symboler

I senaste numret av Kyrkpressen ingår en artikel om ett par som har kommit till tro i s.k. mogen ålder, och som reflekterar över hur de före den upplevelsen har gått den ondes ärenden fastän de trodde sig göra gott. Berättelser av den här typen gör mig alltid väldigt fundersam. Dels vill jag respektera mina medmänniskors övertygelse, och glädjas med dem när de anser att de funnit något gott och upplevt befrielse och en ny inriktning i sina liv, dels gör det mig beklämd, efter som sånt här “den onde lurar i varje buske”-snack får mig att bli så illa till mods på grund av mina egna erfarenheter av sträng väckelsekristendom.

Det finns ondska i världen, ja. Jag är medveten om den saken, och håller med om att man ska akta sig för det onda. Däremot har jag svårt för att se det fruktbara i att tillskriva än det ena, än det andra, onda egenskaper, ja, rentav förbindelse med den Onde i egen hög (?) person. Jag minns ett tillfälle i min ungdom, då Erik Vikström, sedermera biskop, berättade om sin tid som missionär. Han berättade om människor som blivit så befriade då de blev kristna, befriade från rädslan för de onda andar som de var uppvuxna med att akta sig för i alla möjliga situationer. Och jag tänkte att det, paradoxalt nog kan vara tvärtom. Jag vägrar säga “när jag blev kristen”, eftersom jag är döpt redan som baby, men när jag aktivt började delta i församlingsverksamhet, blev jag rädd för onda andar. Rädd för den där ondskan som lurpassade på en överallt. Ondskan som liksom blandade sig i allting man gjorde. Skulle man strecka under en vers i sin Bibel, och blyet på blyertspennan gick av, så visst var det den Onde som var där och försökte ställa till förtret. Det var mycket obehagligt. Ja, obehagligt är bara förnamnet. Jag har faktiskt svårt för den typen av skrämseltaktik – att man försöker skrämma folk till att tro och komma till kyrkan.

Och artikeln påminde som sagt var väldigt mycket om det här. Om hur det ena och det andra har sina rötter i någon annan religion än kristendomen, och därför alltså är i förbindelse med den Onde. Om hur symboler för andra gudar än Bibelns Gud kan smyga sig på en med sin kraft och få en att må dåligt.

Med all respekt för människors tro och behov av religion: symboler är dock just symboler, ingenting annat. De representerar något som (vissa) människor tillskriver dem. Symbolerna har inte makt i sig. Att tro annat är ren vidskepelse, vill jag hävda. Det blir omöjligt att leva ett gott och naturligt om man ständigt ska akta sig för all möjlig symbolik i tecken, handlingar osv. som i någon religion eller i någon kultur i världen kan stå för något som man kanske inte vill stå för.

I ett års tid studerade jag Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. De försöker verkligen leva ett rent liv, och rensa bort allt som inte har biblisk grund. Så firar de t.ex. inte heller födelsedagar, Jesus har ju inte sagt att vi ska uppmärksamma den dag vi kom till världen, och vad värre är, det finns någon religion någonstans i världen där man offrar kakor åt nån gud i samband med sin födelsedag. Följaktligen anser de att, om man firar födelsedagar och firar med att ha en eller flera kakor, tjänar man i själva verket den där okända guden, och eftersom det inte finns några andra verkliga gudar än Bibelns Gud, vars namn på hebreiska skrivs JHWH och troligen ska utläsas Jahve, men i sin latiniserade form utläses Jehova, så tjänar man den Onde när man bjuder på födelsedagstårta.

Alltså. Visst ska man sträva till att undvika det onda och ondskan. Men om man ser det onda i “allt”, finns risken att man glömmer att i stället fokusera på det Goda. Risken finns också att man missar det verkligt onda i sin iver att rensa bort det som potentiellt tycks kunna vara något ont.

Och visst, det som blir till något ont och skadligt för en behöver inte bli det för en annan. I princip allt som är gott kan vändas till sin motsats om man t.ex. överdriver det. Så om man vill låta bli att använda spikmatta för att den är dekorerad med en symbol som kan förknippas med en viss gud, eller låta bli att äta födelsedagstårta eftersom den kan förknippas med en annan gud måste man ju få låta bli. Men att tillskriva symbolerna ett så starkt värde att de i sig skulle kunna inverka negativt på den ena eller den andra, oavsett om man ens vet att de kan stå för det ena eller det andra eller inte, det är faktiskt att överdriva saken.

Advertisements

13 thoughts on “symboler

  1. Läste också artikeln i Kyrkpressen som du nämner. Mycket av det de skrev om var helt nytt för mig eftersom jag inte prövat på några av de här moderna sakerna som de säger ingår i New Age. Tror att det är lika nu som förr. Alla har inte samma syn på det onda men om man vistas i kretsar med starka uppfattningar så påverkas man av deras syn. – Förr pratades det om att människor var vidskepliga. Som t.ex om en svart katt sprang över vägen betydde det otur och man skulle vara snabb att spotta tre gånger mm. Jag var inte uppväxt med dylikt men när man levde i en miljö där människor gjorde så, smittade det av sig. Rätt som det var kom jag på mig själv att spotta tre gånger när en svart katt sprang över vägen… 🙂

    1. Så är det, ThoughtBubbles, man påverkas mer än man skulle tro 🙂 En hel del av det som talades om i artikeln var också obekant för mig, men själva företeelsen att se det ena och det andra som ont är nog urgammal.

  2. Håller med dig,har stött på detta som omtalas i KP så många gånger och det är nästan alltid lika onyanserat. Tycks inte gå att föra en vettig dialog kring detta. Jag har ett bibelord som vägvisare bl.a i dessa frågor: “Rädsla finns inte i kärleken.” Jag har förvånat mig över att så mycket rädslor för allt möjligt är så vanligt bland sådana som proklamerar Att Gud är Kärleken.

    1. Tack för kommentarerna, Måsa-Mållon och Linda. Jag tror att det lätt blir onyanserat just om man har upplevt en stark omvändelse och ett behov av att göra upp med det förflutna. Samtidigt finns det en risk, eller om man hellre vill se det annorlunda, en möjlighet att få en mera nyanserad bild av tron och Livet när man fått mera distans till sin omvändelse. Jag talar om en risk, därför att det också kan kännas som ett nederlag för den som berörs. Det kan leda till många nya frågor, och till en stor besvikelse över att man inte hade funnit alla eviga svar, trots att det kändes så under en tid. Ibland gör de funderingarna att människan helt och hållet vänder om igen, och tappar sin tro.

      Linda, du kan ha rätt i att det är osäkerhet som gör att det är svårt att respektera andras tro. Men det kan också vara svårt att helt och hållet bara låta andra tro som de vill, om man har en stark tro och hör till en missionerande religion och tycker att någon annan är inne på en farlig väg.

      Måsa-Mållon, det där har jag också tänkt på, med rädslan och kärleken. Och på att det på något sätt är som att man skulle underskatta Gud och Jesus, om man trots att man har bett om vägledning och beskydd tror sig vara så oerhört utsatt för all möjlig ondska här och där.

  3. Jag har inte läst artikeln i kp. Jag är lite allergisk mot kp…hur det nu har blivit så, eftersom väl jag är den enda orsaken till att vi får tidningen. Maken har aldrig tillhört kyrkan, dottern är både döpt och konfirmerad men har senare gått ur kyrkan, sonen är döpt men inte konfirmerad…I’m the only one som är både döpt och konfirmerad och fortfarande hör till kyrkan…om det nu är av lättja då eller…Och som en parentes, sku jag få barn idag sku jag inte döpa dem, jag tycker – nu – att det är en form av övergrepp att tvångsinförliva oskyldiga barn i en religion. Men hursomhaver. Till mina obskyra särintressen hör häxprocesserna på 1500- och 1600-talen. Särskilt berörd blev jag över att få besöka minnesmonumentet över häxprocesserna i Finnmark i Norge härförleden. Av Finnmarks dåvarande ca 3000 invånare blev 91 avrättade, att jämföra med 240 i hela Sverige tex. Bengt Ankarloos bok “Satans raseri” fångar det mesta av den tidens, och alla andra tiders, jakt på “ondskan”. http://www.svd.se/kultur/litteratur/haxtro-del-av-vart-kulturarv_34794.svd
    Och jag tror inte på ondskan, alltså som något mer och större än den simpla elakhet som finns i oss alla. Och finns det nånsorts Gud, vilket jag tror, så är hen extremt allomfattande.

    1. Tack för en intressant kommentar, Haje! För mig känns det inte som övergrepp att införliva barn i sin tro, snarare som en del av det förälderliga ansvar man har för sina barn. De har ju möjlighet att välja sin egen väg senare, men jag vill att de ska få ta del av tron och den kultur som hör ihop med den.

      Häxprocesserna var verkligen en märklig företeelse, otroligt att sånt har förekommit.

  4. Jag blir illa berörd när någon gör en sådan total helomvändning att allt det man tidigare trott på och funnit tröst i plötsligt betraktas som ont. Överlag skräms jag av den inskränkthet och benägenhet att peka ut “det onda” som blir allt mer synlig runt omkring oss.

    Jag tror på att det finns en mening för och i våra liv, jag tror också på att vi ska vara rädda om varandra och respektera varandras åsikter och tro. Kanske är det i grund och botten bara en osäkerhet och rädsla inför sin egen mänskliga svaghet som visar sig på det här sättet? Jag vet inte, men sorgligt är det.

  5. letade fram artikeln…om det nu kan kallas artikel. Hade det varit en insändare vore det väl ok, i såna forum må det stå alla fritt att säga sin åsikt, men suck. HUR kan en publikation med anspråk på att vara seriös (?) sådär helt uppochner ge röst åt diverse väldigt märkligt svammel, utan någon som helst problematisering eller kritisk granskning från journalistens sida? Ett halvdussin små faktarutor om hinduism, yoga, buddhism, “New Age”, zonterapi, meditation..kunde man väl åtminstone klämt in, hih? Men jag är fnissigt road över två nya diagnoser; meditationspsykos, skogstokig….fullständigt obotligt dessutom 😀 Det är väldigt lätt för vem som helst att bli psykotisk, 2-4 dygn av sömnlöshet räcker riktigt bra. Om man är sömnlös p.g.a bekymmer om ekonomi, äktenskap, sorg, existentiellt grubbel i största allmänhet, eller något knepigt bibelcitat gör precis just desamma. Bland mina medvandrare i psykosens sällsamma världar är de som grubblat över bibelcitat klart överrepresenterade.

    1. Jag tror också att vem som helst kan bli psykotisk av många olika orsaker, Haje. Så nu förstår du kanske min fundersamhet och oro över att den här typen av texter kan skrämma upp lättpåverkade, troende människor (som t.ex. mig, om man tänker på hur lättskrämd jag har varit under olika perioder av mitt liv). Numera är jag starkare, samtidigt som jag vet vad just JAG ska undvika för att må någorlunda hyfsat mentalt. För andra människor kan det vara andra saker som bör undvikas. En sån här text kan lätt tolkas som att ALLA borde undvika just det som de intervjuade mått dåligt av.

      Hm, skogstokig, det kanske jag också är, även om jag hittills inte drivit den “tokskapen” till psykosens brant… Skämt åsido, det har funnits tillfällen då jag också börjat förlora greppet om verkligheten, men det har aldrig gått så långt som till någon verklig psykos. Grubbel, sömnlöshet och vanmakt av den ena eller den andra orsaken kan verkligen göra så att man inte riktigt vet vem, vad eller var man är.

  6. i rättvisans namn, int behöver man vara bekymrad för att vara sömnlös, det går bra med lite överdriven livslust också, men inte heller då kan jag förstå hur det sku vara nån skillnad om det är en buddhist, hindu eller kristen som inte har tid eller lust att slappna av.

    1. Nä, det har du iofs rätt i, Haje, den problematiken kan man säkert drabbas av oavsett religionstillhörighet. Men den grundläggande tankegången i artikeln är alltså att alla andra religioner än kristendomen bara är täcknamn för dyrkandet av det onda, och att det är den saken som är skadlig. Att folk sen också kan börja må dåligt av uttryck för kristendom eller trots att de är kristna beaktas inte, eftersom de intervjuade har funnit befrielsen i kristendomen och omtänksamt tänker att den befrielsen finns tillgänglig för alla.

  7. kom att tänka på en dikt av konstnären Paul Klee som Bo Carpelan översatt till svenska, fick hela en träff när jag googlade och den kommentaren känns värd att länka till i sin helhet (dikten kommer sist)
    http://www.kolumbus.fi/nya.argus/2012/06-07/kommentar-6-7-2012.html

    btw och ganska OT, i senaste numret av tidningen Geo fanns en väldigt trevlig artikel om hundens och människans gemensamma vandring, för en gångs skull vetenskaplig och nyanserad. Tror jag droppar tidningen i eder postlåda.

    Men alltså jo…2012 och världsreligionerna ligger tydligen kvar i sina skyttegravar…vissa djupare än andra. Läste nyligen en lång intervju med his holiness the 14th Dalai Lama. Jag tror att om Jesus också skulle vara på fb skulle han och Dalai Lama vara vänner.

    1. Det här är en sån där kommentar där jag saknar möjligheten att på sant facebook-maner klicka “gilla”, Haje! Ser fram emot att läsa artikeln, droppa den gärna i postlådan!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s