Veckoslutslista

För den som bloggar rätt sällan är listor perfekta – man får sagt så mycket med ett enda inlägg 🙂 Veckoslutslistan hittade jag hos Jennifer.

Bäst i veckan hittills:

Torsdagen. Jag lunchade med två väninnor, vi förbättrade om inte världen så åtminstone varandras tillvaro, vi köpte en present åt en tredje väninna och så besökte den ena väninnan och jag cancerföreningens öppet hus-tillfälle.

Vi lunchade vid Folkhälsans hus i Vasa, och fick tillfälle att se deras fina riksha. 

“Man får väl ta en sån här broschyr fastän man inte är anhörig, utan bara vän?” frågade jag när vi bekantade oss med cancerföreningens utrymmen, och givetvis fick jag ta en. “Vänner är viktiga”, sa den vi talade med. 

Så råkade jag gå förbi Gros bokhandel och fick se Kugges bok i skyltfönstret ❤ 

Jag styrde stegen till Halpa-Halli och införskaffade lite grejor till mitt företag. En ny träningsväska, som liksom ska vara gymneutral… eftersom jag kommer att hålla timmar vid två sinsemellan konkurrerande – eller ska vi säga kompletterande! – gym i höst. En sån där våg som jag inte litar så förskräckligt mycket på, men som kan vara intressant både för mina kunder och för mig själv när man vill följa med utvecklingen, samt ett vanligt hederligt måttband, också för att följa med utvecklingen av förhållandet muskler-fett osv. 

På kvällen var jag på möte med mina nya instruktörskollegor.

Wasamoves instruktörer hösten 2017. Ett par stycken fattas. 

Ujuj, det blev mycket, och det var bara punkt 1….

Sämst i veckan hittills: det var nog att jag “måste” jobba på fredag. Jag var trött. Men, det gick bra ändå. Gymjobb på morgonen och ÅA-jobb efter det. Oftast brukar jag ÅA-jobba ti-on, men den här veckan hade jag bytt tisdagen till fredag pga ett viktigt möte på fre.

Där har jag ont: nacken, övre ryggen och skuldrorna. Jag hoppas att det bara är träningsvärk efter gårdagen, och inte spänningsvärk (alltså ömma muskler för att jag tränade bra, inte spänningsvärk för att jag gjorde fel 🙂 ).

Det tänker jag mycket på: att jag ska till Solvalla på PT-kurs 31.8-3.9. De flesta av mina Norrvalla-studiekamrater träffade jag för ett par veckor sen, men jag ser så fram emot att få träffa resten av studiekamraterna också. Vi är alltså två grupper, en Norrvallagrupp och en Solvallagrupp. Ibland har vi gemensamma utbildningstillfällen, och ett sådant närmar sig nu. Och vi ska alla bli FISAF Personal Trainers.

Det klär jag mig i: just nu har jag pyjamas på mig… Jag är vid sommarstugan och har en gammal ljusblå satinpyjamas med katter, hundar och snöflingor på som har degraderats till “skäripyjamas”.

Det dricker jag: kaffe, morgonkaffet får ta tid.

I dag händer detta: en av mina kompisar fyller 50 och vi ska dit på fest. Det ser jag verkligen fram emot! Apropå det där med kläder, jag hade tänkt ha min sommarklänning som jag köpt i sommar och ännu inte burit, men hon skickade meddelande att vi ska ha bekväma och varma kläder på oss, för vi ska bl.a. vara ute (det blåser och ösregnar mellan varven) så jag får visst ta till en plan B….

…och i morgon det här: Då ska jag vila och samla krafter inför den kommande veckan. Och finslipa mitt pumpprogram, som har premiär vid Wasamove på måndag kväll.

Och mest av allt önskar jag detta: att jag ska lyckas hålla balansen i tillvaron i höst, med lite jobb, lite studier och mycket återhämtning ❤

Nästa vecka ser jag fram emot: det skrev jag visst redan, men det är bl.a. måndagens gymtimme/timmar, tisdagens zumba (det är sista gången på sommarschemat och jag ska ha paus med min zumbainstruktörslicens i höst, så jag får hitta på lite kul till den timmen) och så PT-kursen, förstås. Samt att jag ska samåka till Solvalla med tre av mina manliga studiekamrater. Jag gillar att jobba och studera med kvinnor, tro inte annat, men för en som alltid har rört sig i väldigt kvinnodominerade kretsar så är det extra kul med manliga studiekamrater. Det är lite som att fara ut och åka med mina söners kompisar, och det känns bra. 

sura listan

Pepplistor i all ära, men en sur lista är faktiskt rätt kul att skriva, i synnerhet om man som jag faktiskt av naturen är mycket mera glad än sur och positiv i stället för negativ. Sura listan hittade jag hos Daniela, som i sin tur hittat den hos Jennifer.

Obehagligaste jag vet: knarret av styrox (frigolit) *ryyyyys* Dessutom blir styroxsmulorna statiskt elektriska och fastnar i fingrarna *ryyyys2*

Absolut inte min killtyp: kostymnissar. Förlåt mig mina fördomar, jag vet att jag är en usel människa.

Äckligaste mat jag vet: det blev svårare. Jag gillar ju mat. Men jag tycker inte om massor med vispgrädde eller tjocka lager smör i några som helst sammanhang. Eller jelly.

Blir arg på: vänsterfilskörare. När man ska köra in till Vasa norrifrån och vissa idioter ligger och trycker i vänster fil genom hela stan fastän de inte ska svänga. Förare som kör om mig fastän jag kör högsta tillåtna hastighet. Folk som parkerar som krattor så att de tar upp två halva (eller åtminstone drygt en) parkeringsfickor. Trögt fungerande teknik, som datorer och sånt. Att jag bara trycker på fel bokstav hela tiden om jag ska skriva på en telefon eller iPad. Att man inte får ha vilka lösenord man vill på vilka sidor man vill. Sånt får mig att regrediera och skriva lösenord modell Röve_diin1962!

Sämsta bok jag läst: Gone girl av Gillian Flynn. Hur kan man bara skriva sån smörja… och hur kan folk gilla den… och hur kan den ha blivit filmatiserad???

bilden är googlad och stulen

Något som får mig att byta radiokanal: när maken har lyssnat på radio X3M (förlåt, förlåt, men jag är för gammal, jag vet att jag inte hör till målgruppen men det gör han inte heller). Det är så mycket struntprat i den kanalen. Och sport, fyf*n. Tacka vet jag Loop “enemmän musiikkia, vähemmän puhetta” 🙂

Sist jag ville ta till knytnävarna: öööh… det måste vara länge sen. Jo, det var väl i samband med en incident på jobbet för 3-4 år sedan. Men jag slogs inte. Jag svor bara. Vilket är extremt ovanligt. Trots att jag nyss skrev f*n, så brukar jag inte svära.

Fulaste plagg jag vet: psykedeliska boho-tunikor med A-linjesnitt. Ok, andra får ha såna, men never in my life att jag tänker skaffa nån sån.

också knyckt bild

Äckligaste drycken: risproteinpulverdryck. Campari. Gammeldansk.

tillåt mig spy. Hur ska jag lyckas få slut på den här… 

Det skriker jag när jag blir arg: öööh… “NU SLUTAR NI!!!!!”  åt bråkiga barn för sisådär 10 år sedan. De bråkar inte längre (nu är mina barn 30, 28, 22 och 20 år, så den tiden är förbi). Möjligen kan jag skrika det åt bråkiga hundar nuförtiden.

Jo, det var roligt att skriva den här listan 🙂

 

 

 

bokrecension: När två världar kolliderar

Som omväxling till ljudbokslyssnandet är det trevligt att läsa en bok i pappersversion då och då. Mitt senaste tillskott i pappersboksamlingen är en biografisk kärlekshistoria, När två världar kolliderar av Birgitta Lindholm. Boken är utgiven via Solentro. Jag fick ett recensionsexemplar efter att ha kommit överens med författaren om att recensera hennes bok. Vi vill gärna stöda varandra som författare, jag ser fram emot att så småningom läsa Birgittas recension av min debutroman.

När två världar kolliderar är en öppenhjärtig berättelse, vars litterära format närmast kan liknas vid dagboksanteckningar eller episk kortprosa. Boken är lättläst, med stor stil och ett jordnära, vardagligt språk. Läsaren får följa Nitta och Niko, dels var för sig, dels tillsammans, under flera decennier.

Det dagboksaktiga språket gör mig stundtals en smula fundersam, självutnämnd språkpolis som jag är. Jag har lite svårt att smälta publicerad text kännetecknad av ofullständiga meningar, växlande tempus och talspråk. Samtidigt utgör stilen något av charmen och det genuina i berättelsen – den är skriven med övertygande intensitet och värme. Språkdräkten är också konsekvent, vilket höjer helhetsintrycket av boken. Med tanke på fortsatt skrivande och utgivning av flera böcker, skulle jag ändå rekommendera författaren att låta språkgranska sina texter och eventuellt utföra vissa språkliga korrigeringar, utan att för den skull behöva ge avkall på det personliga uttryckssättet.

Bokens tema, en kärlekshistoria mellan två personer från vitt skilda kulturer, utspelad i ett tredje land, är av högsta intresse i dagens multikulturella värld. Kärleken kan fungera, trots olikheter i bakgrund, intressen och uppfostran.

Jag har inget recept på hur vi gjorde för att det skulle fungera, men mitt råd till er som träffar en utländsk man, är att vara öppen och lyssna till hjärtat, och dela era olikheter samt likheter, och gå för det om det finns kärlek mellan er.

Så enkelt, och ändå så svårt. Och så universellt. För visst gäller detta även med oss som har hittat en partner med samma modersmål och samma geografiska ursprung. Det som är normalt, naturligt och självklart i en familj eller en släkt, är inte nödvändigtvis normalt, naturligt eller självklart i en annan familj eller släkt. På djupet är igenkänningsfaktorn stor.

Bokens budskap är ljust och hoppfullt. Trots att världen kan se dyster ut, finns det liv och kärlek. Kärlek som är stark nog att överbrygga gränser. Kärlek som bär två människor genom livet.