Det händer rätt ofta att jag sparar länkar till olika sidor för att kunna återvända till dem. Det skulle säkert också gå att sortera och använda länkarna effektivare än jag gör. Sen är det snopet, då t.ex. länkar till recept eller stickbeskrivningar inte längre fungerar då jag vill använda dem… men jag antar att det är sånt man får leva med. Eller printa ut. Eller göra som en av mina fb-vänner och kollegor föreslog: spara t.ex. receptet i pdf-format i stället för som en länk.
Mina bokmärken är sorterade under Favoriter (som innehåller en underavdelning Sparade flikar, vet inte riktigt hur det är tänkt där), Recept, Dans och träning, Handarbete, Prislistor m.m. (som jag samlade när jag startade mitt företag för snart ett år sedan) samt en flik med namnet på en av mina kunder, där jag samlat länkar med forskning m.m. som jag använde för att skapa matlistor m.m. åt hen.
Så här ser början av min bokmärkessida ut. Men vissa ikoner har jag inte lagt dit själv. Undrar varför apple-programmerare har tyckt att alla borde ha t.ex. Disney och Yahoo som favoriter? Dem kollar jag aldrig… Kanske det är nån sponsringsgrej.
Inte heller använder jag Microsoftsidan… Däremot nog de följande. Panelen går till mitt företags hemsidor, och den använder jag när någonting där ska uppdateras. Följande länk är till hemsidorna så som de ser ut för besökare. Och så är det en länk till mitt företags e-post. Hellewi är Vasa arbis verktyg, jag vet inte om jag ska ha den kvar då jag inte kommer att hålla timmar i Arbis under inkommande läsår, men den har nu fått hänga kvar. Så är det nån länk till forskning om Reiki, vet inte om den är så nödvändig, men den hänger kvar… samma sak med En mall för att skriva romaner, jag skriver inte på någon roman för tillfället.
Vad Hermeneutiklänken innehåller vet jag inte. Förmodligen något ÅA-jobbrelaterat. Följande länk är Wasa Sports Club-e-posten, sen en direktlänkar till Vårdvetenskapens ÅA-sidor, Wasa Sports Clubs hemsidor, Internetbanken, Facebook, ÅA:s sidor för anställda, Forecas väderprognoser, Hotmail, ÅA-e-posten, Youtube och slutligen till mina två identiska bloggar (wordpress respektive blogger).
Bland ofta besökta sidor finns Session timed out (haha), Google översätt (där kollar jag ofta snabbt t.ex. ord på spanska), Kiitos (vad i all sin dar kan det vara), Zumba Fitness-instruktörssidorna, Findit (det är maken som brukar hänga där), faktureringssidorna x 2, Vasabladet och så Kickis blogg.
Annars så har jag överlägset mest sparat recept. Vilka typer av länkar brukar du spara?
Lycka är ett svårfångat begrepp. För mig betyder lycka kanske mest en livsinställning. En känsla av frid, harmoni och balans i tillvaron. Inte ett ögonblick av himlastormande känslor, även om det också är en form av lycka.
Lycka för mig är bl.a. …
att få sova så mycket jag vill, tills jag känner mig utvilad
att få äta god och näringsrik mat
att få vidga mina vyer genom att läsa
att få sticka och känna att mina alster kan komma att värma någon
att ha en hund
att ha katter
att ha barn
att ha en make
att ha vänner
att ha en stor “extended family”
att få titta på alla gröna nyanser i naturen
att känna den friska vinden svalka mina kinder
att känna solen värma min kropp
att känna glädjen av att få röra på sig
att höra vågorna klucka mot stranden
att ha råd att köpa jordgubbar att frysa in
att sen kunna ta upp jordgubbarna ur frysen och lägga dem på gröten
att veta att det är så förskräckligt lite som man måste, man måste egentligen bara dö (nån gång)
att veta att allt annat man gör är resultat av val som man gör eller har gjort och som man också kan ändra på
att veta att inte allt elände i världen ligger på just mina axlar
att veta att ingen kan göra allt, men alla kan göra något
att veta att det där något räcker till, fastän många andra gör så mycket mer
att det finns ekologiska äpplen som jag kan äta utan att bli allergisk
att det har regnat så att jag har bastu- och diskvatten i tunnorna
att jag har en bastu och kan bada varje dag om jag vill
att jag har ved
att jag har goda föräldrar
att jag har halvtidspension så att jag inte behöver bekymra mig för ekonomin
att jag kan fylla min “andra halvtid” med att göra sådant som jag tycker om och är bra på
att jag vågade starta ett företag
att jag, om jag vill, kan säga upp mig från mitt ordinarie jobb
att jag vågar säga nej
att jag vågar tacka ja
att jag har möjlighet att vistas naturens relativa tystnad
att jag behöver så lite och har det och mer därtill
att jag kan läsa och skriva
att jag aldrig behövt gå hungrig
att jag alltid haft tak över huvudet
att jag aldrig blivit misshandlad
att jag inte har några livshotande sjukdomar
att jag har ledigt och kan vila och samla krafter
att jag har många trevliga saker att se fram emot när ledigheten tar slut
att jag har redskap för att kunna hantera tillvaron så att jag orkar med det jag har föresatt mig, eller kan backa om jag märker att jag inte orkar
att jag har möjlighet att vara ensam nästan så ofta jag vill
att ingen annan människa utgör min hela lycka
att jag har en gudstro
att jag inte grubblar över omöjliga saker så som meningen med livet
att jag har namnsdag i dag (Margareta är mitt andra namn), och att det namnet går vidare från släktled till släktled, det ger en känsla av samhörighet och kontinuitet
att jag har “hundbarnbarn” och ska få sköta om ett av dem nästa vecka ❤
att livet kan vara eller bli en fin helhet trots sorger och svårigheter.
Listan kunde göras ännu längre, det här är bara 50 saker som spontant poppade upp vartefter jag skrev ner dem.
Tänk att jag redan har haft min kära hund i fem år… fortfarande kan jag känna den där överväldigande “jag har en HUND”-känslan när jag ser på henne ❤
Om jag minns rätt var det under den första sommaren eller hösten som hon bodde hos oss (hon kom till oss i slutet av juli 2012) som jag länge planerade att jag skulle gå på picknick med henne. Jag skulle ta kaffe och choklad med till mig, och hundgodis till henne. Det tog länge innan vi förverkligade vår första picknick, den blev av först 2013 om jag minns rätt. Och inte blir det picknickat alltför ofta nu heller. Men i går kände jag för att ta med mig min lunch och gå på picknick.
Jag brukar ha en ryggsäck med mig nästan överallt, men nu hade jag tydligen inte packat i nån ryggsäck då vi for ut till skären för en och en halv vecka sen, så jag fick ta vad jag hade som picknickväska. Det blev en papperskasse från Victoria’s Secret 🙂
Inget kaffe den här gången, jag har med tiden vant mig vid att dricka kaffe på morgonen och dricker sällan kaffe flera gånger om dagen eftersom magen inte gillar det. Jag packade en kudde att sitta på, en filt att lägga över axlarna om jag skulle börja frysa, en burk med kycklingsallad, en flaska mineralvatten, en apelsin och en bok och föreställde mig att jag skulle äta lunch i lugn och ro och sedan sitta och läsa. Och så packade jag en Dentastix åt hunden. En engångsregnrock också (till mig) utifall att…
Det var lite växlande molnighet, så jag ville inte sitta i bikini utan hade klätt mig i t-skjorta och avklippta jeansshorts. Och en (tydligen dammig…) ÅA-keps. En ljudbok i öronen, förstås. Tills jag skulle ta fram pappersboken. Det blev emellertid inte av.
Jeppis Pride… tänk att det redan är tre år sedan (apropå t-skjortan).
Min sallad, som hunden var väldigt sugen på fastän hon hade sin Dentastix….Någon Dentastix hann jag inte få med på bild 😀Valeriana. Hunden tycker jättemycket om att knapra på såna här. Undrar om hon känner att hon behöver något lugnande…Utsikt mot “proffsiga stället” (förhögsvenskad version av yngste sonens uttryck för x antal år sedan). Här brukar det nappa bra. Utsikt mera västerut. Sol, vind och vatten. Underbara sommar.
Picknicken blev avbruten av något så prosaiskt som ett hastigt påkommet naturbehov… jag ville hellre gå hem och gå på dass än sätta mig i skogen :))))
Här har det visst varit stillsamt ett tag. Maj och början av juni råkade bli allmänt jobbiga för mig, och då kändes det naturligt att minska på det som jag kan minska på utan att det får negativa konsekvenser.
Nu har jag varit ledig från ÅA i två veckor, och från gymmet fr.o.m. 1.7. Krafterna börjar återvända. Återhämtning behövs, både dagligen, varje vecka och (åtminstone för mig) i längre perioder ibland. Jag hade inte för mycket att göra i maj och juni, men det blev för splittrat så jag hann inte återhämta mig tillräckligt mellan varven. Plus att diverse motgångar tog på orken och humöret.
Det är så oerhört skönt att vara helt ledig nu. Att få ta dagen som den kommer, och bokstavligen göra så litet som möjligt. Bara hunden och jag och naturen.
FörväntansfullaOops, jag glömde ta med mig en kamOorganiserat frukostkaos. Ni missade min smoothie, som smakade bättre än den såg ut…
I dag har jag en inte-så-rolig uppgift att ta itu med. Små svarta myror har börjat invadera köksbänken. Små svarta myror får för all del finnas, men inte inne i mitt hus, då råkar de illa ut…
Så var det slut på fotoutmaningen. Nu “får” jag börja skriva vanliga blogginlägg igen 🙂
Varpå jag plockade fram mitt lilla häfte med tänkbara rubriker eller teman för inlägg. Som jag inte skrivit i på länge. Det första jag ser heter “att flytta till eller flytta ifrån”. Intressant. Nu är det så länge sen jag krafsade ner den anteckningen att jag inte minns vad jag tänkte när jag skrev ner den, så det får bli dagens tanke på det temat i stället.
Egentligen flyttar man väl alltid både till och från, när man flyttar. Oavsett orsak till flytten. Jag har bott på rätt många ställen, beroende på hur man räknar.
När jag föddes bodde vi på Långö skola i Öja. Mamma var lärarinna där (det hette så på den tiden, vi snackar 1962) och vi bodde i en lärarbostad. Mamma och pappa hade bott där i fem år innan de blev föräldrar. Trots att kranvattnet inte gick att dricka. Men, med en bebis i huset blev det för krångligt, det där med vattnet – pappa tog hem vatten från sitt jobb i stan…
Så vi flyttade från det dåliga vattnet, till stan, dvs. Gamlakarleby. Vi bodde på Anders Chydeniusgatan, nära sundet. Det minns jag inget av, för jag var så liten. Och jag vet faktiskt inte varför vi flyttade därifrån. Jag minns inget av den flytten. Jag var 2-3 år när vi flyttade till Hakalaxgatan, en hyrestrea på första våningen, “en trappa upp”, som man säger i Sverige. Där var det säkert helt ok att bo, men när en likadan (spegelvänd) lägenhet på tredje våningen blev ledig, flyttade vi från den dragiga lägenheten nere i huset till en inte så dragig lägenhet högre upp, om jag förstått saken rätt. Jag har vaga minnen av lägenheten på första våningen, men det är lägenheten på tredje våningen som jag minns som “hemma”.
När jag var 12 år var det dags att flytta igen, inom stan. Denna gång till Mariegatan. Mina föräldrar hade köpt en egen lägenhet, en fyrarummare, så att min syster och jag skulle få varsitt rum. Det var förstås trevligt, men oj vad jag saknade vårt förra hem. Vi hade flyttat “hemifrån” till ett mera opersonligt ställe, tyckte jag. Fast man vänjer ju sig. Och mitt rum var trevligt. Den här lägenheten var “en trappa upp” och såpass lågt ner att man kunde klättra upp på balkongen och ta sig in om man hade glömt nyckeln. Vilket “man” (dvs. jag) gjorde då och då. Annars var det mycket enklare på den tiden, om man hade glömt nyckeln. Man gick till husägaren/gårdskarlen/disponenten och bad om att få låna en universalnyckel. Annat är det nuförtiden, då man måste ringa något fastighetsbolag som tar typ 50 € för att rycka ut…
Nästa gång vi flyttade, flyttade vi från stan till landet. Öja igen. Min syster och jag hade utövat påtryckningar på föräldraskapet “måste vi verkligen dväljas i stan med alla dess avgaser hela vår ungdom?” Antar att jag hade lärt mig ordet “dväljas” i skolan eller i nån bok och tyckte att det var kul att hitta en användning för det. Hursomhelst, vi blev tagna på orden, föräldrarna köpte en tomt av sina bekanta och lät bygga ett hus. Det råkade emellertid vara dåliga tider på bostadsmarknaden, fyrarumslägenheter var svårsålda, så vi måste flytta innan huset var klart. Vi flyttade till en liten tvåa på butiksvinden, Öja KNH (KNH står för saligen avsomnade Karlebynejdens handelslag, som sedermera uppgick i KPO).
Min syster och jag fick dela rum igen. Det gick annars bra, men det var inte så kul för henne då Yvonne (18) var så mörkrädd och nödvändigt skulle sova med lampan tänd, så att Lotta (11) hade svårt att sova…
Efter några månader flyttade vi från den lilla tvåan (utan badrum, man fick duscha i bastun i källaren – en bastu där det var källarkallt om man inte eldade) till ett egnahemshus med fem rum och kök. Egna rum igen, alltså. Mysigt. Fast jag hann inte bo där särskilt länge.
Jag hade längtat efter ett eget hem, en egen lägenhet, sen jag var 14, ungefär. Längtat efter friheten. Och efter ett eget kök. Riktigt så blev det inte genast, men jag upplevde nog att jag flyttade hemi-från när jag flyttade till internat i Gamla Vasa efter studenten. Tjohej. Jag flyttade från det (som jag upplevde det) kvävande inskränkta Karleby, till ett ställe där ingen kände mig och jag slapp känna omgivningens jobbiga och märkliga förväntningar.
Före det hade jag “bott” i Stockholmstrakten under sommaren 1981, men det kändes inte som en flytt, eftersom jag bodde växelvis hos mina mostrar och mina morbröder (fyra olika adresser) och inte kunde rå mig själv. Om jag hade fortsatt jobba där, hade jag nog skaffat en egen bostad. Det fanns personalbostäder vid sjukhuset där jag jobbade.
Efter Gamla Vasa blev det dags för Roparnäs (återigen som inneboende, denna gång hos mammas moster) och sen studiebostad på Brändö tillsammans med två andra flickor. Fortfarande inte det där egna köket. Så när jag avbröt mina studier flyttade jag från sällskapet till ett egnahemshus i Västerhankmo, som jag hyrde själv. Äntligen ett eget hem och ett eget kök. (Fast det var jobbigt att vara så mörkrädd.)
Där bodde jag i ca 2,5 år tills jag flyttade till makens barndomshem efter att vi gift oss. Från ensamheten (som besvärade mig nattetid) och ensamheten (som jag stornjöt av dagtid) till gemenskapen och att vara… typ till främmandes fastän jag var hemma. Svärföräldrarna hade en egen bostad i samma hus, och jag ville inte vara otacksam, men ändå… det var inte mitt med all den frihet jag skulle ha önskat.
Vi bor fortfarande i det huset. Men jag får utlopp för mitt “vara i fred”-behov nu då vi också dels har en övernattningslägenhet i Vasa och en sommarstuga i Petsmo skärgård. Just nu har jag inget behov av att flytta ifrån eller till. Nå, det skulle i så fall vara till en lägenhet på Strandgatan i Vasa, en lägenhet med balkong och havsutsikt… 😉
Lite för sent, det borde ha varit 30.3 för att 30-dagars-fotoutmaningen skulle ha gått jämnt ut. Men jag har helt enkelt varit för trött för att blogga. Nu börjar jag komma ikapp – jag sov ca 13 h natten mellan fredag och lördag, och 10 h natten mellan lördag och söndag. Sova är alltid nr 1 🙂
Här är självporträttet jag tog i torsdags. Det illustrerar en hel del som är jag.
Den randiga mattan som syns överst på bilden. Den har jag vävt själv. Under 80-talet nån gång. En dag ska jag nog väva igen, men såvitt jag minns har jag inte vävt sen 1988. Allt har sin tid.
Den blå yogamattan. Det är så oerhört skönt att lägga sig ner på en yogamatta och bara slappna av. Egentligen är det här som jag ägnar mig åt på bilden en “måndagssysselsättning”. Jag ligger och lyssnar på zumbamusiken, repeterar koreografierna i minnet medan jag slappnar av. Så kan man också förbereda sig. Jag brukar göra så på måndagar, eftersom jag först har spinning + bodypump, och några timmar senare två zumbapass efter varandra. På torsdagar brukar jag öva mera aktivt före zumbapassen. Men i torsdags var jag på kurs på förmiddagen och kände att jag behövde vila.
Hörlurarna. Eller vad de nu kallas då de är så där små. Jag avskärmar mig ofta flera timmar om dagen med ljudböcker eller musik. Det är en bidragande orsak till att jag orkar det jag orkar. Att jag får vara i min egen lilla värld för det mesta, och sen titta ut ibland och finnas till för andra.
Halsbandet. Jag älskar det här smycket. När jag disputerade fick jag ett Crazy heart-armband av mina arbetskamrater (jag hade önskat mig ett sånt, de frågade vad jag ville ha). Sen fick jag en hel del pengar i present, och köpte bl.a. tillhörande halsband och örhängen. Crazy heart, det stämmer så bra på mig…
Faktum är att jag tycker att jag ser riktigt rar ut där jag ligger, med mitt asymmetriska ansikte och mina 50+ -rynkor ❤ Så bra att kunna tänka snällt om sig själv, det är inte alltid det lyckas!
Nä. Det är bara att konstatera att jag inte lyckades fotografera nån siluett. Inte heller lyckades jag pimpa fotot så att det skulle se ut som en siluett.
Min tanke var alltså följande: om jag släcker lampan, så kommer det in svagt ljus från fönstret. Då syns kanske bara konturerna av lampan på fotot, så att det ser ut som en lampsiluett. Elo naa.
Så blev det inte. Det ser ut som en vanlig lampa vid ett vanligt fönster, inget speciellt alls. Men jag gjorde i alla fall ett litet försök.
Åtminstone med lite god fantasi. Utsikten från fönstret i mitt arbetsrum. Ett fönster som inte vetter ut-ut, utan bara ut mot den s.k. foajén. Ändå finns det persienner i fönstret. Trots att varken sol eller måne kommer åt att lysa på mig. Är det månne tänkt att jag ska kunna skydda mig mot insyn, ifall någon nyfiken person på E-sidan inte har annat att göra än att stå på balkongen (jo, det ser ut som en balkong, fast det är inomhus) och spana på mig där jag skymtar bakom skärmarna?
Speglade linjer av lysrören i taket i mitt arbetsrum, och av bokhyllorna. Linjer som bildas av fönsterbågarna, fönstersmygen och av den där balkongen snett mittemot. Av trapporna, av de stora “persiennerna” i fönstret som faktiskt på riktigt är ett fönster. Utåt, alltså. Där kommer lite dagsljus in och skiner nästan in till mig också. Eller inte skiner. Men droppar, om man kan tänka sig att sken kan droppa. I dag är det också extra linjer i foajén, då någon dekorerat utrymmet med ballonger, sammanbundna med snören. Undrar vem som har firat vad?
Besatthet. Besatthet? Besatthet… hur fotograferar man besatthet…
Jag funderade på om jag skulle traska in till nån affär i centrum och se om jag skulle få tag på en parfym som heter Obsession. Bara för att fotografera, alltså. Ingen idé att köpa parfym, jag använder sånt så sällan. Fast det där Obsession låter onekligen lite lockande. Som parfym, alltså. Annars tycker jag faktiskt att det där med besatthet eller att vara besatt låter lite läskigt.
Nu är det förstås inget som säger att man måste hålla sig till sanningen i en fotoutmaning. Eller att “sanningen” måste vara personlig. Alltså, jag behöver ju inte vara besatt *ryyys* för att kunna fotografera besatthet, eller hur? Folk kan väl vara besatta av allt möjligt. Eller heter det fetischism då, och inte besatthet? Kanske fetischism ändå är nåt annat. Som när en av mina vänner råkade ha gummistövlar på sig på sin profilbild på facebook och fick en vänförfrågan av en okänd man som hade en… faiblesse för gummistövlar…
Om jag har varit besatt av något, så har det kanske varit av att bli gravid. Att vänta, föda och sköta små barn. Stora barn är för all del också trevliga att ha. Lyckligtvis, för det går ju inte att föda barn i all evighet. (Tyvärr, eller tack och lov.)
Och nu har jag ju ingen bebis till hands att fotografera. Inte ens något stort barn i närheten just nu. Det blir till att gräva fram nån gammal bild.
Äsch. Inte hittar jag nån bra bebisbild. I brist på andra besattheter får det bli lite husdjur. Ett hem utan katt är bara ett hus. Och sen jag fick min första hund känner jag att jag aldrig vill vara utan hund igen.
Våra finisar. Katten Fluffis till vänster, katten Markoolio uppe till höger och hunden Diiva nere till höger.
Vonnes välsignelser och vedermödor 