Årets tredje (ljud)bok är utläst, färdiglyssnad, avlyssnad, välj själv. “Levande död” av Mikael Ressem. Jag råkade ramla in på Ressem genom att jag lyssnade på hans julkalender “Brustna hjärtans död”, där jag fick bekanta mig med personerna som jag nu får följa från berättelsernas början, då jag satte igång med att beta av romanserien. För den som är vårdutbildad och har jobbat på sjukhus är det extra intressant att läsa böcker med en ambulanssjuksköterska, Erik Sandström, som huvudperson. (Trots att det skär i finlandssvenska öron att en sjukskötare kallas sjuksköterska, inte minst när det gäller en manlig sådan.) En pikant detalj är att Fredde Granberg har läst in böckerna. För den som älskar Ronny och Ragge, och storligen har låtit sig roas av Hem till Midgård känns det lite märkligt att Ragge/Lillsnorre är en seriös uppläsare, men man vänjer sig. Han gör det bra!
Yvonne Språkpolis har förstås synpunkter även på Ressems texter, men jag gillar böckerna så pass mycket att jag kan stå ut med a) att personerna säger “vart” när de menar “var” (i sammanhanget känns det närmast dialektalt), b) att det ofta står “hans” när det borde stå “sin” och att c) (värst) det står “denne” och andra maskulina former av epitet som gäller kvinnor.
När jag googlade Mikael Ressem kunde jag konstatera att han själv är ambulanssjuksköterska. Det var inte överraskande, han visar på en omfattande kunskap om sjukhusvärlden. Jag var ändå tvungen att kolla upp att det faktiskt finns något som heter “internmedicin” i Sverige (i Finland talar vi om inre medicin, och jag trodde att det heter invärtes medicin i Sverige, vilket också tycks användas) och att det faktiskt är så att neonatalavdelningar kan kallas nyföddhetsavdelningar. Märkligt ord i mina öron. Ni ser, jag stör mig på det ena och det andra…
Hursomhelst, jag ser fram emot att följa Erik Sandström m.fl. på vidare äventyr i kriminalgenren! Nästa bok heter “När det tysta tar över”. Få se om jag hinner börja på den innan vi är inne på ett nytt dygn.
Ja, förresten – var platsar den här bland de 50? Det är svårare att placera in den här boken i något fack om jag jämför med de två förra jag läste. Möjligen 36, Erik Sandström är en rätt ensam person. Då bestämmer jag det. Nummer 36.
Det är faktiskt första gången som jag stött på Helmets läsutmaning, trots att fenomenet tydligen kom till redan 2015. Eftersom jag är en bokslukare av rang (sen är det säkert inte så viktigt att notera att jag glömmer en massa som jag läst) passar en sån utmaning utmärkt för mig. Inte för att jag skulle ha några problem med att komma upp i 50 böcker per år, det blir nog åtskilligt flera, utan för att det är roligt att tänka efter och kanske variera sig lite mera.
Så här ser utmaningen ut:
Helmets Läsutmaning 2019
1. På bokens pärm finns människoansikten
2. I boken letar man efter en försvunnen mänska eller ett försvunnet föremål
3. En bok i en genre du i allmänhet inte läser
4. Den enda bok författaren skrivit
5. Boken har varit kandidat till ett inhemskt litteraturpris
6. En kärleksroman
7. Boken berättar om en plats där du har varit
8. En bok det enligt dig hör till allmänbildningen att läsa
9. En bok som någon som inte fyllt 18 år rekommenderat
10. En bok av en rasifierad författare
11. Boken behandlar kvinnans ställning i samhället
12. Boken har med Storbritannien att göra
13. En inhemsk barn- eller ungdomsbok
14. Författarens släktnamn börjar på samma bokstav som ditt
15. I boken behandlas någonting som är tabu
16. I boken rör vi oss på gränsen mellan verkligt och overkligt
17. I boken förekommer tvillingar
18. En bok skriven av en europeisk författare
19. Du gillar inte bokens titel
20. Boken berättar om en kultur som du inte känner från tidigare
21. En bok skriven av en kändis
22. En bok som behandlar klimatförändringen
23. I bokens titel finns något land
24. En bok du tagit ur hyllan utan att titta
25. En bok av en författare du inte tidigare läst något av
26. En bok du ser att en person du inte känner läser
27. En bok som tar sitt stoff ur den nordiska mytologin
28. På bokens pärm finns en måne
29. Någon drömmer i boken
30. På bokens pärm finns ett stadslandskap
31. I boken rör sig någon med metro
32. I bokens titel finns ett yrke
33. Du har sett en film som baserar sig på boken
34. I boken finns texter av många skribenter
35. I boken finns ett företag eller en företagare
36. I boken är någon ensam
37. En publikation ett litet förlag gett ut
38. En bok som är förbjuden någonstans i världen
39. En bok som berättar om förhållandet mellan mänska och djur
40. Boken behandlar psykiska problem
41. Boken utspelar sig i en tid då du velat leva
42. Författarens namn fascinerar dig
43. Boken följer ett barns uppväxt
44. Boken berättar om Berlin
45. I bokens titel finns ett nekningsord
46. I boken finns en transperson eller en icke-binär person
47. Boken har mindre än 100 sidor
48. Boken berättar om en person med syn- eller hörselskada
49. En bok som kommit ut år 2019
50. En bok som bibliotekets personal rekommenderat
Nu får jag fundera på var de böcker jag avverkat hittills i år (i ljudboksformat) skulle kunna platsa. Den första är boken “Snödrev” av Helene Tursten. Snödrev är den tredje boken i serien om kriminalinspektör Embla Nyström. Jag har läst de första två böckerna under 2018. Böckerna är intressanta och underhållande, som de flesta kriminalromaner. Möjligen en smula ungdomsboksaktiga i sin framtoning, men inte så mycket att det stör en så här pass gammal och garvad läsare. Snödrev skulle kunna platsa som nummer två, det är inte bara en försvunnen människa man letar efter, eller som nummer sex, en kärleksroman(även om det inte uttryckligen är en sådan), eller som nummer 18, skriven av en europeisk (svensk) författare, eller som nummer 29, någon drömmer i boken. 2-6-18-29. Jag får använda uteslutningsmetoden för att se var den platsar!
Den andra boken är “Förföraren”, den tjugonde boken av 40 i serien om Hannah – en släktsaga av Laila Brenden. Tyvärr får jag lov att vänta ända till sjunde februari innan följande del i serien kommer ut. Jag skulle så gärna ha slukat alla 40 på raken. Serien om Hannah följer en släkt i Norge och Danmark under 1800-talet – och kanske senare, det lär visa sig. Jag tycker om att läsa böcker som utspelar sig i historiska miljöer, och berättelserna är såpass fängslande att jag lyckas ha överseende med de ibland konstiga (dåliga eller ålderdomliga?) översättningarna från norskan. Om de är ålderdomliga känns de tyvärr inte heller helt konsekventa, eller så är det originaltexten som inte förmått hålla samma språkstil genom hela berättelsen. Vissa meningar som bokpersonerna säger stiger helt klart ur stilgenren. Men, böckerna är både romantiska och spännande, och jag kan gärna rekommendera dem. Alla läsare är ju inte heller lika språkkritiska som jag…
Var platsar den boken då? Den är nummer sex, en kärleksroman (men mycket mer än så), nummer 11, den behandlar kvinnans ställning i samhället, nummer 16, i boken finns gränser mellan verkligt och overkligt, nummer 17, i boken förekommer tvillingar, och nummer 18, boken är skriven av en europeisk (norsk) författare. 6-11-16-17-18.
Blev du nyfiken på gränsen mellan verkligt och overkligt? I det här fallet är det inte märkligare än så att två personer, far och son, har förmågor utöver det vanliga – att se varsel och att ha en stark intuition som gör att de kan se syner om vad som har hänt eller vem som är skyldig till det ena och det andra, samt att sonen även kan stämma blod och i vissa fall bota sjuka eller sätta sjukdom eller lyte på någon.
Jag fortsätter lyssna och läsa och ska försöka komma ihåg att rapportera och rekommendera vidare!
Så många oskrivna texter. Så många tankar. Så många idéer som väntar på att förverkligas. Välkommen, 2019! Året då åtminstone en del av texterna ska skrivas, flera tankar ska tänkas och några idéer ska förverkligas.
För att summera mitt obloggade 2018 väljer jag att följa listan som jag hittade hos Celma med ursprung hos Linn. Mitt hittills obloggade 2019 är ett oskrivet blad. Eller två oskrivna blad? Ska jag fortsätta med en personlig blogg och en företagsblogg (som jag knappt börjat på), eller ska jag slå ihop dem till en? Vill mina potentiella kunder läsa en massa personligt trams? För jag vill ju fortsätta skriva personligt trams. Det är liksom tanken med mitt ursprungliga bloggande – Att Få Skriva. Och att nån eventuellt läser. Företagsbloggande – då borde det ju vara Fakta och Inspiration som gäller. Är jag tillräckligt motiverad till det? Hm.
Årets bästa dag
Fanns det dåliga dagar? Bättre och sämre, förstås… men bäst? En av de bästa måste ha varit dagen då yogalärarutbildningen avslutades. Hela utbildningen var en fantastisk resa, och trots att det på sätt och vis kändes som att vi bara skrapade på ytan av all kunskap som finns inom området så omfattade den oerhört mycket.
Utbildningen avslutades med en veckoslutsretreat vid Tuomiston kartano, ett helt fantastiskt ställe – där skulle jag ha kunnat stanna i flera veckor och bara njuta. Jag gick min utbildning på finska vid HIMA Happiness i Helsingfors. Det är också ett ställe som jag varmt kan rekommendera. Trots att det är oerhört skönt att slippa åka till Helsingfors en gång per månad för närstudier, saknar jag lärarna, studiekamraterna och den rogivande miljön.
Årets händelse
Jag kan ju knappast välja yogalärarutbildningen till ytterligare ett tema, så det får bli evenemanget Teatro goes Zumba den 28.12.2018, då min zumbakollega Satu Korpi firade sin 40-årsdag bl.a. med att ordna detta förtjusande evenemang. 60 deltagare som zumbade på nattklubb, och sju instruktörer som hjälptes åt att hålla ångan uppe. Tyvärr kan jag inte bjuda på riktigt fina foton därifrån ännu – vi hade en proffsfotograf som fotograferade, och han är inte riktigt klar med redigeringen av materialet, men det blev otroligt bra bilder! En “efter”-bild kan jag visa, tyvärr hade en del deltagare redan hunnit smita så alla syns inte på bild.
Satu i mitten och jag längst till höger i främsta raden. De övriga instruktörerna från vänster till höger är Jaana Lalli, Maiju Schrey, Lena Paxal, Sarita Sihvonen och Katri Martinvuo-Helo.
Årets kulturella upplevelse
Hm, jag känner mig inte så förfärligt kulturell, trots att jag t.o.m. hör till Svenska Österbottens Litteraturförening, men – det måste bli Gambämark av KAJ. Det är sällan jag går på teater eller konserter. Gambämark var en fantastisk upplevelse! Det finns så många bottnar i budskapet, förutom de musikaliska och humoristiska poängerna.
Ajjo, jag var ju på Sound of Music också. Den var också jättebra!
Hoppas det var enda gången jag behöver se nazistsymboler IRL… Det kändes faktiskt skrämmande. På riktigt. Fastän man visste att det bara var teater. Det händer så mycket otäckt i världen…
Årets bästa middag
Oj, det var också svårt. Jag tycker om nästan all mat, och äter sällan sånt som jag inte tycker om.
Nyårsmiddagen, som gjordes enligt knytkalasprincip var god, inte minst denna efterrätt – Crème brûlée med havtornsparfait, tillagad av min kära syster.
Årets bästa kvinnor
Det måste vara många, det – vad svårt att välja. Jag som avskyr tävlingar. Men, t.ex. de båda tidigare nämnda – Maria Norrlin-Asplund och Linn Jung är goda kandidater. Båda jobbar på sitt sätt för att lyfta andra kvinnor, vilket kan behövas också i vårt relativt jämställda samhälle.
Eller varför inte dessa? Nypromoverade doktorer. Åsa Larsson till höger, med bara underarmar och värja i bältet, är “min” första doktorand som disputerat. Doktor i hälsovetenskaper med vårdvetenskap som huvudämne. Det var andra gången i mitt liv som jag deltagit i en doktorspromotion – första gången var 2011, då jag själv promoverades efter att ha disputerat 2010.
Årets mat
Mat igen.
Tja, jag gillar ju sallader… Och då kan vi ju låta vitt vin vara Årets dryck. Även om jag kanske dricker mera rött. Torrt och svalt ska det vita vinet vara.
Årets plagg
…kunde ha fått bli bikini eller shorts, men jag väljer den här fina klänningen, som jag beställde från e/s design inför vårens festligheter.
Här är jag på väg in till Åbo slott för att delta i den festliga galamiddagen. Och det var varmt redan i maj.
Årets skratt
Det går knappast att välja ut – månne det har gått en enda dag utan att jag har skrattat?
But first – let us take a selfie. Med hundbarnbarnet Hugo.
Årets YES
Kanske att jag fick mitt undervisningsprov inför docenturen i socialpolitik godkänt med “utmärkt undervisningsförmåga”? Det är ju skönt att få “bevis” på att jag kan undervisa, efter alla år som universitetslärare…
Årets idrottsupplevelse
Vad synd att det var redan 2017 som jag deltog i Valhalla Obstacle Run, det hade platsat här… jag tror inte att jag idrottat alls under 2018. Och inte tittar jag på när andra idrottar heller. Jag bara promenerar, gympar och yogar.
Yogamatta på tork.
Årets gråt
Jag minns inte när jag skulle ha gråtit senast. Knappast var det under 2018. Jag är inte särskilt pyylande av mig.
Årets projekt
Det kan inte hjälpas, nu skulle jag vilja komma dragande med yogalärarutbildningen igen… men om vi tänker mera Riktigt Projekt, så blir det nog projektet med att göra en grundläggande kartläggning av hemsjukvården i Korsholm och Vörå, som mina kollegor och jag gjorde tillsammans med en grupp studerande.
Vissa uttolkningar av ahimsa-begreppet gör gällande att det inte enbart handlar om att avstå från rent fysiskt våld mot till exempel andra människor, utan att det därutöver handlar om att man också bör kultivera ett sinnelag som vägrar befatta sig med exempelvis illvilliga och hatiska tankar (och känslor) riktade mot andra personer. Detta samtidigt som man avstår från att tala illa om andra människor, eftersom man då begår ”verbalt våld” genom att de ord man använder ger uttryck för negativa tankar och känslor. I samband med denna mer psykologiska tolkning förekommer det också i vissa kretsar att man propagerar för att en människa rent allmänt bör leva sitt liv ”så bra som möjligt”; vara god och ärlig genom att exempelvis inte ljuga eller utnyttja andra människor, vara kärleksfull etcetera. Vissa menar att ”där det finns kärlek, finns det ahimsa”.
Årets insikt 2
…är egentligen en redan tidigare insedd insikt:
Ångra aldrig något som har fått dig att le.
Årets insikt 3
…är också en gammal favorit:
Stå på dig, annars gör någon annan det.
Så här minns jag året 2018
Ett fantastiskt år. Det har varit jobbigt att skaffa två nya utbildningar på två år, men oj, vad de har gett mig mycket! Nu är det bara att tuta och köra vidare. Och komma ihåg de fem viktigaste sakerna, som fortfarande är top 5 för mig:
Sova, äta, motionera, läsa och handarbeta. Så. Självisk. Är. Jag. Annars orkar jag inte finnas till för mina medmänniskor ❤
Jag har varit sjukskriven och mer eller mindre sängliggande i tre dagar. Att ligga overksam och ha ont är rätt förargligt. Så småningom börjar det bli bättre. Hursomhelst, att ligga overksam ger gott om tid att fundera. En sak som jag funderat på en längre tid är att renovera hemma, fast bara lite.
Vi bor i ett hus som på sätt och vis är ett parhus, men ändå inte. Några månader efter att vi gift oss, närmare bestämt på luciadagen 1985, flyttade vi in i min makes barndomshem. Huvudbyggnaden blev färdig 1970, och under 1985 byggde vi en tillbyggnad, som blev mina svärföräldrars pensionärsbostad. Efter att svärföräldrarna dött (svärmor dog redan 1991, svärfar 2008) öppnade vi så småningom en dörr i mellanväggen, så att vi numera har tillgång till hela huset utan att behöva gå ut för att komma in i den andra delen.
När barnen var små, skulle jag gärna ha haft lite mera bostadsyta. Den ursprungliga bostadsytan är 118 m2 (hur får man in en sån där liten, upphöjd tvåa i wordpress?), och om jag minns rätt är den nyare delen 65 m2. Nu är det liksom alldeles för mycket. Jag skulle helst bo i en liten tvåa, som vår lägenhet i stan – den har två rum och kokvrå. Jag blir nervös av alla saker och alla ytor som borde städas, och skulle vilja ha så lite störningsmoment omkring mig som möjligt.
Men, maken har nästan 10 år kvar till pensioneringen (jag har nästan 8), och det känns inte realistiskt att “tvinga” någon av sönerna (20 respektive 22 år) att överta huset i det här skedet. Det är förstås vettigare att vänta i några år och se vart livet för dem (och om någon av dem överhuvudtaget är intresserad av att ta över ett litet, omodernt jordbruk med tillhörande byggnader). Så jag försöker gilla läget, och tänker att det för all del är bra att vi har en hel del utrymme, så att jag har plats för min företagsverksamhet, om jag så önskar.
Det är ju bra att ha en separat ingång för företaget. Jag har preliminärinrett det som var svärföräldrarnas vardagsrum till mitt rum, både för jobb och fritid. Där har jag mitt skrivbord och en massa vårdvetenskaplig litteratur; där har jag min massagebänk så att jag kan ge Reikibehandlingar; där har jag mina träningsredskap och där har jag en säng, som tjänar som soffa där jag kan sitta och sticka eller diskutera med mina kunder. Allt detta har gått att ordna utan större investeringar. Jag är inte beredd att låna pengar till företaget, som ändå bara utgör en liten bisyssla för mig. Jag är inte heller beredd att ta lån för att göra omfattande renoveringar i ett hus som vi ändå kanske inte ska ha kvar i särskilt många år.
Men visst skulle det vara trevligt att fräscha upp en del av originalinredningen från 1985. Och jag har skaffat en liten Wonnes Wellness-skylt att ha på ytterdörren. Så, följande steg skulle kunna vara att pimpa det lilla utrymme man först stiger in i. Vindfång, farstu, tambur? – den diskussionen hade jag en gång tidigare i min blogg. Låt oss kalla det “vindfång”, även om jag tycker att det är ett konstigt ord.
Hittills har jag gjort så att jag har rafsat bort Familjens kläder ur vindfånget när jag ska få Wonnes Wellness-besök. Men, om vi tänker oss att jag i fortsättningen skulle vilja (och lyckas) ha vindfånget fredat för företaget, så skulle jag ju vilja få det att se lite mer tilltalande ut.
Och jag bryr mig inte om ifall inredningsintresserade blir helt knäckta av att se hur inredningsointresserad jag är. Välkommen till verkligheten (vissa personers verklighet). För mig går alltid funktion först. Att det finns nånstans att hänga av sig jackan, ställa skorna och lägga ifrån sig mössa och vantar. Vem bryr sig om hur det ser ut, bara det fungerar.
Men om vi nu alltså tänker att jag ska leka lite mer inredningsintresserad, så skulle jag alltså vilja göra något åt det här. Tapetsera om? Nytt golv? Måla om dörrarna? Ta bort hatthyllan?
Tapetsera om är säkert ok. Ta bort hatthyllan också. Då kunde jag t.ex. ställa dit en tamburmajor i stället. Kanske en liten hylla eller byrå? Och en trevlig liten tavla på väggen? Kanske en spegel på motsatta väggen? (Halledudanedå.)
Men om jag skulle måla om dörrarna och lägga t.ex. (vadhetersåntdärgolvnuigen) … sånt som inte är parkett, men ändå typ platta träbitar, på golvet – då känns det ju som att jag borde måla om alla dörrar i hela huset?
Oj, vad länge sen jag skrivit något senast! Så länge sen att jag knappt kom in på min blogg. Jag minns ju inte lösenord och användarnamn och sånt utantill, då jag har så många sidor att hålla reda på – men efter en stunds mixtrande kom jag in på en sida där mitt lösenord fanns sparat. Puh.
Inspiration till dagens inlägg fick jag hos Michaela. Jag läste hennes roman Vad heter ångest på spanska? redan under hösten och tänkte skriva en recension… men den har inte blivit av än. Jag får ta itu med den saken så småningom 🙂
Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut?
Tja, jag utbildade mig till FISAF Personal Trainer, det har jag inte gjort förut – och det var nog den saken som upptog en stor del av mitt (tanke)liv under hösten. Allt har sin tid. Nu är jag klar med utbildningen, och det känns skönt. Att bli FISAF PT är nog något av det bästa jag gjort hittills i mitt liv (barnen är bäst).
Genomdrev du någon stor förändring?
Förutom den ovanstående, så har jag också ansökt om att bli docent. I socialpolitik! Den förändringen har inte synts så mycket än, docenturen är inte beviljad, men redan det att jag fick ihop ansökan är väl att betrakta som (åtminstone fröet till) en förändring.
Docenten in spe har inte riktigt lyckats med att förverkliga det papperslösa kontoret än, men hon jobbar på det!
Blev någon/några av dina vänner föräldrar under 2017?
Jep, jag har unga och fertila kollegor vid gymmet. Annars är det mest barnbarn som gäller för mina vänner…
Vilket datum från 2017 kommer du alltid att minnas?
Förmodligen 10.12, som var sista dagen för PT-utbildningen. Vi gjorde våra praktiska yrkesprov, och jag fick 90 poäng av 100, kan inte vara annat än nöjd!
Dog någon som stod dig nära?
Ingen familjemedlem, men flera i bekantskapskretsen, tyvärr. Jag tänker speciellt på tre personer, kvinnor i min ålder, som borde ha fått leva länge än.
Vilka länder besökte du?
Finland 😀
Bästa köpet?
Öh… Kanske min Daily Greatness Journal?
Det är bra med en fysisk dagbok också. Att sätta sig ner och fundera, reflektera och anteckna. Om health & body; emotional, spiritual & personal growth; intimate relationship; social & fun; family & friends; work & career; money & finances; community & giving.
Gjorde nånting dig riktigt glad?
Många saker. “Glad” är grundtonen i mitt liv, men jag kan ändå bli riktigt glad i många olika situationer.
Det var roligt att medverka under bokmässan. Och att träffa Kugge! Det var också roligt att vin- och matmässan pågick i samma utrymmen som bokmässan. Jag gick omkring med stora ögon och insöp (ha, ha) många nya intryck.
Saknade du något under 2017 som du vill ha år 2018?
Barnbarn (nejdå, mina kära barn, känn ingen press, men det skulle vara roligt).
Vad önskar du att du hade gjort mer?
Jag vet inte. Det fanns inte rum för mer, eftersom mycket vila och återhämtning är så viktiga saker för mig.
Vad önskar du att du hade gjort mindre?
Tja, det skulle ha varit trevligt att ha mindre ångest, men, jag jobbar på att hantera tillvaron med tillförsikt och lugn – och en bra sak under 2017 var att jag kunde halvera min medicindos utan problem!
Bästa boken du läste under 2017?
Oj, det är ett för svårt val. Jag läste så många bra böcker. Kanske Satans fotspår av Margit Sandemo? Jag gillar böcker som väcker tankar och känslor, både igenkänning och upplevelser av det annorlunda som jag inte förstår mig på.
Favoritprogram på TV?
Inget, jag har inte följt något TV-program under 2017.
Största musikaliska upptäckten?
Jag kan inte påstå att jag precis upptäckt något i musikväg. Jag lyssnar på musik så gott som varje dag, men det är oftast musik som jag använder eller eventuellt funderar på att använda under olika träningspass. Böcker och musik är sånt som jag slukar och konsumerar tugga för tugga, utan att de lämnar särskilt bestående intryck.
Vad var din största framgång på jobbet 2017?
Att jag äntligen fick publicerat en artikel som jag jobbat på i flera år.
Största framgång på det privata planet?
Alltså, nu måste jag ju återkomma till PT-utbildningen 🙂
Vad spenderade du mest pengar på?
Mat, boende, bensin.
Något du önskade dig och fick?
PT-utbildningen 🙂
Något du önskade dig och inte fick?
Ett artikelmanuskript blev refuserat. Jag hade gärna fått det publicerat, och ska ta itu med det på nytt under våren.
Vad gjorde du på din födelsedag år 2017?
Minns inte… men jo, jag firade den med en middag vid sommarstugan, på tumanhand med maken. Fast det var inte på den riktiga dagen. Vi avnjöt en Amarone som han fått i födelsedagspresent i augusti. 2.10, min födelsedag, tycks jag ha varit i Vasa.
Vad fick dig att må bra?
Många saker, men kanske främst mina underbara studiekamrater ❤
Att delta i Valhalla Obstacle Run med tre av de fina var en once-in-a-lifetime-upplevelse, jag tror inte att jag gör om det. Men roligt var det! (Och tungt.)
Vem saknade du?
Maria, en av vännerna som avled under året. Katten Stig, som var en av mina goda blogg- och facebookvänner och måste tas till veterinären för att aldrig komma tillbaka. Andra vänner som jag sällan träffar IRL.
De bästa nya människorna du träffade?
PT-studiekamraterna ❤ Här är några av dem.
Mest stolt över?
Håhåjaja, PT-utbildningen, förstås…
Högsta önskan just nu?
Att jag också i fortsättningen har förmågan att glädjas över det lilla. Över både andras och min egen lycka och framgång. Att jag kan sörja med den som sörjer utan att själv gå under.
Vad tänker du göra annorlunda i år?
Yoga mera. Jag börjar nästa utbildning (yogalärare) i februari, och vi ska yoga jättemycket, både inom och utanför utbildningen. Nog för att jag redan yogat en hel del, men jag antar att YOGA blir temat för 2018.
För den som bloggar rätt sällan är listor perfekta – man får sagt så mycket med ett enda inlägg 🙂 Veckoslutslistan hittade jag hos Jennifer.
Bäst i veckan hittills:
Torsdagen. Jag lunchade med två väninnor, vi förbättrade om inte världen så åtminstone varandras tillvaro, vi köpte en present åt en tredje väninna och så besökte den ena väninnan och jag cancerföreningens öppet hus-tillfälle.
Vi lunchade vid Folkhälsans hus i Vasa, och fick tillfälle att se deras fina riksha. “Man får väl ta en sån här broschyr fastän man inte är anhörig, utan bara vän?” frågade jag när vi bekantade oss med cancerföreningens utrymmen, och givetvis fick jag ta en. “Vänner är viktiga”, sa den vi talade med. Så råkade jag gå förbi Gros bokhandel och fick se Kugges bok i skyltfönstret ❤ Jag styrde stegen till Halpa-Halli och införskaffade lite grejor till mitt företag. En ny träningsväska, som liksom ska vara gymneutral… eftersom jag kommer att hålla timmar vid två sinsemellan konkurrerande – eller ska vi säga kompletterande! – gym i höst. En sån där våg som jag inte litar så förskräckligt mycket på, men som kan vara intressant både för mina kunder och för mig själv när man vill följa med utvecklingen, samt ett vanligt hederligt måttband, också för att följa med utvecklingen av förhållandet muskler-fett osv.
På kvällen var jag på möte med mina nya instruktörskollegor.
Wasamoves instruktörer hösten 2017. Ett par stycken fattas.
Ujuj, det blev mycket, och det var bara punkt 1….
Sämst i veckan hittills: det var nog att jag “måste” jobba på fredag. Jag var trött. Men, det gick bra ändå. Gymjobb på morgonen och ÅA-jobb efter det. Oftast brukar jag ÅA-jobba ti-on, men den här veckan hade jag bytt tisdagen till fredag pga ett viktigt möte på fre.
Där har jag ont: nacken, övre ryggen och skuldrorna. Jag hoppas att det bara är träningsvärk efter gårdagen, och inte spänningsvärk (alltså ömma muskler för att jag tränade bra, inte spänningsvärk för att jag gjorde fel 🙂 ).
Det tänker jag mycket på: att jag ska till Solvalla på PT-kurs 31.8-3.9. De flesta av mina Norrvalla-studiekamrater träffade jag för ett par veckor sen, men jag ser så fram emot att få träffa resten av studiekamraterna också. Vi är alltså två grupper, en Norrvallagrupp och en Solvallagrupp. Ibland har vi gemensamma utbildningstillfällen, och ett sådant närmar sig nu. Och vi ska alla bli FISAF Personal Trainers.
Det klär jag mig i: just nu har jag pyjamas på mig… Jag är vid sommarstugan och har en gammal ljusblå satinpyjamas med katter, hundar och snöflingor på som har degraderats till “skäripyjamas”.
Det dricker jag: kaffe, morgonkaffet får ta tid.
I dag händer detta: en av mina kompisar fyller 50 och vi ska dit på fest. Det ser jag verkligen fram emot! Apropå det där med kläder, jag hade tänkt ha min sommarklänning som jag köpt i sommar och ännu inte burit, men hon skickade meddelande att vi ska ha bekväma och varma kläder på oss, för vi ska bl.a. vara ute (det blåser och ösregnar mellan varven) så jag får visst ta till en plan B….
…och i morgon det här: Då ska jag vila och samla krafter inför den kommande veckan. Och finslipa mitt pumpprogram, som har premiär vid Wasamove på måndag kväll.
Och mest av allt önskar jag detta: att jag ska lyckas hålla balansen i tillvaron i höst, med lite jobb, lite studier och mycket återhämtning ❤
Nästa vecka ser jag fram emot: det skrev jag visst redan, men det är bl.a. måndagens gymtimme/timmar, tisdagens zumba (det är sista gången på sommarschemat och jag ska ha paus med min zumbainstruktörslicens i höst, så jag får hitta på lite kul till den timmen) och så PT-kursen, förstås. Samt att jag ska samåka till Solvalla med tre av mina manliga studiekamrater. Jag gillar att jobba och studera med kvinnor, tro inte annat, men för en som alltid har rört sig i väldigt kvinnodominerade kretsar så är det extra kul med manliga studiekamrater. Det är lite som att fara ut och åka med mina söners kompisar, och det känns bra.
Pepplistor i all ära, men en sur lista är faktiskt rätt kul att skriva, i synnerhet om man som jag faktiskt av naturen är mycket mera glad än sur och positiv i stället för negativ. Sura listan hittade jag hos Daniela, som i sin tur hittat den hos Jennifer.
Obehagligaste jag vet: knarret av styrox (frigolit) *ryyyyys* Dessutom blir styroxsmulorna statiskt elektriska och fastnar i fingrarna *ryyyys2*
Absolut inte min killtyp: kostymnissar. Förlåt mig mina fördomar, jag vet att jag är en usel människa.
Äckligaste mat jag vet: det blev svårare. Jag gillar ju mat. Men jag tycker inte om massor med vispgrädde eller tjocka lager smör i några som helst sammanhang. Eller jelly.
Blir arg på: vänsterfilskörare. När man ska köra in till Vasa norrifrån och vissa idioter ligger och trycker i vänster fil genom hela stan fastän de inte ska svänga. Förare som kör om mig fastän jag kör högsta tillåtna hastighet. Folk som parkerar som krattor så att de tar upp två halva (eller åtminstone drygt en) parkeringsfickor. Trögt fungerande teknik, som datorer och sånt. Att jag bara trycker på fel bokstav hela tiden om jag ska skriva på en telefon eller iPad. Att man inte får ha vilka lösenord man vill på vilka sidor man vill. Sånt får mig att regrediera och skriva lösenord modell Röve_diin1962!
Sämsta bok jag läst: Gone girl av Gillian Flynn. Hur kan man bara skriva sån smörja… och hur kan folk gilla den… och hur kan den ha blivit filmatiserad???
bilden är googlad och stulen
Något som får mig att byta radiokanal: när maken har lyssnat på radio X3M (förlåt, förlåt, men jag är för gammal, jag vet att jag inte hör till målgruppen men det gör han inte heller). Det är så mycket struntprat i den kanalen. Och sport, fyf*n. Tacka vet jag Loop “enemmän musiikkia, vähemmän puhetta” 🙂
Sist jag ville ta till knytnävarna: öööh… det måste vara länge sen. Jo, det var väl i samband med en incident på jobbet för 3-4 år sedan. Men jag slogs inte. Jag svor bara. Vilket är extremt ovanligt. Trots att jag nyss skrev f*n, så brukar jag inte svära.
Fulaste plagg jag vet: psykedeliska boho-tunikor med A-linjesnitt. Ok, andra får ha såna, men never in my life att jag tänker skaffa nån sån.
tillåt mig spy. Hur ska jag lyckas få slut på den här…
Det skriker jag när jag blir arg: öööh… “NU SLUTAR NI!!!!!” åt bråkiga barn för sisådär 10 år sedan. De bråkar inte längre (nu är mina barn 30, 28, 22 och 20 år, så den tiden är förbi). Möjligen kan jag skrika det åt bråkiga hundar nuförtiden.
Här har det visst varit stillsamt ett tag. Maj och början av juni råkade bli allmänt jobbiga för mig, och då kändes det naturligt att minska på det som jag kan minska på utan att det får negativa konsekvenser.
Nu har jag varit ledig från ÅA i två veckor, och från gymmet fr.o.m. 1.7. Krafterna börjar återvända. Återhämtning behövs, både dagligen, varje vecka och (åtminstone för mig) i längre perioder ibland. Jag hade inte för mycket att göra i maj och juni, men det blev för splittrat så jag hann inte återhämta mig tillräckligt mellan varven. Plus att diverse motgångar tog på orken och humöret.
Det är så oerhört skönt att vara helt ledig nu. Att få ta dagen som den kommer, och bokstavligen göra så litet som möjligt. Bara hunden och jag och naturen.
FörväntansfullaOops, jag glömde ta med mig en kamOorganiserat frukostkaos. Ni missade min smoothie, som smakade bättre än den såg ut…
I dag har jag en inte-så-rolig uppgift att ta itu med. Små svarta myror har börjat invadera köksbänken. Små svarta myror får för all del finnas, men inte inne i mitt hus, då råkar de illa ut…
Jag läste nyss om en svensk återbruksgalleria, där använda möbler m.m. piffas upp och säljs vidare. Lite som “pimp my loppis”, kanske?
Själv är jag också lite återbrukande av mig. Eftersom jag inte är särskilt intresserad av vare sig inredning eller kläder, återbrukar – eller rättare sagt brukar – jag både möbler, eventuella inredningsprylar och kläder tills de är uppnötta. Men ibland vill man ju ha nåt nytt.
Och när det gäller frisyr och naglar är jag rätt omväxlande av mig. Det är kanske de svagheter jag har, när det gäller fåfänga eller vad man nu ska kalla det. Fåfänga alternativt “alltid retar det nån”. Väcker nån sorts uppmärksamhet. Annars heter det ju så dystert att kvinnor över 30 är osynliga. Det ska vi väl inte gå med på? Försåvitt vi inte vill vara osynliga, förstås. Jag har inget emot att synas och höras, även om jag också kan dämpa mig när det behövs.
I går var det dags för frissabesök igen, då jag ville vara fin i håret när jag skulle på doktorsdisputation och fin middag.
Faux, kallas det här visst. Och oj, vad jag fick många positiva kommentarer. Och som vanligt också kommentarer i stil med “jag skulle också gärna ha en sån där frisyr, men jag vågar inte”. Ofta brukar jag fråga vad de är rädda för, vad skulle kunna hända? Att jag får sparken? Nånej. Att min man lämnar mig? Nånej. (Och om han skulle lämna mig för att jag har en viss frisyr, skulle han inte var mycket att ha.) Att folk ska komma med spydiga kommentarer? – och, vem bryr sig, då kan man alltid svara det där “alltid retar det nån” alternativt skratta och säga “papp diin” eller något lika… moget.
Kvällsklädseln blev en riktig återvinningssådan. Klänningen har jag ärvt av dottern – 0 €. Örhängen, halsband, armband och väska (som inte syns på bilden) blev dagens loppisfynd. 3,50 för örhängena, 1,50 för halsbandet, 1 € för armbandet och 1 € för väskan. Strumpbyxorna var faktiskt nya, och skorna köpte jag i november (nya). Klockan är en present, eller rättare sagt, jag köpte den för presentpengar som jag fick när jag själv disputerade för snart sju år sedan.
Det var en trevlig fest med trerätters middag (hur stavas det, nu blir jag osäker på om det ska skrivas ihop och i så fall vad som ska skrivas ihop?).
Den här förrätten hade jag gärna ätit dubbelt mera av. Och mina bordsgrannar sa att de blev så mätta redan av den… 😀
Varmrätten. (Men varför mos med fin mat, oavsett om man kallar det mos eller potatispuré tycker jag att det är så vardags, och lite barnmatsvarning… hursomhelst var det gott. Och köttbiten var rejäl.)
Efterrätten. Jag älskar crème brûlée (stavas det så?).
Det var en trevlig fest, med mycket norska (disputanden är från Norge) och många skratt. Trevlig omväxling med folk som heter Vigdis och Venke och Sissel och Synnøve och liknande. Hoppas jag får fara som utbyteslärare i en vecka till Norge nästa läsår…
Jo, visst gillar jag vissa finlandssvenska böcker som jag läst. Och alltid ger de något. Men, ofta är de lite för dystra i min smak.
Den här boken, Dånet i ett ensamt öra av Birgitta Boucht, är allt annat än dyster. Trots att den handlar om en döende kvinna. Trots att jag visst har påstått att det borde vara förbjudet att skriva böcker som slutar med att huvudpersonen dör. (Och nej, det gör inget att jag avslöjade den saken. Läsaren vet att det kommer att gå så.)
“Dånet i ett ensamt öra är en saga för vuxna”, står det på baksidan. Och det är det. En fantastisk saga. Det är svårt att beskriva varför jag tycker att den är fantastisk. Kanske det har något med berättelsens – eller rättare sagt berättelsernas – surrealism? En surrealism som samtidigt tar fasta på så mycket av det sant mänskliga.
Det gäller att kunna vänta. Det handlar bara om detta. Att kunna vänta sig genom år av händelser och händelselöshet, vänta sig genom de uteblivna meddelandena eller de falska spåren, vänta sig genom ensamhet, utveckling, uppfostran, vänta sig bort från kraven på sammanhang och rationalitet, våga vänta sig genom virvelstormar och ökensand, vänta på insikt, vänta på vägledning, vänta på vänner, vänskap, kärlek, vänta också sedan allt detta infunnit sig, vänta sig fram till elden och tvånget, till tomrummet och tystnaden. Att vänta sig igenom, bort, fram till, utöver.
Ah, vad jag gillar det här språket och sättet att hantera orden. Jag ska börja läsa mera finlandssvenska böcker. I alla fall då och då 🙂
Vonnes välsignelser och vedermödor 