Årets tredje (ljud)bok är utläst, färdiglyssnad, avlyssnad, välj själv. “Levande död” av Mikael Ressem. Jag råkade ramla in på Ressem genom att jag lyssnade på hans julkalender “Brustna hjärtans död”, där jag fick bekanta mig med personerna som jag nu får följa från berättelsernas början, då jag satte igång med att beta av romanserien. För den som är vårdutbildad och har jobbat på sjukhus är det extra intressant att läsa böcker med en ambulanssjuksköterska, Erik Sandström, som huvudperson. (Trots att det skär i finlandssvenska öron att en sjukskötare kallas sjuksköterska, inte minst när det gäller en manlig sådan.) En pikant detalj är att Fredde Granberg har läst in böckerna. För den som älskar Ronny och Ragge, och storligen har låtit sig roas av Hem till Midgård känns det lite märkligt att Ragge/Lillsnorre är en seriös uppläsare, men man vänjer sig. Han gör det bra!
Yvonne Språkpolis har förstås synpunkter även på Ressems texter, men jag gillar böckerna så pass mycket att jag kan stå ut med a) att personerna säger “vart” när de menar “var” (i sammanhanget känns det närmast dialektalt), b) att det ofta står “hans” när det borde stå “sin” och att c) (värst) det står “denne” och andra maskulina former av epitet som gäller kvinnor.
När jag googlade Mikael Ressem kunde jag konstatera att han själv är ambulanssjuksköterska. Det var inte överraskande, han visar på en omfattande kunskap om sjukhusvärlden. Jag var ändå tvungen att kolla upp att det faktiskt finns något som heter “internmedicin” i Sverige (i Finland talar vi om inre medicin, och jag trodde att det heter invärtes medicin i Sverige, vilket också tycks användas) och att det faktiskt är så att neonatalavdelningar kan kallas nyföddhetsavdelningar. Märkligt ord i mina öron. Ni ser, jag stör mig på det ena och det andra…
Hursomhelst, jag ser fram emot att följa Erik Sandström m.fl. på vidare äventyr i kriminalgenren! Nästa bok heter “När det tysta tar över”. Få se om jag hinner börja på den innan vi är inne på ett nytt dygn.
Ja, förresten – var platsar den här bland de 50? Det är svårare att placera in den här boken i något fack om jag jämför med de två förra jag läste. Möjligen 36, Erik Sandström är en rätt ensam person. Då bestämmer jag det. Nummer 36.
Det är faktiskt första gången som jag stött på Helmets läsutmaning, trots att fenomenet tydligen kom till redan 2015. Eftersom jag är en bokslukare av rang (sen är det säkert inte så viktigt att notera att jag glömmer en massa som jag läst) passar en sån utmaning utmärkt för mig. Inte för att jag skulle ha några problem med att komma upp i 50 böcker per år, det blir nog åtskilligt flera, utan för att det är roligt att tänka efter och kanske variera sig lite mera.
Så här ser utmaningen ut:
Helmets Läsutmaning 2019
1. På bokens pärm finns människoansikten
2. I boken letar man efter en försvunnen mänska eller ett försvunnet föremål
3. En bok i en genre du i allmänhet inte läser
4. Den enda bok författaren skrivit
5. Boken har varit kandidat till ett inhemskt litteraturpris
6. En kärleksroman
7. Boken berättar om en plats där du har varit
8. En bok det enligt dig hör till allmänbildningen att läsa
9. En bok som någon som inte fyllt 18 år rekommenderat
10. En bok av en rasifierad författare
11. Boken behandlar kvinnans ställning i samhället
12. Boken har med Storbritannien att göra
13. En inhemsk barn- eller ungdomsbok
14. Författarens släktnamn börjar på samma bokstav som ditt
15. I boken behandlas någonting som är tabu
16. I boken rör vi oss på gränsen mellan verkligt och overkligt
17. I boken förekommer tvillingar
18. En bok skriven av en europeisk författare
19. Du gillar inte bokens titel
20. Boken berättar om en kultur som du inte känner från tidigare
21. En bok skriven av en kändis
22. En bok som behandlar klimatförändringen
23. I bokens titel finns något land
24. En bok du tagit ur hyllan utan att titta
25. En bok av en författare du inte tidigare läst något av
26. En bok du ser att en person du inte känner läser
27. En bok som tar sitt stoff ur den nordiska mytologin
28. På bokens pärm finns en måne
29. Någon drömmer i boken
30. På bokens pärm finns ett stadslandskap
31. I boken rör sig någon med metro
32. I bokens titel finns ett yrke
33. Du har sett en film som baserar sig på boken
34. I boken finns texter av många skribenter
35. I boken finns ett företag eller en företagare
36. I boken är någon ensam
37. En publikation ett litet förlag gett ut
38. En bok som är förbjuden någonstans i världen
39. En bok som berättar om förhållandet mellan mänska och djur
40. Boken behandlar psykiska problem
41. Boken utspelar sig i en tid då du velat leva
42. Författarens namn fascinerar dig
43. Boken följer ett barns uppväxt
44. Boken berättar om Berlin
45. I bokens titel finns ett nekningsord
46. I boken finns en transperson eller en icke-binär person
47. Boken har mindre än 100 sidor
48. Boken berättar om en person med syn- eller hörselskada
49. En bok som kommit ut år 2019
50. En bok som bibliotekets personal rekommenderat
Nu får jag fundera på var de böcker jag avverkat hittills i år (i ljudboksformat) skulle kunna platsa. Den första är boken “Snödrev” av Helene Tursten. Snödrev är den tredje boken i serien om kriminalinspektör Embla Nyström. Jag har läst de första två böckerna under 2018. Böckerna är intressanta och underhållande, som de flesta kriminalromaner. Möjligen en smula ungdomsboksaktiga i sin framtoning, men inte så mycket att det stör en så här pass gammal och garvad läsare. Snödrev skulle kunna platsa som nummer två, det är inte bara en försvunnen människa man letar efter, eller som nummer sex, en kärleksroman(även om det inte uttryckligen är en sådan), eller som nummer 18, skriven av en europeisk (svensk) författare, eller som nummer 29, någon drömmer i boken. 2-6-18-29. Jag får använda uteslutningsmetoden för att se var den platsar!
Den andra boken är “Förföraren”, den tjugonde boken av 40 i serien om Hannah – en släktsaga av Laila Brenden. Tyvärr får jag lov att vänta ända till sjunde februari innan följande del i serien kommer ut. Jag skulle så gärna ha slukat alla 40 på raken. Serien om Hannah följer en släkt i Norge och Danmark under 1800-talet – och kanske senare, det lär visa sig. Jag tycker om att läsa böcker som utspelar sig i historiska miljöer, och berättelserna är såpass fängslande att jag lyckas ha överseende med de ibland konstiga (dåliga eller ålderdomliga?) översättningarna från norskan. Om de är ålderdomliga känns de tyvärr inte heller helt konsekventa, eller så är det originaltexten som inte förmått hålla samma språkstil genom hela berättelsen. Vissa meningar som bokpersonerna säger stiger helt klart ur stilgenren. Men, böckerna är både romantiska och spännande, och jag kan gärna rekommendera dem. Alla läsare är ju inte heller lika språkkritiska som jag…
Var platsar den boken då? Den är nummer sex, en kärleksroman (men mycket mer än så), nummer 11, den behandlar kvinnans ställning i samhället, nummer 16, i boken finns gränser mellan verkligt och overkligt, nummer 17, i boken förekommer tvillingar, och nummer 18, boken är skriven av en europeisk (norsk) författare. 6-11-16-17-18.
Blev du nyfiken på gränsen mellan verkligt och overkligt? I det här fallet är det inte märkligare än så att två personer, far och son, har förmågor utöver det vanliga – att se varsel och att ha en stark intuition som gör att de kan se syner om vad som har hänt eller vem som är skyldig till det ena och det andra, samt att sonen även kan stämma blod och i vissa fall bota sjuka eller sätta sjukdom eller lyte på någon.
Jag fortsätter lyssna och läsa och ska försöka komma ihåg att rapportera och rekommendera vidare!
Jag läste dem i fel ordning, dvs. började med uppföljaren om psykopaterna, eftersom jag började fundera på vad en psykopat egentligen är, då jag fyllde i ett av alla dessa förkättrade test som finns på internet. (Jag är väldigt förtjust i att fylla i formulär och ta alla möjliga tänkbara och otänkbara test, oavsett hur seriösa de är.)
Som akademiker är jag faktiskt imponerad av den litterära framställningen. Böckerna utgör goda exempel på populärvetenskap med genomslagskraft. Vi som mest skriver texter som få människor läser, och gärna skulle nå ut till en större läsarkrets med våra resultat och idéer, har en hel del att lära av sättet att lägga upp en text och fånga läsarens intresse.
Själva modellen, då? DISA-språket handlar om att dela in människor i fyra huvudsakliga personlighetstyper, som för enkelhetens skull benämns med färgerna röd, gul, grön och blå. De flesta människor är en kombination av två “färger”, vissa människor är en kombination av tre, några få är endast en färg, ingen är alla fyra färgerna och psykopater är ingen färg alls. Detta var min förenklade sammanfattning av ett komplext system, som dessutom är förenklat i böckerna.
I likhet med andra modeller är DISA-språket eller the DISC-profile användbar på många sätt. I likhet med andra modeller är den en modell, inte en exakt avbildning av verkligheten. Den erbjuder alltså ett antal tänkbara tolkningar av personligheter och situationer, den gör inte anspråk på att kunna förklara allt mänskligt beteende. Jag skulle gärna lyssna på en föreläsning av Thomas Erikson, även om jag skulle kunna tänka att jag redan vet det mesta som han har att säga.
Lärde jag mig något om mig själv av att läsa böckerna?
“Allt ljus på mig?”
Jodå, det tror jag visst att jag gjorde. Eftersom jag har jobbat mycket med att gräva i mitt inre och i min person(lighet), var en hel del sådant som jag redan visste om mig själv. Sen är det förstås en annan sak hur jag uppfattas av andra. Min egen tolkning är att jag är mest gul. Varför tror jag det? Tja, jag blir lätt entusiastisk av det ena och det andra. Jag skrattar och ler mycket. Jag har en massa kompisar, både IRL och på t.ex. Facebook. Tala med mig i fem minuter, och jag tycker att vi är vänner. (Vi är ju inte ovänner, eller hur?)
Vissa uppfattar gula personer som själviska, ytliga och alltför självsäkra. Några tycker att de pratar för mycket och att lyssnar för dåligt. Lägg därtill att de kan uppfattas som okoncentrerade och slarviga.
Usch ja. Jag har en tendens att avbryta i stället för att lyssna. Jag har ju så mycket att säga och berätta! Och slarvig, det är bara förnamnet. Jag har jobbat – och jobbar fortfarande -mycket på att andra också ska få en syl i vädret fastän jag är närvarande. Och att dämpa “allt ljus på mig”-tendensen.
Ordning är till för idioter.
Att läsa om de olika typerna gav mig i alla fall ännu en gång en tankeställare: alla människor tycker faktiskt inte om att stå i centrum, hur obegripligt det än kan vara för mig. Och det är en viktig insikt.
Jag lärde mig – eller påmindes om – att alla människor är olika.
Det kan låta som en kliché, men, om en sån här bok (nu tänker jag främst på boken om idioterna) kan fungera som en väckarklocka, så att läsaren blir mer ödmjuk och trevligare mot sina medmänniskor, då har den fyllt en viktig funktion. Att t.ex. stöddiga Yvonne kommer ihåg att vissa människor på riktigt inte vill höras och synas. Det är inte falsk blygsamhet, de vill faktiskt inte, hur obegripligt det än kan verka för mig. (Lite som det där med att jag var över 30 år innan jag insåg att det faktiskt finns folk som gillar kokt potatis. På riktigt. Det är inte bara som de säger för att man ska äta upp maten.)
För gula Yvonne är t.ex. citat av typen “Dance like nobody is watching” helt obegripliga. “Dance like the whole world is watching” är mera i min smak.
Samtidigt är det så att jag är både gul och blå. Och lite grön.
Varför är jag blå? Jag älskar checklistor, inte bara att fylla i formulär. Jag kan vara en riktig punktkn… paragrafryttare. Jag vill jobba ensam. Grupparbete – fy, blä, urk. Jag gillar för all del människor, men gör ändå helst saker själv. Och jag kan bre ut mig om synnerligen privata saker åt närapå vemsomhelst (gult drag), men vill ändå inte släppa någon riktigt nära mig (blått drag). När jag är på jobb vill jag jobba, inte umgås. Jag blir bara stressad av långa “mysiga” kaffestunder med småprat. Ändå kan jag förstås vara social, om jag vill, eftersom jag har lärt mig att det är så man “ska” vara. Blåa Yvonne stänger in sig på sitt rum och jobbar effektivt, och är inte sur. Hon gör bara sitt f*cking jobb.
Lista på lista.
Psykopaterna, då?
Lyckligtvis har jag inte råkat ut för någon så manipulerande och känslokall som psykopaterna som beskrivs i boken. Blivit manipulerad, ja. Utnyttjad? Hm.
Det sistnämnda är svårt att avgöra. Är man utnyttjad, om båda (eller alla, ifall det är flera inblandade) får ut något av relationen eller samarbetet? Om man vet att det kan ses så, men ändå tycker att det är såpass givande att fördelarna överväger? Kan man utnyttja eller manipulera varandra, ömsesidigt, eller turvis?
Det fick jag inte riktigt svar på. För visst har jag också varit (och kanske är) lite manipulativ i vissa situationer. Jag har också diskuterat med mina studerande om skillnaden mellan påverkan och manipulation. Det är inte enkelt att dra en gräns där. Och säg den förälder som aldrig manipulerat sina barn?
Hursomhelst, låt dig inte manipuleras eller utnyttjas så att du blir olycklig.
Om boken (om psykopaterna) kan hjälpa någon att ta sig ur ett destruktivt förhållande, vare sig förhållandet är på det privata eller arbetsmässiga planet, har den också fyllt en viktig funktion.
Kritik, då?
Jovisst. Alltid finns det sådant som kunde vara annorlunda. T.ex. exemplen i böckerna. Jag förstår att det ligger nära till hands att ta exempel ur den vardag man känner bäst till. Jag förstår också att böcker i huvudsak vänder sig till en viss läsekrets. Men visst hade det varit trevligt med lite mera variation. Att man i ett äktenskap t.ex. skulle bråka om huruvida semesterresan med familjen ska gå till Karibien eller Grekland är liksom så fjärran för den som under småbarnsåren möjligen kom sig på en utfärd till en djurpark som ligger på ett par timmars köravstånd. Med några års mellanrum. Risken är alltså att den läsare som spelar eller har spelat i en helt annan socioekonomisk division hänger upp sig så mycket på den här typen av detaljer att hen missar budskapet. Det samma gäller för diskussioner om arbetssituationer och vad chefer kan begära av en. Och jag kan inte låta bli att dra paralleller till glassiga magasin, skrivna för urbana, driftiga typer. Vad hände med “vanligt folk”?
Kanske vi har blivit ovanliga.
Låt oss ändå vara lite mindre idiotiska och psykopatiska och försöka förstå att vi tänker olika, och att det är ok. Ursäkta om jag tar för mycket plats. Du får också säga och synas.
Som omväxling till ljudbokslyssnandet är det trevligt att läsa en bok i pappersversion då och då. Mitt senaste tillskott i pappersboksamlingen är en biografisk kärlekshistoria, När två världar kolliderar av Birgitta Lindholm. Boken är utgiven via Solentro. Jag fick ett recensionsexemplar efter att ha kommit överens med författaren om att recensera hennes bok. Vi vill gärna stöda varandra som författare, jag ser fram emot att så småningom läsa Birgittas recension av min debutroman.
När två världar kolliderar är en öppenhjärtig berättelse, vars litterära format närmast kan liknas vid dagboksanteckningar eller episk kortprosa. Boken är lättläst, med stor stil och ett jordnära, vardagligt språk. Läsaren får följa Nitta och Niko, dels var för sig, dels tillsammans, under flera decennier.
Det dagboksaktiga språket gör mig stundtals en smula fundersam, självutnämnd språkpolis som jag är. Jag har lite svårt att smälta publicerad text kännetecknad av ofullständiga meningar, växlande tempus och talspråk. Samtidigt utgör stilen något av charmen och det genuina i berättelsen – den är skriven med övertygande intensitet och värme. Språkdräkten är också konsekvent, vilket höjer helhetsintrycket av boken. Med tanke på fortsatt skrivande och utgivning av flera böcker, skulle jag ändå rekommendera författaren att låta språkgranska sina texter och eventuellt utföra vissa språkliga korrigeringar, utan att för den skull behöva ge avkall på det personliga uttryckssättet.
Bokens tema, en kärlekshistoria mellan två personer från vitt skilda kulturer, utspelad i ett tredje land, är av högsta intresse i dagens multikulturella värld. Kärleken kan fungera, trots olikheter i bakgrund, intressen och uppfostran.
Jag har inget recept på hur vi gjorde för att det skulle fungera, men mitt råd till er som träffar en utländsk man, är att vara öppen och lyssna till hjärtat, och dela era olikheter samt likheter, och gå för det om det finns kärlek mellan er.
Så enkelt, och ändå så svårt. Och så universellt. För visst gäller detta även med oss som har hittat en partner med samma modersmål och samma geografiska ursprung. Det som är normalt, naturligt och självklart i en familj eller en släkt, är inte nödvändigtvis normalt, naturligt eller självklart i en annan familj eller släkt. På djupet är igenkänningsfaktorn stor.
Bokens budskap är ljust och hoppfullt. Trots att världen kan se dyster ut, finns det liv och kärlek. Kärlek som är stark nog att överbrygga gränser. Kärlek som bär två människor genom livet.
Som omväxling till allt ljudboksslukande läser jag en pappersbok då och då. Gärna på olika språk, eftersom jag är språkintresserad och tycker om att smaka på formuleringar och tänka på alternativa sätt att skriva samma budskap samtidigt som jag läser. Boken Kauluksessa kultainen hämähäkki av Seija Leivo köpte jag redan för några månader sedan, men det är först nu under min semester som jag kommit mig för att läsa den.
Boken är en roman, där verkliga händelser blandas med fiktion. Historien bygger på berättelser som Seija Leivo hört av äldre släktingar, kombinerad med släktforskning och idéer från gamla fotografier. Huvudpersonen Anni föds i Brahestad, blir så småningom föräldralös och flyttar till släktingar i Villmanstrand. Efter många om och men landar hon i Vasa.
Annis liv och de olika miljöer hon vistas i beskrivs med värme och känsla för detaljer. Över lag är jag litet skeptisk mot finländsk litteratur (förlåt denna generalisering, alla finländska författare) eftersom den ofta har en dyster underton som mitt sinne inte kan förlika sig med. Emellertid har just den här boken en positiv underton av livsglädje och “det ordnar sig”, av människor som bryr sig om varandra och av gemenskapens betydelse, som gör mig varm om hjärtat. Trots att bokpersonernas liv många gånger är tungt och strävsamt, går livet vidare med tillförsikt och man tar emot varandra med inställningen “sopu tekee sijan”. Det gör att boken känns som något av det trivsammaste jag har läst på finska.
Visst förekommer det också ovilja, ovänlighet och klasstänkande i historien. Att få känna att man inte duger, för att man inte hör till samma samhällsklass. Och som så många gånger förr, känner jag mig främmande inför detta, samtidigt som jag förstår att det har varit – och fortfarande säkert är – en del av många människors liv. Även om det känns oerhört bakvänt att tänka sig att jag själv t.ex. inte skulle ha blivit godkänd av potentiella svärföräldrar för att jag inte kommer från en tillräckligt fin familj. Eller förstås tvärtom, för att jag kommer från en för fin familj, jag antar att både och skulle vara teoretiskt möjliga scenarier för den som liksom befinner sig i en svårdefinierbar “medelklass”.
Jag rekommenderar verkligen boken för den som är intresserad av att läsa historiska berättelser om kvinnors liv och villkor, det är svårt att lägga den i från sig när man väl börjat läsa! Att den innehåller en hel del ålderdomliga och dialektala ord ger extra krydda och övertygelse åt texten, och är inspirerande för oss som gillar språk och begrepp.
Jag har hunnit med rätt många ljudböcker sen jag la in min lista över vilka ljudböcker jag “läst” sen jag började med Storytel (inlägget är inte sponsrat). Den listan omfattade 98 titlar. Här kommer fortsättningen, listad på samma (måhända ologiska) sätt, så att det s.a.s. är den nittionionde som kommer först och den jag håller på med just nu sist.
En kvinna i blått av Elly Griffiths
Det du inte vet av Anna Jansson
Den tatuerade cirkeln av Susan Casserfelt
Den som dödar av Samuel Karlsson
Var inte rädd av Samuel Karlsson
Hämnden är min av Samuel Karlsson
Törst av Jo Nesbø
Öga för öga, tand för tand av Mats Ahlstedt
Syndafloder av Kristina Ohlsson
Häxan av Camilla Läckberg
Inland av Arne Dahl
Sändebudet av Anders Gustafson och Johan Kant
Rymd utan stjärnor av Jonas Moström
Selfies av Jussi Adler-Olsen
Av skuggor märkt av Marianne Cedervall
Solsvärta av Marianne Cedervall
Ett oemotståndligt förslag av Birgitta Bergin
En oemotståndlig affär av Birgitta Bergin
Ett oemotståndligt begär av Birgitta Bergin
Som ett brev på posten av Birgitta Bergin
Något du inte vet att jag vet av Birgitta Bergin
Uppståndelsen av Dan Buthler och Dag Öhrlund
Mord.net av Dan Buthler och Dag Öhrlund
Förlåt min vrede av Dan Buthler och Dag Öhrlund
Ares tecken av Dan Buthler och Dag Öhrlund
Trollbunden av Margit Sandemo
Häxjakten av Margit Sandemo
Avgrunden av Margit Sandemo
Längtan av Margit Sandemo
Dödssynden av Margit Sandemo
Spökslottet av Margit Sandemo
Bödelns dotter av Margit Sandemo
Den ensamme av Margit Sandemo
Det onda arvet av Margit Sandemo
Vinterstorm av Margit Sandemo
Blodshämnd av Margit Sandemo
Feber i blodet av Margit Sandemo
Satans fotspår av Margit Sandemo
Den siste riddaren av Margit Sandemo är alltså den jag håller på med just nu.
De böcker som utgör en serie har jag läst i “rätt ordning”, förutom serier där det kommer till nån bok då och då eller om jag tidigare missat någon del (som boken av Anna Jansson, jag var inte säker på om jag läst den tidigare). En av de fina sakerna med Storytel är att det numera finns en funktion som föreslår följande bok i en serie, man behöver inte själv ta reda på i vilken ordning böckerna ska läsas. Visst kan man läsa böcker i fel ordning också, men det är trevligt att kunna följa bokpersonernas liv i kronologisk ordning.
De sista böckerna, alltså de av Margit Sandemo, är delar i den 47 böcker långa serien “Sagan om Isfolket”. De har kommit ut under 1980-talet, och jag var intresserad av dem redan då, men lite skrämd av vissa titlar, så jag avstod. Att t.ex. läsa något som heter “Satans fotspår”, hujedamej… Men, om jag får avslöja lite, så var det ju inte Satan som var uppe på jorden och klampade omkring, det var en man med skadad fot som hade kommit på kant med mänskligheten. I böckerna blandas historiska händelser med påhittade personer. Isfolkets släkt beskrivs, generation för generation. Det är fascinerande att läsa om livsvillkoren under 1500- och 1600-talet (jag kommer väl snart till 1700-talet, antar jag), om häxprocesser och om kvinnornas roll i samhället. Även om Isfolket är starkt romantiserat, känns det som att böckerna har mycket att ge, både om kvinnornas levnadsvillkor då och om människors tankar och känslor än i dag. Böckerna kategoriseras som “fantasy”, vilket jag är skeptisk till. När jag tänker “fantasy” tänker jag Harry Potter, Sagan om ringen osv. De här böckerna är inte alls så fantasifulla. Bokpersonerna är människor, inget annat. Det mesta som förefaller magiskt har logiska förklaringar. I någon enstaka av böckerna förekommer händelser som är “verklig trolldom”, det mesta är läkekonst, bildning och människokännedom, som kan verka “trollaktigt” för en oförstående utomstående.
Det känns riktigt skönt att ha många böcker kvar att läsa innan jag behöver fundera på vad jag ska läsa härnäst 🙂 Däremellan läser jag lite i nån pappersbok också då och då, men det är så bekvämt att försjunka i en ljudbok som jag inte ens behöver hålla i…
Idag har jag läst ut Kärleksbitar av Alexandra Sandbäck. Det var en stark upplevelse. Det är svårt att sätta ord på vad den boken gav.
Kärleksbitar är kortprosa, ett mellanting mellan poesi och prosa, om jag har förstått saken rätt. Som en berättelse, bestående av långa dikter. Eller av dikter och berättelse om vartannat? Berättande dikter? Berörande.
Berättelsen är så svidande ärlig och utlämnande. Så full av kärlek, lidande och lidelse. Av glädje och sorg. Av längtan och förhoppningar som ibland infrias, ibland grusas. Av en helt annan karaktär än mitt eget skrivande, trots att min bok också handlar om Livet, om sorg och om glädje.
Och den får mig att fundera på en evighetsfråga: vad är att utnyttja, och vad innebär det att bli utnyttjad? Om den som eventuellt i andras ögon blir utnyttjad i själva verket är nöjd med de kärleksbitar hen får? Om bitarna är mera värda än en halvhjärtad helhet? Något slutgiltigt svar lär vi aldrig få.
Tack för det du skrivit, Alexandra. Jag ser fram emot att läsa följande bok, den ligger på mitt soffbord. Först måste jag hämta mig och läsa annat emellan. Sköt om dig ❤
Egentligen är jag väl jävig när det gäller att skriva en recension om romanen Vonne och Marie av Christel Sundqvist, eftersom jag är bekant med Christel via jobbet. Men, det här är ju ingen officiell recension, så jag skriver i alla fall 🙂 Jag har tyvärr inte läst Christels två tidigare romaner (än), så jag har något att se fram emot.
Baksidestexten på bokomslaget ger bl.a. följande information:
Vonne och Marie handlar om att duga. Om att fortsätta fast man varken orkar eller räcker till.
Att en av huvudpersonerna kallas Vonne väckte naturligtvis mitt intresse, och det här med att varken orka eller räcka till känns alltför bekant. Det var alltså med stor nyfikenhet jag gav mig i kast med läsandet.
Boken berör. Den är lättläst, samtidigt som den inte är lätt att läsa. Språket flyter. Christel Sundqvist har valt att hålla kvar finlandssvenska ord och uttryck i brödtexten, inte enbart i dialogerna. För en österbottnisk läsare bidrar det till lättillgängligheten, samtidigt som man (läs: åtminstone jag) också reagerar på de finlandssvenska begrepp som inte ingår i min vokabulär, trots att jag känner till dem. Som att kalla mormor för Momi, eller att vattna med sprutkanna. Språkintresserad som jag är, smakar jag på ord och uttryck minst lika mycket som jag tar till mig handlingen när jag läser en roman.
När jag skriver att boken inte är lätt att läsa, syftar jag på det allvarliga temat: sorg, missbruk, sjukdom. Om att bära på ärftliga problem. Jag värjer mig mot dysterheten, samtidigt som jag vet att den är en del av livet. Och jag inser än en gång att det är något med den här dysterheten, eller ska jag kalla den melankolin, som gör att jag osolidariskt nog inte slukar allt som skrivits inom finlandssvensk litteratur.
Samtidigt är inte allt som händer i boken svart och dystert. Det finns möjligheter, och det finns styrka. Svårigheter kan övervinnas. Allt är inte nedbrytande, det finns också sådant som byggs upp. Att det går att gå vidare, att fortsätta fastän man varken orkar eller räcker till. Att man duger ändå.
Och ändå. Jag blir så ledsen över tragiska familjehändelser som kastar sin skugga över flera generationer. Jag vet ju att sådana finns, på riktigt. Inte bara i böckernas värld. Alla har vi våra kors att bära. Våra livslögner, och andras livslögner, som samtidigt är sanningar.
Jag blir också ledsen när folk inte vågar tala om döden med den som vet att hen ska dö. Inte i böcker och inte i verkliga livet. Det är bra att tänka positivt, att inte ta hoppet från en sjuk människa. Men den som är sjuk behöver också bli bekräftad. Döendet borde inte bagatelliseras eller ignoreras av omgivningen. Fast, det finns också de som själva vägrar att tala om sin förestående död. Det är inte enkelt att stå bredvid och kunna göra så lite. Lyhördhet är viktig.
Rekommenderar jag boken? Visst gör jag det. Absolut. Den är jobbig att läsa, men den är bra ❤
Petra ville veta vilka ljudböcker jag slukar, och det är måååånga. De få ljudböcker jag köpt har jag tappat bort då jag bytte dator. Jag lyssnade på ljudböcker för första gången för flera år sen, då jag ovanligt nog var sjuk och hade feber och inte orkade läsa. Det kändes så praktiskt att kunna ladda ner en ljudbok, betala och sen ligga i sängen och lyssna. Efter det blev det en lång paus med ljudbokslyssnandet. Ända tills jag blev sjukskriven för burnout. I början orkade jag ingenting. Det var en utmattningsdepression som var väldigt fysisk. Jag var uppe och åt, duschade och gick på wc, därutöver låg jag bara och sov eller tittade ut genom fönstret. Men, sen när jag började orka “göra nånting” var det där “nånting” att lyssna på ljudböcker. Ibland somnade jag från boken, men det gjorde inget. Jag minns inte så mycket av innehållet i böckerna, men det kändes ändå bra att ligga där och lyssna. Då lånade jag strömmade ljudböcker via biblioteket. Nackdelen var att man inte fick låna fler än tre per vecka. Så småningom kom jag på att jag ju är kund vid flera bibliotek, och ett tag hade jag tillgång till sex böcker per vecka. Men, tydligen är det dyrt för biblioteken och plötsligt fick man låna bara en per vecka från ett bibliotek, och om man inte gillade boken måste man ändå vänta en vecka innan man fick låna en ny. Det var då jag började prenumerera på ljudböcker, via Adlibris Mondo, som inte finns längre. När den tjänsten upphörde övergick jag till Storytel, som jag fortfarande prenumererar på. 9,90 per månad kostar det. Om man tänker på vad det kostar att köpa en bok är det definitivt lönsamt för läsaren att prenumerera, man får lyssna på/läsa elektroniskt hur många böcker som helst… Författaren kanske hellre vill sälja böcker styckevis, men… jag gillar ändå det här systemet.
Det blev nämligen så att jag fortsatte lyssna på ljudböcker också fastän jag började orka vara uppe lite längre stunder. Så småningom började jag klara av att sticka enkla sockor, vilket jag fortfarande gör, och då är det mysigt att lyssna på en bok samtidigt. Jag vill inte titta på tv, det är för oroligt och för många intryck samtidigt, men lyssna på en bok och sticka går bra. Däremot klarade jag inte av att t.ex. laga mat och lyssna på en bok samtidigt. Nu kan jag städa, laga mat, promenera osv. när jag lyssnar på ljudböcker, vilket har lett till att det går åt fler och fler böcker 🙂 allt medan jag går där i min egen värld och stänger omgivningen ute för att sen orka med den ett tag igen. Och jag stortrivs med att ha det så här, att vara lite excentrisk och inåtvänd och osocial.
Ja, vilka böcker har jag lyssnat på? Här är min bokhylla i Storytel, de övriga böckerna har jag inte listade. Listan börjar med den jag lyssnade på först, de nyaste kommer alltså sist.
Sov gott -tryggt och helande – vägledd självhypnos med Deltavågor av Annalena Mellblom
Utmarker av Arne Dahl
Dödsängeln av Mats Ahlstedt
Violinisten av Mats Ahlstedt
Den röda damcykeln av Mats Ahlstedt
Mordet på Ragnhildsholmen av Mats Ahlstedt
Dömd för livet av Mats Ahlstedt
Dockmakarens dotter av Mats Ahlstedt
Trasdockorna av Mats Ahlstedt
När inget annat återstår av Mats Ahlstedt
Pythians anvisningar av Håkan Axlander-Sundqvist
80 grader från Varmvattnet av Karin Alfredsson
Ondskans spår av Mats Ahlstedt
Klockan 21:37 av Karin Alfredsson
Den sjätte gudinnan av Karin Alfredsson
Dans med en ängel av Åke Edwardson
Låt det aldrig ta slut av Åke Edwardson
Himlen är en plats på jorden av Åke Edwardson
Jukebox av Åke Edwardson (den lyssnade jag faktiskt inte på så länge, den motsvarade inte mina förväntningar. Annars brukar jag läsa ut en bok om jag börjat läsa. Jag tror att påbörjade böcker jag inte läst ut kan räknas på en hand.)
Segel av sten av Åke Edwardsson
Rum nummer 10 av Åke Edwardson
Vänaste land av Åke Edwardson
Den sista vintern av Åke Edwardson
Hus vid världens ände av Åke Edwardson
Tiggaren av Sofie Sarenbrant
Marconi Park av Åke Edwardson
Silverapostlarna av Jan Mårtenson
Vågspel av Ann Rosman
Blindgång av Jørn Lier Horst
Rop från långt avstånd av Åke Edwardson
Midnattsflickor av Jonas Moström
Singöspionen av av Anders Gustafson och Johan Kant
Mordbrännaren av Anders Gustafson och Johan Kant
Det andra ansiktet av Mari Jungstedt
Sol och skugga av Åke Edwardson
Blind gudinna av Anne Holt
Saliga äro de som törsta av Anne Holt
Demonens död av Anne Holt
Prio ett av Emelie Schepp
Flickan med snö i håret av Ninni Schulman
Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman
Svara om du hör mig av Ninni Schulman
Vår egen lilla hemlighet av Ninni Schulman
Välkommen hem av Ninni Schulman
Låt det som varit vila av Marianne Cedervall
Svärmödrar utan gränser av Anna Jansson
Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal
I tystnaden begravd av Tove Alsterdal
Kvinnorna på stranden av Tove Alsterdal
Vänd dig inte om av Tove Alsterdal
Smultron, bröllop och död av Kristina Appelqvist
Sov du lilla videung av Cilla och Rolf Börjlind
Den tredje rösten av Cilla och Rolf Börjlind
Svart gryning av Cilla och Rolf Börljlind
Arton grader minus – Del 1 av Stefan Ahnhem
Arton grader minus – Del 2 av Stefan Ahnhem
Djävulsdoften av Mons Kallentoft
De underkända av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt
Tills bara aska återstår av Lisa Bjurwald
Kaninjägaren av Lars Kepler
Utan eko av Anne Holt
Prinsessan av Tomas Arvidsson
Andras Pengar av Tomas Arvidsson
Den poetiska hunden av Tomas Arvidsson
Dubbelstöten av Tomas Arvidsson
Enkelstöten av Tomas Arvidsson
Pastor Viveka och tanterna av Annette Haaland
Pastor Viveka och hundraårsjubileet av Annette Haaland
Dödlig avundsjuka av Ramona Fransson
Bakstöten av Tomas Arvidsson
Mareld av Dennis Karlsson
Havskatten av Ann Rosman
Dödlig åtrå av Susanne Ahlenius
Dödligt dubbelspel av Susanne Ahlenius
Det hänger en ängel ensam i skogen av Samuel Bjørk
Ugglan dödar bara om natten av Samuel Bjørk
Bara ett liv av Sara Blædel
De bortglömda av Sara Blædel
Dödsstigen av Sara Blædel
Prästens lilla flicka av Susan Casserfelt
In i minsta detalj av Kristin Emilsson
Tryggare kan ingen vara av Dag Öhrlund
Besökaren av Dag Öhrlund
Där inga ögon ser av Dag Öhrlund
En nästan vanlig man av Dag Öhrlund och Dan Buthler
Grannen av Dag Öhrlund och Dan Buthler
Återvändaren av Dag Öhrlund och Dan Buthler
Uppgörelsen av Dag Öhrlund och Dan Buthler
Erövraren av Dag Öhrlund och Dan Buthler
Hämnaren av Dag Öhrlund och Dan Buthler
Motvind av Dag Öhrlund och Dan Buthler
Flickan under jorden av Elly Griffiths
Janusstenen av Elly Griffiths
Huset vid havets slut av Elly Griffiths
Känslan av död av Elly Griffiths
En orolig grav av Elly Griffiths
De utstötta av Elly Griffiths
De öde fälten av Elly Griffiths är den bok jag lyssnar på för närvarande.
Nästan 100 boktips, om du så vill! Inlägget är inte sponsrat av Storytel 😀
För en bokälskare måste det ju vara en god vana att läsa. Förutom alla ljudböcker som jag slukar har jag de här böckerna på kö just nu.
Hela fyra böcker av finlandssvenska författare. Kärleksbitar och Glimtar av närvaro av Alexandra Sandbäck. Dånet i ett ensamt öra av Birgitta Boucht och Vonne och Marie av Christel Sundqvist. Jag brukar inte fundera så mycket på varifrån författaren är och om hen är man eller kvinna, men nu råkar jag ha tre finlandssvenska författare på gång.
Ytterligare två finländare: Sinuhe egyptiern av Mika Waltari och Kauluksessa kultainen hämähäkki av Seija Leivo.
En norsk bok i svensk översättning: Brudkistan av Unni Lindell. Det är väl den bok i högen som främst motsvarar “böcker jag oftast brukar läsa”, m.a.o. kriminalromaner.
Så har jag lånat den andra av Anaïs Nins dagböcker av min vän Haje. Jag blev överförtjust i den första. Den som ändå kunde skriva så där ❤
Sist men inte minst, håller jag på att läsa om Den svarta opalen av Victoria Holt. Jag vet att jag har läst den förr – det var väl på 90-talet som jag slukade allt jag kom över av Victoria Holt, men trots att jag har läst halva boken nu minns jag ingenting. Ibland är det bra att vara glömsk, så kan man njuta av samma bok flera gånger med en känsla av nyhetens behag 🙂
Läsning är verkligen en vana jag kan rekommendera. (Vill du köpa min debutroman? Hehe. Hör av dig i så fall!)
Vonnes välsignelser och vedermödor 