röster

Nu är kommunalvalet överstökat, och de livligaste diskussionerna kring det låga valdeltagandet har lagt sig. Jag tänkte i alla fall komma med en lite senkommen fundering kring fenomenet att inte rösta på sig själv, eftersom det diskuterades en hel del i media att det fanns flera kandidater som inte fått en enda röst. Radiopratarna som jag råkade höra på (i två olika kanaler omedelbart efter varandra) förundrade sig över att dessa kandidater tydligen inte ens röstat på sig själva, och tyckte att det var märkligt om inte ens kandidaterna själva tycker att de duger – varför har de då ställt upp?

Jag har ju aldrig ställt upp i något kommunalval, däremot i församlingsval. Och jag har inte röstat på mig själv (dock blivit invald ändå, men det är en annan historia). För mig har det känts totalt främmande att rösta på mig själv. Närmast förmätet, men det är säkert fånigt att tänka så. Ok, om man väldigt gärna vill bli invald, och har mycket som man tänker att man skulle vilja påverka och/eller förverkliga, då röstar man säkert på sig själv. Men om man har blivit mer eller mindre övertalad att ställa upp, fastän man inte är sådär förfärligt intresserad av att bli invald, utan tänker att “det visar väl sig om det är meningen att jag ska vara där” så röstar man (läs: jag) på den man helst vill ha invald, som man skulle ha röstat på oberoende av om man själv ställde upp eller inte. Så har jag gjort.

Men jag medger att det skulle kännas snopet att inte få en enda röst. Däremot tycker jag att radiopratarna var korttänkta som sa att det var märkligt att inte ens kandidaternas partner eller föräldrar röstade på dem. Partnern kanske stöder ett annat parti… och föräldrarna kanske bor på annan ort. Det behöver ju inte betyda att de inte tycker att man skulle kunna vara duglig som fullmäktigeledamot.

Allra värst skulle det nog kännas att få en enda röst och veta att man röstat på sig själv, tror jag…

siiand arbeit

Eller om man skulle stava det “sijand arbejt”? Ibland är det svårt att veta om man “ska” skriva vissa dialektord med i eller j eller både och. Hursomhelst, nu får jag igen erkänna att jag missat ifall Kicki skrivit om den saken, men siiand arbeit betyder ungefär att ett arbete inte är så svårt (att lära sig) eftersom resultatet blir synligt, så att man i princip kan räkna ut hur man ska göra, och så ser man snabbt om det blev som man hade tänkt, och kan försöka klura ut hur man ska göra det bättre, ifall det inte blev så bra.

Nu minns jag inte om jag har berättat här på bloggen om att vi har köpt en övernattningslägenhet i Vasa, att användas av de familjemedlemmar som gärna övernattar i stan ibland pga. jobb eller studier. Vi ska alltså inte flytta, utan ha den som en extra lya. Jag har länge önskat mig den möjligheten, och är oerhört glad och tacksam över att vi har kunnat förverkliga den saken. Lägenheten är en liten trähustvåa, som är i beboeligt skick som sådan, men äldste sonen och jag passar på att fräscha upp vissa ytor innan det blir möbler och sånt i vägen. Maken har så mycket annat att göra (jobb, plöjning m.m.) att han avsa sig detta renoveringsarbete. Det går långsamt, sonen har sina studier och jag tar det lugnt och målar inte mer än 1-2 timmar per dag, och inte alla dagar i veckan, men vi har inte bråttom någonstans.

Att måla är sånt där siiand arbeit. Man har färg, pensel eller annat redskap och en yta som ska målas, alltså vet man att nu ska man på något sätt applicera färgen på den där ytan och smeta ut den så att ytan blir någorlunda jämnt färgad. Målat har jag gjort förr, jag har bevars t.o.m. haft teknisk slöjd som valbart ämne, när jag var 12 år och så när jag var 20 år och klasslärarstuderande. Men jag har inte målat med roller förr, så det blev en ny erfarenhet.

Allt som borde gå att se är emellertid inte så enkelt. Vi hade köpt ett litet set med en roller, ett handtag och en vad-nu-en-sån-där-låda-kan-heta som man häller färg i och rullar runt rollern i för att få färgen jämnt fördelad. Och så skulle jag ta mig an verket att måla taket i kokvrån, hur svårt kan det vara, tänker man, högst två kvadratmeter, det ska jag nog fixa. Men då stötte jag på ett oväntat problem. Rollern skulle träs på handtaget, kunde jag räkna ut. Men hur? Den hade ju för smal öppning! Jag funderade och grubblade, försökte trycka/vrida/experimentera och tänka om det var något som skulle skruvas bort för att man skulle få dit eländet. Gissa om jag kände mig korkad och snopen, här skulle jag så stort måla och så hänger det upp sig på en sån här liten men ack så förarglig och viktig detalj. Jag gav upp och började måla köksluckorna i stället, dem skulle jag ändå måla med pensel, och det var inte svårt att knapra ut penseln ur det tunna, omgivande plasthöljet 😀 I detsamma ringde en av mina vänner, som är en hejare på det här med inredningsarbeten. Jag berättade för honom om min förlägna belägenhet, och han skrattade gott. Men innan vi hann vidareutveckla ämnet, kom sonen, som hade slutat studierna för dagen, så jag fick säga att han kanske fixar det.

Jodå, det gjorde sonen. Inte för att han heller hade gjort sånt förr. Han tryckte helt enkelt dit rullen med milt våld. Hrmpf. Det kunde säkert jag också ha gjort, OM jag hade vetat att det var så det skulle gå till. Men det fanns ingen bruksanvisning på rollerförpackningen, tillverkaren har säkert utgått ifrån att de som ska rolla redan har den typen av baskunskap… Att jag inte tryckte på så hårt berodde på att jag har lyckats fördärva ett och annat under årens lopp genom att tänka “MEN VAD 17) och tryckt/slitit/rivit det som inte har velat som jag har velat… Alternativt har jag kunnat fördärva det genom en välriktad spark. Och något sånt ville jag inte ställa till med, det om något hade känts fånigt.

Nå, nu är taket målat i kokvrån, väggarna också… stommarna och hyllorna i köksskåpen samt kakelplattorna är kvar. Vi ska alltså måla kakelplattorna, att kakla skulle vara lite för stor bit att svälja för oss noviser, antar jag. Och så ska vi tapetsera om sovrummet. Vi har inte tapetserat förr heller, men nog varit med nån gång vid sidan om då andra har tapetserat. Det jobbigaste är att få loss de gamla tapeterna, nu har jag köpt en apparat som ska lösgöra dem med ånga, den ska jag testa idag, det får bli dagens insats. Undrar om jag lyckas förstå hur den ska användas? 😀

 

förargelsemoment

När man har allt vad man behöver och egentligen mår ganska bra, brukar man kunna kosta på sig att förargas över småsaker. Idag har jag förargat mig (än en gång) över två små vedermödor.

Den ena är träningsbyxor med snöre, eller vad man nu ska kalla det, runt midjan. Alltså att byxorna inte hålls upp (enbart) med hjälp av resår i midjan, utan (också) är försedda med ett snöre som man ska knyta åt tills det är lagom spänt. Antar att tanken är god, men nog är det förargligt med det där snöret. Förargligt framför allt om man har bråttom på toa. De där snörena är helt klart inte ditsatta med tanke på skröpliga tanter med halvkass bäckenbotten. Alla som har fött flera barn och kommit en bit upp i åren känns inte vid denna problematik, men vi är många som, eventuellt i hemlighet, förargas över diverse problem som förslappad bäckenbottenmuskulatur, nervskador, ärr osv. ställer till med. Nåja, om man skulle ha tillräckligt med vett i skallen och god framförhållning så skulle man väl undvika att köpa den här typen av byxor. Och jag har flera såna par, alltså tycks jag a) ha stint ti fata b) vara väldigt glömsk eller c) i köpögonblicket inte vara kissnödig och därför bagatellisera saken och prioritera annat 🙂

Den andra saken är blixtlås med två vad-det-nu-heter, den där grejen som man drar i för att stänga respektive öppna jackan. Jag kan förstå att overaller för herrar kan ha ett sånt där blixtlås som man kan öppna nerifrån, det underlättar deras kissande när de är ute och jobbar, men varför har man ett sånt blixtlås på en jacka? Vem vill dra upp blixtlåset nerifrån och vädra magen samtidigt som man har det varmt och gott över bröstkorgen? Och när Fumliga Vonne ska ta på sig jackan får hon stå en lång stund som ett okunnigt dagisbarn och peta och peta innan hon får in den där styva delen på blixtlåset i BÅDA de där vad-det-nu-heter, och det är hur förargligt som helst.

Snacka om i-landsproblem.

Men annars finns det saker att glädjas över också. Det regnar inte i dag, och eftersom det är onsdag borde det inte heller vara någon älgjakt på gång, så jag dristade mig ut i den underbara skogen på en timmes promenad med hunden. Och hunden är verkligen det jag gläds över mest nuförtiden (jodå, Familjen är fortfarande viktigast, men ändå…). Älskade Diiva-vovve, du kom in i mitt liv just when I needed you most ❤

symboler

I senaste numret av Kyrkpressen ingår en artikel om ett par som har kommit till tro i s.k. mogen ålder, och som reflekterar över hur de före den upplevelsen har gått den ondes ärenden fastän de trodde sig göra gott. Berättelser av den här typen gör mig alltid väldigt fundersam. Dels vill jag respektera mina medmänniskors övertygelse, och glädjas med dem när de anser att de funnit något gott och upplevt befrielse och en ny inriktning i sina liv, dels gör det mig beklämd, efter som sånt här “den onde lurar i varje buske”-snack får mig att bli så illa till mods på grund av mina egna erfarenheter av sträng väckelsekristendom.

Det finns ondska i världen, ja. Jag är medveten om den saken, och håller med om att man ska akta sig för det onda. Däremot har jag svårt för att se det fruktbara i att tillskriva än det ena, än det andra, onda egenskaper, ja, rentav förbindelse med den Onde i egen hög (?) person. Jag minns ett tillfälle i min ungdom, då Erik Vikström, sedermera biskop, berättade om sin tid som missionär. Han berättade om människor som blivit så befriade då de blev kristna, befriade från rädslan för de onda andar som de var uppvuxna med att akta sig för i alla möjliga situationer. Och jag tänkte att det, paradoxalt nog kan vara tvärtom. Jag vägrar säga “när jag blev kristen”, eftersom jag är döpt redan som baby, men när jag aktivt började delta i församlingsverksamhet, blev jag rädd för onda andar. Rädd för den där ondskan som lurpassade på en överallt. Ondskan som liksom blandade sig i allting man gjorde. Skulle man strecka under en vers i sin Bibel, och blyet på blyertspennan gick av, så visst var det den Onde som var där och försökte ställa till förtret. Det var mycket obehagligt. Ja, obehagligt är bara förnamnet. Jag har faktiskt svårt för den typen av skrämseltaktik – att man försöker skrämma folk till att tro och komma till kyrkan.

Och artikeln påminde som sagt var väldigt mycket om det här. Om hur det ena och det andra har sina rötter i någon annan religion än kristendomen, och därför alltså är i förbindelse med den Onde. Om hur symboler för andra gudar än Bibelns Gud kan smyga sig på en med sin kraft och få en att må dåligt.

Med all respekt för människors tro och behov av religion: symboler är dock just symboler, ingenting annat. De representerar något som (vissa) människor tillskriver dem. Symbolerna har inte makt i sig. Att tro annat är ren vidskepelse, vill jag hävda. Det blir omöjligt att leva ett gott och naturligt om man ständigt ska akta sig för all möjlig symbolik i tecken, handlingar osv. som i någon religion eller i någon kultur i världen kan stå för något som man kanske inte vill stå för.

I ett års tid studerade jag Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. De försöker verkligen leva ett rent liv, och rensa bort allt som inte har biblisk grund. Så firar de t.ex. inte heller födelsedagar, Jesus har ju inte sagt att vi ska uppmärksamma den dag vi kom till världen, och vad värre är, det finns någon religion någonstans i världen där man offrar kakor åt nån gud i samband med sin födelsedag. Följaktligen anser de att, om man firar födelsedagar och firar med att ha en eller flera kakor, tjänar man i själva verket den där okända guden, och eftersom det inte finns några andra verkliga gudar än Bibelns Gud, vars namn på hebreiska skrivs JHWH och troligen ska utläsas Jahve, men i sin latiniserade form utläses Jehova, så tjänar man den Onde när man bjuder på födelsedagstårta.

Alltså. Visst ska man sträva till att undvika det onda och ondskan. Men om man ser det onda i “allt”, finns risken att man glömmer att i stället fokusera på det Goda. Risken finns också att man missar det verkligt onda i sin iver att rensa bort det som potentiellt tycks kunna vara något ont.

Och visst, det som blir till något ont och skadligt för en behöver inte bli det för en annan. I princip allt som är gott kan vändas till sin motsats om man t.ex. överdriver det. Så om man vill låta bli att använda spikmatta för att den är dekorerad med en symbol som kan förknippas med en viss gud, eller låta bli att äta födelsedagstårta eftersom den kan förknippas med en annan gud måste man ju få låta bli. Men att tillskriva symbolerna ett så starkt värde att de i sig skulle kunna inverka negativt på den ena eller den andra, oavsett om man ens vet att de kan stå för det ena eller det andra eller inte, det är faktiskt att överdriva saken.

e ska tagas som e ji lagt

Bäst att jag redan på förhand ber Kicki om ursäkt ifall jag upprepar sådant som du har skrivit. Jag är ju tyvärr inte någon regelbunden bloggläsare eller bloggskribent nuförtiden, jag läser med intresse inläggen om dialektuttryck när jag är inne och tittar här, men det har inte blivit av att jag har gått tillbaka i historien för att läsa alla inlägg.

Min svärmor brukade säga det där “e ska tagas som e ji lagt”, det ska tas som det har lagts. Det handlade om hö, inte balar, utan löst hö som hade torkats på störar. Höet blev hårt packat inne i ladorna, man brukade ha folk att trampa till det när man lastade in torrhöet, allt för att få det att rymmas så mycket som möjligt (och kanske det också stod sig bättre mot t.ex. fukt om det var hårt packat). Så när man sen skulle ha hö ur ladan, gick det inte särskilt bra att börja riva och slita i vilken tåt som helst. E sko tagas som e va lagt, man skulle alltså börja med det som var överst och lättare att få loss.

Det där gäller många saker. Varje gång jag tar i något som fastnar i något annat, t.ex. om man ska ta en mugg ur diskmaskinen, kommer svärmors ord för mig “e ska tagas som e ji lagt” och så får man plocka undan det ena och det andra för att få fram den mugg man vill ha.

Egentligen är det där väl en självklarhet, skulle man kunna tycka. Men för människor med kort stubin (jo, jag ÄR en sån, även om jag medvetet har övat mig i tålamod och saktmod i åratal) är det inte så självklart. Spontant skulle jag nämligen tänka “men vad 17….” bli arg, riva och slita för att få loss det jag vill ha. Eventuellt utan att lyckas, eventuellt så att någonting går sönder. Så det är nog så bra med såna där citat som fastnar… 🙂

mina pelargonior

För något år sen läste jag att en bloggvän tyckte att pelargonior var tantblommor, och att hon inte kommit så långt i sin tantidentitet än att hon skulle ha införskaffat sådana. Och min mommo sa att pelargonior inte är några vardagsrumsblommor.

Så bra att jag inte ens som yngre lät mig störas av några såna eventuella restriktioner. Pelargonior hade jag redan när jag var 21 och flyttade hit till byn. Det är verkligen synd att jag inte ägde någon kamera på den tiden, för maken till präktiga pelargonior har jag aldrig sett, får jag konstatera självbelåtet. Jag hade en massa andra krukväxter också. Förmodligen trivdes de bra i det dragiga hus jag hyrde då. Av dessa finns endast en kvar, en gullranka som klättrar på väggen, vissnar ibland, blir misshandlad av lekfulla katter ibland, men envist fortsätter att grönska. När jag flyttade till vårt nuvarande hem fick jag löss på vissa växter och slängde 35 krukväxter på en och samma dag, vill jag minnas. Största delen av mina övriga växter tynade under årens lopp bort av brist på omsorg sen när jag fick barn. Nu håller jag sakta men säkert på att etablera ett visst krukväxtbestånd igen.

Men åter till pelargoniorna. I våras köpte jag ett antal pelargonior, som jag planterade där ute i en rabatt tillsammans med två rosor som jag fick till Mors dag. Frågan är vad jag ska göra med dem nu. Om jag ska göra något. Jag kan ju också låta dem vissna bort och strunta i dem, eftersom jag bara ska göra det jag vill göra och tycker om att göra, nu då jag är sjukledig.

OM jag dock skulle få för mig att jag VILL göra något åt blommorna, och att jag TYCKER OM att påta i rabatten (that will be the day, tänkte jag säga, men vem vet… jag HAR tyckt om lite trädgårdsarbete också, NÅN GÅNG), vad ska jag då göra, säger ni som har erfarenhet? Gräva upp dem och plantera dem i kruka till vintern? Eller tål pelargonior och morsdagsrosor vinter, om man täcker över dem?

hälften, eller mer

Vårt liv varar sjuttio år, eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, liksom flöge vi bort. (Psaltaren 90:10, 1917 års översättning.)

Femtio år. Mitt i livet, brukar man säga, även om man statistiskt sett troligen redan har passerat mitten när man hunnit så långt. Äntligen har jag fyllt 50. Äntligen, får man väl säga, eftersom det, oavsett om man anser åldern påverka människan eller inte, är en milstolpe med stor traditionell tyngd.

Firade gjorde vi ju redan i somras, med resan till Island. Maken och jag firade lite på tumanhand nu också, genom att använda en presentcheck vi fått till en Stockholmskryssning. Och så firade barnen oss i går med att bjuda på en överraskning: vi var till Power Park och körde go-cart, och så blev vi bjudna på lunch vid Härmän kuntokeskus. Det var vår gemensamma present från dem. Maken fyllde nämligen 50 i augusti, vi är jämnåriga.

Jag tror att det börjar bli fyra år nu, som jag gnällt om medelålderskriser, viidenkymmenen villitys och senare dessutom burnout och depression här på bloggen. Kanske det börjar bli dags att sluta gnälla. Inte för att jag är helt tillfrisknad än, men det finns ju annat i livet än sorger, kriser och brist på ork och förmåga.

Enligt Aristoteles lär man sig dygder, t.ex. mod, genom att handla som en modig människa skulle göra, och när man har gjort det tillräckligt många gånger har man inpräntat det modiga beteendet i sig själv till den grad att man faktiskt har blivit modig. Jag tror att det ligger mycket i den saken. Att övervinna sina rädslor genom att utmana dem. När jag har diskuterat med andra medelålders tanter (och farbröder) om livet efter 40, har vi ofta varit överens om att det är naturligt att man kommer till någon sorts vändpunkt, vare sig man vill kalla den kris eller inte, och vare sig den leder till problem eller inte, när man är i den här åldern. För kvinnor är det av naturen så att man inte längre är (potentiellt) fruktsam, och redan en sådan sak ändrar på villkoren för livet.

Det är nu man (förhoppningsvis) har både tid och ork för att ägna sig åt sådant som har fått ligga på is under tider då man haft småbarn och/eller gjort karriär. Det är nu man också är tillräckligt gammal för att allt mindre bry sig om vad folk tycker om det ena eller det andra. De flesta människor över 40 är liksom redan rätt etablerade i samhället, vare sig man tänker samhället i stort eller som en mindre gemenskap, och behöver inte upprätthålla någon fasad för att bli godkända, invalda, utvalda osv. Visst finns det de som fortfarande tänker på upprätthållandet av fasaden trots att de nått mogen ålder. Och det må stå var och en fritt att göra så, om det känns väldigt viktigt för en. Och visst finns det saker man mer eller mindre får foga sig i för att gå att ha i möblerade rum i slott och koja.

Men ändå. Det är nu man verkligen har möjlighet att tänka

1. Vem bryr sig, samt
2. Alltid retar det nån.

För (1) de flesta människor har så fullt upp med att bekymra sig över sin egen situation och vad andra till äventyrs kan tänka om dem, att de är föga intresserade av vad andra gör. Det är bara att acceptera fakta. Man är inte så intressant som man själv gärna vill tro. Visst finns det de som alltid har något att påstå om sina medmänniskor, och förefaller vara behäftade med en naturlig nyfikenhet gällande andras göranden och låtanden. Låt dem få ha det. Varför skulle du bry dig i vad de tycker? Och skulle du bry dig, så är det väl bra att (2) röra om i deras sandlåda och retas lite så att de har något att tala om. Det kan ju vara roligt att väcka uppmärksamhet också. (Aha, där har vi det där med att vara så intressant som man själv gärna vill tro igen 😉 )

Så i fortsättningen ska jag bara skriva glada inlägg om vardagliga trivialiteter. Tror jag. Om jag vill. För jag gör vad jag vill, medan andra gör vad de får… och om jag vill ändra mig så gör jag det.

♪♪♫♪♪ I’m fifty and I know it… ♪♪♫♪♪

Och nu bestämmer jag att jag vill städa av köksbordet och läsa Vasabladet.