förnuftet

…var det då, alltså. Är förnuftet “huvudet”? Mja… det tror jag skulle vara en alltför grov förenkling. Varför är det förresten så intressant, det här med var det ena och det andra “sitter”? Intressant tycks det i alla fall vara, något som redan de gamla grekerna funderade på. Och på Jesu tid tänkte man tydligen med hjärtat, och det var inte heller alltid bra (Strax förnam då Jesus i sin ande, att de tänkte så vid sig själva; och han sade till dem: “Huru kunnen I tänka sådant i edra hjärtan?” Mark. 2:8), även om man numera kan säga saker som “du ska följa ditt hjärta”.

Förnuftet behövs. Människan har fått förnuftet för att hon ska använda det. Förnuftet hjälper oss att, på basen av våra individuella förståndsgåvor och den aktuella situation vi befinner oss i, fatta rätta beslut och göra rätt sak i rätt “grad” och vid rätt tillfälle. Förnuftet är det som skiljer människorna från (de övriga) djuren. Ungefär så säger Aristoteles.

Men, för att göra det mera komplicerat: man talar också ibland om “sunt förnuft”. (Eller om man är finlandssvensk kan man ha låtit finskan utöva inflytande över sitt språk så att man tillskriver bönderna det där sunda förnuftet.) Finns det sunt förnuft, så måste det visst i konsekvensens namn finnas osunt förnuft. Vilket på något sätt motsäger sig självt.

Ändå tror jag att det delvis kan vara så. Skeptisk och ifrågasättande som jag är till min natur, tror jag att både kroppen och förnuftet kan köra med dubbla budskap. Hjärtat också, för den delen. Men visst, det kan vara bra att träna sig i att vara mera lyhörd för de där budskapen och simultanköra magkänslan, förnuftet och hjärtat för att få fram det bästa budskapet… och så sitter man där med sin tvättade hals, liksom omyndigförklarad igen, för att man inte förstår sig på sig själv eller på andra…

besinning

Som en fortsättning på föregående tema, och också på det som Uupee skrev nyss, tänkte jag skriva ner några tankar om besinning. Besinning är bl.a. en aristotelisk dygd. Konsten att inte rusa iväg hals över huvud och följa sina flyktiga känslor för det ena och det andra, kan man kanske säga. Häromdagen hade vi en intressant kaffebordsdiskussion på mitt jobb om just besinning. Och gjorde en jämförelse med s.k. “magkänsla”. Det lär vara så att det ligger rätt mycket i metaforer som “magkänsla”, en levnadsvisdom, att människor har kommit fram till att det känns i någon viss del av kroppen när det ena eller det andra är bra eller inte bra.

Personligen har jag väldigt känslig mage, liksom mycket annat som är känsligt hos mig. Så jag har lite svårt för att följa magkänslor och instinkter och sånt. Inte för att jag inte skulle tro att det finns ett visst belägg för att man ska lyssna på sin mage, men för att jag tror att vi nutidsmänniskor, eller åtminstone jag, är så fjärmade från det naturliga och instinktiva att vi inte längre kan leva på instinkt. Det finns alltför mycket annat som pockar på.

Ibland följer jag min magkänsla. Som att jag inte ställer upp som gästlärare och håller kurser vid yrkeshögskolan. Jag har gjort det ett par gånger, och det var inte värt all den vånda och allt det magont den saken förorsakade. Jag sjunger inte heller solo, av samma orsak. Och jag tittar aldrig på skräckfilmer, överdrivet våldsamma filmer eller filmer med parapsykologiska teman. Det obehag sådant framkallar hos mig är inte värt det eventuella underhållningsvärde filmerna kan tänkas ha.

Men sen, när det gäller allt möjligt annat i livet är det inte så enkelt. Skulle jag ha följt min magkänsla och låtit bli allt som ger fjärilar i magen, är det inte mycket jag skulle ha åstadkommit. Undrar om jag skulle ha jobbat alls, då? 3½ år som lantbruksavbytare räckte t.ex. inte till för att ångesten och pirret i magen inför arbetsdagarna skulle lägga sig. Senare i livet har den värsta jobbångesten lagt sig efter ett par månader på ett nytt jobb (och nya jobb, det har jag minsann haft). Fortfarande kan jag ju ha nervositetspirr inför vissa moment som har med jobbet att göra. Borde man avstå från sånt då? Det gör jobbet omöjligt. Eller ska man tro att lite rampfeber bara är bra och gör att man skärper sig och gör sitt bästa?

Jag tycker ju också om att uppträda. Med teater och dans, t.ex. Likförbenat är jag ju nog nervös och har en hel fjärilsfarm i magen inför uppträdanden, och tanken “varför utsätter jag mig för det här” infinner sig varje gång inför ett uppträdande. Men bara man kommer igång blir man så taggad att man skulle kunna fortsätta länge till.

Så besinningen är nog kopplad till magkänslan OCH till förnuftet. Den sitter inte enbart i kroppen utan också i huvudet. Jag får återkomma till förnuftet en annan dag 😉

Och, varför skulle det egentligen vara fruktbart att separera tankarna från kroppen? Människan är en odelbar enhet…

lyssna på sin kropp

Det finns många saker här i världen som man får motstridiga budskap om. Bland annat det här med att lyssna på sin kropp och vad den vill. Nu försöker jag ju vara väldigt lyhörd för vad jag orkar med, eftersom jag fortfarande är så bräcklig efter min sjukskrivning, så om kroppen säger att jag ska ligga på soffan hela kvällen gör jag det, utan bekymmer. Men sen läser man t.ex. i tidningen om hur ohälsosamt det är att vara en soffpotatis, och hur viktigt det är att ta sig upp ur soffan för att röra på sig, även om det känns motigt. Inte är det lätt att veta när man ska lyssna och när inte…

Månne kroppen kan ljuga?

oxveckor

Tiden går, och vardagen har återvänt. Märkte nyss att jag inte skrivit något blogginlägg på två veckor, oj, det var länge.

Och så tänkte jag på det här med oxveckor. Jag har alltid haft lite svårt att förstå det där. Att vintern efter jul på något sätt skulle vara lång och tråkig. (Och vad har det med oxar att göra? Lite förolämpande mot dem…) Det finns ju många andra perioder under året då speciella helger inte duggar så tätt. Om någon period är tråkig, är det nog november, tycker jag. Då blir det bara mörkare. Nu ser man hur ljuset växer dag för dag, och det är inte tråkigt alls.

Jag brukar ju vara flitig att googla allt möjligt, så nu ska jag googla oxveckor också. Så här säger Wikipedia:

Oxveckorna, är enligt nyare muntlig tradition, perioden efter trettonhelgen fram till och med fettisdagen. Dessa veckor upplevs oftast som tröga och tunga, därav ox- i förleden. För många utgörs periodens slut av sportlovet och en därefter tydlig ljusare period, företrädesvis om morgnarna.

I en betydligt äldre tradition avses tiden mellan midsommar och allhelgonahelgen. Efter midsommar fanns det nämligen inga helger som bröt det årliga tunga arbetet mellan vårbruket och skördetiden med allt sitt efterarbete. (“Man fick slita som en oxe.”)

I äldre tider i Ångermanland kallade man perioden 9 veckor efter jul för oxveckorna. Det var den kalla mörka högvintern. Räknar man från 3:e dag jul och 9 veckor framåt kommer man till 28 februari. Sedan börjar en behagligare del av vintern, senvintern när ljuset börjar komma tillbaka och solen värmer mer.

Aha, man fick slita som en oxe, inte att oxarna var tråkiga (nåja, tröga och tunga, det kanske är lite tvetydigt). Hursomhelst, jag tycker inte att den här moderna oxveckotiden är speciellt tung.

 

allt har sin tid

…också julen och julpyntet. Men jag håller inte med dem som tycker att det är skönt att slänga ut julgranen och städa undan julsakerna. Jag tycker alltid att det är så ledsamt och blir så grått och trist efteråt.

Jag får väl försöka tänka som Alfons Åbergs farmor, att det är bra att ha tråkigt, annars skulle man inte veta att det är roligt sen när det roliga kommer. Eller något i den stilen var det i alla fall som hon sa. Jag tycker ju inte att det är långtråkigt, som jag tidigare skrivit har jag aldrig långtråkigt, men… vemodigt. Ändå skulle det ju inte vara samma tjusning med julsakerna om man skulle ha dem framme jämt.

Dessutom tänker jag nog njuta av dem ett tag till. Jag brukar aldrig städa undan julgran och -saker förrän tidigast på tjugondag Knut. Oftast lördagen därpå. Det skulle vara redan nu på lördag. Mja… vi får se.

nej tack

För  många år sen bestämde jag att det år jag fyller 50, ska jag inte dricka någon alkohol alls. Det är nu det, 2012. Inte för att jag dricker alkohol särskilt mycket eller särskilt ofta annars heller, så mig bekommer det inte, även om jag t.ex. tycker om att dricka ett glas vin eller två till en god middag. Det intressanta med den här saken, att inte dricka (särskilt mycket) alkohol är de reaktioner man väcker. Man borde liksom ha nån orsak att avstå, tycker “folk”. – Vad synd om dig som alltid kör bil till festerna, säger folk. Och det tycks inte riktigt “hjälpa” att jag förklarar att det är helt ok, och att jag tycker att det är roligt “ändå”, att det inte spelar någon roll för mig om jag får dricka alkohol eller inte.

Hursomhelst, det är ändå lättare att avstå från alkohol och bli ansedd som en tråkmåns eller som någon som det är lite synd om, än att avstå från t.ex. kaffebröd. Folk kan t.o.m. ta illa upp om man inte äter det som de har bakat eller köpt och gjort sig till för att man ska bli glad. Jag har inte märkt att folk skulle ha samma kärleksfulla och emotionella inställning till alkohol. Om man säger nej tack till en kaka, är det som om man skulle säga nej tack till deras kärlek eller till dem som person. Märkligt att det ska läggas så mycket känsla i ett bakverk…

Sen är det förstås snopet om man bjudit folk på mat och inte är informerad om eventuella allergier eller att någon gäst är diabetiker eller vegetarian eller vad det nu kan vara. Gärna vill man ju veta sådant på förhand, så att man kan anpassa det man bjuder på efter gästerna.

Men det där nej tack till kaffebröd, det är tydligen väldigt känsligt…

tantattribut

Jag är inte bara tant, jag är bloggtant och musketant också. Men, underligt nog, finns det vissa tantiga attribut jag har svårt att identifiera mig med. Inte nog med det, vad man tycker är “tantigt” (och… en smula töntigt, eller vad man ska säga) tycks variera. En tantig sak som jag har svårt att förlika mig med är dragkedjor på stövlar.

Dottern har redan för flera år sedan försökt förklara för mig att dragkedjor på stövlar är helt ok och inte ett dugg tantigt. Jag har inte låtit mig övertygas. Jag har stövlar och stövletter med dragkedja, men jag skulle föredra att de var utan. För mig signalerar dragkedjorna övervikt, hög ålder och otymplighet. Att man inte får på sig stövlarna utan att behöva en dragkedja, som man stånkande och pustande drar igen över sina svullna vrister. Missförstå mig inte, jag ser inte ner på överviktiga, äldre, inte så viga damer. Jag tycker mycket om sådana damer också. Jag tycker bara att jag själv inte riktigt nått det stadiet ännu.

Tant har jag ju varit i snart 20 år (åtminstone), då jag på min 30-årsdag blev utnämnd till tant av några anonyma kompisar som hade gratulerat mig i tidningen. Själv hade jag inte hunnit läsa det, då jag hämtade dottern på dagis, och en av de andra mammorna glatt sa “Man får gratulera tanten!” och jag tackade en smula förvirrat och undrade hur hon visste att det var min födelsedag… 🙂 Men, utan omsvep gick jag med på att vara tant, det var inget problem…

Även om jag fortfarande får på mig stövlar utan att behöva dragkedja, har jag fått krypa till korset när det gäller progressiva glasögon… det är lite annorlunda, men ändå ett åldersrelaterat attribut jag haft svårt att förlika mig med. Men visst är det roligt att se bra, och jag tycker faktiskt jättemycket om mina nya, röda glasögon!

mandel

Jag tänkte på mandlar igår, då jag drack glögg och hällde mandlar och russin i muggen. Man tycks ha olika åsikter om huruvida det ska vara mandlar och russin i glöggen, och om så, hur mandeln ska vara beskaffad. Jag vill ha mina glöggmandlar skalade och hela. Endel tycker tydligen att det är bra med hackad eller flagad mandel i glöggen. Det är skräpigare, tycker jag. Och så gillar jag att tugga de hela mandlarna, så man känner att det är mandel.

Mandel i gröten har man också ibland. I risgrynsgröten, alltså. Om man får mandeln i julgröten, kommer man att bli gift under följande år, kan det heta. Hur gör man då i sällskap där det inte finns giftasvuxna, ogifta grötätare? Jo, man har en annan tradition, den som får mandeln får ett litet paket. Det har våra barn lärt sig i dagis eller i skolan, vilket det nu var. Så vissa år har vi också haft en mandel i julgröten av den anledningen, och ett litet paket innehållande choklad som “lottats ut”. Ett år fick ingen mandeln, fastän jag hade kunnat svära på att jag haft i en sån. Vi misstänkte så smått att barnens farfar fått mandeln och inte hängt med i att man skulle notera detta… Jag minns faktiskt inte hur vi gjorde med paketet sen.

Numera har vi ingen mandel i gröten. Men mandlar är nyttiga, såna skulle man gott kunna äta oftare. Ibland har jag hela mandlar på min portion med yoghurt och müsli också.