problemavfall

Det här med sopsortering är en hel vetenskap. Vi som bor inom Stormossens avfallshanteringsområde har t.ex. ett annat system än de som bor inom Ekorosks område. Och i somras, när min familj och jag var i Dalarna, fick vi bekanta oss med ännu ett system, som var otroligt invecklat, det var knappt någonting man fick kasta i “vanlig roskis”.

Det som kanske är knepigast här är problemavfall. Det måste föras till Stormossen eller till nån sån där ambulerande uppsamlare som kommer till byn typ 1 gång per år. Nå, maken kanske har gamla bilbatterier och sånt, men det problemavfall jag personligen åstadkommer utgörs av halvtomma nagellacksflaskor. Jag lyckas nämligen aldrig lacka upp dem. Det lämnar en liten, torkad skvätt (eller en lite större skvätt om det är nån konstig färg som jag impulsköpt till nån fest eller för något sambauppträdande), och sånt räknas som problemavfall.

Inte skulle det ju vara nån stor sak, men det är kanske just det att det är en så liten sak, att föra till Stormossen: “hej, jag skulle lämna in det här problemavfallet”… *5 små flaskor i en plastpåse…*

Advertisements

regnmätning

Det har regnat 25 mm idag, läste jag i en facebook-väns logg. Det fick mig att tänka på fenomenet regnmätare över lag. Så länge svärfar levde, hade vi en sån där grön plaströrs-regnmätare på gården. Svärfar följde alltid intresserat med regnmängden. Jag brukade tänka lite roat överseende, att när man är pensionär är det säkert intressant att följa med väder och vind. Och förstås, som gammal jordbrukare hade han ju varit mycket beroende av vädret också för sitt jobb. Visserligen har jag också jobbat som jordbrukare, men det var alltid maken som hade koll på vad som skulle göras och när, jag gjorde bara det jag blev tillsagd att göra, förutom att jag deltog i mjölkning och utfodring och skötte det mesta av hushållsarbetet.

Ibland har jag tänkt på det där, med min bekymmerslöshet gällande det jordiska. Om jag av någon tragisk anledning skulle bli ensam, skulle jag verkligen inte ha koll på varken det ena eller det andra inom jordbruket. Jag skulle vara tvungen att rådfråga andra hela tiden. Och hoppas på att de skulle vara hyggliga och inte dra mig vid näsan. Jag vet inte ens i vilket skede man ska ta upp sätanpäärona när man har för avsikt att så småningom sätta potatis. (Det skulle säkert vara bäst att sälja rasket och flytta till stan. Men vi ska hoppas att jag slipper uppleva en sån situation.)

Men åter till regnmätandet. För en tid sen sa jag något till någon om det där med svärfar och regnmätaren. Vederbörande konstaterade att det nog är bra att ha en regnmätare, så att man vet när man behöver vattna grönsaker och blommor och när de har fått tillräckligt med regn. Oj. Där stod jag med lång näsa. En så praktisk och pragmatisk tanke med regnmätaren hade inte slagit mig. Och jag skämdes så smått över att jag lett i mjugg åt svärfars regnmätande. Det var ju han som vattnade… Hm.

Så, där har vi en sak till som jag inte kan. Jag tittar på om jorden ser torr ut, om jag kommer ihåg att titta, och vattnar enligt det. Jag vet ju inte hur många mm som behövs, och med hur täta intervaller…

Jaja. Jag har mycket kvar att lära här i livet.

historier

Kom ihåg endast detta,

De historier vi berättar tar på något vis hand om oss.

Om du får en historia i din hand, vårda den då.

Och lär dig att skänka bort den till dem som behöver den.

Ibland behöver vi historier mera än mat för att överleva.

Det är därför vi lägger historierna i minnet på varandra.

Det är vårt sätt att ta hand om oss själva.

(Lopez, 1998)

Det är nog därför vi bloggar och läser bloggar också, tror jag.  Åtminstone jag.