen om man upprepar sig ibland. Att läsa är förstås inte bara en hobby för mig, i mitt jobb ingår det att läsa, massor, men det är liksom en lite annan sak. Tyvärr tar jobbläsandet periodvis all läsenergi, så att man inte orkar läsa på fritiden också. Men nu läser jag.

Jag minns inte vad jag läste när jag var riktigt liten. För liten, det var jag, när jag började läsa. Det lär ha varit i samma veva som jag fyllde fyra år, ungefär. Och jag läste allt möjligt som jag kom över. Bl.a. familjens läkarbok, vilket resulterade i vissa hypokondriska tendenser hos den lilla, lättskrämda Yvonne, utrustad med livlig fantasi som hon var (och är). Jag har säkert berättat tidigare också om att jag inte visste att “mor” blir “mödrar” i pluralis, och att mödrar alltså betyder mammor, utan jag läste det till “mördare” och tyckte att det var jätteläskigt med mördarna som – i missriktad välvilja!?! – smög sig in hos små barn med feber och byltade på dem flanellpyjamas, fetvadd och extra täcken så att de blev ännu sjukare.

Nåja. Jag läste förstås sånt som barn läste då, Astrid Lindgrens och Tove Janssons böcker. Och så minns jag en bok som gjorde stort intryck på mig, även om den var i läskigaste laget. Fröken Ensam Hemma åker gungstol, tror jag att den hette. Jag minns inte vem som skrev den. Men den var oerhört spännande, med den där flickan som råkade ut för en massa kusliga äventyr när hon var ensam hemma.

Snart nog började jag läsa hästböcker. Det gjorde flickor då. Det gjorde flickor också när min dotter var i lågstadieåldern. Kanske de fortfarande gör det? Och så läste jag förstås en massa Wahlströms flickböcker och en och annan av dito ungdomsböcker också. Kitty och sånt. Och Enid Blytons böcker. Med ungdomar eller barn som aldrig blev äldre och alltid hade lov från skolan och alltid råkade ut för en massa spännande saker. När jag kom upp i tonåren var det mest vuxenlitteratur som gällde. Deckare. Maria Lang, Ulla Trenter och Agatha Christie, för att nämna några. Och förvisso läste jag kilovis med Allersromaner och senare Harlekinböcker också. Jag råkade nyligen höra ett program i Radio Vega, där en panel, eller vad man nu ska kalla det, diskuterade erotik i litteraturen eller hur det nu var. Och hävdade att de aldrig sett någon läsa en Harlekinbok offentligt, även om det är vanligt att folk läser såna. Jag vet inte. Jag har aldrig tänkt på det. Det kan gott hända att jag läst Harlekinböcker t.ex. på tåg, utan att skämmas.

Som ung vuxen tyckte jag bäst om kärleksromaner, helst i historisk miljö. Jag som aldrig gillade historia i skolan, tyckte plötsligt att det var väldigt intressant, och tänkte att man borde ha fått läsa mera sånt här, alltså om hur vanligt folk hade det, inte bara om det som kungarna gjorde och hur olika riksgränser ändrades efter diverse krig.

Nu har jag liksom trillat tillbaks till kriminalgenren, utan att den någonsin varit helt ute ur bilden. Kitty och Mary och Lou har bytts ut mot Maria Wern och Harry Hole m.fl. Nackdelen med nutida kriminalförfattare är att de producerar så lite – kanske tio romaner – så när jag fått tag på en som jag gillar, har jag raskt läst ut vederbörandes samlade produktion 🙂 Lyckligtvis hittar jag nya hela tiden. För närvarande är det Arne Dahl, Lars Kepler och Ramona Fransson som gäller. Regelrätta kärleksromaner orkar jag inte riktigt med nu, jag vet inte varför. Kanske jag har blivit gammal och blasé. Jag minns en gång för sisådär 20 år sedan, kanske drygt, då jag var till bokbussen och lånade min sedvanliga hög med romaner, och en bysbo småfnös åt mig att jag skulle sluta läsa såna där fantasier (kärleksromaner). Jag ilsknade förstås till, jag hade åtskilligt kortare stubin på den tiden, och svarade att när man är riktigt ung läser man kärleksromaner och tänker “kan det vara så där?” och när man är vuxen och har hittat den rätte läser man dem och tänker bekräftande “precis så där är det!” Han svarade inte mer på det.

Fast jag grunnar på om jag “borde” läsa “Fifty Shades”-trilogin, som “alla” läser. Hm. I så fall ska jag förstås läsa den på engelska. Jag har hört att de är bra, förståsigpåarna på radion sa att den inte håller någon större litterär kvalitet samt att den blir lite tjatig i längden. Och en av mina fb-vänner läste den första och rekommenderar den INTE, hon säger att den är otäck. Nå, vi får se om eller när det blir av. Kanske sen när den är helt ute och man får den för en spottstyver 🙂