sommarlov

Svisch, så har min första sommarlovsvecka passerat. Det här skrev jag för en vecka sen, torsdagen den 23.6 när jag packade ihop och satte kommatecken för arbetsuppgifterna: IMG_1959.jpg

Det känns onekligen skönt. Den här första veckan har gått åt till att fira midsommar, vara hemma en måndag och…. ja, vad gjorde jag då? Tvättade kläder och ställde till födelsedagskaffe. Mellansonen fyllde 21, och vi firade honom och hans storebror som fyllde 29 den 21.6 med en liten kaffestund för Familjen. Äldsta sonens och dotterns sambor var också med.

På tisdag for jag till mina föräldrar i Öja för att hinna umgås med dem innan jag skulle gräva ner mig i skären för att inte dyka upp förrän i augusti. Tror jag. Man kan ju aldrig veta vad som inträffar som tvingar mig i land. Men annars har jag tänkt bo här som en annan Robinson Crusoe och låta Familjen komma hit med mera vatten, kläder och mat ibland.

Tisdagen förgylldes av en caféträff med några av mina kära musketantvänner. Vi träffades i Jakobstad, närmare bestämt Skorpans uteservering och åt glass. Jag har hört om den goda, hemlagade Skorpanglassen, och nu fick jag också konstatera att den är god. Inget foto, jag slurpade i mig den utan att tänka på att fotografera först. Det lär vara så att de har lite olika smaker från dag till dag. Jag ville ha kokosglass, som fanns på listan, men den var slut. Så det blev lakritsglass och kaffeglass i stället. Mmmm.

(OCH kaffe och kanelbulle efteråt. Det borde ju räcka med antingen glass eller bulle, men…)

I går var mina föräldrar och jag helt oförhappandes på en hemkonsert hos mina föräldrars granne. Det var verkligen en fin konsert, med klassiskt gitarrspel och sång. Klassisk musik, visor och psalmer. En fin stund.

Och NU är jag äntligen i mitt paradis i skärgården. Jag VILL så mycket, bara roliga saker.

I morgon ska jag ta itu med revideringen av mitt romanmanuskript. Jag är ju faktiskt författare redan, till facklitteratur, men inte till skönlitteratur. Nå, jag har väl fått en dikt publicerad i Vasabladet för många, många år sen. Och tvingat på mina bloggläsare en och annan dikt och anekdot. Men romanformatet är någonting nytt. Michaela, som också tycker om att skriva, tipsade mig om att skaffa post it-lappar med olika färg som hjälpmedel för att sortera hur de olika bokpersonerna ska utvecklas under bokens gång. Jag glömde förstås att köpa hem post it-lappar, märkte jag när jag skulle packa inför skärifärden, och inte hittade jag några lappar i skrivbordslådan heller. Men så råkade jag hitta en trevlig liten anteckningsbok, som jag fick från Studentlitteratur då jag fick mitt första bokkapitel i en Studentlitteratur-bok publicerat. Den kommer säkert väl till pass nu! Och den innehåller faktiskt post it-lappar också!

IMG_1966.jpgIMG_1967.jpg

Fast ikväll blir det nog inget skrivet. Lite gröt, och så ska jag lägga mig. Jag är så trött, och sova är alltid nummer 1 🙂

Förresten har jag varit till frissan idag också. Till Stina, som jag blivit bekant med via bloggandet, och som är Carolines mamma.

Det är svårt att fotografera sitt korta hår själv *LOL*

Men jag blev nöjd!

IMG_1965.jpgIMG_1971.jpg

Advertisements

lycklig

I går läste jag till min stora förtjusning ett meddelande om att jag får börja på Norrvallas FISAF Personal Trainer-utbildning i januari 2017. Ni anar inte hur glad jag blev. Tydligen gör det inte något att jag är i äldsta laget. Man MÅSTE ju inte vara ung för att vara gruppinstruktör, inte heller för att vara PT.

NÄSMAN_YVONNE_IMG_1841_125px
Bild från Wasa Sports Clubs hemsida (uff, vilket Pepsodent-flin)

Nu återstår det att se hur det blir med PT-jobb och andra sysslor sen efter avslutad utbildning, som tar ungefär ett år. Det kan hända att jag blir befriad från vissa delar av utbildningen, eftersom jag har så många utbildningar och så mångsidig arbetserfarenhet från förr. Det ska vi tydligen återkomma till sen när det blir dags. Plus att jag eventuellt ska medverka som lärare på ett hörn av utbildningen 🙂

13406871_10154200646038058_4101012791551053776_n
Jag vill så gärna hjälpa andra att må bra och hitta glädjen i att röra på sig

Min tanke hittills har varit att jag eventuellt skulle fortsätta att jobba en del vid ÅA, fast kanske inte som fast anställd längre, utan som timlärare eller med begränsade uppdrag. Plus att jag skulle jobba som instruktör och PT, antingen som anställd och/eller med någon form av företag.

10451892_10204128850287944_8625383162156913253_n
Att jag själv gillar att röra på mig råder det väl inget tvivel om (längst till höger, LOL)

Det lär vara så att om man har ett litet företag, som inte omsätter mer än 5000 € per år, så är man inte momsskyldig och då är det mycket enklare att skaffa sig och ha ett “toiminimi”, vad det nu kan heta på svenska. Enmansföretag? T.ex. om jag bara skulle ha några få PT-kunder per år.

10460174_10203408798927110_1596453859900795299_n
Komsi komsi, och träna med mig ❤

Men, det finns mycket kvar att fundera på. “Mitt” gym tar en stor avgift av utomstående PT:ar som kommer med sina kunder till gymmet. Det är förståeligt, de har ju egna PT:s och vill förstås att kunderna ska anlita dem. Kan jag bli anställd som PT eller få ett vettigt samarbetsavtal med något gym? Eller ska mina kunder få PT-rådgivning på annat sätt och träna själva? Jag vet inte. Det lär visa sig.

10576968_10152604005318058_1254402973843893738_n

Hursomhelst, jag är överlycklig. Lev din dröm, och låt inte t.ex. en deltidspensionering av hälsoskäl eller annat stå i vägen för den… Det finns saker jag inte kan längre, men det finns fortfarande saker jag kan! Och det kan du också ❤

 

meningslöst klotter

Det finns en hel del som jag inte förstår mig på här i världen. T.ex. klotter. Varför vill någon förstöra andras egendom? Jag har inte heller förstått mig på varför man över huvud taget skulle vilja förstöra för andra, t.ex. genom att sparka sönder snögubbar som andra har byggt. Själv har jag inte ens klottrat “Yvonne was here” eller något liknande på en toavägg 🙂

Jo, en gång har jag klottrat. Det hade jag faktiskt glömt, tills jag träffade min första lärare för några år sen. Vi pratade gamla minnen, och hon påminde mig om att jag hade klottrat så mycket på min skolpulpet att den måste slipas och lackeras om. Hon hade kallat in mig till ett Allvarligt Enskilt Samtal, då vi hade diskuterat igenom det jag hade klottrat, vad det föreställde och varför jag gjort så där. I ljuset av den psykoterapi jag genomgått under de senaste åren fick klotterpåminnelsen kalla kårar att promenera längs min rygg. Men det är så privata saker att jag inte vill gå in på dem i bloggen. Kanske klottrare över lag försöker ge uttryck för sin ångest och en ohållbar situation de inte förstår sig på? Jag önskar bara att de kunde hitta någon mer konstruktiv väg ut.

Frånsett det där pulpetklottrandet har jag alltså inte klottrat, vad jag kan minnas. Visst har jag drabbats av lusten att klottra ibland. Men inte att skriva obegriplig wannabegraffiti på husväggar. Vilket huset där vi har vårt Vasahem drabbats av häromnatten. Suck.

IMG_1940

OM jag skulle klottra (vilket Gud förbjude, nån gräns får det väl ändå vara för medelålders tanters behov av att verka ungdomliga och vilda), skulle jag göra lite skämtsam åverkan på sånt som jag inte räknar som så allvarligt. T.ex. rita mustascher på riksdagskandidater som hänger på valaffischer. Det är Förbjudet, men det skulle vara lite smygroligt. Jag kan inte låta bli att fnissa åt sånt klotter. Jag kommer också ihåg när jag var drygt 20 år och drabbades av en närapå obetvinglig lust att rita en snopp på en stor reklamaffisch. Det var visst nån sparbanksreklam, med en stor etta på. Den där flinande ettan såg så korkad ut att jag tyckte att det skulle ha passat med en käck snopp på den. Hursomhelst lyckades jag hejda mig och lät snoppritandet stanna vid en tanke.

Ok, vad kan vi dra för slutsatser av det här? a) Det är förbjudet att klottra på valaffischer, men det skulle ändå vara lite roligt. Jag tror inte att det skulle påverka kandidatens chanser att bli vald i någondera riktningen. Fast vad vet jag. b) Det är säkert förbjudet att klottra på reklamaffischer också, men det skulle kunna vara ett utslag av antikommersialistisk civil olydnad, och alltså inte heller så farligt, och kanske rentav lite roligt. MEN. c) Hur ända in i glödheta skulle det kunna vara roligt att spraya lite färg på nåns husvägg? Det KAN inte vara roligt.

Eller är det roligt “moahhahhah, nu får husägarna punga ut med pengar för att få bort klottret och jag plockar coolhetspoäng i kompisgänget för att jag vågade gå in på den främmande gården och spraya”? Eller…

Nä, jag förstår inte. Men vara med och betala för att få bort klottret, det måste jag förmodligen. Inte lär snorungarna bli haffade. Stryk sko e va. Eller kärlek eller whatever. Jag förstår INTE.

 

finlandssvensk litteratur

Efter att ha läst Michaelas blogginlägg med hänvisningen till Peter Lüttges artikel om den finlandssvenska litteraturens kräftgång har jag funderat lite extra på varför jag själv läser så få böcker skrivna av finlandssvenska författare. Min spontana tanke är att det inte är ett medvetet val, det har bara blivit så. Jag läser inte många böcker skrivna av finska författare heller. Det blir mest svenska författare, en del norska och så en del från den anglosaxiska världen.

När jag var barn och tonåring, kunde jag inte bry mig mindre i vem som skrev böckerna jag läste. Nåja, åtminstone var det inte särskilt viktigt. Visst läste jag gärna böcker av Astrid Lindgren, Edit Unnerstad, Enid Blyton och Carolyn Keene, men det kändes faktiskt rätt oväsentligt vem som skrivit dem. Jag ville t.ex. läsa om mysterier, och om hästar. Då valde jag böcker som handlade om mysterier eller hästar, och tittade knappt åt författarnamnen.

Fortfarande finns jag i den där mysteriegenren, kan man väl säga. Fortfarande, eller på nytt. Här emellan läste jag en hel del kärleksromaner och historiska romaner. Just nu känner jag inte så stor dragning till såna. “Vuxendeckare” började jag väl läsa när jag var i 12-årsåldern, och visst är det tur för mig att det ständigt ges ut nya sådana, så att de inte tar slut…

Men jag vill inte bli kriminalförfattare. Åtminstone inte nu. Det skulle kräva alldeles för mycket research, plus att jag är så mild av naturen att jag skulle ha svårt att hitta på otäcka saker. Jag skriver hellre om snälla, glada saker. I kombination med sorg och bekymmer, men det ska ändå bli bra, och mina böcker ska andas positivitet och livsglädje. Därför kommer jag inte heller att ta till mig några av mina högt värderade provläsares åsikter att mina bokpersoner är för snälla. Jo, jag ska fundera på den dramaturgiska framställningen så att boken inte blir för tråkig, men i min värld ÄR människor just så där snälla. Klart att man fixar en julgran åt familjens mormor/farmor, och klart att man för medicin åt henne när hon fått ryggskott, t.ex.

Åter till de finlandssvenska författarna. Kanske det är så att en del av de finlandssvenska böcker jag läst känns för dystra? Att det är just det som inte tilltalar mig? Att det finländska svårmodet också syns i de svenskspråkiga texterna? Jag vet inte riktigt, men jag har en känsla av att det kan vara så. Och jag vill inte räkna upp de “dystra författarna”, eftersom jag kanske inte riktigt gett dem en ärlig chans, då den första boken jag läst inte gett mersmak.

Men vet ni vad, jag har inte läst en enda bok av Kjell Westö. Det kanske jag borde göra?

manuskriptet

Efter en vecka utan blogginlägg (jag har ställt till examenskalas för min son, haft kalas och deltagit i två andra kalas) känns det riktigt bra att få börja skriva igen. Av alla tänkbara orsaker som man kan dö av, skulle det väl vara väldigt onödigt att dö af skrifklåda…

10427269_10154192654335585_3069796459305290916_n
Bilden är snodd från Facebook

Inte för att jag lär behöva dö af skrifklåda de närmaste veckorna i alla fall. Romanmanuskriptet får nog snällt vänta på sin tur tills jag får semester. Förutom att jag fortfarande har ett antal temaseminarieuppsatser att bedöma, ska jag också skriva klart en artikel, som jag hoppas kunna skicka in till Hallinnon Tutkimus (i samarbete med en av mina duktiga studerande); skriva klart ett utkast till artikel till International Journal of Human Caring; skriva klart ett utkast till reviderat kapitel i en bok som ges ut av Studentlitteratur (förra utgåvan kom 2012) samt skriva klart en revision av en artikel till International Journal of Leadership in Education (den har åkt fram och tillbaka flera gånger redan).

Så, mot denna bakgrund, har jag mer eller mindre kommit fram till att jag ska ge ut romanen själv. Jag har liksom inte motivation just nu till att börja tjafsa med något förlag när det gäller mitt privata skrivande, då det är så många regler och rutiner som styr mitt professionella skrivande…

Hursomhelst, det är juni och min tanke var ju att delge mina bloggläsare något av feedbacken på romanmanuskriptet, för att eventuellt få lite fler synpunkter. Utan att avslöja för mycket av innehållet, kan jag säga att jag t.ex. blev glad över att få feedback på att vissa platser kändes igen utan att jag direkt skrivit var de fanns. Det tyder på att jag lyckades med att få in handlingen i en miljö som i huvudsak finns på riktigt, trots att vissa detaljer är påhittade.

Sen får jag förstås ta en funderare på kapitelindelning och beskrivningar av det ena och det andra, sådant hade jag ju inte reviderat alls innan jag skickade manuskriptet till provläsarna. Det var helt enkelt uppräknade “rådata” som de fick.

Men, för att höra lite mera av vad “folk tycker” – det som i vissa fall väckte funderingar var mina benämningar på huvudpersonerna. Margaretha, den egentliga huvudpersonen, är drygt 60 år. Jag skrev att den andra huvudpersonen, Annette (som tills vidare heter så fastän hon är bara 20), tänkte på Margaretha som en “tant” när hon såg att det satt en tant på en parkbänk och grät. Samt att jag kallar Annette “en flicka”. Vissa provläsare ifrågasatte orden tant och flicka. För mig är de helt naturliga, och jag har också fått den saken styrkt i de romaner jag läst under våren, andra författare (se där, nu tänker jag redan på mig själv som en författare, och det är jag ju för all del, men inte en utgiven romanförfattare än) skriver också om tanter och flickor.

“Kvinna” låter alldeles för allmänt och… tja, genusmässigt i mina öron. “Tjej” passar inte in i mitt språkbruk, för att inte tala om “dam”. Tjej låter för mycket Sverige och bli konstlat för en finlandssvensk (åtminstone för mig), och dam låter alldeles för högtidligt. Som Prussiluskan i berättelserna om Pippi Långstrump, ungefär.

Jag rådfrågade sonen som är 20 och snart fyller 21, vad han skulle kalla en varelse av kvinnligt kön i samma ålder som han själv. Han log och frågade om jag menade om han skulle säga att det är en flicka eller en kvinna, vilket jag bekräftade med “till exempel”. Han menade att en 20-åring är på gränsen mellan flicka och kvinna, och att “det beror på hur hon ser ut”. En 60-åring är däremot utan vidare en tant, enligt honom, med ett försiktigt förbehåll att det också beror på hur hon ser ut.

Min tanke när det gäller Annette är att hon kan se yngre ut än 20, med sitt rosa hår och sin lite punkiga stil, samtidigt som hon är “lillgammal”, om man nu kan säga det om en 20-åring. Alltså, hon är mogen för sin ålder när det gäller många saker. Margaretha är en alldeles vanlig, rundnätt kvinna på 60+.

Vad säger ni, får jag mera understöd för att kalla dem flicka och tant? Jag har verkligen funderat på det här och har inte hittat alternativ som känns vettiga för mig.