Jakobs dagar och sånt

Nu är jag tillbaka i friden och fröjden efter några dagar i civilisationen. Det började med att jag for hem från skären på onsdagskvällen eftersom jag skulle hålla BodyPump vid gymmet på torsdag. Jag hade också passat på att få en tid till frissan, när man vill ha väldigt kort hår känns det fort för långt. Nu har jag också dragit en helt personlig slutsats på basen av min privata statistik: frissor som är i runda tal över 40 år är tveksamma till att snagga mig riktigt så kort som jag skulle vilja, medan frissor som är under 40 inte tvekar, utan plockar fram maskinen och drar till 😀 Den här frissan är över 40 och använde för all del maskinen, men ville klippa 9 mm i stället för 6 på min sidecut och i min nacke. Ok, hon fick som hon ville, det är ju rätt kort ändå. Att ha riktigt kort hår är praktiskt då man tränar och svettas och vill duscha och tvätta håret ofta, och nu i värmen har det också känts skönt att bara ha någon enstaka lock som klibbar sig i pannan, inget svettigt i nacken eller på kinderna.

Efter att ha pumpat färdigt, begav jag mig norrut. Jag styrde kosan mot Nykarleby, för att besöka Cindy’s Diner. Jag har blivit bekant med ägaren Cindy via gemensamma vänner, och ville gärna se hur det skulle se ut i hennes nyöppnade restaurang. Det blev en Cindy’s Original med pommes frites och sallad. Och Coca-Cola zero. Gott var det!

Cindy's OriginalJo, jag märkte sen när jag skulle börja äta att jag i misstag tagit två knivar i stället för kniv och gaffel, och bytte ut den ena 🙂 Och så la jag ketchup på “franskisarna” (urk, jag får rysningar av att folk kallar dem så) och åt upp alltihop. OM det hade varit buffe hade jag tagit andra proportioner, alltså bytt ut storleksordningen mellan sallad och pommes frites, men visst orkade jag äta upp den här portionen som sådan också. Jag gillade cole slawen i burgaren, och biffen var jättegod.

När jag hade ätit, fortsatte jag hem till mina föräldrar i Öja. Vi satt och pratade en stund och avnjöt lite frukt, salta kex, ost och portvin.

Följande dag var min främsta Jakobs Dagar-dag. Jag hade planerat att gå på “nånting” under Jakobs Dagar, och skulle förmodligen ha ha valt lördagen om det inte hade varit så att dottern var ledig på fredag och ville ha sällskap. Givetvis prioriterade jag att vara tillsammans med henne, vi ses inte så ofta även om vi inte bor så långt ifrån varann. Vi traskade omkring på gågatans marknad, åt salladslunch vid Café Konditori Fredrika och eftermiddagsglass vid Calles konditori. Det var oväntat lite folk på stan. Kanske för att det var så varmt att folket i stället höll till på stranden och invaderade stan till kvällen. Vi träffade bara ett par bekanta, det kändes oväntat, jag hade liksom tänkt att nu kommer jag kanske att se både den ena och den andra men så blev det inte.

En intressant sak som ordnas under Jakobs Dagar är bokbytardagarna vid Stadsbiblioteket. Jag hade plockat med mig fyra böcker hemifrån, och gick från biblioteket med fyra andra böcker i väskan.

mina bokfyndDet tog en stund att hitta böcker som jag ville ha. Både dottern och jag är främst kriminalromanslukare, och jag antar att det finns många sådana, för just den genren var inte så väl företrädd bland utbudet. Men jag fick i alla fall med mig en, Saknad till döds av Donna Leon, Jag har läst ungefär halva. Den utspelar sig i Italien, och det är intressant att få stifta bekantskap med en annan kultur på köpet, liksom med böckerna som utspelar sig i Belgien som jag läste härförleden. Sen får vi se hur det går med boken “The Mind Gym” (på finska), om jag blir mera skärpt när jag har läst den 🙂 Vidare fick jag för mig att vara lite kulturell, jag brukar inte riktigt uppskatta att läsa böcker i Nobelprisklass, men passade ändå på möjligheten till att bilda mig lite och tog en bok av Isaac Bashevis Singer och en av Dostojevskij. Jag tror inte att jag läst någon bok av Singer tidigare, och när det gäller Dostojevskij har jag bara läst Brott och straff och det var många år sen. Jag äger inte så många böcker, jag har alltid lånat mycket fler än jag köpt, och numera blir det ju dessutom mest böcker i ljudboksformat. Men de här lär väl sysselsätta mig en och annan stund i solen eller i soffan!

Vi var också till Kruska butik & café, främst för att jag ville se Leena Furubackas lilla tavelutställning där. Det blev inte av att jag tog något fotografi av tavlorna, men både dottern och jag tyckte mycket om en tavla med ett par i en solnedgång. Så fascinerades jag av en stark tavla med en fredsduva, det är svårt att beskriva den, den borde ses. Medan vi nu ändå var inne i butiken, passade vi på att bekanta oss med utbudet. Jag köpte te och kokosolja. Solkrämen som finns med på samma foto köpte jag inte där, utan via en Mary Kay-konsulent. Den funkar bra på min känsliga hud! Man lär kunna använda den där kokosoljan som solkräm också, men jag är lite skeptisk till det. Hursomhelst lär den vara bra på alla möjliga sätt, både utvärtes och invärtes. Egentligen brukar den vara som en vit smet, men det lär vara så att den blir flytande då det är över 25 grader varmt, och det gör inget om den stelnar och mjuknar flera gånger om. Få se vad jag ska använda den till.

inköp
inköp

Det ska bli spännande att smaka på teet. Hittills har jag inte hittat något sova gott-te som smakat gott.

Så var vi till Hantverkarboden och tittade på väskutställningen och på alla hantverk som bjöds ut. Många fina saker. Och en hel del stickasockor, vilket fick mig att än en gång känna mig lite osolidarisk mot riktiga hantverkare, då jag stickar och ger bort… men det är mitt val och min givandets glädje. Bredvid Hantverkarboden finns Westmansmors stuga, som vi inte besökt tidigare, så vi passade på att titta in där också och fick se var Runeberg gått sina första år i skola. Att skriva i en sandlåda, som de gjorde, var fiffigt och …ekologiskt (och förmodligen av nöden framtvingat). Dottern och jag funderade på att de kanske inte kunde ha så många skriftliga prov på den tiden. Man hade liksom möjlighet att kika på varann. Men kanske man satsade mer på utantilläsning och sånt.

På marknaden köpte jag efter moget övervägande en vacker, färggrann solklänning. En riktig regnbågsklänning, som kom väl till pass följande dag då jag deltog i Prideparaden. Jag råkade faktiskt ut för att få en YLE-mikrofon under näsan och blev tillfrågad varför jag deltog. Överraskat svarade jag “för att stöda mina vänner. Och för mera jämlikhet och kärlek i samhället.” Något i den stilen. Men jag översteg inte nyhetströskeln med den vanliga kommentaren, så jag syntes inte på TV-nytt 🙂

regnbågsklänningPå kvällen for vi ingenstans, vi satt hemma och åt middag med mina föräldrar. Och jag gick och la mig strax efter kl 21 för att orka med en stadsdag till. I sällskap med bl.a. vännen Sussi, som jag lärde känna via “gamla bloggen.fi”. Vilken gemenskap den bloggtiden förde med sig, jag är så glad över alla som jag lärde känna då! Det var trevligt att träffa flera bloggvänner i samband med paraden, fast jag hade trott att jag skulle träffa ännu fler vänner och bekanta, ingen hade väl kunnat ana att det skulle bli så där mycket folk och att man alltså inte skulle få syn på så många bekanta i mängden. (Och vad gulligt det låter då folk i Jakobstadstrakten säger “Sossi”, det hade jag lyckats glömma ❤ )

På lördag kväll satt mamma och jag och grillade korv och förbättrade världen. Ni har väl märkt att allt blivit så vackert och gott efter lördagen 😉 Pappa var till Mustakari på klassträff i egenskap av lärare, det var forna elever som gick i sexan då pappa kom till Renlunds folkskola som nyutbildad lärare.

Och på söndag plockade jag jordgubbar i värmen och for så småningom hemåt, med en kaffepaus i Jakobstad hos ytterligare en bloggvän från den “gamla goda tiden” och en glasspaus i Jepokorsningen. Trevligt var det, alltihop, men nog är det skönt att vara tillbaka på holmen!

 

 

 

Advertisements

den där stranden och andra böcker

Tja. Om jag hade läst “En egen strand” innan jag läste nån annan bok av Aino Trosell, hade det nog inte blivit nån fler. Jag har fortfarande inte orkat lyssna färdigt på den, men den är ändå inte så usel att jag skulle ge upp nu när jag har ca 1 timme och 15 minuter kvar att lyssna (av 9 timmar och 58 minuter eller vad det var). Men den är dyster och förskräckligt långdragen. Som en dokusåpa som aldrig har vett att komma till punkt. Hon har en benägenhet att dra ut på det ena och det andra i sina böcker, det ska erkännas, men oftast har jag bara lockats att läsa vidare och tänkt att det är spännande och intressant att se vilka vändningar historien ska ta. Och visst vill jag ju veta hur det går i den här också, men mest sitter jag och suckar av frustration över vändningarna och önskar att jag skulle komma till slut 🙂 Hursomhelst vill jag gärna läsa fler böcker av henne, trots att den här inte faller mig i smaken (det låter åtskilligt snällare att skriva så än att skriva “trots det här stolpskottet”). Smaken är ju som bekant delad. Jag antar att jag skrivit tidigare om att jag tycker att Bröderna Lejonhjärta också är ett riktigt stolpskott, även om det känns närapå hädiskt att säga så om något som Astrid Lindgren skrivit. Jag gillar alla andra böcker och berättelser jag har läst av A. L.

Och det här får mig att tänka på att det skulle vara intressant att övergå till lite fler finländska författare. De flesta finlandssvenska eller finska författare jag försiktigtvis har bekantat mig med har tyvärr inte heller riktigt skrivit i min smak, konstaterar jag en smula taskigt och osolidariskt. Eller så har det varit med lite blandade känslor jag har läst berättelserna. Att jag både tyckt om och inte tyckt om dem. Gerda Granholms böcker har jag i alla fall uppskattat. Så vilka skulle jag kunna ge mig i kast med? Kjell Westö har länge funnits på min imaginära “skulle vara intressant att läsa”-lista. Likaså Mika Waltari och Antti Tuuri.

Jag har också läst ut “Den återfunna ensamheten” av Anthony Storr. Den är att betrakta som en fackbok, inte som en roman, men den är oerhört intressant för mig som älskar att vara ensam. Personligen känner jag att en stor del av mitt liv för närvarande kännetecknas av den återVunnaensamheten. Paradoxalt nog gillar jag ju att ha en stor familj och många nära relationer inom släkten. Bara jag får vara I FRED då och då. Så har det alltid varit, ända sen jag var liten. Jag har haft ett stort behov av att få stänga in mig och vara för mig själv. Nu känns det som om jag inte skulle kunna få nog av denna batteriladdande, ljuva ensamhet. Folk har ju ibland sagt åt mig att jag tänker för mycket. När jag har läst den här boken har jag snarare fått bekräftat att jag har fått tänka för litet. Att det är den här välsignade ensamheten och stillheten som behövs för att jag ska kunna få tänka färdigt. Även om tänkandet aldrig blir färdigt, det kommer ständigt nytt tankematerial.

Och så har jag läst ut “Furioso” av Carin Bartosch Edström. En läsvärd kriminalroman. Spännande. Lite som en modern, svensk Agatha Christie. Överklassmänniskor med mörka hemligheter och ett giftmord, där man liksom vet att det är någon i sällskapet som är mördaren, men förleds att misstänka än den ena, än den andra av olika orsaker. Lite fånig är den allt, då en av personerna i boken är en man som alla kvinnor dras till, så otroligt och överdrivet mycket. Såna män finns väl inte, på riktigt? Även om attraktiva män förvisso finns. Men det är ju inte på riktigt, det är en roman 🙂

 

 

det var ju det där med arbete

…som jag har tänkt skriva om i flera dagar. Fast jag skrivit om det tidigare också. Vad som räknas som arbete, vilken betydelse det har osv.

Anledningen till att begreppet arbete kom på min hjärnas tapet mitt i sommarledigheten var alltså den här boken, Arbetets lust och leda av Alain de Botton. Boken utkom på engelska 2009 och översatt till svenska 2010. Det finns en massa svartvita fotografier i den, och det står att de är tagna 2009. Konstigt, för de ser så… gamla ut. Som om de skulle illustrera en för länge sedan svunnen värld. Kanske det i stället är så att de visar på något tidlöst.

Arbetets lust och ledaI boken beskrivs olika arbeten – eller snarare vilka olika arbeten som ligger bakom olika produkter. Om det fascinerande i hur mycket som ska till innan konsumenterna får kex på sitt bord, t.ex. En hel del fakta som man inte känt till. Kryddade med författarens reflektioner, då han gjort sina resor för att se hur saker och ting tillverkas, varifrån allt kommer och vem det är som jobbar med det ena och det andra och hur de ser på sitt arbete.

På bokens baksida står det bl.a.

…föreställningen om arbetets betydelse kan också vara betungande och få många att känna sig jagade, otillräckliga och i slutändan misslyckade.

Så är det säkert. Och något nytt är det inte, hur mycket folk än försöker påskina att det här med stress och strävanden osv. skulle vara något som är kännetecknande för just vår tid. “Vad som har varit är vad som skall komma, intet är nytt under solen”, sa Predikaren. Det som är nytt för den s.k. nutiden är det stora informationsflödet och -utbudet, ja. Men inte stressen. Inte att barn skulle tvingas bli vuxna för tidigt (jag vet, jag har skrivit om det tidigare och ska försöka låta bli att upprepa mig). Nu har man ju endast en vag uppfattning om hur livet tedde sig för de generationer man inte hunnit umgås med personligen, men om jag tänker på mina morföräldrar och mina svärföräldrar – usch vad de jobbade och slet. Och många med dem. Att vårda sina relationer fanns knappt på kartan. Och det tycks ha varit så även tidigare. Svärfar berättade bl.a. att hans pappa inte ens gav sig tid att sätta sig ner för att äta under sommaren, han stod och svepte raskt i sig något för att kunna Fortsätta Arbeta, det var ju det som gällde. Och svärfar, må han vila i frid, talade också om att “förvalta sitt pund” i termer av att utöka sina egendomar, inte av att använda sig av sina inre gåvor som jag liksom har tänkt att det där pundförvaltandet handlar om i överförd bemärkelse. Man kan alltså alldeles utmärkt föra fram ord ur Skriften för att försvara det mesta, så gör ju jag själv också….

Men tillbaks till det där med vad arbete är. För mig är arbete det som jag får betalt för. Det ska stå för en del av familjens försörjning. Inte ge mig bekräftelse, lycka eller mening i tillvaron. I alla fall inte primärt. Sen vill jag gärna känna att jag gör något bra, att jag gör en insats för Mänskligheten på något sätt. Fast det kan jag göra utan att det är ett (löne)Arbete.

Om jag ska få lön för arbetet, har alltså den som har anställt mig rätt att få valuta för pengarna. Därför ska jag göra ett bra jobb. Det är inte en fråga om karriär eller status, det är en fråga om att hålla sin del av överenskommelsen (arbetskontraktet). Det är stimulerande att kunna påverka sitt jobb och sina arbetstider och -metoder osv. Hursomhelst är det inte riktigt jag som bestämmer, det är Arbetsgivaren, vilket sätter press på mig. Om jag än skulle vara företagare, skulle jag inte heller helt bestämma, då skulle det vara Kunderna som har rätt att få valuta för pengarna och jag som ska ge dem det vi har kommit överens om. Vilket skulle sätta ännu mer press på mig. Jag avskyr att ta betalt. Jag vet att det ingår i samhällsordningen, att ge och ta, att beställa och betala och att arbetaren är värd sin lön. Men ändå. Därför ska jag nog aldrig bli företagare. Det är lite som att… sälja sig, fastän det är sina tjänster eller varor man säljer. Trots att jag har ett hyfsat självförtroende och vet att jag kan lite allt möjligt, vill jag liksom inte ta betalt för det. Det är knepigt. Jag vill ta betalt av arbetsgivaren, jo. Där det finns färdigt stipulerade villkor för vad man ska prestera för att få vilken lön. Jag vill inte vara den som dikterar villkoren. Annat än om jag t.ex. blir tillfrågad att komma och föreläsa nånstans och inte har lust. Då känns det bra att helt kallt kunna hänvisa till jättehöga arvodesrekommendationer (nå just så, dem har jag ju inte heller hittat på, igen fegar jag ur och vill att nån annan ska sätta prisnivån) och säga att om jag får xxxx €, så kan jag överväga saken…

Därför vill jag inte heller ta betalt för det jag stickar. Då blir det Krav På Kvalitet och då försvinner (hand)arbetsglädjen. Därför vill jag inte heller ta betalt eller bli sponsrad för det jag skriver (förbaskade royalty från Studentlitteratur, arma dagars författararvoden – de ställer dessutom till det med min delinvalidpension/mitt rehabiliteringsstöd). Därför vill jag inte heller ta betalt för att uppträda med samba. Osv.

Och ändå. Det finns folk som ska försörja sig på t.ex. hantverk och/eller författarskap. Och så kommer jag med mitt “det här är inte jobb, det här är roligt”-stickande och -skrivande och undergräver deras rättmätiga krav på att få betalt för sitt… jobb.

Inte är det lätt, när man gör det svårt. Arbete innebär inte bara leda och lust, det innebär också i stor utsträckning definition och värderingar. 

 

läsdag

I dag har vi verkligen omväxlande väder här på ön. Jag antar att det är likadant på fastlandet. Sol, värme, regn, åska, mulet, sol… etc. Lyckligtvis var jag förutseende nog att njuta av min dagliga solstund på förmiddagen, sen drog det hastigt ihop sig till regnväder och åska. Jag har suttit inomhus en stund och stickat och lyssnat på ljudboken, och när jag hade avslutat två stickningar som hängt med ett tag (ett par sockor och en sån där babytröja som ska skickas till Etiopien) gick jag ut och satte mig i lusthuset och läste ut pappersboken jag haft på gång en längre tid.

Flera avslutade “projekt”, alltså. Jag tror jag vet vem som ska få de här sockorna. Men i så fall ska jag ge sockor till tre generationer, jag får ta och inventera förrådet nästa gång jag är hemma, jag borde ha sockor att ge till de vuxna och till minstingen, så nästa gång jag börjar på nya sockor ska jag sticka till de större barnen. Babytröjan sparar jag tills jag har 10 st eller till december och så skickar jag in de jag har åstadkommit då för vidarebefordran.

ljudbok

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om boken “En egen strand”. Den tilltalar mig inte lika mycket som Aino Trosells andra böcker har gjort. Visst kännetecknas den av en stor människokännedom, av inlevelse och av en äkthet i berättelsen som låter läsaren ana att författaren satt ner möda på research och på att sätta sig in i livet på en söderhavsö, men… Nå, jag har ju nästan halva kvar. Kanske saker och ting reder upp sig. Den är lite dyster. Än så länge i alla fall. Och trots att jag respekterar folks egna val och är övertygad om att det finns många olika vägar till hälsa och helande och mänskligt vardande kan inte den legitimerade sjukskötaren i mig låta bli att förfasa sig över den ena huvudpersonens tilltag – att slänga alla mediciner över bord och föresätta sig att låta sig läkas av lugn och ro. Visst, jag behöver också själv lugn och ro, nästan hur mycket som helst, behovet är uttömligt, verkar det som, men inte… äh, hur ska jag förklara mig. Alltså, jag tycker att det på något sätt känns förmätet och obalanserat att tro att man själv ska besitta en så stor läkekraft att man kan strunta i att ta emot professionell hjälp. Även om det är fullt möjligt att det finns personer som klarar av det.

En detalj som är intressant, just med att jag läser den som ljudbok, är att det är Stina Ekblad som är uppläsare. Hon läser på vad vi finlandssvenskar skulle kalla en blandning av finlandssvenska och rikssvenska. För mig, som lätt också ändrar uttryck och tonfall en aning då jag är i Sverige eller umgås med sverigessvenskar, är det intressant att se att det är i olika sammanhang och vid uttalet av olika ord som det finländska respektive det sverigessvenska uttalet kommer fram. Jag skulle t.ex. inte säga DJup och DJungel med hörbart d ens om jag är i Finland, än mindre om jag var i Sverige och läste högt om människor därifrån. Men sen finns det andra ställen där hon använder ett mera sverigessvenskt uttal – hon säger “jaa” med långt a-ljud ibland där det säkerligen står “jag” och det skulle inte jag göra. Språkmänniska som jag är, noterar jag en hel del saker just när det gäller uttal hos olika uppläsare av ljudböcker. Och ibland kan jag tänka “åhå, betonar man det där ordet så där i Sverige” för att sedan, när jag lyssnar på en bok med en annan uppläsare få konstatera att “tydligen betonar inte alla i Sverige det där ordet som den förra uppläsaren, för den här säger så som jag skulle göra”. Men en sak (nåja, det finns flera) tycks de vara eniga om, att uttala adjektivet “spenslig” med långt e-ljud. Som om det skulle vara besläktat med substantivet “spene”. Det kanske det är. Det har jag inte tänkt på tidigare. Jag har alltid uttalat det med kort e-ljud och liksom med två n, som om det skulle stavas “spännslig”. Speenslig låter jättekonstigt. Fast det kan vara jag som bara läst det till spännslig och att det är bara jag som säger så och att det är jag som låter jättekonstig 🙂

Den andra boken är den som handlar om arbete. Det skulle jag ju också skriva om. Men nu har jag än en gång redan skrivit så långt, att jag får begrunda arbetet mera en annan dag.

min müsli

Via facebook har jag under sommaren fått kontakt med flera “nya”, alltså för mig nya, bloggare. Hittills är det ju annars mest bloggar från bloggen.fi som jag har bekantat mig med. Jag blev inbjuden till en sluten grupp som heter Vaasan Alueen Bloggarit, där man kan be om att få bli medlem om man bloggar och bor i Vasatrakten. Medlemmarna är både finsk- och svenskspråkiga. Där har jag bl.a. sett att flera av mina gyminstruktörskollegor bloggar, främst om träning, kost o.dyl. Det finns också flera temabloggar om bl.a. mode och inredning, som inte direkt hör till mina favoritintressen, men som kan vara trevliga att titta på och läsa ibland ändå.

En av mina gymkollegor, Eve, skrev för en tid sen om att hon hade lagat egen müsli. Det hade jag också funderat på att göra, det är länge sen jag lagat hemgjord müsli senast. Sagt och gjort, igår gjorde jag “en Eve” och lagade müsli av det jag råkade ha i skåpet.

müsliJag började med att hälla 3 msk rypsolja och 2 msk flytande honung på ett bakplåtspapper i en liten långpanna. Sen tillsatte jag hackade nötter, mandel och frön. Jag råkade ha en oöppnad påse frukt- och nötblandning, som jag sorterade ut frukterna ur först (eftersom de skulle kunna börja smaka brända om man rostar dem). Det var en blandning som heter Serenade, från Rainbow. Frukterna i den blandningen består av “vanliga russin”, gula russin och tranbär. Så hade jag ca 3/4 dl kvar av en blandning av nötter och frön som man egentligen “ska” sätta i sallader, men jag tänkte att den säkert går att använda till det här också. Den innehåller bl.a. cashewnötter och pumpakärnor. Jag tog också 1½ dl KuntoKaura-havregryn och blandade i. Och 1 tsk kakao, som jag tänkte skulle ge god smak. Jag rostade blandningen i ugnen, 175º i ca 15 minuter. Efter rostningen lät jag blandningen svalna och tillsatte de torkade frukterna och 1 tsk vaniljsocker.

Vad tyckte jag då? Egentligen hade jag tänkt äta gröt till frukost idag, men jag var förstås nyfiken på min müsli, så det blev en müslifrukost i stället. Med 200 g mjuk kvarg och 2 nektariner och ca 25 g av müslin (då räcker den till 16 portioner, vill man ha större portioner räcker den inte lika länge. Ganska lagom, skulle jag säga.). Jodå, den var helt ok. När jag lagat müsli tidigare har jag hoppat över det där rostandet, och tänkt att det var onödigt. Alltså inte använt någon olja och ingen honung, bara rört ihop gryn, nötter m.m. och tillsatt lite farinsocker. Men rostningen ger en trevlig, lite knaprigare konsistens. Och när man sötar müslin själv, har man bättre koll på sockermängden, om man är intresserad av den. Den här müslin är inte så söt. Det jag eventuellt kunde ha låtit bli, var den där kakaon. Åtminstone i kombination med kvarg. Fast visst kommer jag att äta upp den här satsen så småningom, och säkert också experimentera vidare!

nytt utseende

Inte på mig, men på min blogg. Jag drabbades av ett ryck att vilja byta tema på bloggen. Hm. Nu blev den rätt vit och enkelt. Kanske vackert så. Det skulle gå att välja en bakgrundsbild också, om jag förstod saken rätt. Vad jag däremot inte förstod, var hur jag skulle göra, så tills vidare finns det ingen bakgrundsbild.

Det är mycket med det här med tekniken. “Dra och släpp”, läste jag. Och eftersom inget hände då jag klickade på Lägg till (man brukar ju få upp en sån där “browse”-ruta där man kan söka bilder i sin dator), testade jag med det där dra och släpp så att jag öppnade en bildfil på datorn och drog den till dra-och-släpp-rutan. Bilden öppnades mycket riktigt där, men sen förstod jag inte hur jag skulle göra för att förhandsgranska var den liksom skulle ha hamnat. Man såg bara bilden och det gick inte att scrolla. Nåja. Det var bara en av alla dessa “o vad det är vackert vid havet såhär på sommaren”-bilder.

Och nu drabbas jag av en akut sticklust som botas bäst med stickning. Gula “pippisockor” med vita och gröna ränder står på tur. De blir lite i större laget åt mig. Nu får jag visst fundera ut någon vän eller släkting eller bekant eller… som har 39 eller 40 i skonummer, då borde de passa bra.

gula pippisockor

 

 

 

sommar och sol

Det är onödigt att klaga på vädret, eftersom vädret är vad det är oberoende av vad vi tycker, men glädjas måste man väl få göra? Nu har det varit flera helt underbara dagar för oss här i skären, det har varit såpass varmt att t.o.m. vi har haft temperaturer över 20 grader i skuggan. Om jag skulle vara hemma skulle jag kanske inte vara lika glad. I går var jag hem på en snabbvisit, och det var så varmt inomhus. Vi har tegelhus, det hålls svalt en tid fastän det blir sommarhett ute, men sen när det blir varmt inomhus är det som att värmen skulle magasineras, det brukar vara jobbigt då man ska sova. Synd att man inte kan magasinera värmen i något lager och plocka fram den sen när det blir kallt.

Varje dag, när det låter sig göras, brukar jag ligga en timme i solen. När jag var ung tyckte jag att det var svettigt och förfärligt tråkigt att ligga i solen. Jag minns våren då jag blev student, då var det väldigt vackert i maj. Jag är väldigt ljushyllt, men ville gärna ha lite färg till studentdimissionen, så jag tvingade mig att ligga i solen en timme då och då. Tvingade, jo, stirrandes på klockan, suckandes och önskandes att timmen skulle gå fort. Och klockan liksom sniglade sig fram.

Numera har jag inte några såna problem. I stället ställer jag alarm på telefonen för att jag inte ska ligga för länge. En timme – noggrant insmord med solskyddsfaktor 50+ – räcker gott, i synnerhet såna här dagar då det faktiskt är så varmt att jag kan gå omkring i bikini även efter solstunden. När det blåser kallt, brukar jag i bästa fall hitta en fläck där det är tillräckligt bra lä för att man ska stå ut en timme utan att frysa, och sen vill man definitivt klä på sig igen. Nu är jag i princip klädd i bikini hela eftermiddagarna, men sitter alltså inte direkt i solen annat än den där ena timmen.

Det är ju nämligen annars också så med mig nuförtiden, att saker och ting får ta tid. Och att de liksom tar tid. Lång tid, som inte känns lång. Vips har en timme gått. Jag kan sitta och titta på vågorna och tiden bara far utan att jag riktigt har grepp om den. Måltiderna tar ju också länge. Gärna en timme eller mer. Jag äter långsamt, njuter av maten, funderar, diskuterar om jag har sällskap, beundrar naturen eller läser om jag är ensam.

När jag var sjukskriven, stickade jag ju mycket, när jag kommit så pass långt att jag orkade göra något överhuvudtaget annat än äta, duscha och sova och möjligen hjälpa till lite med matlagningen. Jag fick då höra av en bekant, som ville tipsa mig om ett mönster, att hon hört att jag stickar “fö ti fo dagan ti gaa”. Jag antar att man kan uppfatta det så, eller uttrycka det så, och jag protesterade inte utan tog tacksamt emot tipset och var glad över omtanken. Men själv skulle jag aldrig säga så. Om mig själv, alltså. Om jag skulle sticka för att få dagarna att gå, tycker jag att det låter som att jag skulle tycka att dagarna kändes långa, att det var tråkigt att inte kunna jobba, och att jag behövde ha något att ägna mig åt som fick mig att glömma allt det där. Så var det, är det, ju inte. Jag njuter av att sticka. Och dagarna går bara för fort, innan jag vet ordet av är det kväll. Jag njuter av att det finns saker jag fortfarande klarar av, och av att jag kan åstadkomma något med mina begränsade resurser.

Förutom stickandet, solandet och en del vedklyvning och träning, läser jag också. Både pappersböcker och ljudböcker. Jag har fortsatt med ljudböcker av Aino Trosell, och har bl.a. läst Hjärtblad, som utspelar sig i historisk miljö. Jag gillade den, liksom de andra jag läst av henne. Det är underbart befriande att få läsa om folk på landet, det finns så många böcker som handlar om ett väldigt urbaniserat liv, som jag delvis har svårt att känna igen mig i. Men jag tycker att det är bra att läsa också om sånt som jag inte känner igen mig så mycket i, det är bra att vidga sina vyer och se “jaså, så där kan man också tänka/ha det”.

Nu ska jag börja med En egen strand, av samma författare. Pappersboken jag har på gång heter “Arbetets lust och leda”, av Alain de Botton. Den är också intressant, på sitt vis. Och den väcker många tankar om arbete, men det tar jag en annan gång. Ha det fortsatt bra i sommar, alla som läser detta!

sol på bryggan