flytta

Så var det slut på fotoutmaningen. Nu “får” jag börja skriva vanliga blogginlägg igen 🙂

Varpå jag plockade fram mitt lilla häfte med tänkbara rubriker eller teman för inlägg. Som jag inte skrivit i på länge. Det första jag ser heter “att flytta till eller flytta ifrån”. Intressant. Nu är det så länge sen jag krafsade ner den anteckningen att jag inte minns vad jag tänkte när jag skrev ner den, så det får bli dagens tanke på det temat i stället.

Egentligen flyttar man väl alltid både till och från, när man flyttar. Oavsett orsak till flytten. Jag har bott på rätt många ställen, beroende på hur man räknar.

När jag föddes bodde vi på Långö skola i Öja. Mamma var lärarinna där (det hette så på den tiden, vi snackar 1962) och vi bodde i en lärarbostad. Mamma och pappa hade bott där i fem år innan de blev föräldrar. Trots att kranvattnet inte gick att dricka. Men, med en bebis i huset blev det för krångligt, det där med vattnet – pappa tog hem vatten från sitt jobb i stan…

Så vi flyttade från det dåliga vattnet, till stan, dvs. Gamlakarleby. Vi bodde på Anders Chydeniusgatan, nära sundet. Det minns jag inget av, för jag var så liten. Och jag vet faktiskt inte varför vi flyttade därifrån. Jag minns inget av den flytten. Jag var 2-3 år när vi flyttade till Hakalaxgatan, en hyrestrea på första våningen, “en trappa upp”, som man säger i Sverige. Där var det säkert helt ok att bo, men när en likadan (spegelvänd) lägenhet på tredje våningen blev ledig, flyttade vi från den dragiga lägenheten nere i huset till en inte så dragig lägenhet högre upp, om jag förstått saken rätt. Jag har vaga minnen av lägenheten på första våningen, men det är lägenheten på tredje våningen som jag minns som “hemma”.

När jag var 12 år var det dags att flytta igen, inom stan. Denna gång till Mariegatan. Mina föräldrar hade köpt en egen lägenhet, en fyrarummare, så att min syster och jag skulle få varsitt rum. Det var förstås trevligt, men oj vad jag saknade vårt förra hem. Vi hade flyttat “hemifrån” till ett mera opersonligt ställe, tyckte jag. Fast man vänjer ju sig. Och mitt rum var trevligt. Den här lägenheten var “en trappa upp” och såpass lågt ner att man kunde klättra upp på balkongen och ta sig in om man hade glömt nyckeln. Vilket “man” (dvs. jag) gjorde då och då. Annars var det mycket enklare på den tiden, om man hade glömt nyckeln. Man gick till husägaren/gårdskarlen/disponenten och bad om att få låna en universalnyckel. Annat är det nuförtiden, då man måste ringa något fastighetsbolag som tar typ 50 € för att rycka ut…

Nästa gång vi flyttade, flyttade vi från stan till landet. Öja igen. Min syster och jag hade utövat påtryckningar på föräldraskapet “måste vi verkligen dväljas i stan med alla dess avgaser hela vår ungdom?” Antar att jag hade lärt mig ordet “dväljas” i skolan eller i nån bok och tyckte att det var kul att hitta en användning för det. Hursomhelst, vi blev tagna på orden, föräldrarna köpte en tomt av sina bekanta och lät bygga ett hus. Det råkade emellertid vara dåliga tider på bostadsmarknaden, fyrarumslägenheter var svårsålda, så vi måste flytta innan huset var klart. Vi flyttade till en liten tvåa på butiksvinden, Öja KNH (KNH står för saligen avsomnade Karlebynejdens handelslag, som sedermera uppgick i KPO).

Min syster och jag fick dela rum igen. Det gick annars bra, men det var inte så kul för henne då Yvonne (18) var så mörkrädd och nödvändigt skulle sova med lampan tänd, så att Lotta (11) hade svårt att sova…

Efter några månader flyttade vi från den lilla tvåan (utan badrum, man fick duscha i bastun i källaren – en bastu där det var källarkallt om man inte eldade) till ett egnahemshus med fem rum och kök. Egna rum igen, alltså. Mysigt. Fast jag hann inte bo där särskilt länge.

IMG_2224.jpg

Jag hade längtat efter ett eget hem, en egen lägenhet, sen jag var 14, ungefär. Längtat efter friheten. Och efter ett eget kök. Riktigt så blev det inte genast, men jag upplevde nog att jag flyttade hemi-från när jag flyttade till internat i Gamla Vasa efter studenten. Tjohej. Jag flyttade från det (som jag upplevde det) kvävande inskränkta Karleby, till ett ställe där ingen kände mig och jag slapp känna omgivningens jobbiga och märkliga förväntningar.

Före det hade jag “bott” i Stockholmstrakten under sommaren 1981, men det kändes inte som en flytt, eftersom jag bodde växelvis hos mina mostrar och mina morbröder (fyra olika adresser) och inte kunde rå mig själv. Om jag hade fortsatt jobba där, hade jag nog skaffat en egen bostad. Det fanns personalbostäder vid sjukhuset där jag jobbade.

Efter Gamla Vasa blev det dags för Roparnäs (återigen som inneboende, denna gång hos mammas moster) och sen studiebostad på Brändö tillsammans med två andra flickor. Fortfarande inte det där egna köket. Så när jag avbröt mina studier flyttade jag från sällskapet till ett egnahemshus i Västerhankmo, som jag hyrde själv. Äntligen ett eget hem och ett eget kök. (Fast det var jobbigt att vara så mörkrädd.)

Där bodde jag i ca 2,5 år tills jag flyttade till makens barndomshem efter att vi gift oss. Från ensamheten (som besvärade mig nattetid) och ensamheten (som jag stornjöt av dagtid) till gemenskapen och att vara… typ till främmandes fastän jag var hemma. Svärföräldrarna hade en egen bostad i samma hus, och jag ville inte vara otacksam, men ändå… det var inte mitt med all den frihet jag skulle ha önskat.

IMG_1839.jpg

Vi bor fortfarande i det huset. Men jag får utlopp för mitt “vara i fred”-behov nu då vi också dels har en övernattningslägenhet i Vasa och en sommarstuga i Petsmo skärgård. Just nu har jag inget behov av att flytta ifrån eller till. Nå, det skulle i så fall vara till en lägenhet på Strandgatan i Vasa, en lägenhet med balkong och havsutsikt… 😉

Och nej, jag är inte mörkrädd längre.

självporträtt igen

Lite för sent, det borde ha varit 30.3 för att 30-dagars-fotoutmaningen skulle ha gått jämnt ut. Men jag har helt enkelt varit för trött för att blogga. Nu börjar jag komma ikapp – jag sov ca 13 h natten mellan fredag och lördag, och 10 h natten mellan lördag och söndag. Sova är alltid nr 1 🙂

IMG_2793.jpg

Här är självporträttet jag tog i torsdags. Det illustrerar en hel del som är jag.

  • Den randiga mattan som syns överst på bilden. Den har jag vävt själv. Under 80-talet nån gång. En dag ska jag nog väva igen, men såvitt jag minns har jag inte vävt sen 1988. Allt har sin tid.
  • Den blå yogamattan. Det är så oerhört skönt att lägga sig ner på en yogamatta och bara slappna av. Egentligen är det här som jag ägnar mig åt på bilden en “måndagssysselsättning”. Jag ligger och lyssnar på zumbamusiken, repeterar koreografierna i minnet medan jag slappnar av. Så kan man också förbereda sig. Jag brukar göra så på måndagar, eftersom jag först har spinning + bodypump, och några timmar senare två zumbapass efter varandra. På torsdagar brukar jag öva mera aktivt före zumbapassen. Men i torsdags var jag på kurs på förmiddagen och kände att jag behövde vila.
  • Hörlurarna. Eller vad de nu kallas då de är så där små. Jag avskärmar mig ofta flera timmar om dagen med ljudböcker eller musik. Det är en bidragande orsak till att jag orkar det jag orkar. Att jag får vara i min egen lilla värld för det mesta, och sen titta ut ibland och finnas till för andra.
  • Halsbandet. Jag älskar det här smycket. När jag disputerade fick jag ett Crazy heart-armband av mina arbetskamrater (jag hade önskat mig ett sånt, de frågade vad jag ville ha). Sen fick jag en hel del pengar i present, och köpte bl.a. tillhörande halsband och örhängen. Crazy heart, det stämmer så bra på mig…

Faktum är att jag tycker att jag ser riktigt rar ut där jag ligger, med mitt asymmetriska ansikte och mina 50+ -rynkor ❤ Så bra att kunna tänka snällt om sig själv, det är inte alltid det lyckas!

teknologi

Voj suck, och det ska jag komma på halv tio på kvällen, då jag ofta redan ligger i sängen… det blir ett sånt där fantasilöst, kort inlägg ikväll. IMG_0080.jpg

Informationsteknologi. Bra ti ha, skit ti va utan.

silhouette

Nä. Det är bara att konstatera att jag inte lyckades fotografera nån siluett. Inte heller lyckades jag pimpa fotot så att det skulle se ut som en siluett.

Min tanke var alltså följande: om jag släcker lampan, så kommer det in svagt ljus från fönstret. Då syns kanske bara konturerna av lampan på fotot, så att det ser ut som en lampsiluett. Elo naa.

Så blev det inte. Det ser ut som en vanlig lampa vid ett vanligt fönster, inget speciellt alls. Men jag gjorde i alla fall ett litet försök.

IMG_0079.jpg

 

linjer

Åtminstone med lite god fantasi. Utsikten från fönstret i mitt arbetsrum. Ett fönster som inte vetter ut-ut, utan bara ut mot den s.k. foajén. Ändå finns det persienner i fönstret. Trots att varken sol eller måne kommer åt att lysa på mig. Är det månne tänkt att jag ska kunna skydda mig mot insyn, ifall någon nyfiken person på E-sidan inte har annat att göra än att stå på balkongen (jo, det ser ut som en balkong, fast det är inomhus) och spana på mig där jag skymtar bakom skärmarna?

IMG_0078.jpg

Speglade linjer av lysrören i taket i mitt arbetsrum, och av bokhyllorna. Linjer som bildas av fönsterbågarna, fönstersmygen och av den där balkongen snett mittemot. Av trapporna, av de stora “persiennerna” i fönstret som faktiskt på riktigt är ett fönster. Utåt, alltså. Där kommer lite dagsljus in och skiner nästan in till mig också. Eller inte skiner. Men droppar, om man kan tänka sig att sken kan droppa. I dag är det också extra linjer i foajén, då någon dekorerat utrymmet med ballonger, sammanbundna med snören. Undrar vem som har firat vad?

besatthet

Besatthet. Besatthet? Besatthet… hur fotograferar man besatthet…

Jag funderade på om jag skulle traska in till nån affär i centrum och se om jag skulle få tag på en parfym som heter Obsession. Bara för att fotografera, alltså. Ingen idé att köpa parfym, jag använder sånt så sällan. Fast det där Obsession låter onekligen lite lockande. Som parfym, alltså. Annars tycker jag faktiskt att det där med besatthet eller att vara besatt låter lite läskigt.

Nu är det förstås inget som säger att man måste hålla sig till sanningen i en fotoutmaning. Eller att “sanningen” måste vara personlig. Alltså, jag behöver ju inte vara besatt *ryyys* för att kunna fotografera besatthet, eller hur? Folk kan väl vara besatta av allt möjligt. Eller heter det fetischism då, och inte besatthet? Kanske fetischism ändå är nåt annat. Som  när en av mina vänner råkade ha gummistövlar på sig på sin profilbild på facebook och fick en vänförfrågan av en okänd man som hade en… faiblesse för gummistövlar…

Om jag har varit besatt av något, så har det kanske varit av att bli gravid. Att vänta, föda och sköta små barn. Stora barn är för all del också trevliga att ha. Lyckligtvis, för det går ju inte att föda barn i all evighet. (Tyvärr, eller tack och lov.)

Och nu har jag ju ingen bebis till hands att fotografera. Inte ens något stort barn i närheten just nu. Det blir till att gräva fram nån gammal bild.

Äsch. Inte hittar jag nån bra bebisbild. I brist på andra besattheter får det bli lite husdjur. Ett hem utan katt är bara ett hus. Och sen jag fick min första hund känner jag att jag aldrig vill vara utan hund igen.

67EEE9AF-700E-4F6D-A75C-20748FB2E9BE

Våra finisar. Katten Fluffis till vänster, katten Markoolio uppe till höger och hunden Diiva nere till höger.

mörkret

Mörkret är svårt att fånga på bild. Eller, förstås kan man t.ex. stänga in sig i badrummet och knäppa en svart bild utan blixt. Men det låter inte så… roligt. Så jag föreställde mig att jag skulle ta en bild genom Vasahemmets fönster för att visa att det aldrig är riktigt mörkt i stan med all belysning. Bilden blev inte riktigt som jag tänkt, men den blev så intressant i sig att jag använder den ändå.

IMG_0070.jpgJo, visst syns gatan utanför genom persiennerna. Men samtidigt fångade telefonkameran också en spegelbild av rummet innanför. Soffbordet med den mörkblå fruktskålen. Matbordet med min kvällsgröt i en randig skål. Klockan på väggen.

Det är fortfarande mörkt om kvällarna, men om morgnarna har det blivit ljust. Jag gillar ljuset, fast jag inte längre är rädd för mörkret ❤