inlägg 60. träningsvärk efter träningsglädje

Som BODYPUMP-instruktör ingår jag i ett världsomspännande nätverk av LesMills-instruktörer, där varje typ av program kräver en egen licens. Hittills har jag alltså “bara” en LesMills-licens, som gäller styrketräning i grupp. Om du vill veta mera om vad LesMills eller BODYPUMP är, kan du hitta mer information här. Alla LesMills-program byts ut fyra gånger per år. För att få behålla sin licens ska man delta i s.k. kvartal (jatkokoulutus på finska säger mer, tycker jag) minst två gånger per år. Jag har satsat på att delta två gånger per år och lära mig programmet på egen hand med hjälp av det material vi får de andra två gångerna.

I går var det så dags för årets första kvartal för mig. Jag hoppade över förra gången, eftersom ingen kvartalsutbildning ordnades på nära håll då. Hittills har jag deltagit när kvartalen har hållits i Vasa eller Jakobstad. Jag såg verkligen fram emot dagen, det är alltid så roligt att få vara med och känna sig som en del av den Stora Les-Mills-familjen (jag vet, det låter patetiskt, men det är så – man får i sanning säga att konceptet är lyckat). Det hade ordnats fortbildning inom fyra olika LesMills-grenar i Vasa i går: BODYCOMBAT, BODYPUMP, BODYBALANCE och BODYSTEP. Ett tag lekte jag med tanken att gå på alla fyra timmarna, eftersom de var öppna också för icke-instruktörer, men tog mitt förnuft till fånga och deltog endast i två. Det var bra att det blev “bara” två, jag är rejält limin i dag, och i morgon ska jag ju börja hålla mina nya BODYPUMP-timmar vid Ladies Club & Spa kl 11.00 🙂

Jag började med att smygdelta i BODYCOMBAT-teoridelen, som egentligen är avsedd endast för BC-instruktörer. Jag är nämligen fortfarande en wannabe-bodycombat-instruktör, vi får se hur det blir… och hade fått tillåtelse att delta av Pia Niemi, som är ansvarig tränare vid Sports Gym och dessutom utbildare inom både BP och BC. Det är hon som har lärt upp mig i BP också.

BODYCOMBAT är synnerligen konditionskrävande, och det är bara att konstatera att jag inte är i BC-tränarform. Än. Men omöjligt känns det inte! Man vet ju aldrig förrän man har försökt, som en av BC-instruktörerna sa, när vi diskuterade saken i vintras. Om jag piggnar till och orkar mer efter hand kanske jag skulle klara mig igenom BC-grundutbildningen i december…

Hursomhelst, under teoridelen (som också bestod av en hel del praktiska teknikövningar) “värmde vi upp” med högintensiv Tabata-träning, som verkligen gick hem hos mig på direkten. Yes, vilken bra träningsform att satsa på i sommar! Att under 4 minuter växelvis köra hårt i 20 sekunder och sen 10 sekunders vila, det låter inte mycket men kändes synnerligen effektivt.  Och efter själva BC-passet kände jag mig fullständigt euforisk. BC utvecklas mera i riktning mot HIIT nu, High Intensity Interval Training, vilket är ansträngande men inte så svårt, om ni förstår hur jag menar. Det kändes också uppmuntrande med tanke på mina eventuella möjligheter att klara av att bli instruktör. Vi får se.

Sen var det dags för BP. Jag hade lyssnat på musiken, tittat på instruktionsfilmen och läst de skriftliga instruktionerna på förhand. Det är alltid en fördel om man hinner få materialet före dagen D, så att man vet vad som ska komma.

Varje BP-pass är sammansatt av 10 låtar och en liknande uppbyggnad från gång till gång: uppvärmning, benträning, bröstmuskelträning, ryggträning, triceps (baksidan av överarmen), biceps (framsidan av överarmen), ben igen (med utfall, alltså ett stort kliv bakåt med ena foten), skuldror, mage/kroppens mittparti och stretching.

Det är lättare att bli starkare i kroppens stora muskler än i de mindre muskelgrupperna. Jag är fortfarande inte tillbaka till den nivå jag var 2009, då jag var fysiskt sett i mitt livs form. Men helt ok ändå, om man tänker på hur det var sommaren 2011 då jag inte ens klarade av att gå någon km när utmattningsdepressionen var som värst.

Uppvärmningen i det nya programmet är helt ok, men rätt tuff för att vara uppvärmning. Tycker jag.

Benträningen är helt ok, inget speciellt med den. Jag gillar att “wider stance” ingår den här gången, alltså att man står med benen rejält isär då man gör knäböj. För mig är det lättare att få stabilitet i kroppen då.

Bröstmuskelträningen… ja, puh, vad kan man säga. Den kommer att ge resultat för undertecknad, annars är någonting på tok 😀 Bröstmusklerna är inte så starka på mig, för att uttrycka det milt.

Ryggträningen är helt ok och påminner om de två senaste programmens versioner. Inga svåra saker, bara man använder rätt vikter.

Tricepsträningen – tjohoo, inga tricepspushups den här gången *jublar*. Jag vet inte varför jag har så svårt att få till dem. Inte ens nu efter tre månader går de riktigt bra. I stället har vi “dips” då man håller armarna på en bräda och “dippar” ner rumpan mot golvet. Det gillar jag, för det kan jag. Det är inte så roligt att visa sånt som man själv inte är bra på.

Bicepsträningen är bra, ungefär som den förra versionen.

Och knäböj med utfall är ungefär lika tuff som den förra… ouch. Jag är så limin i sätesmusklerna i dag, antagligen av BC + BP -kombinationen.

Resten är helt ok. Det är alltså tricepsträningen som är min favorit hittills i det här programmet.

Nu ska jag försöka lyckas nöta in de fem första låtarna och koreografierna i min hjärna tills i morgon, vi får se hur det går. Så tar jag resten sen till följande måndag.

inlägg 59. present och ont i magen

Missförstå mig rätt, jag väntar mig absolut inte att få presenter stup i ett av studerande eller gympadeltagare eller andra som jag har att göra med via jobbet/jobben. Men visst är det trevligt att bli uppmärksammad någon gång. Den här lilla presenten fick jag som tack av en studerande, och det värmer ända in i själen ❤

Rosa, dessutom. En av mina favoritfärger. Tusen tack för den!

En annan sak, som däremot inte är så trevlig, är att jag har så j-vla ont i magen (för att citera en av deltagarna i programmet “En annan del av Köping”). Jag har alltid (åtminstone sen jag var i högstadieåldern) reagerat med magont och/eller huvudvärk när jag varit stressad. Inte så ofta numera, lyckligtvis. Jag ÄR ju så sällan stressad numera, tack vare att jag jobbar så lite och har så lite engagemang på fritiden och i stor utsträckning får bestämma själv hur mina dagar ser ut. Plus att jag tar stark antidepressiv medicin för att inte trilla tillbaka i utmattningsdepressionen. Och så har jag ju lärt mig att hantera tillvaron bättre och gjort upp med gamla sorger och barlaster då jag gått i terapi.

Men förra veckan spårade det tydligen ur i alla fall, så att magen sa ifrån på skarpen. Om jag hade vetat hur jobbdagarna skulle se ut hade jag inte åtagit mig några gympass, jag hade ingen egen gymtimme förra veckan så då skulle den ha varit lugnare. I stället hoppade jag in för två av de mest populära instruktörerna (känn ingen press, nejdå 😀 ) när de var borta av olika orsaker. Det gick bra, och jag har inga som helst ambitioner att vara eller bli lika populär, för mig räcker det att hålla helt ok… vad ska jag använda för ord på svenska när jag tänker “perustunti” eller “basic class”…. nåja, ni förstår säkert. Hursomhelst slog magkatarren till med kraft i onsdags.

Nå, jag köpte medicin, jag har ju varit med om det förr och känner igen symtomen. Tyvärr har smärtorna inte försvunnit än fastän jag tagit medicin i en vecka nu, och fastän fjärilarna i magen flög sin kos då jag fick alla nödvändiga uppgifter utförda.

Så idag gick jag till Ekosoppi för att se om jag skulle kunna hitta någon kompletterande lindring för min stackars mage.  Jag vet ju att det går över, men det gäller att få lindring medan besvären pågår, för att jag inte ska tappa motivationen till både det ena och det andra.

Lakritspulver och vaniljpulver tänker jag inte lindra magontet med, men jag passade på att köpa dem ändå när jag fick syn på dem. Och så tog jag Yogi Tea-förpackningen med Stomach Ease, det låter ju bra. Hoppas bara att det inte är sött. Heart Warming-teet som jag har nu är gott, men för sött i min smak, jag klarar bara av att dricka nån kopp då och då av det. Sen rådfrågade jag damen i affären, och blev förevisad diverse preparat. Silicagel, som jag tackade nej till, det har jag prövat utan resultat. Och så var det två sorters droppar som jag inte heller köpte, den ena sorten var kamomillextrakt som jag nog använt nån gång för länge sen, minns inte om det hjälpte, och den andra sorten var sådär allmänt lugnande med havreextrakt eller vaddetnuvar.

Däremot tog jag alltså en flaska Aloe Vera (och nu kanske mina LR-älskande vänner tycker “men varför har du inte beställt det från LR, jag SA JU att det är så bra”… men tå int ja vill). Vi får väl se om det ger resultat. Aloe Vera har jag bara använt utvärtes. Jag är lite skeptisk till att slurka i mig allt möjligt i förebyggande syfte, men om det kan lindra, så… Och så köpte jag en annan sort indiskt örtte som borde vara bra.

Bara ti böri poå tå… undrar vilken sort jag ska ta först?

inlägg 58. babyfilt på gång

…fast jag ska inte få barnbarn, vad jag vet 🙂 om nu nån trodde det. Jag gillar ju att handarbeta och sitter ofta minst en timme per dag och njuter av en stickning eller virkning i kombination med en ljudbok. Det betyder att jag producerar mycket fler alster än mina närmaste och jag har användning för. Jag har också spammat släkt och vänner med sockor så att det snart inte börjar finnas nån som inte fått minst ett par…

Då är det bra att det finns välgörenhetsprojekt man kan sticka och virka till. Idag började jag på en babyfilt. Jag skulle tro att det är minst 20 år, antagligen mer, sen jag virkade en babyfilt senast. Kanske 25? Jag minns inte riktigt vem som fick den. Det kan vara 27 år också.

Filten ska jag skicka till Knappmakerskan, som samlar ihop stickade babykläder och filtar i lådor som sedan skickas till nyfödda flyktingbebisar. Så trevligt att någon kan ha glädje av mina alster ❤

Inlägg 57. Dagens lunch

…om den kan tänkas inspirera någon. Själv gillar jag att se och läsa om vad folk äter och att få inspiration av olika recept. Jag vill äta mycket grönsaker och kombinera dem med något lämpligt protein-, kolhydrat- och fettillägg. Helst kalla grönsaker, även om jag också äter varma sådana. I dag blev det tomat, gurka, cosmopolitansallat, avokado, fetaost, fransk lättdressing, Kunto knäckebröd, Oivariini, grapefrukt och vatten.

inlägg 56. skam den som ger sig, eller?

Ibland är det bra att inte ge upp i första taget. Som idag, då jag skulle installera printern för att kunna skriva ut en faktura som maken skulle skicka ut i jordbrukets tecken. Det tog en stund, och det blev lite “klia sig i huvudet och fundera”, men till sist fick jag saken åtgärdad. Puh. Det var alltså ett gott exempel på

Skam den som ger sig

eftersom jag visste att det skulle gå att printa bara jag skulle lyckas hitta och installera skrivardrivrutiner via internet.

Men, sen finns det ett förmodligen nyare uttryck:

Nu får du väl ändå ge dig

som också kan platsa i olika sammanhang. Ibland är det bara dumt att vara alltför envis. Det finns situationer och tillfällen då det helt enkelt är bäst att ge upp och ta till plan B. Och funkar inte plan B, har man ju hela resten av alfabetet att ta till. Eller så tar man helt och hållet sin hand från saken och låter någon annan sköta den. Om den behöver skötas.

En variant av det senare uttrycket skulle kunna tänkas vara att offra någonting. Det behöver inte vara så allvarligt som

kill your darlings

men det kan vara jobbigt nog ändå. Att avstå, tänker jag främst på då. Inte offra i betydelsen lämna ut någon till vargarna eller till att brännas upp. Som en syndabock. Utan att helt enkelt (allt annat än enkelt, ibland) lämna något som man gärna skulle vilja fortsätta med. Om orken eller motivationen tryter. Och då måste man få sluta, om inte annat så av ren självbevarelsedrift.

Ett jobb, en utbildning, en hobby, ett förhållande… det kan vara många olika saker. En situation där man bara känner att nu går det inte längre. Och då är det inte fegt att ge upp. Ingen skam. Bara sunt förnuft. Det finns gränser.

Dagens bild har inte så mycket med dagens text att göra. Möjligen med “skam den som ger sig”. En vecka kvar till juni, det ÄR dags för caprilängd på byxorna och bara fötter i sandalerna, oavsett vad termometern säger. Solen skiner ju!

Den blåa överdelen hör till kläderna jag nyligen ärvde av dottern. Jag storgillar den blåa färgen!

dag 55. en riktig regndag

Jaha, beach 2015 räckte i två dagar… Nänå, nog ska det väl bli fler solstunder. T.o.m. ikväll, enligt Foreca. Fast det kanske inte blir så varmt att man vill byta om till bikini.

Och nu sitter jag än en gång och suckar frustrerat över att jag fortfarande inte tycks förstå mig på det här med iPhone och iPad och MacBook och iCloud. Varför i all sin dar flyttas inte alla foton automatiskt till iCloud, jag HAR ju kryssat för att det är där de ska sparas så fort telefonen och paddan är anslutna till wifi… För det är med telefonen eller paddan som jag fotograferar, de är bättre än min kamera. Kameran fordrar så mycket ljus för att bilderna ska bli tydliga.

Jag försöker experimentera vidare på det här med fotograferingen. För en stund sen tog jag det här fotot då jag satt på sängen och stickade med Diiva som myssällskap. Varken hon eller jag har någon större lust att vara ute i regnet och blåsten, vi väntar på bättre tider och har det skönt inomhus så länge.

Jag försökte mig på en “ny” inställning på iPhonens kamera idag. Minns inte vad den heter, men mitt svartvita fotograferande häromdagen fick mig att bli nyfiken på de andra färgändrande alternativen som finns inbyggda. Nu valde jag ett alternativ som gör färgerna starkare. Det gjorde att det nästan ser ut som om solen skulle lysa, bilden blev liksom varmare.

Eftersom det är en spontanknäppt bild är bakgrunden inte arrangerad. Min vita badhandduk hänger slarvigt över en stol, likaså den ena lilarutiga filten. De här lilarutiga filtarna är för övrigt något av det bästa jag köpt hit till skäristugan. Jag köpte fyra stycken för några år sen, främst för att ha dem till terrassfiltar. Vi sitter mest utomhus och äter och umgås när vi är här om somrarna. Då kan det vara bra att ha en filt till hands ibland. Men filtarna fungerar också bra inomhus. Den som hänger över stolen hade jag lindat in mig i medan jag åt frukost och kände mig lite frusen trots 21 grader inomhus. Den som ligger i fotändan av sängen kan vara bra att ta till om man fryser då man ska sova. Diiva har en egen leopardmönstrad filt på golvet, men sen hon fick börja sova i sängen gillar hon också att ligga och gosa på den lilarutiga filten.

I bakgrunden syns också en Baden-Baden-stol som egentligen ska vara utomhus, men som har fått tjäna som fåtölj. Vi ska ta hit en annan fåtölj så småningom. Baden-Baden-stolen är bra på många sätt, men armstöden är lite i vägen då man ska sticka.

Bakom den skymtar ett av mina stolpskott. Eller snarare två. Jag köpte en stor fotoram, för att jag trodde att en poster som jag gjort på jobbet skulle passa i den. Men postern var för stor. Så fick jag en idé att jag skulle beställa en förstoring av någon naturbild som jag tagit, och ha den som tavla. Ok, jag valde bild och beställde (och kunde konstatera att man tydligen borde ha en bättre kamera med mer… heter det pixlar? för att få en tydlig STOR bild). Och tror ni inte att jag i misstag klickat på fel storlek, så när bilden kom var den För Liten. Suck. Jag försökte tänka “int tar vi he så hårt” och fästa den med dubbelsidig tape på den vita bakgrunden, men nä, den rasar ner och det blir väl till att bita i det sura äpplet och köpa en mindre ram. Jag gillar ju själva bilden. Så står jag fortfarande där med min överflödiga 70 x 100-ram utan att veta vad jag ska ha den till…

Nåja. Ha en fortsatt bra dag, det tänker jag ha, nu ska jag sätta mig på sängen med Diiva och stickningen och Johan Homan en stund igen.

dag 54. att vara en bra vän

I sanning ett uttjatat tema, inte minst i min blogg. Men det börjar vara ett tag sen. Hursomhelst blev jag inspirerad att skriva om saken då jag såg en sån där (lätt irriterande) lista via The Voices facebooksida och inte kunde låta bli att jämföra mig med listan och se om jag är en bra vän (vilket jag redan vet att jag inte är enligt såna där kriterier) och samtidigt (än en gång) fundera lite på vad jag förväntar mig av en vän.

Den som har följt med min blogg en längre tid, och är minnesgod, kanske minns att jag konstaterat att det som folk i allmänhet (åtminstone om man ska tro på media) s.a.s. har vänner till, har jag familj och släktingar till. Jag behöver alltså inte folk utanför familjen som står mig sådär nära.

Nå, till listan. Fritt översatt från finskan. Mina kommentarer med kursiv stil.

1. Vännen koncentrerar sig på dig när ni är ute och äter eller dricker kaffe. Hen sneglar inte på sin telefon, utan ser dig i ögonen och lyssnar. Det här tror jag att jag är sådär halvbra på. Jag försöker koncentrera mig, och är givetvis uppriktigt intresserad av vad vännen har att säga. Men jag har ju som bekant koncentrationssvårigheter, och ogillar att titta folk i ögonen. Det beror lite på vem det är. Jag vet att man “ska” titta folk i ögonen, så jag har försökt lära mig att göra det lite mer än vad som känns bekvämt för mig, eftersom jag fått höra att man verkar skuldmedveten eller ointresserad eller opålitlig om man flackar med blicken. Det var en lättnad, faktiskt, att få veta att min personlighet har vissa autistiska drag. Inte så att jag är autistisk, men autistiska drag, dit det starka behovet av avskärmning från omgivningen och problem med att se folk i ögonen hör. Jag vill inte heller att folk ska glo på mig utan avbrott. Tittar på min telefon gör jag däremot inte, om det inte är så att jag glömt att sätta den på ljudlös funktion och någon råkar ringa eller sms:a. Eller om jag vill ta ett foto av min vän och mig. *halv poäng*

2. När du har bekymmer, sover vännen med sin telefon på huvudkudden så att hen kan svara om du behöver få prata. Int jirigonanttin, när jag ska sova sover jag. Prata kan vi göra på dagen. Samma gäller om jag har bekymmer, såheså. Jag skulle aldrig störa någon mitt i natten för en sån sak. Bekymren hålls nog kvar till morgonen.

3. Vännen gör att vardagen känns mera fulländad. En kvällspromenad, bastu och en öl är livet när det är som bäst – med vännen bredvid. Tja, det skulle väl inte sitta fel, men det är sånt här som jag har en make till… Bland annat. En syster också, om hon är tillgänglig, vill säga – vi bor inte på samma ort. 

4. Vännen är inte avundsjuk över din framgång. Hen uppmuntrar dig och gläds med dig, när livet blomstrar. Ok, det här är jag bra på! Första hela poängen rasslar in 🙂

5. När du har motgångar påminner vännen dig om vilken underbar person du är. Det här hoppas jag att jag gör. *poäng*

6. När du har hjärtesorg, tröstar vännen dig och försäkrar dig om att du kommer att hitta en ny partner inom kort. Medan du letar efter den nya kärleken festar och dansar vännen med dig hela natten. Ajdå. Jag tröstar, men orkar inte festa hela nätter. Sori nu bara. *halv poäng*

7. Du kan berätta vadsomhelst för din vän. Du behöver varken känna dig rädd eller skämmas. Jo, jag hoppas att jag är en sån vän. Jag dömer ingen. *poäng*

8. Det är tryggt att gräla med vännen. Du vet att ni kan få era utbrott, men att ni kan försonas och känna er nära varann igen. Jo, det tror jag väl. Fast jag undviker helst gräl. Under de senaste åren har jag väl grälat med vänner sisådär två gånger, och då snackar vi om en tidsperiod om fyra år. Den ena gången var det jag som var jättebesviken på en väns beteende, den andra gången var det en vän som var besviken på mig. *poäng*

9. En verklig vän ser alltid till att bevaka dina intressen. Hen försvarar dig, om andra talar illa om dig eller kritiserar det du gjort. Vännen flirtar inte med din man, och försöker inte heller ta ifrån dig annat som är ditt. Hm. Givetvis bevakar jag min väns intressen, och jag har lärt mig av min mommo att man alltid tar folk i försvar när andra talar illa om dem. Och inte tar jag saker av folk. Flirtar med deras män kan jag förmodligen däremot göra. Jag skrev tidigare ett blogginlägg om det där med flirtande, att jag inte flirtar, för jag vet inte hur man gör. Det är förmodligen i visst avseende en lögn. Alltså, jag flirtar inte i avsikt att förföra någon, bevare mig väl. Blotta tanken får mig att storle. Däremot kan jag skämta rätt friskt med män, och det kan förstås uppfattas som flirt. *men det blir nog poäng här i alla fall*

10. Vännen kan säga dig sanningen när det behövs, utan att försköna eller förminska. Hen vågar säga om du har gjort något dumt eller om du går för hårt fram. Hen säger sanningen milt men bestämt. Och älskar dig trots dina dumheter. Nja. Jag föredrar att inte lägga mig i, om jag inte blir tillfrågad. Det handlar också om den gyllene regeln. Jag vill själv bestämma över mitt liv, göra mina val och mina tabbar, tack. Men om vännen t.ex. bekänner något väldigt dumt, kan jag ju hålla med och säga “det var ju inte så smart”. Och givetvis gillar jag min vän också i fortsättningen. *halv poäng*

Nu ska vi se. 6,5 poäng. Det blir väl “nöjaktigt”, på en skolbetygsskala 🙂 Som jag visste – en hyfsad kompis men inte mer. En som håller sig på sin kant men ändå finns där. Som hade svårt att hitta ett vänfoto där vännen inte är en familjemedlem, släkting eller ett husdjur. Men visst har jag några såna foton.

vänner ❤

Vänner kan man också hitta t.ex. via bloggen. Som Tuija på bilden. Oberoende av hur mycket vi kivas så är vi alltid i första hand musketanter som älskar varandra och aldrig skulle kunna tänka oss att vara utan varandra (Tuijas ord).

inlägg 53. fästingar, håhåjaja…

…och nä, dem ids jag inte fotografera. Dagens photochallenge är mönster, men min hjärna är för trött för att hitta ett lämpligt motiv och jag är för all del glad över att jag inte sett så många fästingar att de skulle bilda ett lämpligt fotografimönster, he he.

Vovven och jag är på tu man hand i skären. Men jag överväger att sova på loftet i natt och låta henne sova ensam på bottenvåningen efter att nyss ha plockat bort två vilsekomna fästingar ur min säng. Samtidigt är jag nöjd över att jag tämligen oberört kan pina ihjäl dem och slänga dem i kaminen med ett “menäääh” i stället för att gå omkring och rysa och vara illa till mods. Fast jag får lov att erkänna att det känns som att det kryper lite överallt nu efteråt 😀

inlägg 52. svartvit bild

Spännande med en fotoskola i en blogg! Jag har inte satsat på bilder (vilket förmodligen märks). Min styrka (tror jag) och framför allt mitt intresse och min vilja ligger i att skriva. Nu har jag i alla fall tagit mitt livs första svartvita foto, helt i experimentsyfte och tar gärna emot feedback.

min morsdagsros

inlägg 51. En natt jag aldrig glömmer?

Igår ramlade jag över denna utmärkta lista med 101 tips på sommarinlägg för bloggare i bloggen Morgonstunder av JoLi. Vad trevligt med en lista över potentiella teman eller rubriker! Det känns inte riktigt som sommar än, ändå började min hjärna redan spåna på flera av dessa teman. Det jag fastnade för först, men som känns svårt att skriva om är “En natt jag aldrig glömmer”. En fantasikittlande rubrik, där man liksom borde ha något att komma med… och ska det vara en (sommar)natt som man minns för att man hade så trevligt eller för att den var allt annat än trevlig?

Och ska berättelsen vara sann? Det fick mig att tänka på en gång för ca 8 år sen, då jag nappade på en bloggutmaning att skriva en berättelse som innehöll något om nakna män (eller en naken man) och pannlappar/grytlappar. Jag fylldes genast av inspiration då jag läste utmaningen, och skrev värsta rövarhistorien i jag-form.

Oops. Mina läsare trodde ju att berättelsen var sann – jag har alltid vardagsbloggat i jagform och i princip skrivit bara sanna berättelser, möjligen en smula tillspetsade – det här var första gången jag skrev något helt påhittat. Den nakna fiskaren jag skrev om fanns i verkligheten, men det var inte jag som sett honom, och allt det övriga var rent påhitt. Jag skämdes så när jag fick börja svara på kommentarerna och förklara att det var något av en novell, inte en historia ur mitt liv. Det kändes som att mina läsare hade all anledning att tappa förtroendet för mig efter den där incidenten. Så om jag nån gång i fortsättningen skriver fiktion ser jag till att noggrant poängtera detta. Men roligt var det. Och oerhört synd att jag inte sparat berättelsen på något usb-minne eller liknande, eftersom den försvann ut i cyberrymden då gamla bloggen.fi-servern kraschade och inte gick att rädda.

Men jo. Jag ska skriva en SANN berättelse om en natt jag aldrig glömmer. Natten mellan den 26 och 27 juni för 20 år sedan, då jag fick mitt tredje barn.

Mina två första barn var då åtta respektive sex år gamla. Åttaåringen hade precis haft födelsedag, han är nämligen född den 21.6 och hade innerligt hoppas att inte babyn skulle födas på hans födelsedag, han ville ha sin dag i fred. Han fick alltså som han ville, babyn hölls kvar i magen i sex dagar till. (Sen var vi också noga med att fira deras födelsedagar skilt, tills de blev så stora att de tyckte att det var ok att ha gemensamt kalas för släkten.)

Jag minns inte vad jag grälade om med åttaåringen på kvällen den 26.6, men jag minns att vi var osams. Han har ett sjuhelsikes humör, som han dessvärre har ärvt av sin kära mor, och vi kunde komma ihop oss så att stickor och strån rök. (Nu har vi däremot inte grälat på sisådär 15 år, vi kan uppföra oss om vi vill…) Hursomhelst, vi försonades, och båda barnen kom och la sig hos mig i dubbelsängen och så läste vi en kvällssaga. Båda kunde läsa själva, men högläsning är en mysig form av samvaro, så vi höll gärna fast vid att läsa tillsammans. (Faktum är att jag t.o.m. har högläst ur skolböcker för barnen när de har varit i högstadiet, allt för att det eventuellt ska fastna bättre om man har en trevlig stund med böckerna.) Nå, mitt i allt mysigt slöande och läsande, sent på kvällen – klockan var kanske 23? – hördes en smäll. “VAD var det”, utbrast jag förskräckt och glodde storögt på barnen som glodde minst lika storögt och “inte vet jag” tillbaka. Det var vattnet som gick. Jag hade fött två barn tidigare, båda gångerna hade förlossningen gett sig till känna med att vattnet gick, och dessutom var jag nyutbildad barnmorska, men aldrig hade jag HÖRT då fosterhinnorna spruckit.

Poks.

Något bättre beskrivande ord än detta onomatopoetiska, finska uttryck kan jag inte komma på. I samma veva kom maken in, han hade varit ute i nån jordbrukssyssla (typiskt att tre av våra fyra barn är födda på sommaren då han varit som mest upptagen), och vi berättade upprymt för honom att babyn ska komma. Sängen var plaskvåt.

Jag minns inte om jag hade packat nån bb-väska på förhand den här gången, men jag vet att jag hade laddat upp med Hart Sport och Tigerbalsam att ta med, så åtminstone de sakerna packades i en hast och så gav vi oss iväg. Barnens farfar bodde i en egen bostad i samma hus som vi, jag minns faktiskt inte om vi väckte honom eller om vi bara sa åt barnen att de får gå in till faffa om de behöver hjälp eller blir bekymrade.

Det är underbart att få barn den där årstiden då det är så ljust. Det var ju kring midnatt då vi begav oss mot Vasa, men nästan lika ljust som på dagen. Jag såg fram emot förlossningen, och tänkte glatt att det skulle vara första gången som jag var säker på att jag skulle känna barnmorskan som tog emot mig, eftersom jag varit där på praktik. Jag hade varit färdig barnmorska i ett halvår, men tyvärr inte fått jobb. Först var jag arbetslös och sen blev jag sjukskriven.

Lite snopen blev jag allt, då barnmorskan som tog emot oss var en vilt främmande människa, som var där på sommarjobb. Men vi kom väldigt bra överens. Hon log vänligt åt min framplockade Hart  Sport-flaska och sa att hon ser att jag är förberedd för maratonloppet. Allt verkade ok vid undersökningen, så jag gick och satte mig i en gungstol och maken satt i en soffa bredvid. Vi slötittade på tv, tills jag tyckte att det började kännas lite jobbigt. Då flyttade vi in i rummet med förlossningssängen, och jag stod fyrfota i sängen en stund, lutad mot en saccokudde (skrivs det så?). Det blev inte många klunkar jag hann dricka, och jag minns inte om maken ens hann smeta in mig med Tigerbalsam på korsryggen som planerat – jag har i alla fall ett svagt minne av att han masserade mig lite. Jag hade tränat att sitta på huk och ville gärna föda så, vilket var helt ok för barnmorskan. Hon bredde ut ett skydd i sängen, och så födde jag sonen där, sittande på huk, med ryggen mot barnmorskan. Om jag minns rätt är han född 02:38.

Efter en stunds gosande och efterarbete och kaffe och sånt fick maken fara hem och jag fick gå och lägga mig. Inte kunde ju jag sova, jag låg och funderade resten av natten och väntade på att få in min baby. På den tiden togs nämligen bebisarna alltid ut i barnkammaren för observation först. Och det blev en lååååång natt. Jag trodde aldrig han skulle komma. Jag hann börja fantisera allt möjligt och trodde att han skulle ha börjat må dåligt. Lyckligtvis var det inte så. Han hade bara sovit så gott, och när han vaknat fick jag honom in till mig.

Det var en natt att minnas, alldeles på riktigt. Så här såg vi ut då det begav sig.