att ge upp

Ibland kan det kännas som ett nederlag att ge upp. Ibland är det bara skönt. Oj, vad mycket jag gett upp under årens lopp, både i stort och i smått.

Det jag ger upp nu är det “systematiska villalivet” för 2014. Trots att jag missat att vara här i mitt eget paradis under de två föregående veckosluten. Det känns riktigt bra att ha bestämt sig. Rent praktiskt innebär det främst att vi tar hem all mat och stänger av kylskåpet. Vill vi fara hit även i fortsättningen, om vädret tillåter, får vi ju ta med oss vad vi behöver i matväg. Det kan bli riktigt skönt att vara hemma mera också. På sätt och vis. Fast det är svårare för mig att koppla av och låta bli att stressa om jag är hemma. Trots att jag har gett upp så mycket, och håller fast vid det, finns det vissa Borden som kryper fram ur vrårna när jag är hemma. Och jag sjasar kvickt in dem i vrårna igen. Jag Borde ingenting, såheså. Jag ska hålla fast vid det jag vill prioritera och tycker om: sova, äta, handarbeta, läsa, träna. Och jobba lite. Kom ihåg detta, note to self och allt sånt. Man måste INTE. Och man både kan, bör och får säga NEJ fastän man riskerar att göra andra besvikna. För man har rätt att bestämma vad man säger nej till, det finns oändligt mycket här i världen som är hur behjärtansvärt som helst, och ingen orkar eller kan ta sig an allt, hur viktigt det än kan verka för den ena eller den andra. Man FÅR VÄLJA.

Hoppas jag har peppat mig tillräckligt nu för att med ro i sinnet kunna packa maten i morgon och ge upp lite 🙂

Så här såg det ut i går. I dag regnar det, och all snö är borta…

 

sånt som försvinner

“Det är konstigt med degar, de försvinner bara”, sa katten Findus i en bok om Pettson och Findus, om jag minns rätt. Den gången var det en pepparkaksdeg som borde ha funnits i en bunke, men som nästan helt hade försvunnit.

Vissa saker har en tendens att försvinna jämt. Som strumpor. Det är ett välkänt faktum att det finns ett strumptroll, som äter strumpor lite på måfå. Jag tror att trollet bor under tvättmaskinen. Och att trollet gillar att äta bara den ena av varje strumppar, det är säkert mera intressant att smaka på lite olika strumpvarianter.

Men vem äter kulspetspennor? Någon måste det vara, för jag tycker att kulspetspennorna jämt försvinner från kökslådan, där vi har diverse saker som kan vara bra att ha då och då, som saxar, underlägg, pannlappar, pennor, frystejp och sånt. Nå, nu har jag tagit en penna som jag brukar ha i handväskan så att jag ska ha något att skriva handelslista med, och hoppas pennan ska hållas i kökslådan. Antagligen ett fåfängt hopp. Man borde montera in en liten övervakningskamera i pennan för att se vart den tar vägen…

bloggare mot mobbning

“Vain siksi, että olen minä” – haaste on Vaasan alueen bloggareiden yhteinen tempaus kiusaamista vastaan. Tänään 21.10. alueen blogeista löydät erilaisia tarinoita tästä tärkeästä aiheesta – sinua lukijani pyydän jakamaan ainakin yhden osallistuvan blogin haastetekstin. Puhutaan kiusaamisesta, välitetään ja puututaan yhdessä!

“Bara därför att jag är jag”-utmaningen är Vasatraktens bloggares gemensamma upprop mot mobbning. I dag, 21.10, kan du läsa olika berättelser om detta viktiga ämne i våra bloggar. Du som läser min blogg – dela gärna minst en av texterna som ingår i den här utmaningen! Låt oss tala om mobbning, tillsammans våga bry oss och lägga oss i!

Jag nämnde tidigare att jag är medlem i fb-gruppen Vaasan Alueen Bloggarit, en intressant grupp som har fått mig att läsa också finskspråkiga bloggar, och att upptäcka att flera av mina bekanta bloggar utan att jag visste om det. I dag har gruppen ett alldeles speciellt tema, nämligen mobbning. Jag har tidigare skrivit om hur jag själv blev mobbad som barn, så det ska jag inte upprepa. I stället ska jag berätta om en liten händelse för några år sedan, en händelse som berörde mig djupt, och där jag inte ingrep. Kunde jag ha gjort det? Borde jag ha gjort det? Som tidigare mobbningsoffer reagerar – och kanske överreagerar – jag när jag får en känsla av att någon blir mobbad, eller när skämt börjar övergå i trakasserier. Samtidigt tål jag en hel del skämt som andra inte tål utan att bli ledsna eller ta illa upp, har jag märkt. Det kan vara svårt att veta var gränsen går alla gånger. Men ändå.

Min dotter har spelat fotboll i många år. Hennes lag hade match mot ett lag med finskspråkiga flickor. En av flickorna i det gästande laget verkade vara totalt utfryst av både de andra flickorna i laget och av tränaren. Det var hemskt att se. Jag satt högt uppe på den lilla läktaren, och hörde flickorna som satt “i byte” sitta och prata (jag vet inte vad “i byte” heter på “riktig svenska” men barnen brukar säga så, jag är inte fotbollsintresserad utan har bara följt med ibland för att visa att jag stöder mina barn vad de än hittar på. “På avbytarbänken” kanske det heter?). En av flickorna i dotterns dåvarande lag kallas Carro. De finska flickorna hörde Carros namn ropas, och en stöddig flicka sa något spydigt till sin kompis om att Karru var ett konstigt namn. – Hon heter säkert Caroline, sa en annan flicka. – Sa någon något? sa den stöddiga flickan. – Jag hörde inget, gjorde du? Kompisen “hade inte heller hört något”. Och så där gick de an. Den mobbade flickan blev totalt ignorerad av de andra. När det var hennes tur att gå in på planen, sa tränaren “Nyt Satu menee saunaan”, i en lätt spydig ton fastän det säkert skulle föreställa skämtsamt. Och de andra flickorna hakade förstås på och skämtade hånfullt om detta och om hur uruselt det förstås skulle gå när Satu var på plan.

Fruktansvärt. Jag var alldeles beklämd efteråt, och det ryser fortfarande i hela kroppen när jag tänker på det där. Hur kan det bli så att en lagmedlem är så där icke önskvärd? Och så talar man om att idrotten är så bra för barnen, skapar kamratskap osv.

Hade det varit i dotterns lag, hade jag definitivt ingripit. Jag hoppas innerligt att någon annan ingrep så småningom, att det inte blev så att alla föräldrar, barn osv. som var involverade i det gästande laget bara tittade åt något annat håll.

Och jag hoppas verkligen att Satu har det bra nu då hon är vuxen, att inte utfrysningen har förstört hennes liv…

 

roligt

I söndags var jag med om en mycket intressant eftermiddag om stress, och vad man kan göra för att hantera stressen i sitt liv. Jag har förvisso läst och hört mycket om stress förr, men det är alltid intressant att få lyssna till nya berättelser och höra sammandrag om vad man kan göra ur nya synvinklar. En sak som jag uppskattade, och som väckte många tankar, var att deltagarna diskuterade och delade med sig av sina frågor, upplevelser och funderingar. Jag blev bl.a. helt ställd av att det finns människor som inte upplever att något är trevligt eller roligt, att det liksom inte finns något som de verkligen vill göra. Inte ens en enda sak. Då kan det kännas fullständigt absurt att man blir uppmanad att tänka ut fem saker som man verkligen vill göra, och lämna resten.

Visst, jag har träffat djupt deprimerade människor tidigare också, och förundrats över hur livet faktiskt kan te sig så meningslöst och dystert som det gör för dem. Men nu var det ett tag sen jag hörde den typen av uttalanden senast, och det är förstås lätt hänt att man drar paralleller till sig själv och jämför med sin egen situation – var och en känner ju sig själv bäst.

Inte ens när jag mådde som sämst var jag i den situationen att jag inte skulle ha kommit på något som jag skulle ha velat göra. För mig har situationen snarast varit den omvända – det har funnits och finns alltför mycket som jag gärna skulle göra. Jag tror att jag utan större svårighet skulle kunna lista 50 trevliga saker i stället för fem. Men när jag mådde som sämst klarade jag inte av att göra roliga saker, som t.ex. att gympa. Eller, ska vi säga, det märktes att min förmåga att överhuvudtaget “göra” liksom försvann. Allt började gå trögare och trögare, och till sist gick det inte alls. Då var jag liksom bortom roligt och tråkigt, bortom stress och bortom borden och måsten. Kvar fanns bara tomhet och en oerhörd trötthet. Men det hade föregåtts av en tid då det liksom inte hjälpte att göra trevliga och roliga saker. Jag orkade inte, och de gav inte energi som tidigare. Jag ville bara sova.

År 2009 kände jag att kraschen låg på lur. Då orkade jag ännu. Sommaren 2009 var jag oerhört aktiv. Jag gjorde Roliga Saker hela tiden, och sommaren blev bättre än jag någonsin vågat hoppas. Sommaren 2010 gjorde jag knappt något annat än grät. Sommaren 2011 var kraschen ett faktum, jag sov och åt och orkade inte mycket mer. Dumt nog trodde jag att det räckte med sju veckors sjukskrivning, och gick tillbaks till jobbet med den optimistiska tanken att nu har jag medicin, så nu ska det nog ordna upp sig. Och så småningom skulle jag ju få terapi också. Jag hankade mig fram genom det läsåret, men på våren var det rent bedrövligt. För att orka jobba en timme måste jag vila två, sen orka jobba en timme igen, vila två osv. Det är lätt att inse att dygnet inte börjar räcka till om man ska göra så, eftersom jag ju också behövde sova hela natten. Det blev alltså sjukskrivning igen. Den här gången var det flera månader, inte veckor. Sommaren 2012 låg jag också mest och glodde. Inte för att det var skönt, utan för att det var nödvändigt. Det gick liksom inte att göra mycket annat. Och efter det var jag deltidssjukskriven och jobbade 40 % i tre månader. Längre än så får man inte vara deltidssjukskriven, av nån anledning. Så i stället blev det till att jobba 50 % med rehabiliteringsstöd i form av s.k. delinvalidpension. Sjukpension skulle låta vettigare, tycker jag. Nå, hursomhelst, där är jag nu. Två år med rehabiliteringsstöd som går ut sista april 2015. Och inte kommer jag att vara i form att jobba heltid i maj 2015 heller, det är helt klart. Men jag mår bra nu, och det är huvudsaken. Så länge jag får ha det Väldigt Lugnt. Sommaren 2013 och sommaren 2014 har flutit i lugnets tecken. Och jag har fått liite mera ork. Men det Går Långsamt.

Var och en måste själv få bestämma vad hen prioriterar. Vilka de där ca fem sakerna som man tycker om att göra är. Jag har säkert berättat det förr, men det tål upprepas. Mina trevliga saker, i stora drag, är sex stycken, i nämnd prioriteringsordning:

1. Sova
2. Äta
3. Läsa
4. Handarbeta
5. Motionera
6. Jobba

Så “enkelt” är det. Annat gör jag om jag orkar, vill och kan. För det handlar faktiskt rent ut sagt om att kunna. Och att låta bli att utsätta sig för det som stressar eller som man börjar må dåligt av, så långt det låter sig göras.

Och än en gång fick jag inse att jag tydligen är särdeles lyckligt lottad, som är tillräckligt avslappnad och har tillräcklig självkänsla för att kunna glädjas med andra. Inte blir jag stressad av att se bilder på platta magar eller av att läsa att folk har tvättat sina fönster. Det är ju trevligt för dem! Det betyder inte att jag skulle behöva ha (minst) lika platt mage eller att jag skulle behöva tvätta fönster. Varför skulle jag det? 😉

förbaskade förenklingar – inlägg skrivet 26.9

Ibland blir jag bara sååå frustrerad av vad folk säger eller av vad jag läser, fastän jag försöker undvika att läsa sånt som jag vet att jag bara blir sur av. Ett klassiskt exempel är rubriker i stil med “gå ner 5 kg på en vecka”, rubriker som ska locka folk till önsketänkande och som inte säger något om utgångsläget och individuella skillnader i vikt och ämnesomsättning osv. Jo, jag vet att allt inte ryms i en rubrik, och att rubriken ska fånga läsarens intresse, men ändå…

En sån här Förargelseväckande Rubrik jag sett cirkulera på facebook under den senaste tiden är “Byt ut maten som gör dig deppig mot maten som gör dig glad“. Inte för att maten som presenteras i inlägget skulle vara ovettig, eller för att inlägget i sig skulle vara direkt osakligt, utan för den där arma rubriken.

Tänk dig själv att du är eller har varit deprimerad, på riktigt. Det är ett psykiskt sjukdomstillstånd. Och det påverkar förvisso också kroppen, och påverkas av kroppen, och man kan göra en hel del själv för att förebygga det och blah blah blah. Men att ha en depression är inte att “vara deppig” i motsats till att “vara glad”.

Det blir liksom ett hån mot den som verkligen inte mår bra. “Knapra lite broccoli, så ska du se att allt blir bra. Då spelar det inte längre nån roll om du varit utsatt för övergrepp, mobbning, religiös hjärntvätt, misshandel, om en av dina bästa vänner dött, om du lever i ett olyckligt äktenskap, om du fått missfall osv. eller att du har haft för dig att du är världens sämsta människa för att du inte orkar leva upp till alla förväntningar hemma och i arbetslivet. Ät nötter, så ska du få se att du vips orkar vadsomhelst och kan tackla svårigheterna med en klackspark. Självklart kommer du att få energi och kunna tänka klart igen bara du äter fet fisk tre gånger i veckan”.

Och nej, jag har inte varit utsatt för riktigt allt det där, och ja, jag gillar broccoli och nötter och lax. Men, “maten som gör dig glad” – my ass….

Och annås mår ja bra 😉

medmänniska – mitt inlägg i min andra blogg 22.9

I fredags hade jag förmånen att få vara med om en väns doktorsdisputation, och jag hade också äran att få vara toastmaster under hennes doktorsmiddag. Det var en fin dag på alla sätt. Avhandlingen, som ni kan hitta i sin helhet på internet, handlar bl.a. om att föda barn i en främmande kultur. 

Jag fick en liten bok av min vän, en bok som heter Medmänniskor av Stefan Einhorn.

Hoppsan, den hamnade visst lite på tvären, men det gör inget.

Boken innehåller ett antal berättelser om vad det kan innebära att vara en medmänniska, samt små reflektioner kring de olika berättelserna. Samma författare har skrivit boken “Konsten att vara snäll”, en bok som jag länge tänkt att jag skulle läsa, men hittills har det inte blivit av.

För jag vill ju vara snäll. På riktigt. Och en medmänniska. Einhorn skriver så fint om det, att man aldrig kan veta vilka små detaljer som blir betydelsefulla för en annan människa. Och också om att man inte alltid lyckas, hur gärna man än vill.

Det är ju nämligen inte så lätt. När man försöker vara snäll mot en människa, tycker en annan kanske att man samtidigt är allt annat än snäll mot henne. Det blir alltså en konflikt gällande mot vem man ska vara snäll, och vilka andra tänkbara konsekvenser den förmenta snällheten kan få.

Jag tror i alla fall att det är viktigt att försöka. Och att också stå på sig. Ja, det kan hända att min s.k. snällhet inte kommer just dig till godo så mycket som du skulle önska. Ja, det kan hända att du tycker att jag är förmäten, som säger att jag vill vara snäll och inte alltid ställer upp på det som du vill. Men, förstår du, vi måste alla få göra våra prioriteringar, och jag är liksom inte redovisningsskyldig för om och när det är viktigast att jag är “snäll” mot min familj, mot mig själv och/eller mot någon annan.

Hursomhelst, vi människor är beroende av varandra, så det är fortsättningsvis viktigt att vi orkar vara varandras medmänniskor, även om en (med)människa aldrig kan utgöra en annan människas hela lycka. Kram!