när man tager vad man haver…

…kan det bli en toscakaka. Med viss möda och en hel del uppfinningsrikedom. Resultatet blev oväntat gott. Konsistensen lite mer som toscapaj, om man kan tänka sig en sådan.

I sann marthaanda ville jag minska matsvinnet, och baka något som innehöll en burk gräddfil, för att bli av med en sådan vars bäst före-datum passerat för länge sedan, men ändå såg helt ok ut. Jag googlade kakrecept och gräddfil, och hittade detta. Det lät bra, tyckte jag, trots att jag genast insåg att jag var tvungen att modifiera receptet lite, “fin blandning glutenfritt mjöl” ingår dessvärre inte i stugans förråd av torrskaffning. Följande insikt var att jag skulle få lov att baka dubbel sats för att bli av med min burk gräddfil, det ingår bara 1 dl gräddfil i receptet och jag satt ju med en burk på 2 dl.

Kakform, då? Någon form med löstagbar kant ingår inte i den begränsade samling köksutencilier som huset bjuder på. En brödform av aluminium, men dubbel sats ryms inte i den, inte heller i stekpannan, som är av gjutjärn och kan användas i ugnen. Det fick alltså bli långpanna.

5 dl glutenfritt mjöl ersattes med ca hälften fullkornsvetemjöl (det tog slut) och hälften krossade Digestivekex (halleluja, dem behövde jag också slippa. De tog tyvärr inte slut.). Med ett nödrop fick jag ihop 3 dl strösocker (sen fanns det ca 1 msk kvar till makens frukostflingor, han envisas med att hälla socker på sina corn flakes varje morgon). Vaniljsocker och bakpulver – check. Smör – check. Ägg – ajdå. Bara äggvitor. Lyckligtvis exakt fyra stycken, det visste jag, trots att de var sammanblandade i en mugg. Jag hade lagat någonting (minns inte vad) som skulle innehålla fyra gulor för några dagar sedan. Alltså fick 4 vitor ersätta två ägg.

Och sen hade vi ju den välsignade (förbannade?) gräddfilen.

Några mandlar eller hasselnötter hade jag nu inte heller hemma, endast cashewnötter. Optimistiskt tänkte jag att de skulle räcka till, men det blev 1/2 dl för lite. Så jag tog en halv deciliter havregryn. Med vetekli, bevars. Ur ett sånt där grönt Nalle-paket. Nyttigt ska det vara. Agavesirap och honung i stället för strösocker och sirap… där fick jag tömt två flaskor till. Vilken bra tömma-skåpet-kaka! Mjölk – check, och smörja formen behövdes inte, jag använde bakplåtspapper. Annars hade jag faktiskt en hel del skorpmjöl att ta till, om det skulle ha behövts.

Kakan var god. ÄR god. Största delen av den är nu i frysen. En underbar lyx att ha kyl och frys även när man är ute i skärgården, trots att jag från början var skeptisk till att vi skulle installera elektricitet.

IMG_3296.jpg

Och till helgen får det bli jordgubbscheesecake, så att jag blir av med de där arma Digestivekexen…

Advertisements

flytta

Så var det slut på fotoutmaningen. Nu “får” jag börja skriva vanliga blogginlägg igen 🙂

Varpå jag plockade fram mitt lilla häfte med tänkbara rubriker eller teman för inlägg. Som jag inte skrivit i på länge. Det första jag ser heter “att flytta till eller flytta ifrån”. Intressant. Nu är det så länge sen jag krafsade ner den anteckningen att jag inte minns vad jag tänkte när jag skrev ner den, så det får bli dagens tanke på det temat i stället.

Egentligen flyttar man väl alltid både till och från, när man flyttar. Oavsett orsak till flytten. Jag har bott på rätt många ställen, beroende på hur man räknar.

När jag föddes bodde vi på Långö skola i Öja. Mamma var lärarinna där (det hette så på den tiden, vi snackar 1962) och vi bodde i en lärarbostad. Mamma och pappa hade bott där i fem år innan de blev föräldrar. Trots att kranvattnet inte gick att dricka. Men, med en bebis i huset blev det för krångligt, det där med vattnet – pappa tog hem vatten från sitt jobb i stan…

Så vi flyttade från det dåliga vattnet, till stan, dvs. Gamlakarleby. Vi bodde på Anders Chydeniusgatan, nära sundet. Det minns jag inget av, för jag var så liten. Och jag vet faktiskt inte varför vi flyttade därifrån. Jag minns inget av den flytten. Jag var 2-3 år när vi flyttade till Hakalaxgatan, en hyrestrea på första våningen, “en trappa upp”, som man säger i Sverige. Där var det säkert helt ok att bo, men när en likadan (spegelvänd) lägenhet på tredje våningen blev ledig, flyttade vi från den dragiga lägenheten nere i huset till en inte så dragig lägenhet högre upp, om jag förstått saken rätt. Jag har vaga minnen av lägenheten på första våningen, men det är lägenheten på tredje våningen som jag minns som “hemma”.

När jag var 12 år var det dags att flytta igen, inom stan. Denna gång till Mariegatan. Mina föräldrar hade köpt en egen lägenhet, en fyrarummare, så att min syster och jag skulle få varsitt rum. Det var förstås trevligt, men oj vad jag saknade vårt förra hem. Vi hade flyttat “hemifrån” till ett mera opersonligt ställe, tyckte jag. Fast man vänjer ju sig. Och mitt rum var trevligt. Den här lägenheten var “en trappa upp” och såpass lågt ner att man kunde klättra upp på balkongen och ta sig in om man hade glömt nyckeln. Vilket “man” (dvs. jag) gjorde då och då. Annars var det mycket enklare på den tiden, om man hade glömt nyckeln. Man gick till husägaren/gårdskarlen/disponenten och bad om att få låna en universalnyckel. Annat är det nuförtiden, då man måste ringa något fastighetsbolag som tar typ 50 € för att rycka ut…

Nästa gång vi flyttade, flyttade vi från stan till landet. Öja igen. Min syster och jag hade utövat påtryckningar på föräldraskapet “måste vi verkligen dväljas i stan med alla dess avgaser hela vår ungdom?” Antar att jag hade lärt mig ordet “dväljas” i skolan eller i nån bok och tyckte att det var kul att hitta en användning för det. Hursomhelst, vi blev tagna på orden, föräldrarna köpte en tomt av sina bekanta och lät bygga ett hus. Det råkade emellertid vara dåliga tider på bostadsmarknaden, fyrarumslägenheter var svårsålda, så vi måste flytta innan huset var klart. Vi flyttade till en liten tvåa på butiksvinden, Öja KNH (KNH står för saligen avsomnade Karlebynejdens handelslag, som sedermera uppgick i KPO).

Min syster och jag fick dela rum igen. Det gick annars bra, men det var inte så kul för henne då Yvonne (18) var så mörkrädd och nödvändigt skulle sova med lampan tänd, så att Lotta (11) hade svårt att sova…

Efter några månader flyttade vi från den lilla tvåan (utan badrum, man fick duscha i bastun i källaren – en bastu där det var källarkallt om man inte eldade) till ett egnahemshus med fem rum och kök. Egna rum igen, alltså. Mysigt. Fast jag hann inte bo där särskilt länge.

IMG_2224.jpg

Jag hade längtat efter ett eget hem, en egen lägenhet, sen jag var 14, ungefär. Längtat efter friheten. Och efter ett eget kök. Riktigt så blev det inte genast, men jag upplevde nog att jag flyttade hemi-från när jag flyttade till internat i Gamla Vasa efter studenten. Tjohej. Jag flyttade från det (som jag upplevde det) kvävande inskränkta Karleby, till ett ställe där ingen kände mig och jag slapp känna omgivningens jobbiga och märkliga förväntningar.

Före det hade jag “bott” i Stockholmstrakten under sommaren 1981, men det kändes inte som en flytt, eftersom jag bodde växelvis hos mina mostrar och mina morbröder (fyra olika adresser) och inte kunde rå mig själv. Om jag hade fortsatt jobba där, hade jag nog skaffat en egen bostad. Det fanns personalbostäder vid sjukhuset där jag jobbade.

Efter Gamla Vasa blev det dags för Roparnäs (återigen som inneboende, denna gång hos mammas moster) och sen studiebostad på Brändö tillsammans med två andra flickor. Fortfarande inte det där egna köket. Så när jag avbröt mina studier flyttade jag från sällskapet till ett egnahemshus i Västerhankmo, som jag hyrde själv. Äntligen ett eget hem och ett eget kök. (Fast det var jobbigt att vara så mörkrädd.)

Där bodde jag i ca 2,5 år tills jag flyttade till makens barndomshem efter att vi gift oss. Från ensamheten (som besvärade mig nattetid) och ensamheten (som jag stornjöt av dagtid) till gemenskapen och att vara… typ till främmandes fastän jag var hemma. Svärföräldrarna hade en egen bostad i samma hus, och jag ville inte vara otacksam, men ändå… det var inte mitt med all den frihet jag skulle ha önskat.

IMG_1839.jpg

Vi bor fortfarande i det huset. Men jag får utlopp för mitt “vara i fred”-behov nu då vi också dels har en övernattningslägenhet i Vasa och en sommarstuga i Petsmo skärgård. Just nu har jag inget behov av att flytta ifrån eller till. Nå, det skulle i så fall vara till en lägenhet på Strandgatan i Vasa, en lägenhet med balkong och havsutsikt… 😉

Och nej, jag är inte mörkrädd längre.

linjer

Åtminstone med lite god fantasi. Utsikten från fönstret i mitt arbetsrum. Ett fönster som inte vetter ut-ut, utan bara ut mot den s.k. foajén. Ändå finns det persienner i fönstret. Trots att varken sol eller måne kommer åt att lysa på mig. Är det månne tänkt att jag ska kunna skydda mig mot insyn, ifall någon nyfiken person på E-sidan inte har annat att göra än att stå på balkongen (jo, det ser ut som en balkong, fast det är inomhus) och spana på mig där jag skymtar bakom skärmarna?

IMG_0078.jpg

Speglade linjer av lysrören i taket i mitt arbetsrum, och av bokhyllorna. Linjer som bildas av fönsterbågarna, fönstersmygen och av den där balkongen snett mittemot. Av trapporna, av de stora “persiennerna” i fönstret som faktiskt på riktigt är ett fönster. Utåt, alltså. Där kommer lite dagsljus in och skiner nästan in till mig också. Eller inte skiner. Men droppar, om man kan tänka sig att sken kan droppa. I dag är det också extra linjer i foajén, då någon dekorerat utrymmet med ballonger, sammanbundna med snören. Undrar vem som har firat vad?

barndomsminne

Ooops, så det kan gå. Jag glömde skriva något blogginlägg dag 10, dvs. i förrgår. Jag kom på det när jag redan gått och lagt mig, och så viktigt är varken fotoutmaning eller blogg100 att jag skulle ha stigit upp och satt på datorn. (Blogga med mobilen är alldeles för påtot, det vill jag inte göra.)

Tyvärr har jag rätt få bilder i form av fotografier från min barndom. Vi hade ingen kamera. I något skede fick vi överta en av min gudfars kameror, men vi hade ingen blixt till den, och tja, det blev inte mycket fotograferat. Samma gäller när jag var tonåring, ung vuxen och nybliven mamma – vi hade ingen egen kamera, och de foton som är tagna med nån annans kamera är av dålig kvalitet.

Men här kommer i alla fall ett bleknat fotografi från när jag var 5 år, skulle jag tro. Jag antar att det är gudfar som tagit fotot. Jag fick den där hoppkängurun av mina gudföräldrar. Det ser ut att vara vår, vilket är lite ovanligt – mina gudföräldrar kom oftast “hem” från Sverige på sommaren. Fotot är taget på min mommos och moffas gård.

IMG_0074.jpg

Pappa har hatt och jag har kjol… ok, pappa hade ofta hatt på den tiden. Däremot trodde jag inte att jag hade kjol så ofta, men de få foton som finns av mig från den tiden tyder på motsatsen. Hursomhelst minns jag att jag gillade mörkblå strumpbyxor, som jag också har på fotot. Blått har alltid varit en av mina favoritfärger, ibland ljusare, ibland mörkare. Och jag minns faktiskt att jag gillade mörkblått bäst när jag var under skolåldern. Då jag föreställde mig en riktigt fin bil, var den alltid mörkblå. Så mörkblå att den nästan var svart, men att man ändå såg att den var blå.

Undrar om pappa faktiskt gick klädd i mörk kostym, vit skjorta och slips sådär för det mesta på den där tiden? Jag har ett annat foto från samma vår, där mamma och pappa är i trädgårdslandet, lika formellt klädda 😀 Kanske de hade varit nånstans och inte bytt om då de kom hem (typiskt för min gamla kärnfamilj)? Eller, var det söndag? Inte för att jag minns att vi skulle ha haft “söndagskläder”, fastän många andra hade det på den tiden. Vi gick sällan i kyrkan. Enda gången jag minns att jag var i kyrkan när jag var under skolåldern var på fammos begravning. Då uppförde jag mig illa, ville gå till fammo som låg framme i kistan, och blev sur då jag inte fick. Så sen när faffa dog två år senare fick jag inte följa med på begravningen. Åtminstone är det så jag minns saken. Jag var 3 respektive 5 år när mina farföräldrar dog, så det är svårt att säga hur mycket jag faktiskt minns. Mommo och moffa fick jag behålla längre ❤

Hursomhelst var det roligt att ha den där kängurun.

från en låg (syn)vinkel

Eller “ur hundperspektiv”.

IMG_0067.jpg

Den Stora Vakthundens favoritplats. Här står hon, en stor del av dagen, med sitt självpåtagna uppdrag att inte släppa en j*vel över bron. Ve den som vågar vara ute och promenera, i synnerhet om vederbörande är en hund eller en katt. Ve den som stannar vid postlådorna för att ta en pratstund med grannen. Det är illa nog att de har mage att gå dit för att hämta sin egen post. Ve den som framför konstiga fordon längs vägen, de är extra misstänkta. (För vad? undrar en otacksam matte.) Konstiga fordon, det är t.ex. barnvagnar, hjulsparkar eller pulkor. Barnvagnar och pulkor är extra otäcka, eftersom de brukar innehålla såna där små opålitliga varelser som Flocken definitivt måste skyddas från.

Bilar kan för all del få köra förbi. Så länge de hålls ute på byvägen. Men, de har inget i vår uppfart att göra! Verkligen inte. Man kan aldrig lita på om de faktiskt är på väg till någon av grannarna, det händer ju faktiskt att någon kommer HIT. Traktorer är inte heller något vidare, dem vill vi inte ha här. Ibland påstår matte att “det är bara husse”, när nån traktor kommer dundrande. Den Stora Vakthunden är skeptisk. Jo, hon har ju faktiskt sett att husse klivit in i nån traktor nån gång. Men det brukar vara en paketbil som kommer, om det är husse.

Allra värst är snöskotrarna. De borde definitivt förbjudas. En gång lyckades Den Stora Vakthunden faktiskt smita och jaga bort en sån. Då var hon nöjd. Att Vicke, som körde skotern, inte ens hade märkt att han hade en Stor Vakthund i hasorna då han for hem, var hon lyckligt ovetande om.

Det är inte lätt att vara En Stor Vakthund. Men vem har sagt att livet ska vara lätt. Nu for grannen Lotta nånstans med bilen. Det må vara hänt. Så länge hon inte kommer tillbaks. Den Stora Vakthunden suckar och lägger sig på golvet.

kung av sand

Det här inlägget kom till tack vare det första #kuggeskriver-inspirationsbrevet. Michaela vill inspirera andra till att ge sig själva tillstånd att skapa något. Jag gillar ju att skriva, och är inte ens särskilt självkritisk när det gäller bloggen (“det är ju bara på skoj, för nöjes skull, inte på riktigt”) så nu drar jag till med en berättelse på rak arm utgående från skrivuppgiften

Skriv tjugo minuter om någon som du mött under dagen eller förra veckan. Ge personen ett namn och en personlighet. Ta hjälp av följande frågor eller ställ egna. Utöver de här frågorna är det alltid bra att fråga varför.

  • Hur rör hen på sig?
  • Hur är hen klädd?
  • Vad drömmer hen om?
  • Vart är hen på väg?
  • Vad gör hen hemma?
  • Vem ringer hen?

Kung av sand

När Pelle var barn, drömde han om att vara kung. Kung i ett eget litet land, där alla invånare var trygga och hade det bra. Alla familjer hade många barn, alla barnen var älskade och man fick äta så mycket man ville och valborgshelgen var landets viktigaste högtid.

Kungen skulle ha all makt, det skulle vara enklast så. Några ministrar kunde kungen ha att diskutera med, mer än så behövdes inte. Landet skulle ju vara litet. Och han skulle vara en god kung, det skulle inte finnas anledning för folket att bli upprörda över hans beslut.

Pelle berättade om sina konungsliga idéer för sin pappa och sin farbror Kristian. Pappa och Kristian förstod inte alls vilka goda intentioner Pelle hade. – Då skulle du vara en diktator, förklarade pappa. Och det hjälpte inte att Pelle försökte övertyga pappa om att han skulle vara en god kung, “vadå diktator”. – Jo, men det är inte bra att bara en människa bestämmer över de andra, inflikade Kristian. Pelle tyckte de var dumma, och utnämnde sig ändå i sina lekar till Per III Erik, i landet Grönrike. Hans gosedjur fick agera invånare i Grönrike, och de var nöjda. Trots att pappa och Kristian gick omkring och log snett och försökte agitera och värva revolutionärer bland nallarna. – Ner med kungen, skanderade Kristian, och pappa höll med. Om inte Pelle hade tyckt så mycket om pappa och Kristian hade han nog blivit rejält förtörnad. Nu suckade han bara, och försökte ha överseende. Ifall Pelle hade känt till uttrycket “konsten har alltid blivit missförstådd” hade han förmodligen gjort det till kung Per III Eriks valspråk. – En diktator är en dum kung, tänkte Pelle, en kung som bara tänker på sig själv. Per III Erik är en snäll kung, då är han ingen diktator. Och han har ministrar. Tre stycken, så det så!

Pelle, som numera gick under benämningen P-E, i alla fall bland arbetskamraterna, hade inte tänkt på Grönrike på många år. Han visste inte riktigt vad det var som hade triggat dessa minnen från barndomen. Var det barnet, som satt på stranden och byggde sandslott, nu i september, då ingen längre badade? Var det barnets mamma, som satt tillsammans med barnets nallar på en filt? Eller var det mopsen han mött, mopsen som var så lik farbror Kristians flickvän Marias mops? Maria, som var så snäll, men som Kristian inte gifte sig med. Maria, som tröttnade på att vänta på att Kristian skulle bestämma sig, tog mopsen med sig och flyttade till Sverige och hittade en ny pojkvän, blev gravid och var gift och mamma inom mindre än ett år.

P-E tog fram en cigarrett ur fickan, tände den och släntrade vidare längs stigen i parken. Vad hade det blivit av honom? Ingen kung i alla fall. Inte ens en president. Eller ens en kommunpolitiker. Vart tog alla ideal vägen? Idealen rann ut i sanden, som små, små rännilar när vinden tog tag i slottet han hade byggt. Idealen blev till illusion, resignation och cynism. Inga barn hade han fått heller. Han som inget hellre ville än att fylla stan, eller åtminstone lägenheten, med småpellar. Och smålisor. Men till det skulle han behöva hitta “en Lisa”, och det hade han inte riktigt lyckats med.

En Lisa, det skulle han vilja ha. Kanske Lisa skulle ha en mops? Och hon skulle inte flytta till Sverige. Han skulle ta hand om henne. Han skulle köpa rosor och vitt vin varje fredag, och tala om för henne hur mycket han tyckte om henne. Hon skulle vara hans drottning, och…

P-E snavade på en trädrot och höll på att stupa på näsan i den lösa sanden på stigen. – Lös sand, mitt liv är byggt på lös sand, tänkte han. – Kung av sand, det är vad jag är. Kungen av ingenting alls….

To be continued…? 🙂

inte som alla andra

Inspirerad bl.a. av Daniela har jag funderat på det här med att inte känna sig riktigt som “alla andra”. Det är förvisso inte första gången jag tänkt på det, men ändå… Jag minns en gång för många år sen, då jag var programledare under något… möte, samkväm… minns inte vad det kallades, men det var i alla fall en trevlig tillställning som församlingen hade ordnat. Av någon anledning kom det där temat med att inte vara som andra upp, eller att känna att man inte riktigt passar in. Det var inget officiellt tema för tillställningen, men det kom liksom ändå på tal i den familjära stämning som rådde. Och det intressanta var att vi var så många som inte “passade in”. Vem är då egentligen de där “alla andra” som man inte är likadan som, kan man ju fråga sig…

Skämt åsido, alla vet vi ju att de där “alla andra” inte finns. Ändå kan vi känna oss udda och utanför, både i positiv och i negativ bemärkelse. Numera har jag accepterat att jag inte är som alla andra, och icke-är som andra med flaggan i topp. Märk väl, jag inbillar mig inte att jag är bättre än andra bara för att jag är udda, absolut inte! Jag har bara lutat mig tillbaka och är tillfreds med att jag är jag och ingen annan. Vilket jag förvisso gjort då och då under livets gång, men det känns som att jag är närmast att vara mitt sanna jag nu. Jag har anpassat mig så att det räcker och blir över, nu är det slut på den saken.

Så till en förteckning över företeelser där jag känner att jag inte är som “alla andra” (ska läsas med glimten i ögat):

  1. Jag tycker verkligen inte att det är snyggt med helskägg på karlar. Ok, jag är den första att framhålla att man har rätt att klä sig som man vill, ha den frisyr man vill osv. och där måste det ju också ingå att få ha skägg om man vill, men näää…. Titta t.ex. på de här glada islänningarna… suck :p
  2. Jag blir INTE mätt av en Magnumglass, en avokado, ett kokt ägg… eller en tesked kokosfett i kaffet. Det ska till mycket mer än så!
  3. Jag har inte legat vaken och oroat mig när familjens ungdomar varit ute om kvällarna eller nätterna.
  4. Jag skulle bli vansinnigt irriterad om jag hade någon älskling som skulle ringa mig flera gånger om dagen för att höra hur jag har det.

Någon som känner igen sig?